söndag 17 juni 2018

Ett foto i timmen (på ett ungefär)

Inspirerad av Jenny ville jag också göra den gamla EFIT, det vill säga ett foto i timmen. Här är min söndag:

9.00 – vaknar och märker att barnen gått upp själva och myst till det i Bossas säng. De gick alltså inte och väckte mig, utan fixade själva med morgontoaletten och sysselsatte sig på eget bevåg. Ungefär den finaste presenten jag kan få.

10.00 – barnen ber om "alltingfrukost". Det får de.

11.00 – mitt i frukosten plingar vår granne på och vill prata om häcken mellan våra gårdar. Hon tog ner den för några år sedan och så har den inte vuxit upp och nu ska vi göra gemensam plantering av det och hon vill gärna åka till blomsterlandet med oss (hon har inte bil). Jag blir nervös av tanken på small talk i bilen och väcker Nils som tar det. Under tiden börjar jag fixa med projekt "rensing och inventering av garderober/skrymslen vi sällan eller aldrig rör".

Ah, tillfredsställelsen i att få ordning på alla exratäcken, kuddar, lakan, urvuxna barnkläder och diverse. Så här blev vår airbnb-låda. Den innehåller alltså de lakan vi använder till folk som hyr vårt hus.

12.00 – tvättar det som jag ska ge bort till bättre behövande barn och bebisar samt skynket som satt för just den här garderoben (hålet i väggen).

Påbörjar också målning av hallen på övervåningen när jag ändå liksom är PÅ G.

13.00 – förser barnen med mat och sätter dem i bilen. Ben somnar direkt och slipper höra när jag ska förklara för Bo vad Babyshambles låt "Fuck forever" handlar om. Rookie mistake att inte tänka på vilken skiva som stoppas in. Till mitt försvar är jag ovan vid cd:s. Det har kommit tillbka bara senaste veckorna, pga ny iPhone som inte har en aux-port och därför inte går att koppla in i bilen. Alltså det SKA gå, med den lille adaptern jag fick med, men den levererar ett bijud som låter SKRRRRAAAP. Varför inte bara fortsätta med aux, iPhone? Det nya uttaget gör ju också att man inte kan ladda och lyssna samtidigt. Jaja, det är ju inget världsproblem, men det känns bara så dumt.

14.00 (ungefärliga tider här) – vi åker till Ikea och äter bulle.



15.00 – men målet är såklart att lämna in på leklandet Småland, så att alla får en go' stund.

17.00 (tiden försvann) – när bilen ändå är väldigt skräpig och kladdig är det okej att äta mjukglass i den.

18.00 – genomför strykning nummer två.

20.00 (nu försvann tiden igen) – springer en och en halv mil, vilket är mitt längsta någonsin och resulterar i det här sexigt blanka utseendet.

21.00 – målar en tredje gång.

22.00 – skruvar ihop Ikeamöbler.

23.00 – installerar möbel (piedestal) och ny lampa i det nymålade rummet, hänger tillbaka det tvättade skynket och njuter av dagsverket.

Nu är klockan hundra och jag ska gå och lägga mig.

fredag 8 juni 2018

Hänt sedan sist

Jag håller på med någon slags komma-tillbaka-efter-megastressvåren-grej här. Trots att det är lugnare nu så verkar min kropp och hjärna tro att den måste vara i beredskapsläge hela tiden, vilket leder till dålig sömn och mycket ångest. Det är röven. Ser lite ljus i tunneln ändå, för i natt sov jag nästan fem timmar i ett svep och det var länge sedan. Hoppas att surret i hjärnan slutar snart. Försöker vara snäll mot den, hjärnan, och fyller på med sådant som ska vara bra och begränsar det som ska vara dåligt. Så åtminstone en tid framöver lajvar jag en baljväxtätande, motionerande "nej tack, jag behöver vila"-person här. Kul med nytt!

