onsdag 25 april 2018

Bara lite till, typ maj och juni, sedan så


Häromdagen fick jag en så fin leverans: Lisa skickade bok, kort, choklad och öronproppar. Jag har velat skriva om det, men jag har mått så grunddåligt ett tag, så det kändes typ som att det vore ett lur att lägga upp ett glatt inlägg. 

Men under förutsättning att det får vara både och här på bloggen så vill jag säga att jag blev otroligt glad för presenten i brevlådan och jag och barnen läste "Samtidigt i min låtsasvärld" med stort nöje. Ben (snart 5) tyckte att den var spännande och gillade bilderna, Bo (7,5 år) tyckte om att hon själv kunde läsa högt för Ben och hon levde sig in i idén att man kan vara någon annanstans – i sitt huvud – än just där man är med kroppen. Jag (snart 38) tyckte om boken av samma anledning som Bo. 

På andra sidan av "både och" får jag lov att meddela att jag fick en panikångestattack i går. Det var första gången på länge och det var allra första gången inför barnen. Det skedde på morgonen, före lämning, och utlöstes av stress. Jag kunde inte hindra det (lite av panikångestens främsta kännetecken) och jag kunde inte sluta förrän det klingade av, av sig självt. 

Jag är inte så rädd att barnen blev trasiga av att ha bevittnat attacken, för jag pratade med dem efteråt, på väg till förskola och skola, och jag tror att så länge man pratar om allting är det bra att de får se att föräldrar kan må på olika vis. 

Men det var jobbigt att se deras bestörta nyllen när paniken började lämna kroppen och jag kunde sluta gråta och börja andas igen. De var som chockade. Men också väldigt kramiga och det var fint att se att Ben verkligen ville trösta mig (en av sakerna de undrat över under autismutredningen: "upplever ni att han kan känna empati?"). Bo gick och hämtade min gamla nalle från en garderob (så fint att hon kom att tänka på den och visste var den var). 

Största "aj mitt hjärta"-et kom när Bo ställde följande fråga till mig, när jag nästan var mig själv igen: 

"Mamma, när vi åker till Kolmården, kommer du att jobba i din jobbdator då?"

söndag 22 april 2018

Killfri helg

Nils är bortrest i svensexeärende så jag och Ben och Bo har varit själva i helgen. Det är konstigt med gruppdynamiker, för medan Nils påstår att allt med barnen blir lättare när jag är borta (då kan de ju inte spela ut oss föräldrar mot varandra) så upplever jag att det blir mer konfliktfyllt när jag är själv med dem. Det har varit extremt mycket bråk mellan de unga tu och många "JA VILL HA PAPPAAA" från den minste.

I alla fall. Det är ju också spännande med undantagshelger, när allt är lite annorlunda. Jag hämtade barnen extra tidigt på fredagen och i stället för att åka hem åkte vi till Backaplan och köpte ett lypsyl (Ben) och en Squishy (Bo). Det var stor succé, ska jag säga. Men på tal om them squishys: varför luktar de aceton? Jag är ingen giftfriabarnförälder, men djiisus vad Bossas squishy stinker. Kan det vara okej?

Hemma begick jag det stora misstaget av att göra "FÖ STOOOLA PANNKAKOL" till middag. Men i fjärilsform gick de ner. Dock undrade Ben "hur många måste jag äta?". Det handlar alltså om pannkakor med glass. Till middag. Så ogärna äter Ben mat.

Så när Ben ber om "MEGAFLUKOST" dagen efter är jag snabb att respondera. Till Ben: kokt ägg utan gula, bacon, rostis med nutella, honungsmelon, äpple och päron. Till Bo: samma, fast med stekt ägg. Till mig: bakat ägg, rostis och kaffe.

Ben åt en kvarts äggvita... Och slickade på nutellamackan. Jaja, en dag kommer det väl att börja ätas?

Naturlig följd av nutella.

