måndag 25 maj 2015

Helgen som var

Mer positivt än det faktum att världen är fucked up och har fel fokus (lex: de 85 rikaste...) är att jag hade en förträfflig helg.

I fredags träffade jag Sofia och Josefine och drack öl och åt på Market, vilket är ett jättebra ställe om man är vegan, eftersom nästan allt på menyn går att få veganskt. Dock kanske en pytteliten utbildning kunde vara på sin plats, för Sofia fick fisk på sin taco.

"Jag bad om veganskt?"

"Jag vet, men jag tänkte att du kanske äter torsk?".

Jaja, det blev bra till slut och det var kul att träffa Josefine för nästan första gången IRL samt Sofia för nästan första gången utan inblandning av barn.

Tänk om jag hade vetat när jag var 14 och inte hade en enda kompis att Internet skulle uppfinnas och para ihop mig med människor som får mig att glömma bort att vara blyg/nervös och bara må bra? Jag älskar internet. Blir nästan sugen på att tatuera in "internet" i ett hjärta, som Maddis är iväg och gör exakt nu.

Allefall. Annat bra med helgen är att de här två har lekt ganska bra tillsammans. Det känns som att det händer snart, att vi kan början skörda frukten av att ha skaffat syskon.

Dessutom har jag äntligen fått ut mina plantor. Josefine tipsade om att Rusta hade bra plastväxthus och i går tog jag cykelvagnen och skaffade de här. 149 kronor styck och skyddar mot både regn och vind. Plus skapar en lite varmare miljö, tror jag.

Det känns så OTROLIGT tillfredsställande att ha planterat om och ut chilin, tomaterna och paprikan. Återigen: tänk om någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle känna så här kring odling. Håhåjaja, lilla liv, vad du svänger och har dig.

Är jag helt fel för dessa dagar?

Usch, det känns helt avigt nu alltså. Som att jag inte passar in i den här världen. Eller samtiden.

Kan ni känna så? Att vissa saker går inte ens att tänka fullt ut, för att det är så himla dumt och om du tänker på det ordentligt så blir du tokig?

Folkomröstning om samkönade äktenskap. Alltså vad ÄR det? Folkomröstning för att avgöra om ... Nä, det är så dumt att jag inte kan tänka på det. Att en jury bestående av "alla" ska få avgöra vilka som ska och inte ska få samma rättigheter och skyldigheter som andra människor.

SKÄRP ER IRLAND vill jag skrika och gå in med någon slags hegemonisk pondus ba "Okej, ni har varit superomoderna superlänge och verkar inte fatta att det i grund och botten handlar om mänskliga rättigheter. Men det är lugnt, alla kan ändra sig och nu skriver vi om lite i lagboken här. Vad sa ni? Folkomröstning? Nej, det befäster ju tanken om att det här ska vara något man har rätt att tycka till om. Bättre att vi bara ändrar, se så, det här är inget konstigt. Bättre sent än aldrig. Häpp!"

Och don't get me started om "ska vi förbjuda tiggeri"-frågan. VARFÖR HÄNGER FOLK UPP SIG PÅ FEL SAK? HUR KAN ALLA (okej inte alla, säkert inte ni som läser här, till exempel, men ni fattar) MISSA DEN JÄTTESTORA ELEFANTEN I FRÅGAN?

Det är liksom ingen hemlighet att världens 85 rikaste äger mer än världens 3,5 miljarder (!!!) fattigaste. Det har varit så ett tag och det ser inte ut att bli någon ändring.

Smaka på det 85 personer mot 3,5 miljarder människor.

Hallå, 85 personer är INGENTING. Man kan lära sig namnet på 85 personer. Man hinner prata med 85 personer på en dag.

Mycket tyder på att det till och med är ganska enkelt att leta rätt på och kontakta dessa 85 personer. Jag tror bergis att de har både telefon och internet.

Tänk om man kanske skulle fundera på att införa något förbud som rör de där 85 i stället. De kanske inte måste äga riktigt så mycket, till exempel.

