torsdag 11 november 2010

Day 1, introduce yourself

Det tog en stund, men nu gör jag det.

Några siffror först: jag är 30 år och 165 centimeter lång. För 6 veckor sedan födde jag 1 dotter. Sedan 9 år tillbaka har Göteborg varit min bas och för 2,5 år sedan blev det min hemstad på riktigt. Jag har 179 högskolepoäng (enligt gamla systemet) och tjänade, innan jag gick på föräldraledighet, 33 000 i månaden på att jobba som projektledare på en byrå som sysslar med redaktionell kommunikation.

Jag har alltid haft Luther på axeln och alltid oroat mig för - och på riktigt tänkt att det är en reell möjlighet - att allt ska gå på röven. Och då menar jag framför allt det ekonomiska och att "klara sig". Tänkt att jag skulle kunna bli utan jobb och inkomst och inte kunna betala en räkning och hamna hos inkasso eller kronofogden och sedan på gatan. Bokstavligen. Det har präglat mitt liv rätt mycket, om man säger. "Alltid göra sitt bästa i alla plugg- och jobbsituationer och för guds skull alltid se till att ha ett jobb och en tryggad inkomst" har alltid varit mottot (kul tjej!). Sommaren efter gymnasiet hade jag två. Jobb, alltså. SAMMA DAG som jag la fram mitt ex-jobb på universitetet traskade jag till min första "riktiga" anställning. Jag firade min examen med en take away-latte under promenaden från skolan till jobbet.

Jag är nog så långt man kan komma från Rebecca & Fiona, Glamourama-brudarna och alla andra 20-25-åringar som bestämmer sig för vad de vill jobba som (DJ! Moderedaktör! Stylist! Fotograf!) och sedan bara ”gör det”. (Hallå, man måste ju ha UTBILDNING för att bli fotograf.)

Att jag är så här är såklart ett ok. Skitjobbigt att hålla på och oroa sig och begränsa sig, ju. Men jag tänker också att det finns bra grejer med det. Jag har ju till exempel alltid haft jobb och har kunnat resa hyfsat mycket och att se nya platser är det bästa jag vet. Det och att leta efter fina 2nd hand-kläder och gamla saker, dricka öl på mysiga ställen, ta bilder på fina grejer och människor och gå på konserter och upptäcka ny musik. De där grejerna jag rabblade nu kombineras med fördel med en resa till en ny plats och så får jag allt det göttiga som jag tycker bäst om på samma gång. Mmm, älskar livet då.

Hur som helst. Det där ex-jobbet jag la fram avslutade min journalistutbildning på JMG i Göteborg. Och det där första jobbet var ett vikariat på GT:s nöjesredaktion. Det ledde till en Stockholmsflytt och ett nytt vikariat på Expressens nöjesredaktion vilket var det absolut vidrigaste jobb jag haft. Men det deserves ett helt eget inlägg. Orkar inte.

En grej som hände på Expressen var att jag blev ”Robinsonbevakare” vilket betydde att jag en gång i veckan, tillsammans med Aftonbladets dito, fick åka till TV3 och förhandstitta på veckans avsnitt tillsammans med presschefen där. Det i sin tur ledde till att jag fick jobb på TV3 där jag blev kvar i drygt två år. Expressen och TV3 gav mig en inblick i den där, vahettere, berömda ankdammen som är Stockholms medievärld, en intressant kontaktlista (jag har liksom KIKKI DANIELSSONS mobilnummer) och erfarenheter av typen ”smyga i Persbrandts trädgård för att se om han är hemma och i så fall försöka få en kommentar från honom trots att man vet att det enda man eventuellt kommer att få är en lavett”.

Jag vet att det kan låta spännande att jobba med såntdärnt. Och det var det ibland. Men jag ville inte mer efter ett tag. Och jag ville framför allt flytta hem till Nils och Göteborg. Och det gjorde jag alltså för 2,5 år sedan.

Nils, förresten. Vi har varit tillsammans sjukt länge och gifte oss förra sommaren. Om jag ska beskriva hur det är att ha Nils i mitt liv… Okej: han är det enda jag alltid varit säker på. Jag har haft så himla mycket ångest till och från och det har väl nästan alltid grundat sig i den klassiska ”men vad VILL JAG EGENTLIGEN MED LIVET och VARFÖR GÖR JAG INGENTING VIKTIGT som BETYDER NÅGOT PÅ RIKTIGT?!!!”. Och det enda jag alltid vetat säkert då är att jag ska vara med Nils så länge han vill vara med mig. Hoppas på länge. Speciellt nu när vi har dotra ihop.

På tal om barnet. Sedan hon kom har jag inte haft ångest. Skaffa bebis är världens bästa grej på det viset. Jag har liksom inte ork att oroa mig för något längre. Det enda huvudbry jag har nu är: när ska jag få sova nästa gång och hur många timmar kan det tänkas bli? Asbra.

Min profilbild på Facebook.

5 kommentarer:

  1. Du är bara så underbar! Puss

    SvaraRadera
  2. Du är verkligen en underbar skribent kära kusin! Kram Tant Johanna 2

    SvaraRadera
  3. Ja, fokus flyttas ju lite när man får barn. Samtidigt gör du ju också något väldigt viktigt och meningsfullt precis hela tiden när du tar hand om Bossa.
    kram
    tina

    SvaraRadera
  4. Åh vad fint skrivet och intressant att läsa. Nu känns det som om jag känner dig ännu mer, fast jag inte gör det :-)

    SvaraRadera