Sedan drog vi till Bossas tennisträning. 

Jag och Ben övade på alfabetet när Bo lirade. Ben ÄLSKAR bokstäver. När vi pratar om vad vi ska träna på kommande år, sista året före förskoleklass, säger vi "torka sig själv efter bajs, cykla och sova utan blöja" och då lägger Ben alltid till "Å SKLIVA".

Påfyllning av depåer. Kris uppstod när Ben fick fel smak på sin milkshake. Hatar när jag måste gå och reklamera grejer. Gör det aldrig för min egen skull, men för barnen "måste" man ju. För att få tyst på klagoskriket om inte annat. Jaja, Ben fick sin jordgubbssmak till slut. Drack väl två centiliter av den.

Sedan in i Julia Aurora för färd mot Kungsbacka. Den här bilden tog Bo på mig. Hon älskar att sitta i framsätet och välja låtar från Spotify när jag kör bil. Stort barn jag har.

Vi besökte Adidasoutletten i Hede och köpte snabba inomhusskor till Bo. Och så hängde vi med Katten och Marit och hälsade på hos familjen Mangan, men det har jag inget bildbevis på.

Tydligen tyckte jag att det var viktigare att fotografera Ica Maxis kundtoalett när nästan alla av oss blev bajsnödiga samtidigt.

 Mmm, Ica Maxi. Underhållning och nytta i ett.

Köpte bjärt regnställ till Bo. Så tillfredsställande att lösa både inomhusskorna och funktionskläderna på samma dag.

Det var kväll när vi kom hem och barnen fick inkassera dagens muta ("OM NI SLUTAR BRÅKA NU FÅR NI LADDA HEM VARSITT SPEL SOM KOSTAR PENGAR I KVÄLL") och jag fick titta ner i det vita vinets kyliga abyss.

Avslutade med inspirationsläsning. Jag har inte förodlat någonting i år, men jag tänker att det kanske inte är för sent för att så direkt i pallkragarna? Någon stackars grönsak gillar förhoppningsvis att planteras i april/maj.

torsdag 12 april 2018

Lyxlirarn

Utveckling, ej stagnation, är ändå det som bäst lägger sardiner på ångesten. Att veta att det finns en framåtrörelse.


Kände av det i dag, när jag fick på mig det här på hotellrummet. Har aldrig bott på hotell med tofflor och morgonrock förut. Nu gör jag det i firmans regi. I eget rum till och med.


För ett och ett halvt år sedan bodde jag och Kajsa på Yellow house i Kiruna under en jobbresa. Den övre bilden visar lektyren på vandrarhemmet och den nedre den fettfläck som svävade ovanför Kajsas säng.

Rent rum och badrock före fettfläck. Ändå framåtrörelse.

Oj, lät jag som en äcklig kapitalist nu? Då vill jag poängtera att jag satte den öl i halsen som kostade HUNDRANIO KRONOR i hotellobbyn bredvid vår. Alltså någon måtta får det vara, Hobo hotell.

tisdag 10 april 2018

Hashtag livet

Så! Nu är klockan nio och barnen sover. Hög tid att förbereda morgondagens jobbresa. Har jag rena kläder? Skälig väska? Har vi förberett vår föreläsning och våra workshops? Detta ska jag snart ta reda på. Först ska jag väl bara bara lite.

måndag 9 april 2018

Det som är bra är att det inte finns utrymme för att känna efter

Uj vad jag känner igen mig i Kattas inlägg. Uppdateringsfrekvensen är låg på Dobre Futro nu alltså. Det är bara det att alla inlägg jag skriver i huvudet handlar om hur svårt det är att få ihop allting och det känns som att allt skulle bli ett enda gnäll.

Men. Bloggen har varit min bästa ångest-release + genererat massa bra saker och fått mig att komma i kontakt med personer som jag inte hade träffat utan blogg. Så hej min lille Brad Pitt's armpit, nu ska jag uppdatera dig. Och då får det väl bli gnälligt för tillfället, eftersom jag inte behärskar annat än att gräva där jag står.

