söndag 28 februari 2010

Söndagen då

Bra saker med den här söndagen: fick sova till efter 11 och Las Vegas-brunchen på casinot var lika god som förra söndagen.

Sämre sak: vi orkade för första gången på ungefär ett kvartal tömma flask- och burkskåpet för att gå och panta och möttes av en "ur funktion"-skylt på pantmaskinen på Willys. Jobbig grej att avsluta mathandlandet med åtta kassar PET i famnen.

Vår hall just nu. Det där tröttnar man nog inte att snubbla på?

lördag 27 februari 2010

Fashion for nothing

I dag har jag varit hemifrån sedan klockan tjugo över tolv i morse. Först fika med Ylva och Widy, sedan nytt försök på festklänningsletande, därefter lunch på stan med Nils följt av öl på pub och slutligen bowling med Nils, Johanna, Liselott och Stefan.

Resultatet: silvermedalj i bowlingen och par i Fashion for nothing.

Klänning från Pop Boutique, 300 spänn.

Ytterligare en klänning från Pop Boutique, 300 spänn.

fredag 26 februari 2010

Nan, you're a window shopper

Nä, nu ska jag gå och hitta en klänning till bästa Körvens bröllopsfest.

Målbild.

...

Men oj då!

Dagens hittills roligaste:

Min kollega har haft en kort mailkonversation med Björn Ranelid angående ett av hans citat. I sista mailet bad hon honom att förklara i vilken betydelse han använde ordet "förslagen". Alltså vad han menade med det i just det sammanhanget.

Hans svar:

Herre Gud!

Jag vet inte när du är född, men jag utgår ifrån att du vet vad en
ordbok är.

Förslagen betyder ungeför klok eller driftig. Jag menar dock mest
att optikern tar hjälp av fantasin, vilket du uppenbarligen inte gjorde.

Hälsar en ytterst pressad björn


torsdag 25 februari 2010

Att ha och inte ha

Konstig grej, kanske, men jag älskar dagen varje månad då det är dags att betala räkningar. Jag myser av att flytta runt pengar - lite till csn (eller ja, mycket, kanske är ett sannare ord, det här året ska jag betala typ 2 000 i månaden...), lite till 3, lite till elbolaget och så var det hyran - för då får man se exakt vad man har och inte har. Jag älskar att veta vad jag har och inte har.

Festen börjar egentligen dagen före löning, för då flyttar jag alla pengar som av en händelse skulle vara kvar på lönekontot - till sparkontot. Otroligt tillfredsställande. I går var det 608 kronor kvar.

Andra saker jag tycker om:

Att tvätta.
Att laga många köttbullar.
Böcker och filmer som handlar om en person/personer med begränsade tillgångar och en uppgift att lösa. (Alltså någon som vet vad hon har och inte har och inte har något val annat än att make the best of it. Exempel: Lilla huset på prärien-familjen när det blir vinter och de vet att de måste klara sig på det lager mat de bunkrat upp ända till dess att snön är borta.)

onsdag 24 februari 2010

On a completetly different note

Gud vad bra Landet brunsås är.

The way you make me feel

Och NU bestämde jag mig visst för att det här får bli en spy-ut-själen-för-att-se-om-det-känns-bättre-blogg. Jag kan nämligen inte blogga alls om jag inte skriver om det som gnager sönder mig, för det skulle inte funka.

Det handlar om min före detta bästis, dvs den vän jag hade absolut mest kontakt med och umgicks absolut mest med. Han var en av tre jag kunde ringa till utan anledning och en av få jag känt sedan gymnasiet. Vi pratade också minst tre gånger per dag och hängde jämt. Jag fixade jobb och lägenhet till honom i Stockholm och när vi var kollegor sågs vi nästan alltid på Kaffebar på Bysis torg före jobbet för att ta sällis även fast vi satt bredvid varandra hela dagarna.

Ingenting förändrades egentligen när han bytte jobb och flyttade tillbaka till Göteborg. Vi ringde varandra lika ofta och han peppade mig på att snart följa efter honom tillbaka till Västkusten. Sedan hände två saker:

1. Han fick en ny typ av tjänst och blev ”känd”.
2. Jag hamnade av olika anledningar i en ”må dåligt”-period.

Nummer 2 föranledde att jag blev en ”belastning” för honom. Han använde orden ”jag vill inte att du berättar så mycket om när du mår dåligt, för då känns det som att det blir ett så stort ansvar för mig”.