Sådant tänker jag på. Och så tänker jag att jag inte passar in i den här världen, för jag fattar inte varför inte alla tänker så. Och så tänker jag att jag måste göra något, måste måste göra något. Och så blir jag jättetrött.

Ja, lite så. Nu ska jag väl dra igång den här arbetsveckan. Tränga bort alla tankar som gör att allt känns så dumt och meningslöst.

Ska också fixa ansiktet. Så här ser det ut när jag har cyklat till jobbet och blivit blåst på, på Göta Älvbron.


fredag 22 maj 2015

Bra att vi har uppdelningen vi har. Detta var inte min bästa gren.

På tal om barna. Jag lämnade dem på förskolan i morse och JIIISES KRAJST. Fattar inte hur Nils gör det varje morgon. Jag väl drabbades av Arga Räkan™ ungefär tio gånger (anledningar i urval: för att han inte fick äta hur mycket han ville ur tandkrämstuben, för att jag satte på honom en blöja, för att jag ville att han skulle ha strumpor, för att han inte lyckades välta Bossas papperslåda som hon satt i, för att han inte fick stå på toaletten och spegla sig i spolknappen så länge som han ville.)

Alltså dessa kränkta vita män. Herregud.

Var så svettig när det var över. Fick ta en McDonaldsfrukostpåse framför datorn som tröst.

Läget

Med bara pyttelite mer svärta i mig hade jag kunnat gå in i något slags deppkladd. På senaste tiden har det sovits för dåligt (det är ju sedan gammalt), jag och Nils är inte snälla mot varandra och tiden räcker inte till för att vi ska hinna göra något annat än att ta rätt på smutsiga kläder och prata om vem som ska göra vad och vad vi ska ta upp ur frysen så att det hinner tina till morgondagens efter förskolan-middag. Vi gör ingenting för att bli glada. Inte tillsammans i alla fall. Jobbet är väl okej, men på grund av det allmänna tillståndet har jag svagt försvar mot de där "vad fan är det jag håller på med egentligen"-tankarna som man måste kunna vifta bort för att ta sig igenom arbetsdagen.

I alla fall. Jag ser en ljusning. För två kvällar på raken har vi lagt båda barnen samtidigt. En förälder i mitten på en madrass i lekrummet och så Ben med välling på ena sidan och Bo med bok på andra sidan. När vällingen är slut eller när Ben lyckas slita boken ur handen på den som läser går vi in till sovrummet och lägger oss. Och det har liksom funkat. Jag tror att Ben somnar bättre när han ser att syrran lägger sig samtidigt. Nu väntar vi bara på den dag då han också kan uppskatta en god bok. Det blir lite korta sagor för Bo när vi gör så här eftersom han inte har tålamod till särskilt mycket läsning.

Så skönt om vi kan styra upp en läggning som tar under halvtimmen. Om man bara får lugna kvällar så gör det inte så mycket med vakenpassen på nätterna. Eller jo, det gör alltid ont. Var vaken mellan 4 och 5 i natt. Det sved. Men det är ju bättre än både kaos-läggningar och dåliga nätter.

Dessutom ska vi till Berlin om exakt en vecka och där kommer vi inte att prata om smutsvätt eller vad som finns i frysen en enda gång.

tisdag 19 maj 2015

Så frustrerad nu

Jag tror att jag har tillbringat mer tid med att försöka få Ben att somna än vad han har sovit. Vet inte hur mycket mer nattning jag har i mig asså.

måndag 18 maj 2015

Nyläst

Jag har läst Det handlar om dig av Sandra Beijer.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Som jag inspireras av den här typen av människor. Och med typen menar jag Oförlösta copywriters som tar sig i kragen och gör något åt saken. Som chansar på att leva drömmen. Som Sandra, Kristoffer Triumf och Lotta Lundgren.

Jag beundrar verkligen Sandra Beijer. Att hon skrev en himla bok på sin mobil (nästan) under tråkiga möten och på kvällarna.

Med det sagt så gjorde inte den här boken mig något. Jag läste den på två kvällar (den är väldigt luftig) och jag minns knappt vad som stod i den. Jag tror att det beror på att jag var fel mottagare. Om jag hade haft en annan 15-årsperiod än den jag hade kanske, men ... det hade jag ju inte.