Det största som hänt sedan sist är att Bens autismutredning är klar. Ben fick ingen diagnos, även om de uppmärksammat vissa "tendenser". Vi ska träffa dem igen om ett år ungefär och se hur det känns då. 

Jag är mest glad över att ha fått ovärderlig insikt i hur Ben är på förskolan när vi inte är där. De skickade dit en specialpedagog för att skugga Ben en dag och det var väldigt kul att få rapport. Tydligen är Ben en spexare med mycket mer sofistikerad humor än vad hen (Bens egna val av pronomen atm) ger sken av hemma. När de andra barnen skulle berätta vad de gör på fredagsmyset sa de kanske popcorn och film, men Ben viftade med lille näven och kungjorde "DÅ ÄTER VI KÖTT OCH DRICKER BLOD". På frågan vad barnen vill jobba med när de blir stora svarade de flesta att de vill stå i godisaffär, men Ben avslöjade att hen ska "SÄLJA KNIVAR".

Hmm, vi kanske bör hålla koll på hur Ben beter sig med eld och mindre djur framöver? 


Jag har fyllt år också. 38 friska (nåja). Firade med att göra min första gängtatuering. TBUB for life. 

Nu ska jag packa ihop för att åka med familjen till Halmstad. I morgon är det bröllop på slott och snart är det sommar och då ska vi åka tåg till Berlin och allting blir nog bra till slut. 

onsdag 23 maj 2018

Doktors order

Läkaren jag träffade i dag gick förbi mig när jag satt i väntrummet och googlade honom. Tror inte att han såg att jag var inne på hans Facebook, men man vet aldrig. Yrkesskada ibland, att alltid vilja veta allt om sin målgrupp.

I alla fall, läkaren som skolat om sig från skådis till doktor i vuxen ålder (så löftesrikt när folk läser nya långa utbildningar efter 40, tycker jag) var snäll och lugn och jag fick recept på melatonin för att ta på lång sikt och Imovane för krisnätterna. Han tyckte att jag hade bra taktiker i övrigt (berättade om de verktyg jag fick på senaste KBT-rundan och att jag kompletterar med löpning och manuellt arbete i hemmet och att jag rensat bland uppgifterna och att jag ska vara ledig i sommar). Han tyckte dock att min vinkonsumtion var något hög för att vara kvinna. "Köna mig inte!" sa jag då.

Nej, det sa jag inte, men det hade väl varit lite roligt?

Jag ska in i morgon och lämna prover för att kolla att det inte är tjall på sköldkörteln och så ska det bli uppföljning på symptomen när jag fått sova bättre. Det känns bra.

Prestations- och mätbarhetslover som jag är blir jag lika glad över att den fysiska ansträngningen släcker ner bruset i hjärnan som att jag blir snabbare och kan springa längre ju mer jag håller på. Springer nu milen på 53 minuter och se så nöjd jag blir av det.

Kvinna på gränsen till (men med någon form av plan)

I dag är jag hemma med Ben som fick feber efter sin vaccinspruta (se röd arm).

Jag läser alla kommentarer och tar till mig och blir väldigt glad (och lite förvånad) över mängden. Ni är så snälla som bryr sig om att skriva. Samtidigt undrar jag vad jag ville när jag skrev om hur det är. Jag tror att jag egentligen ville skriva om hur det varit. Att jag medvetet väntade till dess att det värsta var över så att jag kunde skriva om hur det varit och inte hur det är.

För om jag skrivit om hur det var när det pågick som värst, tidigare i vår, (alltså när belastningen var som högst arbets- och uppdragsmässigt) så hade jag verkligen behövt sluta med något, för jag hade inte kunnat säga "jag gör detta och detta och detta och nu mår jag dåligt" till bloggen/er och liksom tro att jag skulle komma undan med det. Jag fattade att det var för mycket, när det pågick, men jag ville samtidigt bara få det gjort och skicka de där fakturorna och sedan kunna prata om hur stressigt det var – i efterhand. Tror jag?