Nummer 1 föranledde att han träffade massa nya roliga människor och att han mer eller mindre slutade höra av sig. Och när jag hörde av mig kände jag mig som en efterhängsen trasa. En gång när jag undrade om jag fick möta upp honom och hans kollegor där de satt och drack öl fick jag sms-svaret att ”det var ingen idé att jag kom för det fanns inga lediga stolar där de satt”. Det var på den nivån.



Ni vet en sådan där känsla som kryper på och man ser vad som är på väg att hända men man har absolut ingen makt som helst att förändra situationen? Vad man än gör så gör man det värre. Så blev det sedan. En downhill spiral, om man säger. Och det värsta är att han aldrig ville kännas vid att saker och ting förändrades mellan oss. ”Vaddå, vissa kompisar hör jag av mig till en gång i halvåret och de tycker inte att det är konstigt”, kunde han säga när jag försökte prata med honom om det. Vilket fick mig att känna mig ungefär lika betydelsefull som en prutt.

Och det är däri hela det olösliga problemet ligger. Jag tycker att det är för jävligt att vi tappat kontakten och han kan inte ens kännas vid att det är någon skillnad från förut.

Och, nej, det är inte svårt för mig att räkna ut att jag alltså betydde väldigt mycket mindre för honom än han för mig och att jag värdesatte vår vänskap e-he-xtremt mycket mer än vad han gjorde.

Jag inser ju allt det där. Men det gör inte mindre ont för det. Jag kan inte sluta må dåligt över det. Jag VET att det enda jag kan styra över här är min inställning till det hela. Men. Det. Gör. Fortfarande. Så. Jävla. Ont. Fanfanfanfan.

I går hörde han av sig för att han behöver tillgång till bilder jag har tagit. Och sättet han formulerade sig på fick mig att kräkas. Nästan. Det var så otroligt furt. Och den obehagliga panikaktiga tryckande känslan i halsen/bröstet som kom som ett brev på posten iom hans livstecken har inte släppt sedan dess.

BLÄ. Varför kan jag inte hoppa över det här och ta vara på mina vänner som faktiskt tycker om mig? Varför är det så jobbigt? Varför är jag som en dumpad tonåring som med gråten i rösten ba ”men han sa-a-a ju att ha-han ä-hä-lskade mig”? Varför är jag så här?

tisdag 23 februari 2010

Men åh


Jag blir så provocerad av det här. Katrin Zytomierskas att göra-lista. Det där är inte en "gud-hur-ska-jag-hinna-allt-mitt-liv-är-så-fullspäckat-av-ansvar"-dag. Det där är en lista över saker man fixar på en lunchrast. Typ.

Kom att tänka på en jobbig grej


*bildgooglar dachshund + puppy*

All I wanna do is ride bikes with you and stay up late and watch cartoons

Tittade till min cykel på väg till jobbet i dag.

måndag 22 februari 2010

Mina vänner, va

När jag var på väg hem från jobbet identifierade jag mig med en hund som la sig i en snödriva och låg kvar där tills han fick godis.

Men sedan, vetni, sedan vände allt när jag hittade två paket i brevlådan.

Ett av dem var ingen direkt överraskning. Det var min ansiktsproduktbeställning som trillat in. Men hörni, om ni gillar Dermalogica - beställ härifrån. Mindre än hälften så dyrt som på butik i Sverige och frakten är gratis. Och så får man alltid massa freebies. *är som en sminkbloggerska*

Det andra paketet, däremot, var en duktig överraskning. Det var allra snyggaste Petra som skickat en pick me up-presse. Kardemummakaffe och finchoklad. Gud, jag blir helt tårögd när jag skriver det här. Bara att få post som inte är fönsterkuvert gör ju vilken dag som helst. Men att få paket när man varken fyller år eller har gjort något speciellt... Det är kanske det bästa som finns (förutom fred på jorden etc.).

Mina lår är som svalor av is

Smart val i morse: att promenera till jobbet, då lokaltrafiken krisar.
Dumt val: att inte ta på mig byxor.

söndag 21 februari 2010

För mig som får ångest av att välja är det extra bra

Dagens Göteborgstips: Las Vegas-brunchen på Casino Cosmopol. Sjukt bra. 145 spänn inklusive casinoentrén (som är på 30).

Jag åt:

Bagel med vispad cream cheese
Bagel med vispat smör
Äggröra
Bacon
Mac n' cheese (stavning?)
Minimackor med ägg- och tonfiskröra
Minimackor med cream cheese- och baconröra
Lammchorizo
Pannkaka med chokladsås och grädde
Donuts
Ananas
Melon

Jag vågade inte ta bilder där inne, eftersom man inte ens fick ha mobban på. Så här kommer i stället några bilder från när vi åt Las Vegas-buffé i Las Vegas i somras. Fast där säger man ju bara buffé.

Jag tror att det var Caesars Palace vi gick till. Eller Mirage. Hur som så var bufférestaurangen ungefär lika stor som svenska mässan och matstationerna var uppdelade efter länder. Vi började med Italien. Liselott var, eh, exalterad.

Här har jag varit effektiv och plockat på mig mexikanskt och nordamerikanskt på samma tallrik. Man fick ta ny tallrik mellan varje runda och de fyllde på läsken helatidenpunktnu.

När vi kom till efterrättsbordet blev Liselotts ögon lite hungrigare än magen, om man säger.

Det är INTE ett bandnamn

lördag 20 februari 2010

Dagen då

Min frukostlektyr fick mig att sajda ännu mer med "team Elin".

Kurt från i går sov över. Han är lång.

Alltså så jävla lång.

Sedan trotsade vi det här (alltså skräckfilmsvibbarna man (jag) får av istapparna över gatan!).

Och tog en promenad till stor-ICA. Där har de bättre grejer än på studentwillys, nämligen. Vaniljcola, god pecorino osv.

Nu är det kväll och vi ska kolla på schlager eller OS.

fredag 19 februari 2010

Jag rear ut min själ, allt ska bort


Vet ni hur mycket jag tänker på vad folk tänker om mig? Osunt mycket.

När jag åkte hem i dag plockade jag upp nästa bokklubbsbok och så funderade jag på vad killen som satt bredvid mig på bussen tyckte om att jag läste Haruki. Och så när jag skulle byta ljud på min mp3-spelare så tog jag hänsyn till att han kanske sneglade, så jag satte på Okkervil River. Lagom indiesvårt och snyggt, liksom.

Så här håller jag på jämt.

Nu frågar jag mig:

1. Varför bryr jag mig om vad random kille tänker om mitt val av popkultur?
2. Varför får jag för mig att random kille faktiskt överhuvudtaget bryr sig om min bok- och musikkonsumtion?
3. Varför är jag så störd i huvvut?

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar mig, men det gör jag, tror jag

Ja, det blev väl lite mycket drama-apa av mig i går. Det kändes bara så lönlöst allting. Min tillvaro, sakerna jag hittar på efter jobbet (=ingenting), skillnaden jag gör (=ingen alls), mitt utseende, vad som hände med min före detta "bästis" osv. Och ibland känns det befriande att göra saker helt konsekvenslöst, som att skriva på Internet hur rövigt man mår.

I dag är det hur som helst bättre. Förutom att jag har ångest för det jag skrev i går, då. Men jag kanske skulle sluta ha ångest hela tiden? Ja.

Nils jobbar hemifrån i dag och tar hand Liselotts hund Kurt. Jag har fått uppdateringar under dagen om vilka möbler om testliggs.

Säng.

Fåtölj.

Soffa.

Nu åker jag hem.

torsdag 18 februari 2010

...

Jag är så otroligt trött på mig själv. Och det är en väldigt jobbig person att vara trött på.

Jag har fått frågan "är allt bra - du är så ovanligt tyst" på jobbet flera gånger och i går blev jag så arg på att de som var först i köket på lunchen inte plockat ur diskmaskinen, att jag medvetet slamrade hur högt som helst när jag gjorde det.

Jag vill ha en ungdoms självförtroende, ett barns entusiasm, en valps oförställda glädje inför sådant som ser "snällt" ut. Framför allt vill jag sluta tänka att jag aldrig mer kommer att göra något intressant, för jag är rädd att det är en typisk självuppfyllande profetia. Haha, först när jag skrev självuppfyllande blev det "själuppfyllande". Skulle också behövas lite sådant.

Gud vad jag är trött på att få ångest för allt och gud vad jag blir arg på mig för att jag får ångest när jag "har det så bra". Och jag är trött på att jag är så jävla gnällig. Hej då.

Önskan just nu:

Att jag kunde hitta "min röst".

onsdag 17 februari 2010

Men jag åt gott

Jag är i en så kallad "bad place" nu. Humöret är inte "vad det borde", om man säger. Jag är ledsen och arg för en del grejer och kan inte se så mycket bra i något.


Men en sak blev bra i dag i alla fall. Jag testade Alex Schulmans fiskröra och herrejävlar vad bra det blev.

"Du skämmer bort mig, du", sa Nils nöjt med en piggelin i käften och vinter-OS framför ögonen efter maten.

Mitt största hat

Word.

tisdag 16 februari 2010

Can't beat it

Bästa jag vet just nu: kolla på Biggest Loser och äta glassbåt. Final klockan 19 i kväll på femman.

måndag 15 februari 2010

Och sedan levde vi lyckliga i alla våra björnar



I dag är det två år sedan jag övertalade John Vanderslice att chocka Nils med ett frieri från scenen under en spelning.

För att fira gav jag honom en specialutgåva av Nightmare before christmas.

Kolla, värsta dockan. En sådan där som man behåller originalförpackningen på och kanske säljer på ebay om 20 år. Om man är han i 40 year old virgin.

Den kom med skägg, vilket gör att man enkelt kan förvandla den till ett julpynt. Så!

söndag 14 februari 2010

Det hände grejer i mun

Men OMG, det som jag trodde skulle bli en vanlig, men såklart trevlig, köttastekochpommesochvitlöksbrödochkronärtskockaochsåsochgurka-söndagsmiddag turned out att bli det göttigaste jag ätit.

Orsaken ser ni här. Jag ger er: den mest perfekta bearnaisesås någon någonsin packat på burk.

lördag 13 februari 2010

Hemma efter Arkivet


Åh, det var fint att se dem. Snabbgenomgång:

På minussidan:
* LJUDET! Vafan Sticky Fingers, varför lät det som en röv?
* Killen framför mig som av någon anledning hade helt genomvåta dreadlocks på sig. Det skvätte på mig varje gång han rörde på huvvut.
* Killen i publiken som var full som en... jättefullis och som ropade högt (flera gånger) att han ville döda Obama när bandet introducerade en politisk låt.

På plussidan:
* Den nya låten de spelade. "Wake up", någonting. Jättebra!
* Att ljudet fixade sig lagom till extranumret. Då lät det som en bra film.
* Att ena gitarristen såg ut precis som han i "Into the wild" och att trummisen var en spitting image av Meatloaf.


På det stora hela ger jag spelningen betyget 2,5 av 5. Här försöker jag ge betyg "två och en halv fingrar upp". Det kanske inte syns.

Stora arkiven

I kväll ska jag och Nils göra det här.

Förutom att Grand Archives gör väldigt, väldigt bra musik, så driver de världens kanske trevligaste pub i Seattle. Vi, eller Nils då, visste vad puben hette men inte var den låg, när vi var där i somras. Men - would you believe our luck - vi ba sprang på den!

De hade flipperspel.

Och smarta meddelanden på väggarna.

Och snygga djurmåltavlor på toan.

Och en jukebox med - såklart - hur mycket Sub Pop-musik som helst på. Vi ba "well hello!".

Men sedan då - vet ni vad som hände? Jo, basisten i bandet jobbade bar den kvällen och han började snacka med oss eftersom han tyckte att det lät kul när vi pratade svenska. Vi blev såklart lite starstruck, men inte så det märktes, hoppas jag. På bilden här ser man hur han bjuder oss på tequila. Sorry för suddig bild, men jag var för blyg för att slänga upp kameran ordentligt.

Enda dumma grejen med den här kvällen var att vi var tvungna att smita utan att säga hej då och tack. Anledningen ser ni här. De amerikanska shots-storlekarna. Det gjorde mig lite... vinglig och trött. Om man säger.

Men kanske, kanske att vi får chansen att bjuda igen i kväll.

Hej då!

You make me happy, when skies are grey


Titta, Nils har framkallat en massa bilder från sommarens USA-turné. Han ska göra kollage. Jag blev så glad över initiativet att jag fällde en liten.

(Ja, jag tittar)

På tv just nu: "Mammas lilla skönhetsdrottning".

Is it fashion or is it just clothes? (It is fashion)

Anton kom och vi åt pannkakor med sylt och glass, bagels med phillyost och röv-lök och drack kaffe.


Alla mina vänner är snygga, men om jag måste utse en (och det känner jag att jag måste) så är Anton den som är mest fashion. Kolla på'n! Det är inte fashion for nothing, men likväl snyggt.


Coiffen är ny och herregud vad den klär honom.

Nej, jag kan nästan aldrig förklara varför jag säger vissa saker

Anton är på väg hit. Vi ska laga och äta brunch. När vi bestämde det så sa Anton: "Då tar jag med mig bikarbonatet och kommer till dig vid 12!".

Då förstod jag att vi skulle göra amerikanska, söta, pannkakor. Jag tycker inte alls om det. Men ändå sa jag något i stil med "jaha, ska vi unna oss sådana fina pannkakor, gud vad gott!".

Nu skickade jag ett sms till Anton och förklarade att jag inte tycker om amerikanska pannkakor och att jag inte vågade säga det tidigare.

Vad är det för fel på mig?

fredag 12 februari 2010

Men så kan man väl inte göra?



Nu har jag tittat på de tre första avsnittet av Glamourama och är såklart ”fast i skiten”. Men asså en sak… Jag kan inte komma över deras åldrar. Samtalet mellan Michaela Forni, 20 år, och hennes blind date Gustav, också 20, rör till det för mig.

Gustav som är fotograf berättar hur han började som mingelfotograf för två år sedan, men att han nu jobbat länge med inriktning ”high fashion och couture” . Michaela rabblar vad hon gör/gjort; moderedaktör för Nöjesguiden, började blogga på Stureplan för två år sedan osv.
De inledde sina karriärer när de var 18. Och nu är de 20 och har titlar och egna lägenheter och, vad det verkar, rätt mycket stålars.

Jag fick lite skamrosor när Gustav kallade sig fotograf. ”Men gud, så kan han väl inte säga när han inte har utbildning”, tänkte jag. Och hur kan Michaela referera till sig själv som redaktör utan att först ha läst journalistprogrammet och harvat på lokaltidning ett par år?

När jag var 18 gick jag i tvåan på naturprogrammet ”eftersom då kunde man välja på så mycket sedan” och jag hade verkligen inga förhoppningar om att ”bli något” på många, många år. Sådant där tar ju tid! Och man måste utbilda sig faktiskt! Jag hade ingen aning om vad jag skulle bli, men jag visste att det skulle bli svårt att bli det och att jag skulle få harva och kämpa länge för att komma någon-som-helst-stans.

Nu känner jag mig lite dum. Är det så enkelt som att om man bara tycker att man är bra och ”något” så kan man bli vad-som-helst-jävligt-fort? Handlar det om hur man uppfostras? Var kommer 90-talisternas självförtroende ifrån?

Kan jag få lite?

I was hungry then, it was way back when, I was really really in to music

Lyssnar om och om igen på det här just nu.

torsdag 11 februari 2010

Se där!

När jag ser det nedskrivet så där som i inlägget nedan, vad jag gjort en dag på jobbet alltså, så tänker jag att det faktiskt ser ut som att jag är en riktig vuxen.

Oj oj

I dag har jag förberett en intervju, korrläst ett gäng texter, suttit i två möten, gjort en intervju, oroat mig över jobbrelaterade grejer och sedan gått hem.

Jag inser att det här är världens tråkigaste blogg just nu, men jag GÖR ju ingenting annat än ovanstående hela tiden. Förutom teve, då. Företrädesvis teve på dattan.

För guds skull ge mig vår nu! Jag orkar inte mer. Jag är lealös, tröstlös, rastlös. Inser att dörren är vidöppen, men räcker det inte nu?

Till dess, ett Göteborgstips.


Pizzarullo från restaurang Fresco vid Heden. Det är inte riktigt en rulle och inte riktigt en pizza. Jag tar alltid salami och Nils väljer alltid prosciutto. Men det behöver vi aldrig säga till han som bakar dem, för han har lärt sig.

tisdag 9 februari 2010

Kvällen


Härlig bokklubbskväll. Ola hade bakat, håll i er, kanelbullar, pepparkakor och marängtårta. Jag tog inga bilder, för jag blev blyg, men fint var det.

Minne från barndomen: känslan av total tillfredsställelse när jag satt med stora gröna äpplen och en bra bok framför mig. Det var det bästa jag visste. Frukt och böcker. Jag var ett "duktigt barn".

Annat minne: fick skäll för att jag la en uppslagen bok upp och ned för att komma ihåg var jag var. Det var inte "bra för boken".


Beställde nyss det här. Den i mitten ska vi prata om nästa månad.

Nu ska jag kolla på The Bachelor. Han ska besöka tjejerna i deras hemstäder = sjukt spännande att se hur den mest konservativa dokusåpahuduvrollskaraktären ever förändrar uppfattning om sina frierskor när han får se "var de kommer ifrån".

Hejhej

Önskan just nu:

Att jag skulle låta som Lily Allen när jag öppnar käften. Framför allt när jag pratar.

måndag 8 februari 2010

mmm

Efter att jag ätit upp min middag skrev jag en låt till den.

Nu ska jag lägga mig och kolla på Medium till dess att jag somnar.

Orka

Förlåt, men jag har haft en jättejobbig dag.

Det enda jag kom på som skulle hjälpa var att göra en liten "kalasmiddag" till mig själv. Så här ser det ut då:


Förrätt: sockerärtor och stark ost.


Huvudrätt/efterrätt: Tacos och hamburgare.