Så nä. Not for me. Jag behöver handling eller språk eller helst båda och den här gav mig varken eller.

(Svårt att följa upp den läsupplevelse jag hade med Kristina Sandberg också.)

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

söndag 17 maj 2015

Business in the front, party in the back

Desto längre helg, desto kraftigare söndagsångest. Det är sedan gammalt.

I dag har jag försökt stävja ångesten på de sätt jag har bäst success-rate på.

Jag har sprungit för första gången på en månad eller så. Fy fan så tungt det var.

Och så har jag fått saker i jord. Sockerärter i ena, morötter i andra. Herregud vad mycket jord det går åt till en dubbelpallkrage. Trodde att jag kunde göra minst en till, men jordbeståndet sa nej. Jobbig sak med att inte ha bil: inhandling av flera hundra liter jord är nästan omöjligt att göra med cykel.

Av dessa beprövade knep funkade planteringen bäst i dag. Men jag har fortfarande ångest. Trots att jag även testade att klippa hår. Att förändra utseendet brukar göra ångesten mindre och i dag kom mitt arma lillebarn i vägen:

Vet inte om det är mest redneck eller hipster, men han verkar inte bry sig alls, som tur är.

Nu sover barnen och jag och Nils borde väl vårda vår relation. Men jag vill bara ligga ner och äta ostskruvar och kolla Greys Anatomy. Relationsvård må vara viktigt, men jag ooorkar inte.

fredag 15 maj 2015

k a l a s

I dag hade vi tvåårskalas för Ben. Nils ansvarade för mat och tårta, jag för present, pynt och fiskdamm.


Det är kul med pynt.

Att få hem Bubbabullen, Bennifer, Bubbeliscious, minimarängen efter nästan en vecka utan honom var så jävla härligt. Han var också glad. Alla han gillar i samma rum på samma gång, liksom. Mamma, pappa, Bossa, mormor, morfar, farmor, farfar, farbror och morbror, kusiner och Katten & Knäet. Så här såg han ut när vi sjöng för honom. 

Han fick massa fina presenter. 

Det här var nog favoriten: ett vatten- och sandbord. 

Dock var det inte bara rosor, för när Bossa fick sin "två år som storasyster-present" blev det för jobbigt. Och då kom Arga räkan fram. Han ville visst också ha just den presenten. 

Men kolla vad gulligt. Bossa tröstar räkan. Blixtsnabbt var hon där. 

Då blev det snart bra igen. Eller halvbra, i alla fall. 

Det var en fin dag och Bo älskade varje sekund med sina kusiner Emma och Emilie. Det är så härligt att de bor i Sverige igen. Som att Bossa fått extrasyskon, nästan. (Ben med så klart, men han leker inte så mycket med dem än.)

(Han står i ärlighetens namn hellre och kikar in i glipan till bagageluckan på bilen vari det finns hundar. Jättelänge kan han stå så.)

onsdag 13 maj 2015

Ursäkta?

Men visste ni att cashewnötter växer så här?

Kära Bennifer

Wow, i dag har det gått exakt två år sedan jag lämnade Bo hos dagmamman, gick hem och grejade och märkte att de där sammandragningarna jag känt så skarpt ett tag "mer och mer började likna värkar, men det kan det väl inte vara redan?", hämtade Bo, gick på husvisning med Nils och Bo, tog några värkar mot de vackra väggarna i huset vi inte köpte, tog oss hem, tog emot Nils föräldrar som - som tur var, visade det sig snart - var på besök i Göteborg, beställde pizza, åt pizza, nattade Bo, sa hej då till Nils föräldrar, insåg att det nog kanske är värkar ändå, ringde tillbaka Nils föräldrar, fick skjuts av Nils pappa till Östra sjukhuset, skrämde slag på Nils föräldrars hund i bilen eftersom det nu var riktigt jävla nära (återigen: visade det sig sedan), kom fram till sjukhuset, fick åka rullstol in i ett rum, hann ej klä av mig mer än byxa och trosa och så skvalp och splash så kom Bubba.

