tisdag 26 oktober 2010

Det är en tunn gräns mellan förtvivlan och sömn

Rolig grej: det skiljer cirka tre sekunder mellan de här bilderna. Skojar inte!





Ps: hur mycket jag sov i natt? En och en halv timme! Jag grät när Nils gick upp vid halv åtta för att gå till jobbet. Då hade jag suttit och vaggat sprattlig bebis i cirka en halv Gossip Girl-säsong.

8 kommentarer:

  1. Åh Maria, jag har aldrig ens träffat dig men skickar världens största kram i tanken. Vet hur det är att sitta uppe på natten med bebis och tro att man håller på att bli tokig. Känns som om hela världen sover utom man själv och man tror att man ska gå sönder. Jag kände mig så pytteliten och bräcklig när Elis var nyfödd. Jag satt och ammade och grät och kollade på tv hela nätterna och trodde att jag skulle dö av trötthet och ledsamhet. Och alla bara "Men Gud hur lycklig är du inte nu va! Rosa små moln och babylycka för hela slanten!". My ass! Det var astungt och jag var ett nervvrak första månaderna. Jag trodde att allt skulle gå åt helvete och jag och min kille bråkade för att vi inte fick sova. Det var pissjobbigt. Och jag ska snart göra om detta och är inte alls särskilt peppad, spädbarnstiden är det mest slitiga som finns.

    Kanske inte så kul för dig att läsa MEN jag lovar dig att du kommer att ta dig igenom den här jobbiga perioden. Och var snäll mot dig själv. Berätta för Nils om hur du känner och vad som är jobbigt. Det är lätt att man tar på sig allt själv och känner sig ensam och tyngd.

    Stor kram :-)

    SvaraRadera
  2. Vad fint Karin skriver här ovan. Det är ju ofta att höra att andra också har haft det nästan precis lika som faktiskt hjälper när det är jobbigt.

    Och jag, jag tänker just på en grej här där jag sitter och tristessar på mitt "första riktiga jobb", efter utbildningen alltså, och det är att allt nytt är svårt. Och det är svårt på helt andra sätt än man föreställt sig. Och man glömmer bort att det nästa kanske också blir svårt i början. När man pluggar "åh vad skönt att bli klar" men det är ju jobbigt att jobba! Också! Men. Det är kul, också. På helt andra sätt än man hade kunnat föreställa sig.

    Och bebisen, som du skrev att när du var gravid längtade du tills hon skulle födas för att få sova. Det är uppenbarligen jobbigt på helt andra sätt än du hade föreställt dig. Och kanske bra på andra sätt än du hade tänkt dig. Kanske kommer det braiga eventuellt med lite fördröjning. Vad vet man? Innan liksom.

    SvaraRadera
  3. Jag lider med dig så jag nästan går sönder! Jag vet allt om hur det är att vara helt kocko efter ett tag av sömnbrist. Och är det så att inget hjälper, får man bara hacka i sig det. MEN. Du måste ta hjälp. Även om Nils jobbar, måste han sköta det andra i hemmet för när hon sover (för jag antar att hon sover någongång) MÅSTE du sova, även om tvättkorgen ramlar omkull och disken möglar. Kanske nån annan i bekantskapskretsen som kan rycka in och ta Sally några timmar så du får vila? Har jag lite och göra kommer gärna jag och hjälper dig en dag!!!

    SvaraRadera
  4. Jag skulle vilja skriva så mycket bra men det vore bara hitte på. Jag vet inte ett dugg om det där men jag hejar på dig och Nils! Sally verkar heja bra på sig själv. Kraaam

    SvaraRadera
  5. När vår tjej var pytteliten så funkade det bara att amma och bära runt på henne för att hon skulle vara nöjd - att ligga själv någonstans gick hon inte med på, vare sig det var i vagnen eller sin egen säng. Kvällarna var det rätt mycket svårare att hålla henne nöjd med bärandet, så då fick man hoppa runt med henne i famnen på ett sätt som hon tyckte var lagomt och bra. Ofta funkade det att sätta på en skiva med Robyn och försöka studsa i takt till den. De gånger det inte funkade blev jag allvarligt rädd för mig själv för att jag kunde bli så jävla förbannad på mitt barn, det var känslor jag verkligen inte hade räknat med att JAG skulle ha (även om jag läst att det var normalt att ha dem).

    Hur som helst så fick vi faktiskt sova hyfsat bra på nätterna eftersom jag liggammade och barnet sov tillsammans med oss i sängen. Inget som rekommenderas av Socialstyrelsen, men det funkade ju inte på något annat sätt för oss, hon vägrade att ligga själv. Till slut så vaknade jag knappt när tjejen ammade. Fördelar: vi sov alla hyfsat bra på nätterna. De gånger jag inte kunde sova för att jag var lite nojig över att ha henne i sängen (mest i början)så fick jag ändå ligga ner och vila. Nackdelar: jag låg ofta lite konstigt och blev lite stel i ryggen. Det har tagit tid för henne att lära sig att sova själv, men nu sover hon oftast i sin egen säng (hon är snart två).

    Det här kanske inte hjälper er ett skit annat än att höra att det funnits och finns fler skrikon där ute. Jag hade lätt velat ha en manual med mitt barn, men det fick bli trial and error istället.

    /A

    SvaraRadera
  6. Tacktacktack allihopa för de fina kommentarerna. Det hjälper något så oerhört att höra om andras erfarenheter. Även om det inte får Bossa att skrika mindre så får det mig att bli mindre galen.

    Jag känner inte alls igen mig i "bebisbubblan" där allt ska vara så himla härligt och mysigt. Det är ju urjobbigt det här. Verkligen hur slitsamt som helst - både på förhållandet och förståndet. (Men självklart värt det osv, brasklapp-brasklapp...)

    SvaraRadera
  7. Bebisbubblan där allt är rosa och lyckligt finns inte de första månaderna... Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så här jobbigt. Antar att vi bara får härda ut nu och så får vi njuta av våra fina bebisar om några månader.
    Stora kramar till dig Maria!

    SvaraRadera
  8. Kram right back at ya! Jag längtar efter den där magiska tremånadersgränsen... Hängde med mina kompisar med större bebisar (fyra respektive fem månader) i dag och fick hopp om framtiden i och med berättelser om "somnar ovaggad klockan sju på kvällen" och "endast två matningar per natt".

    SvaraRadera