Så okej, för att illustrera hur livet ser ut nu ska jag beskriva den här måndagens upplägg. Så här såg den ut när vi kollade kalendern i går:

morgon – Nils lämnar barn, jag tar mig till jobbet som för tillfället är en reklambyrå på Lindholmspiren (Hisingen) där jag konsultar som copywriter.

Kl 11:30 – cykeltur + båttur till möte med Bens logoped på Barnneuropsykiatrikliniken i Kungshöjd (fastlandet) där Ben utreds.

Fortfarande lunchtid – cykla till ställe där man kan köpa present till ett åttaårskalas, eftersom Bo ska på åttaårskalas på kvällen.

13:15 – cykla och åka båt tillbaka till reklambyrån för eftermiddagspasset.

16:30-ish – hämta barn och köra en mil till Airhopstället för nämnt kalas. Ben får hänga med, för Nils hinner inte hem i tid.

18:00 – möte med samverkansgruppen på föräldrakooperativet. Både jag och Nils borde vara med. Detta blir svårt att få ihop, då en av oss är på Airhopkalas.

19:30 – slut på kalas, köra hem och försöka hålla Ben vaken i bilen.

20:00 – nattning (en förälder) + städa undan det värsta i köket så att det inte ska bli för hemskt vid frukosten dagen efter (den andra föräldern), eventuellt även hänga tvätt och det där.

Cirka 21:00 – sätta mig vid datorn och jobba med det som inte hunnits med under dagen, då egna företaget får stå lite åt sidan de dagar jag är konsult på annat ställe.

23:00 eller liknande – försöka koppla bort allt som "borde" göras och lägga sig.

...

Nu blev dagen inte fullt så inrutad, för samverkansmötet ställdes in pga sjukdom och Bossas bästis förälder erbjöd sig att köra till kalaset. Grät nästan av tacksamhet när erbjudandet kom.

Men upplägget är ändå symptomatiskt för hur det är nu. Dagarna är fan blockbokade. Hatar att ha så lite utrymme för fuckups eller för guds skull vab. (Eller gud, tänk att ha tid för att träffa kompisar eller vila?)

Och jag vet, det är självvalt att lämna den fasta anställningen för ett liv i ständig jakt på att få ihop ekonomin och vi måste ju inte vara medlemmar i ett föräldrakooperativ. Och skulle vi inte kunna flytta till Värmland eller Halmstad nu då om det är så jobbigt att leva utan möjlighet till hjälp med barnen i vardagen?

Men nu är det som det är och exakt just nu har jag inget val.

Dock vet jag inte hur länge det här kommer att funka. Jag ser hur andra familjer hänger med sina barn på sport- och påsklov och trots att jag inte brukar bli avundsjuk på hur andra har det på sina bilder så hugger det till i magen när Bo skickar superledsna emojis och säger att hon saknar mig. Eller när hon frågar varför jag är "stressad jämt". I stället för den där fjällresan (as if, ni fattar) lämnar jag bort mina barn på loven för att kunna jobba. Och nu när jag precis fått hem dem sticker jag till Stockholm för tre dygns jobb.

Det är lite extra tungt i dag, för på det där lunchmötet fick vi en diagnos på Ben. Pragmatisk språkstörning. Nu ska han träffa psykolog och läkare och utredas vidare och de tror att det kan vara något neurologiskt. Och jag vill skrika och slåss, för han fick vänta så länge på vård och i 2,5 år hade han ont varje natt. Det är väl klart att det har satt sina spår? Och jag önskar att vi hade gjort mer, krävt mer, både vad gäller öronen och halsmandlarna/polyperna. Och nu vill jag bara vara med Ben jämt. Jag vill stanna hemma och träna på att prata. Visa bilder och teckna och locka fram ett sug efter att uttrycka sig på nya sätt.