Så liten. Alla våra bebiskläder började på storlek 56 och det var som ett hav.

Endast 730 dygn av magisk sömnlöshet senare kan jag Facetajma med honom. Vilket är tur, eftersom han fortfarande är i Värmland. (Han fattar väl ändå inte att han fyller år, tänker vi, så vi firar honom i morgon.)

Grattis på födelsedagen min älskade son. Du har de godaste kinder jag vet, du dansar på det roligaste knixigaste sätt jag sett, din röst låter så gullig att jag svimmar – särskilt när du säger mammaaa så att det låter som en fråga – och jag älskar dig så mycket att det ibland spiller över i panikångest.

tisdag 12 maj 2015

50 procent mindre barn

Nu har Ben Bubba Hellbjörn varit borta från oss rekordlänge, sedan i fredags, och jag saknar honom. Men samtidigt är hans vanligaste humör nu som på bilden (har tidigare publicerat den på Instagram, förlåt, men jag tycker att den är så himla talande), så det är också ganska skönt att få en paus.

Den_arga_räkan har kommit fram även i Värmland, men enligt mamma/mormor får han då "ligga på golvet en liten stund och sedan går det över".

I går när jag hämtade Bo på förskolan kändes det som att jag saknade något eller att jag glömt något. Jag tror inte bara att det var att Ben inte var där, utan också avsaknaden av den där stressen som uppstår när ett barn springer åt ena hållet för att "leka färdigt" samtidigt som den andra gör arga_räkan_ och vägrar klä på sig och skriker så högt att pedagoger från andra avdelningar kommer och undrar om de kan hjälpa till. Det var så himla lugnt och enkelt att bara hämta Bo.

Och så hemma sedan, när Bo och jag ätit (Nils hade ärenden efter jobbet), kunde jag sätta mig och läsa söndagens DN från pärm till pärm fast det inte ens var kväll. Alltså att kunna göra något sådant, för sig själv, trots att den fortfarande var vakentid för barnen gav mig samma känsla som jag förr i tiden, pre-barn, kunde få av att sitta på en uteservering med en brunchtallrik framför mig under en weekendresa till en härlig storstad. Den friheten!!!

Det här kanske låter som att jag försöker vara lustig, men jag tycker att det är en sådan himla bra sak med att få barn, det här med att "beggers can't be choosers". Att man uppskattar saker man tog för givet förut. För mig är det bra i alla fall.

Tänk bara hur det känns i mig när jag tänker på att jag och Nils och Katten och Knäet ska till Berlin om två veckor. Mmmm.

En annan bra sak med att Ben är på semester är att Bo kommer in till mig och Nils på nätterna och vill sova med oss. Det har hon aldrig velat förut. Hon säger att hon blir så ensam utan Ben. Det är jättemysigt när hon kommer in. Och så himla lyxigt att bli väckt av ett barn som somnar om på en gång.

Bonusinfo om Bo: i går kväll när jag sa "jag älskar dig" efter att vi släckt lampan svarade hon, helt allvarligt, "jag älskar bajs". Och så var hon tyst i två sekunder innan hon började störtfnissa. Åh, min lille Bossa.

söndag 10 maj 2015

BOSSAS OCH MAMMAS SUPERROLIGA HELG i bilder

Den dåliga starten till trots blev BOSSAS OCH MAMMAS SUPERROLIGA HELG väldigt fin och rolig. Nils helg blev också bra, vi pratade med varandra och blev sams. Som tur är så är vi överens om vissa saker också, jag och Nils, och vi tycker grund-mycket om varandra. Eller vi tycker om varandra i grunden, eller hur man säger.

Det är det där med städnivåerna som ställer till det. Och emellanåt ställer det till det så mycket så att jag funderar på om vi ens är rätt för varandra. Är det en sak man borde ta upp i början av varje förhållande? Tillsammans med ideal och politik och så vidare. Vad röstar du på och vad har du för lägstanivå vad gäller hur skitigt ditt hem får bli?

Jaja. I alla fall. Jag och Bo inledde vår helg med pannkakor med blåbärssylt.

