måndag 10 januari 2011

Hon är så jävla missnöjd med allt, inklusive med mig.

Merde, jag skulle aldrig ha sagt det där om att allt var så mycket bättre. Bossa är så_jävla_sur just nu. Okej, det har bara pågått i ett par-tre dagar, så man kanske inte kan snacka om en fas än. Men enligt bebisboken så ska hon ta ett nytt utvecklingssprång strax och tidigare har ju de där sprången alltid föregåtts av minst sagt intensiva skrik-perioder.

Bra med det här: vi vet ungefär hur länge vi måste bita ihop och vi vet att vi blir belönade med nya skills när det är över.

Dåligt: enligt boken ska fasen pågå i cirka fem veckor och risken finns att hon utöver gnället kommer att bli helt mammig och inte vilja vara hos pappa.

Så det är väl bara att kavla upp ärmarna och räkna med att bära omkring och vyssja på sex kilo kärlek närmsta månaden.

Jag önskar bara att det fanns någonting som hon kunde bli lugn av. Nu räcker det inte med att bära eller att ge henne total uppmärksamhet i form av konstant ögonkontakt och "roliga ljud". Hon gråter ändå. Hur är det man säger? Den som är frisk har massor av önskningar, den som är sjuk har en skrikig bebis har bara en?

3 kommentarer:

  1. Tänk vad konstigt det är med föräldraskapet; att man så omedelbart kan älska någon så mycket och så omedelbart fast den är asjobbig och otacksam och dessutom får en att känna sig värdelös och misslyckad hela tiden?? Mystery of life.. Kram kusse

    SvaraRadera
  2. hejhej jag har läst din blogg ett litet tag och tycker den är superhärlig, men så har jag liksom inte kommit på någon jättesmart kommentar, men nu när johanna skrev så bra och klokt kan jag åtminstone skiva ett litet *hållermed*.

    SvaraRadera
  3. Johanna: eller hur! Det är ju inte som att hon "ger något tillbaka" än. Förutom en konstant oro då...

    Jennie - men tack! DU kan vara superhärlig.

    SvaraRadera