Gud, vi pratar för lite med Ben. Har inte tänkt så mycket på det, men Bo är ju så verbal och svarar ofta innan Ben hinner komma till tals. Vi måste ge Ben mer tid. Jag måste ha mer tid med Ben. Men i stället jobbar jag och jobbar och jobbar och jagar och jagar och jagar.

:(


Jag vill betona att oavsett vad vidare utredningar visar så är Ben fortfarande Ben och Ben är värdefull och bra och älskvärd precis som Ben är. Jag vill inte ändra på någonting. Och att få diagnos är ju bra, för då vet vi hur vi kan skapa så bra förutsättningar som möjligt. Men fan, han har stött på så mycket motstånd. Kan det inte bara få vara lite enkelt för vårt snart-femåring nu?  

måndag 26 mars 2018

Mer av dessa dagar

Helgen som gick var vår första oplanerade på mycket länge. Det var välbehövligt med en "vad ska vi göra i dag?"-lördag. Jag måste tvinga mig att inte tänka på att nästan alla mina timmar är förutbestämda, för då snörps det åt i halsen. Hatar att leva utan utrymme för misstag/sjukdom/lättja. Men nu är det som det är, med väldigt hög arbetsbelastning, valår, föräldrakooperativ och mycket humör på barnen.

I alla fall – att tuffa runt med familjen utan särskilt mycket mening och mål, i lördags, var mycket fint.

Vi pallrade oss exempelvis upp till Biskopsgårdens vattentorn.

Och upptäckte att det finns en sjö där!

Och en superfin lekplats! Tänk sicket mys detta kan bli när (om?) våren kommer.

Hann också med en second hand-runda i Bellevue.

Hemma bakade vi. Eller ja, vi smälte choklad och rörde ihop med cornflakes.

Och så kollade vi på början av sjätte Harry Potter-filmen. Sedan insåg vi att den var på engelska och vi hittade ingen version med svenskt tal och det kanske var lika bra, för uj vad läskig den var (det lilla vi såg).

Annars är det här med att barnen gillar Harry Potter en av de viktigaste grejerna som hänt i mitt föräldraskap. Underbart är det.

måndag 12 mars 2018

Äckligt

Jag började blogga precis innan jag blev gravid med Bo och det har liksom alltid varit enkelt att hitta grejer att skriva om. Gravid, post-förlossning, spädbarn, sömnlöshet, hur ojämlikt det blir efter barn. Allt det där, ni vet.

Nu är barnen så stora och egna och en kan läsa själv, så jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det vardagliga dokumenterandet längre. Kan inte skriva på samma sätt.

Men det slog mig i dag, när jag gick in i ett mörker, att "mig själv kan jag ju hänga ut hur mycket som helst". Så häng med på min extra måndagiga måndag!

Jag kände direkt när jag vaknade att det fanns ett omedelbart, dock odefinierbart, hot i rummet. Kollade min mensapp och förstod att PMS:en rullat in. Det ÄR skönt att kunna luta sig mot en förklaringsmodell, men jag vette fan om det egentligen hjälper. Har inte hittat någonting som kan lindra. Förutom Efamolen, men det kanske var nyhetens behag (eller så har min kropp vant sig med utebliven effekt som följd). Den här veckan ska jag försöka äta som de tipsade om i Matsamtalets mensavsnitt och träna varje dag. Fast jag vet ju att det inte kommer att hålla, för minsta motståndets lag gäller extra mycket veckan före mens. 

Sedan var det extra gnälliga barn vid hämtning och punka på min cykel. Och allt Ben ägde i form av ytterplagg var så blött att det droppade och vinterstövlarna gick att vrida ur. Således var det en skolös iskall Ben som satt bak på min punkterade cykel när jag släpade oss hem genom modden. 

