onsdag 20 oktober 2010

Worrying kind

Innan jag fick Bossa var jag en restless sleeper. För att jag ens skulle ha en sportslig att somna skulle det vara mörkt, tyst och svalt i rummet och jag var tvungen att ha både öronproppar och sådan där ögonbindel på mig.

När jag väl lyckades somna fick inget avbryta mig. Om jag råkade vakna till och såg att klockan var 5.15 fanns det inte en chans att jag skulle kunna somna om, även om klockan inte skulle ringa förrän klockan 7. "Snart ringer den, snart ringer den, snart ringer den" låg jag och tänkte, trots att jag inte ville Och mot min vilja tänkte jag att det inte var någon ide att somna om.

Att snooza, vilket alltid varit Nils favoritgrej att göra, var det såklart aldrig tal om. Varför plåga sig med fem minuters respit innan klockan ringer igen, liksom? Tortyr, that is.

Hur det hör går ihop med att ha barn? Inte alls, kan jag avslöja. Plötsligt har jag en lynnig snoozefunktion bredvid mig, hela tiden.

"Snart skriker hon, snart skriker hon, snart skriker hon."

Undrar om man blir smal av att vara konstant spänd i varenda muskel i kroppen? Hoppas.

4 kommentarer:

  1. Precis sådär var jag också. Sov ingenting första tiden med bebis, jag låg bara och väntade på att han skulle vakna igen. Passa på att sov när bebisen sover sa alla till mig, men då låg jag bara och var spänd och lyssnade på minsta inanding eller pip som kunde vara ett tecken på ev skrikattack och lyckades aldrig somna :-o

    Det hjälper ju inte dig ett dugg, men det kanske är lite skönt att veta att du inte är ensam om det i alla fall. Och jag är ju ett bevis på att man överlever sömnbristen och spädbarnstiden - min son är 5 år nu. Efterhand sov han bättre och längre perioder och jag lärde mig att koppla av och vande mig vid hans sovljud.
    Nu inför nästa bebis, som kommer om en månad, är jag nervös för att jag ska bli sådär igen, nu har jag ju varit bortskämd med god nattsömn de senaste åren.

    Tyvärr märkte jag inte att man blev smalare av sömnbristen. Mest bara glåmig och lättirriterad. Huga, vad har jag gett mig in på...! ;-)

    SvaraRadera
  2. Gud, ja, det hjälper verkligen. Det enda som håller mig uppe är att höra att andra har/har haft det likadant och vetskapen om att det går över. Jag har väldigt lätt för att hamna i "herregud-ska-det-vara-så-här-jämt"-tankarna.

    De senaste nätterna har jag vågat använda öronproppar. Då vaknar jag åtminstone inte av hennes sömnljud, utan bara av "jag-vill-ha-mat"-skriken. När jag väl lyckats somna, alltså...

    Åh, bara en månad kvar! Heja vad spännande.

    SvaraRadera
  3. Ja men så tänkte jag också hela tiden, att nu kommer det att vara så här RESTEN AV LIVET och vi kommer att bli så trötta och bråka och så skiljer vi oss osv osv. Jag har väldigt lätt för att fastna i sånt negativt tänkande.
    Fem år senare kan jag konstatera att så var det ju inte alls :-)
    Därmed inte sagt att det är saft och bullar hela tiden, senare kommer det ju perioder när man sover dåligt för att de kommer hem med dagisbacieller och hostar hela nätterna... När man är mitt i det är det svårt att se nån ljusning. Och är man trött kan man ju inte tänka rationellt över huvud taget.
    Men tänk på det ibland: för fem år sen var Karin en precis lika trött och uppgiven förstagångsmorsa och allt gick bra! Så bra att hon ska göra om hela grejen igen! :-)

    Ja det blir planerat snitt denna gång så vi vet exakt datum till och med. Lite märkligt.

    SvaraRadera
  4. Just sömnbristen var nästan det enda jag inte riktigt kunde förutse när jag blev mamma. Jag blev sån morsa jag trodde jag skulle bli - förutom det faktum att jag bad folk fara åt helvete på grund av sömnbrist. Det är för JÄVLIGT och jag lider med dig. Båda mina sov dåligt tills de var tre år, men det kan förstås gå över lååååååångt tidigare.

    SvaraRadera