Nu är det inte lika mycket belastning framöver och efter ett bryt på jobbet i går tog Kajsa bort stora grejer i vår kalender. Till exempel skulle vi ha undervisat på en reklamskola nästa vecka och Kajsa ringde och ställde in med mindre än en veckas varsel och vet ni vad, ingen dog. Hon som är programansvarig förstod (har själv varit "där") och skolan löser det på ett annat sätt och vi är välkomna en annan gång.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att det GÅR att ställa in ett uppdrag med en veckas varsel, men det går ju. Av bara farten ställde jag in ett scenframträdande och en kvällsaktivitet. Och sa nej till jobb.

Nu kan jag koncentrera mig på tre-fyra större saker fram till dess att vi, faktiskt, stänger ner i sommar. Vi har kommit till en nivå med firman där vi kan ta ledigt på sommaren, utan att jag behöver hyra ut vårt hus mer än en vecka (vi hyr bara ut under Gothia cup-veckan). Det är ett enormt lyft jämfört med hur det var för ett år sedan.

Jag kommer aldrig mer att försätta mig i den sits jag suttit i under våren. Men jag kan inte inte ta bort mer nu, för nu är det redan borta. Dock har jag de här besvären som inte går över och som jag förstår är en rest av hur våren varit. Sömnproblem, ångest, lättirritation och så den jävla surriga varma känslan i huvudet och jobbiga ryckningar i ögon och ben.

Jag hoppas att många saker löser sig om jag bara får sova och jag förstår att jag ska vara skitförsiktig med Imovane (har inga planer på att ta det regelbundet, bara stötvis när det är som värst).

Gud, jag hör hur jag låter. Klart jag KAN ta bort mer, men det skulle innebära att sluta med företaget och politiken och efter mina barn är Hellbjörn Schedwin mitt livsverk. Vi har precis kommit till nivån där vi kan vara lediga under sommaren och snart släpps det Fuck off-kit som vi utvecklat för Skäringer och Mannheimer och vi jobbar med Tjejjouren väst som gör ett superviktigt jobb och vi föreläser om normkritik för allt från barn till reklambranschmäniskor och i sommar ska jag prata i P1 igen och jag tror faktiskt att vi gör skillnad. Att ta bort det skulle (gissar jag) ge mig ännu mer ångest, fast av ett annat slag.

tisdag 22 maj 2018

Vad tråkigt, nu blev det sådär ändå

Det är ju omöjligt att veta säkert innan man är där, men jag tror att jag har varit ytterst nära att bli en pinne i "duktig flicka bränner ut sig"-statistiken den här våren. Känslan som jag beskrivit som att "hjärnan brinner" har eskalerat i frekvens och under någon vecka brann det varje vaken timme. Jag har tappat närminnet, fått synrubbningar och varit extremt lättirriterad. Särskilt med barnen. Fan vad dålig jag varit med dem. (Nu tänker jag på att en vår är en jättestor portion av deras livstid och det ger mig mer ångest.) Ångest ångest, jag har typ blivit van vid klumpen i svalget och trycket över bröstet. Har även haft några panikångestattacker varav en inför barnen och jag har inte kunnat sova.

Så. Allt det där har hänt och jag vet vad det beror på. Jag kan inte driva företag samtidigt som jag konsultar som copywriter nästan heltid på en annan reklambyrå samtidigt som jag driver en valrörelse och är pressekreterare för ett politiskt parti samtidigt som jag sitter i styrelsen och är kassör för ett föräldrakooperativ samtidigt som jag försöker sköta om ett hus samtidigt som jag har två små barn varav ett utreds för autism.

Det går inte, det hör jag ju. Och jag vet att ni vet och jag vet att ni skulle säga SLUTA NU om jag hade bloggat om det här, för ni är smarta och kan en massa om psykisk ohälsa och utbrändhet.

Men samtidigt har jag känt att jag inte har kunnat (jag vet att det är så "alla" säger innan de går in i väggen, men) ta bort något. Jag har inga sparpengar och jag kan inte som en anställd sjukanmäla mig med 80 procent av lönen, så jag är beroende av att det hela tiden går uppåt framåt med företaget. Vi måste fakturera så att vi kan plocka ut den summa som gör att vi kan betala alla räkningar och lån, samtidigt som vi ser till att göra så mycket utåtriktade aktiviteter att vi får in nya uppdrag och har något att göra även i höst.

Vi är bara två och om jag sjukskriver mig (vilket kanske inte ens skulle gå, eller så skulle det ta flera månader att få igenom en sjukskrivning och var kommer pengarna från under tiden?) då finns kanske inget företag mer.

Och ja, jag har klart blivit påverkad av att ha läst Fattigfällan, men det ÄR svårt att driva eget och inte oroa sig över att bli sjuk och hamna hos Kronofogden. Eller för mig är det svårt.

Och det här med barn och hem ... jag har fått så många tips om att skaffa städhjälp, hyra barnvakt osv. Det finns inte pengar till det. Och det finns inga släktingar i Göteborg. Så är det bara. Och att vara med i ett föräldrakooperativ innebär mycket jobb och det går inte att bara byta till en kommunal förskola mitt i en termin. (obs att det inte bara är jag i familjen som lägger tid på kooperativet, Nils representerar nu vår familj i samverkansgruppen).

GUD vad jag ursäktar mig.

Jag har i alla fall en läkartid i morgon och då ska jag säga ungefär det som står här ovan, fast med mest fokus på symptom och inte på orsak. Så det här inlägget blir som en generalrepetition. Usch, jag är nervös för att träffa läkare. Sitta där och vara en klyschig slutkörd småbarnsmorsa. Men samtidigt måste jag komma till rätta med åtminstone sömnen. Mitt mål med morgondagens besök är Imovane på recept.

Förutom fyra terapeuter har jag i mitt liv testat följande:

Atarax
Stesolid
Citalopram
Propavan
Imovane

Det enda som hjälpt är Imovane. Kan oftast somna på dem. Hoppas på en stor ask i morgon.

Ps: jag har nu slutat konsulta på den andra byrån och jag är – sedan förra veckan – inte längre kassör för kooperativet. Så det är en lugnare tillvaro i görningen. Dock är besvären fortfarande kvar och väldigt "lättväckta" så att säga (särskilt ångesten), varför jag nu uppsöker läkare.

måndag 14 maj 2018

Allt för Ben alltid

I går fyllde Ben fem år. Bilden ovan är från fyraårsdagen, då det blev lite för mycket av allting för Ben. I år förberedde vi oss kvällen före och jag och Bossa gick igenom hur vi hade tänkt spela ut morgonen, med presenter och sång på sängen – men bara om han ville. Efter lite överläggning och uppspelande av flera olika födelsedagslåtar på Spotify landade Ben i att vi gärna fick sjunga "Happy birthday". 

Vi sjöng den vid 6:30-rycket på morgonen och morgonen blev fin. Han fick en ny krona, vilket han önskat sig ihärdigt sedan den förra gick sönder kort efter fyraårsfirandet. Den här höll endast en halv dag, men örhängena som följde med lever kvar. Han hade på sig dem hela dagen (clips) och grät när vi tog av dem på kvällen. 

Instick: jag och Nils könar inte Ben när vi är med honom, men jag skriver (visst) han här. Det har svängt lite fram och tillbaka och ibland säger han att han är en lillebror och ibland en lillasyster, så vi säger vare sig han eller hon, utan bara du eller Ben. På förskolan använder pedagogerna olika pronomen har jag märkt. Jag tror inte att det ställer till det för Ben, men vi är vaksamma på vad Ben vill/föredrar/är såklart.  

Strax före lunch åkte vi till Kättilsröds 4H-gård för kalas. Jag kan verkligen rekommendera bondgårdskalas. Så skönt att slippa städa huset och vara lekledare och det kostade inte så farligt mycket (80 kronor per barn). Vi hade med fika samt vegankorv och normkorv till grillningen (personalen på gården ordnade med eld) och efter att vi ätit tog personalen med barnen för ponnyridning...

... och för att träffa djuren. Visste ni att killingar har en grej för att hoppa upp på folks ryggar? "Böj er inte ner, för då får ni en get på ryggen och det kan göra ont", sa personalen. Men det var inte så lätt att hålla koll på 15 barn som ville plocka maskrosor till getterna, så en kompis fick en killing på sig ganska omgående. Stackarn, vad ledsen hon blev. 

Barnen (och jag!) fick åka vagn bakom en traktor också och sedan kom vi hem till en överraskning i trädgården. Bens farfar och farmor hade köpt en studsmatta. En enorm! Så nu vill Bo ha kompisar över igen (tidigare har det varit hård konkurrens från kompisarnas utbud av studsmattor och husdjur). Sommaren är räddad. 

Lille Ben. Fem år. Det är så mycket känslor på dig och jag förstår inte alltid varför du blir så frustrerad och då blir du såklart ännu mer frustrerad. Jag önskar att jag kunde förstå mer. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig varje dag, varje gång och alltid ge dig vad du behöver. 

söndag 29 april 2018

Skagen över dygnet


Jag har aldrig sett Bo så besviken som när helgens Kolmårdentripp blev inställd. Vi skulle vara där tillsammans med mina föräldrar + min bror med familj = Bossas kusiner och det var liksom LIVETS resa. Och så blev det inställt pga sjukdom. Och då hade Bossa redan packat och då hjälpte det inte att vi sa att resan kommer att bli av, "bara inte den här helgen".


Och visst, livet är fullt av besvikelser och det hade hon kunnat tugga i sig, men jag ville så gärna skaka om henne med något kul att jag kompenserade med spontan överraskningsresa till Danmark. Här står vi och väntar på att få cykla ombord på Stena Danica. "Det finns ingen cykelskylt, mamma", konstaterade Bo när vi skulle välja fil bland bilar och långtradare. Knäppt ändå. Det är liksom världens härligaste grej att kunna cykla över sundet och sedan vidare, men det uppmuntras ungefär noll procent av rederiet.

 Vi fick åka på sist. Efter att alla långtradare tuffat på. Ben var iofs vid gott mod.

Väl ombord spexade vi oss igenom överfarten. Det var så mycket folk på färjan att vi inte vågade lämna våra platser när vi väl hittat stolar och bord.

Sedan hamnade vi i helvetet. Eller på lastbilsdäck med ingen möjlighet att ta oss därifrån. Sist vi gjorde det här, med cyklar till Danmark, fick vi köra av först, men nu fick vi vänta på att alla lastbilar åkt av. Cirka 30 minuter med stora fordon delvis på tomgång, ledsen smiley. Ben kröp in i sitt skal och slöt sig. Bossa sa att "nu dör jag nog, mamma", pga lukten, ljuden och avgaserna. Kom igen, Stena Line. Ni har ju världens bästa koncept för hållbar och härlig semester. Varför hatar ni cyklister? Ge cyklar en egen ombordkörningsfil och en dedikerad cykelparkering i färjans för och jag ska reseblogga skiten ur all potential det finns i att kunna cykla sig till Nordjylland från Göteborg.

 Jaja, till slut kom vi fram till Frederikshavn.

Vi tog tåget till Skagen.

Så mysigt att ha med sig cykel ombord.

Väl framme checkade vi in och cyklade till stan där jag insåg att JAG var jättehungrig, så vi hoppade in på första bästa. Att Ben var på riktigt risigt humör kopplade jag inte till att han kanske också var jättehungrig. När ska jag lära mig att barn inte säger till när de är hungriga? Har ändå haft barn i sju och ett halvt år.

Allt blir bättre med pasta. Sedan gammalt. Obs att stället vi hamnade på var riktigt bra. Tur, för det låg som på "Avenyn" och såg inte mycket ut för världen. Men pizzadegen var liksom seg och tomatsåsen god och det var bara väldigt bra. Och barnen rensade tallriken (köper bara en rätt till dem när vi går ut because...) så det blir högsta betyg för stället.



Sedan blev det lite tråkigt, för karamelleriet (där man skulle få se hur godis görs) stängde 15, trots att Google sa 17, men vi hittade en bra lekplats som kompenserade. (Gud, "hittade och hittade", jag hade givetvis scoutat ut den i förväg.)



När de inte slår varandra leker de gärna med varandra nu. Det är, för mig, fruktansvärt fint att se.



Det bästa med lekplatsen var när Ben upptäckte den här och kom på att han skulle "gunga mamma".

Ej mig emot, så att säga. Zzz. Tråkig grej är att jag blev råförkyld i går (classic när det blir ledig dag efter mycket jobb). Så alla chanser att få horisontella sig lite tas emot, ja tack.

 When in Denmark blir det ju givetvis en del danska Stöl också. Det vill säga en helt vanlig 75-centilitare.

Vi avslutade dagen med att vilja gå till hamnen och äta middag, men de mest viljestarka ville hem till hotellet. Så vi köpte kvällsmat på Lidl i stället.


Här är min vy när jag cyklar bakom min familj. Nils har stora ryggsäcken och Ben där bak och agerar draghjälp för Bo när det är uppförsbacke. Han kämpar.

Vårt hotellrum var mer som en lägenhet. Med balkong!

Här sov barnen. Eller, de började sova där. Bo drömde mardröm om Sommarskuggan och kom in till oss och då bytte hon och jag plats.

Jag och Nils (började) sov(a) i bäddsoffan i andra rummet.

När barnen somnat fick jag sitta på nämnd balkong med uppföljaren till förra årets bästa bok Björnstad. Jag trodde inte att jag skulle gilla Fredrik Backmas böcker pga hans blogg och krönikor (hej, jag är en klumpig pappa och min fru fixar allt), men så rekommenderade Jenny Björnstad och då ville jag läsa och helvete vad bra det är. Även denna.

 Dagen efter kollade vi in hotellområdet. Kan tänka mig att åka tillbaka i sommar.

Barnvänligt deluxe.

 Hotellfrukosten ingick inte och var jättedyr, men det fanns å andra sidan miniförpackningar med Nutella.

 Vi hann med ett biljardgame innan vi ...

 ... packade ihop oss och hoppade upp på cyklarna.

Den här gången fick vi gräddfilen till färjan.

Vi och ett gäng mc-knuttar fick vänta i särskild fil, med toa och möjlighet att gå inomhus.

Det var "barnens båt" med extra mycket barnunderhållning på Stena Danica, men det roligaste var  en myra i ett fönster.

"Vänta nu utanför toaletten när mamma kissar." Kom tillbaka till detta.

 Ben betraktade tumlaren Happy på bekvämt avstånd.

Vi testade den tropiska baren The Reef och njöt av hur det känns när barnen går in i sina skärmar. Ändå lite skärmtid den här resan. Varför känns det som att man "köper" sig skärmtid när man lyckas underhålla barnen utan iPads?

När vi skvalpade in i Göteborgs hamn slogs jag och Nils av hur vackert allt var och ville gå ut på däck. Det ville inte barnen. Men vi lyckades få dem till något slags halvläge, där vi kunde betrakta det fina bakom en fönstervägg.  

Mycket bra tur. Känns som att vi var borta längre än ett dygn.