Hemma var det tjat om iPad och olika krämpor som barnen kom på att de hade och "JAG ÄR SÅ HUNGRIG" och "MAMMA KAN DU HITTA LIMPISTOLSLIMMET/MIN HJÄRTVÄSKA/LEKLERAN" osv. 

Efter maten gick en propp som ploppade ut så fort jag puttade tillbaka den, så halva huset var strömlöst. Vi (nu var Nils med) löste det genom att skruva ur massa lampor och testa oss fram till vilket uttag som strulade, men vi måste nog ringa en elektriker som får komma och titta på det. Är det gratis att anlita en elektriker? Hoppas det, för annars har vi trubbel. 

När jag var och rafsade i proppskåpet fastnade jag med ena strumpbyxefoten i något extremt kladdigt. Petade med foten på högen av kartonger och påsar ur vilka vätskan verkade komma (vår källare är ett hav av skräp sedan en tid tillbaka och vi hinner inte ta hand om det). Då började golvet RÖRA sig. Det var så mycket bananflugor och spindlar att världen snurrade för en stund. 

Orsaken till den klibbiga vätskan var en påse äpplen som måste ha stått i sin papperspåse och gonat till sig sedan oktober någon gång. Minns att vi fick en påse av Nils föräldrar och att jag tänkte "när ska vi hinna ta rätt på det här – äsch, jag ställer dem under trappan i källaren så länge". 

Det var så äckligt. Så jävla äckligt. 

Jag och Nils är ungefär lika spindel- och krypfobiska, så vi tog rätt på det tillsammans. Det var iofs bra med lagbyggande övning, för det har varit frostigt mellan oss sedan en incident i fredags kväll. Men det var ändå något jag hade sluppit. 

Dessutom har jag atopiska eksem i armhålorna och svampinfektion i underlivet. Pank är jag också. 

NU LEKER LIVET. 

torsdag 1 mars 2018

Om berättelser som inte får berättas av anledningar som är dumma

Förra veckan sov jag nästan ingenting de första tre nätterna, för jag skulle vara med i en podcast där Ina Lundström skulle intervjua mig och jag älskar ju hennes poddar. Ju mer jag tycker om ett sammanhang, desto mer nervös blir jag, nuförtiden. Så var det inte förut. Då var jag mer nervös inför situationer som jag inte tyckte om, typ "hierarkiska arbetsplatser". Sådant skrämmer mig inte alls längre. Men att få prata om sådant som jag tycker är viktigt, med en person jag beundrar och inför publik. Det gör mig kvillrig. 

Nu är avsnittet ute, i alla fall. Jag är med drygt 20 minuter in i det. Pratar om ... allt, ungefär. Från MVC till metoo. Här finns det, om någon vill lyssna till min odefinierbara (brukar jag få höra) dialekt. 

måndag 19 februari 2018

I dag ramlade Ben i detta i sina tights och då är det ju lätt att vara efterklok, eller nä det var visst svårt

Bilden är från Bossas skolgård, men den är talande för hela staden. Göteborg är täckt av ... Göteborgssås. En slafsig, klafsig och kall sörja full av grus. Som inom ett par dagar kommer att anta den välkända fasta formen Göteborgstundran, då det ska bli tio minus senare i veckan. 

Och än en gång dristar jag mig till att fråga: hur gör andra föräldrar? För oss ställer det här vädret till det helt otroligt för logistiken. Att inte kunna cykla och lämna barnen gör att vi behöver mycket mer tid på morgonen och vid hämtning och det blir djävulskt dyrt. Att ta bilen till jobbet är inte att tänka på (250 kronor i parkeringsavgift + två tullavgifter) (obs: är för en bilfri innerstad och allt som hjälper det på vägen så egentligen är det inget alternativ alls) och att åka spårvagn kostar 56 kronor per dag gånger två för mig och Nils. Vilket blir 560 kronor på en arbetsvecka och över 2 000 i månaden och det är om vi inte behöver åka även under dagen för att ta oss till möten osv. 

