lördag 8 januari 2011

Jag nojar, alltså finns jag

Jobbig sak med shoppandet på Hemköp nyss, förutom att mina två matkassar gick loss på 400 spänn samt att vår innergård som jag var tvungen att korsa är en isgata täckt av åtta centimeter vatten (se bild), lyder som följer:

Jag kommer fram till kassan och upptäcker att jag inte kan betala. Mina betalkort ligger nämligen i den lilla "chicha" väska jag hade på mig i går kväll, när jag vinade med Jessica på Byns bistro.

Vad som hände var att jag fick packa ihop mina varor och ställa dem hos killen i kassan, springa hem och hämta korten, springa tillbaka och betala för mig.

No harm done? kanske någon tycker nu.

Grejen är den att jag upplevde situationen som FRUKTANSVÄRT jobbig. Jag ojade mig, bad om ursäkt, ojade mig ännu mer och nästan kastade mig över kassörskan i en kram när han var snäll och sa "det är sådant som händer". Vilket såklart gjorde allt ännu mer obekvämt för mig, killen i kassan samt alla i kön bakom mig.

Nu känner jag så här: här kan jag jobba med mig själv!

Det är ju superonödigt att noja så här. Jag vet inte varför jag gör det, men jag vet att det är dumt.

Andra situationer som gör att jag känner ungefär likadant (och där jag inser att jag borde chilla med nojandet):

* När kortet saknar täckning (har hänt en gång, dog)
* Att panta burkar. "JAG BEHÖVER EGENTLIGEN INTE PENGARNA, JAG GÖR DET FÖR MILJÖNS SKULL, DET ÄR INTE SOM ATT JAG LETAT I SOPTUNNOR - JAG HAR BARA INTE RENSAT HEMMA PÅ ETT TAG OCH DET ÄR DÄRFÖR JAG HAR SÅ MÅNGA PÅSAR MED PANT!!!" vill jag skrika då.
* Att springa in i någon bekant från förr när jag inte har Bossa med mig. "JAG HAR PRECIS FÖTT BARN, DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR FET!!!" vill jag skrika då.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar