lördag 11 december 2010

Mysungen

En rolig sak med Bossa är att jag nog aldrig förut träffat någon som blir så glad av att se mig (ja, mellan skrik- och argattackerna, alltså). Speciellt om morgnarna. Det är så himla fint att vakna nuförtin. (OBS: att jag är så glad i att vakna just den här morgonen kan bero rätt mycket på att Nils tog Bossa i eget rum i natt och bjöd mig på nio timmars oavbruten sömn. Halleluja och fy fan vad skönt det är att sova.)

2 kommentarer:

  1. Underbart! Hon är väldigt väldigt söt måste jag säga. Eller söt egentligen, det är så intetsägande ord. Hon ser ut att bli en glad och pigg och kul liten människa, det är väl det bästa man kan bli. Min stora pojke var väldigt söt när han var bebis, sådär riktigt puttenuttigt söt och folk kom fram på stan och tåget och sa "Ååh så NÄPEN!". Det kändes alltid som om han var en liten kattunge eller apa eller nåt. Näpen liksom.

    Men börjar det vända lite nu? Det är härligt när man får gensvar och kontakt, då börjar det kännas värt mödan. Jag längtar dit, med en 3-veckors är det ju som bekant mest slitigt.

    SvaraRadera
  2. Vad fin du är. Det var en bra analys av söt-ordet.

    Japp, nu börjar det hända grejer (mellan skriken). Det är kul!

    SvaraRadera