Plus att behöva få barnen att ställa upp på snöslaskpromenad eller ens att få på Ben en overall så att det är fysiskt genomförbart är ... 

Jaja, this too shall pass! Snart är det vår och i ett annat liv kanske vi bosätter oss granne med förskola och skola och har så mycket pengar att kollektivtrafiken blir en fjärt i hushållsekonomin. 

Nu ska jag spela two dots och noja över att jag ska bli intervjuad i en av Ina Lundströms podcasts i morgon. Hon är ju min pod-idol. Är lika delar full av glädje över att ha blivit tillfrågad som ångest över att jag kommer att bli låst och inte få ur mig något vettigt. Eller nä, mest ångest. Klart mest ångest. Men det kommer väl att kännas bra efteråt? 

söndag 18 februari 2018

Och nästa vecka är det officiellt vår

Vilken vecka. Förra söndagen gjorde jag "Karlstad över dagen" och tågade upp med barnen för att lämna dem på sportlov hos mormor och morfar.

Sedan hem och tackla PMS-veckan med en oerhört uppbokad vecka. Nu kan jag verkligen "passa på att jobba" tänkte jag inför den stundande barnfria tiden och bokade in möten med 27 personer. Hade även en stor presentation för kund, klippning och leverans av film, hemsideskissning för en uppdragsgivare, offerter som skulle iväg och lite sådant. Ibland fattar jag inte att Kajsa orkar med mig. Att jag helt utan att reflektera över att hennes tillvaro påverkas av att jag bokar in saker bara för att JAG inte behöver anpassa mig efter hämtnings- och lämningstider. Så trångsynt av mig.  

Ett av nämnda möten var en poddinspelning med två studenter på utbildningen Art Director & Copywriter som gör sitt examensarbete i poddform. Det var väldigt roligt även om mikrofonen gjorde mig svårt nervös och svamlig. På bilden poserar jag och Kajsa lite avslappnat med Dorothea Linnæus som är en av poddmakarna. Det skedde på reklambyrån Stendahls som lånade ut sin utrustning. Älskar att få titta in på andras arbetsplatser.   

När arbetsveckan var slut konstaterade vi att det skett flera ganska avgörande (på ett bra sätt) saker, så då gick vi och firade med shuffleboard och öl. Den här bilden la jag upp på firmans instagram för att visa att jag vann över Kajsa med 15-0. Det blev verkligen ingen likeraket. Jag var så uppblåst av vinsten att jag tappade omdömet.

Hemmavid passade vi också på att göra goa grejer som att äta middag när vi hade lust och låta maten vara både kryddstark och kladdig (verboten i vanliga fall). Vi målade också en vägg och var på Ikea och fixade Bens rum. Sedan Bo flyttade ut från det delade sovrummet har den jättestora familjesängen känts onödigt stor. Nu har vi Benanpassat rummet.

Jag tycker att det blev himla mysigt.

Dåliga bilder tagna i mörker, men den här sängen är fin tycker jag. När Ben är lite större vänder vi på den och så hamnar sovplatsen där uppe och lämnar utrymme för en kompissäng eller en koja undertill.  
Tyvärr blev det katastrof när barnen kom hem i dag, för Bo blev avundsjuk och ledsen och sedan blev hon ledsen över att hon blivit avundsjuk. Ben blev å sin sida missnöjd över att det "INTE Ä LIKT MAMMA!". Vi hade tittat på bilder på Ikeas hemsida tillsammans och då fastnade Ben för just den här bilden och då ska det såklart vara exakt i detalj samma inredning. "DET Ä INGET TAAAK!" var en del av feedbacken. Får fixa det.

Det lugnade ner sig efter ett tag. Jävlar vad gott att de är hemma igen. Har längtat ihjäl mig. Målbild för 2019 är att ha råd att vara med dem på sportlovet. Följa med till Värmland, kanske. De verkar ändå ha haft det otroligt kul där, med skidåkning, pulkaåkning och den nya sporten skidpulka. 

tisdag 6 februari 2018

måndag, tisdag, onsdag, torsdag och halva fredag

Sandra Beijers liv fascinerar mig och om jag hade pratat reklamspråk hade jag sagt att hon är jädrigt vass på content. Är väl lika delar avundsjuk på estetiken och mängden roligt hittetå i hennes liv som jag tycker om att läsa om det. Tycker att hon verkar väldigt vettig och snäll också.

Herregud, håller jag på och utvärderar en människa nu? Det var inte meningen. Jag skulle bara säga att jag lånar en lista av Sandra Beijer. Vardagslistan:

något jag värderar högt i min vardag:

Att jag numera alltid vet varför jag gör det jag gör på jobbet. Att det finns ett syfte med alla uppgifter och att jag slipper jobba med chefer vars grundinställning är "det är bara så det är". Och att jag får sitta i ett burspråk vars utsikt är ett Göteborgsvykort.

det här äter jag till frukost:

Oftast tre koppar kaffe med mjölk, två knäcke eller Finn crisp, ägg, apelsin.

när går jag och lägger mig:

Ungefär vid elva.

saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör: 

Jag delar olika Wunderlist-listor med olika personer. Wunderlist har seriöst förbättrat mitt liv.

Jag och Kajsa har veckolistor och långsiktiga listor för företaget och så delar vi några listor med Fi för att få ihop valrörelsen. Sedan delar jag och Nils tre listor: shoppinglistan (där tanken är att vi ska lägga in allt som tar slut hemma så fort det tar slut, det funkar faktiskt väldigt bra), veckans mat (där vi på söndagarna ska lägga in fyra-fem rätter vi ska äta under veckan och sedan se till att alla ingredienser finns hemma, det funkar kanske varannan vecka) och Familjen, huset och bilen. Den sistnämnda listan har sett likadan ut mycket, mycket länge. Följande saker verkar helt enkelt vara för jobbiga för att närma sig:

- Tvätta lilla taket ovanför ytterdörren (tror att vi behöver en lyftkran eller åtminstone en högtryckstvätt med lång "arm")
- Beställ EU-kort och servicekort (jag vet inte vad det här är, det är Nils som har lagt in)
- Gör en inventering och lägg upp saker på Blocket (inte så svårt, men jääädrar vad tråkigt, blir helt matt av att tänka på det)

det här äter jag till lunch:

Gårdagens middag på låda eller en färdig soppa eller sallad från Picadelli. Även om jag ALLTID ångrar mig när jag köper Picadeli. Det är något ... surt över de där salladsbyttorna.

när går jag upp:

6:00 om jag ska lämna barn, annars mellan 7 och 7:30.

jag går till jobbet:

Året runt-cyklist i Göteborg – alltid lite blöt. 

Susar iväg på min cykel från Jättestensskolan mot Lindholmspirens båthållplats vid 8:10 de dagar jag lämnar barn. Andra dagar lämnar jag vårt hus på Kalmargatan mellan 8:30 och 9:00.

en vanlig vardagsmiddag:

Pasta med "något". Eller vad som helst som får barnen att närma sig tallriken.

Vad jag gör på vardagskvällar:

Onsdagsaktivitet: balett och akrobatik.

Kör barn till aktivitet eller väntar på barn som har aktivitet. Lagar mat. Trugar med mat. Torkar upp mat. Nattar barn. Städar undan. Dricker vin. Kollar på serier och spelar dataspel.

har jag söndagsångest: 

Min ångest är inte så veckodagsberoende längre. Den är mer menscykel- samt ekonomirelaterad. 

måndag 5 februari 2018

Vi var där 2008 också, för en annan konsert, men då var man ju så att säga på en annan plats i livet

Herregud vilken helg vi hade i Antwerpen, jag och Nils. Lord Huron var som väntat bra, medan förbandet Flyte överraskade med att vara supermysiga och hittiga. Samt bubbiga. 

Konserten, primäranledningen till resan, skedde redan på torsdagen och sedan låg helgen öppen och oplanerad framför oss. Älskar att ha tid kvar och veta att det finns många möjligheter framför en. Kanske därför jag tycker att brunch är den överlägset bästa umgängesinramningen. I alla fall. Dagarna efter konserten ägnades åt att gå från pub till 2nd hand-butik till pub till 2nd hand-butik och däremellan titta på gamla byggnader. 

Samt att sitta och vara gullig med 9-procentig öl i glaset. 

Vi gick på en guidad beer walk också. Det var väldigt upplivande. Fem olika öl på fem fantastiskt mysiga och knäppa krypin som vi nog inte hade hittat till utan vår guide. 

Här är delar av vårt sällskap. Det var jag och Nils och tio fotbollsfans från Hull i norra England. Det gänget var ... brötigt. Herregud vad högljudda de var. Och de fes! Skrekpratade och pruttade och skämtade om att de "ändå höll igen eftersom jag (en dam därå) var med i gänget". Så fruktansvärt mycket utslag på mätaren som mäter fördomsprofil: brittisk brexitanhängande fotbollshuligan. Emellanåt (som när de diskuterade Red light districts prisbild) valde jag att stänga av öronen, men då och då fick jag in ett litet bett. Som när de skrockade åt att Napoleons Josephine var en nymfoman och jag "called out slutshaming" och hela gruppen blev helt perplex och bara stirrade på mig innan ledaren bestämde att det var roligt sagt och föranledde ett gruppskratt. 

Allting slutade med ett mycket starkt och märkligt ögonblick på den sista puben med att de tio britterna satt helt knäpptysta med blicken på mig när jag svarade på frågor om integration och det svenska välfärdssystemet. Fick faktiskt en rasist att tänka om. Han sa att jag hade "very good answers that made him think about things". 

Ja jädrar, det var en upplevelse jag bär med mig! Spännande dryckesprovning också. Fick bland annat smaka en öl som enligt vår guide blivit utsedd till världens godaste. 

Tyvärr var vädret mycket kallt och argt med fokus på nederbörd. Men det gjorde inte så mycket. Det gjorde bara att vi fick ägna oss åt att "smita in på ställen" lite oftare än vi gjort annars. Så vi fick se insidan av många gulliga ställen.

Sista kvällen gick vi på finrestaurang och jag fick uppleva en grej jag bara hört talas om förut: att de kommer in med en sorbet mellan rätterna, för att "rensa gommen". Så festligt! Om någon av en händelse skulle ha vägarna förbi de flamländska kvarteren av Belgien kan jag verkligen rekommendera italienaren som heter Bocca d'oro. Ligger lite utanför city-city, så det är ej turistigt och dant. Mycket, mycket god pasta, jag lovar. (Då är jag ändå en kräsen pastakund.)

Övrigt bra med helgen: badade badkar varje dag, pratade med Nils om annat än logistik, köpte en fin t-shirt och en gammal klänning, åkte tåg.

torsdag 1 februari 2018

Man får akta sig för ölen, dock. Vissa smakar som en svag och så är den stark som ett vin.

Hej! Jag är i Antwerpen! På bilden är jag tekniskt sett fortfarande i Sverige och på väg till Antwerpen. Men jag tycker att den visar mitt nya blåa hår på ett fint sätt, non?

I alla fall. Jag och Nils bor på hotell, helt utan barn, med badkar och terrass och i kväll ska vi gå på spelning (Lord Huron) och i morgon blire Beer walk (gav till Nils i julklapp) och det känns overkligt bra allting. French fries Belgium style är för övrigt något utöver det värdsliga. Har inte googlat, men tror att det handlar om att de friterar varje pommes många gånger. Mmm.