Och så tåg vi femman till Korsvägen och Liseberg och jag köpte årskort till Bo, eftersom det såg så här bra ut på första mät-stället (alla under 110 går in gratis och de över 110 betalar in sig och får åka de flesta karuseller). 

Glädjen byttes dock snart ut mot bottenlös besvikelse, då vi inte klarade mät-testet vid spärren till Lisebergsbanan och fick vända om och gå the walk of shame. Inte ens tanken på Flumeride var någon tröst.

Fast när vi åkte blev allt bra. Och blött.

Förresten behöver man knappt åka några karuseller på Liseberg, för Kaninlandet (helt gratis) är SMASHING.

Bo röjde så mycket att hon ville klä av sig, trots isande väder.

Och så detta: första sockervadden någonsin.

 Köpte även lördagsgodis...

... och en gigantisk godisnapp. Det förekom så att säga inga gränser under BOSSAS OCH MAMMAS SUPERROLIGA HELG.

Det var trädgårdsmässa på Liseberg och vi kollade in djur gjorda av blommor.

Samt köpte en mössa med elefanter.

 Sedan handlade vi "mat" på Ica Focus och hade buffé i sängen framför Barnkanalen.

Sedan läste jag en Pixibok för Bo, som somnade vid åtta ungefär. Jag hade tänkt läsa bok eller kolla Greys Anatomy på telefonen, men somnade visst cirka en halvtimme efter Bo. Hoppsan.

I dag besökte vi den vackraste platsen på jorden: en hotellfrukostmatsal.

När vi ätit fyra tallrikar frukost var fick Bo en take away-mugg med mjölk och så åkte vi glashissen upp till 23:e våningen för att kolla på utsikten.

Vid elva checkade vi ut och gick ner på stan. Vi åt en lunch rik på transfetter och köpte kläder till Bo som vuxit ur nästan alla sina tröjor.

Här är skörden. Med hjälp av "3 för 2" samt en rabattcheck på 20 % på ett helt köp fick min inre fyndälskare sitt lystmäte. Johodå.

Tänk att Bossa har 110/116 i kläder nu. Ja, om vi vänder oss till pojkavdelningen, då. Om vi går till flickavdelningen har hon snarare 122. Men det ska jag inte gå in på nu för jag orkar inte bli arg igen den här helgen.

lördag 9 maj 2015

Men hur löser vi det då, vägrar tro att det inte ska gå

Här ligger jag i en säng på hotell gothia towers med Bossa och massa snacks bredvid mig. Vi planerar att äta godis och kolla Barnkanalen och testa någon ny Toca boca-app och sedan sova lääänge. Jo, det är planen. Bossa sa det själv: "mamma, i morgon kan vi väl ta sovmorgon?"

Jag visste väl förresten att ni skulle ruska rätt i mig med era kommentarer. Det är larvigt av mig att slänga Nils skjortor. Jag fattar det nu och jag har bett om ursäkt. Men samtidigt är det inget att larva bort, för det bottnar i en djup frustration som handlar om att jag upplever att han inte respekterar mig. För att referera till Enligt Ellen-Ellen (vet inte hur man länkar från mobilen), men det är inte som att jag kräver färska snittblommor. Min lägstanivå är inte orimligt hög. Tror jag. Jag bryr mig inte om det är skitigt på golven, men jag vill inte ha sådana där ingrodda gula kissfläckar på och under toalettsitsen. Det gör inget om det är snubbigt i kylskåpet, men jag vill att det ska gå att laga mat i köket. Det är skitsamma att garaget och delar av källaren är omöjliga att orientera sig i pga grejer överallt, men jag vill veta var barnens ytterkläder finns. Vi har inte tvättat fönstren sedan vi flyttade in för 1,5 år sedan och har inga planer på att göra det, men jag vill byta sängkläder åtminstone var tredje vecka. Det gör inget att det blåser omkring gamla ölflak i trädgården, men jag vill inte att askfaten ska svämma över. Typ så.

Denna nivå ligger så otroligt långt ifrån Nils nivå och det är ett problem, för det gör att jag blir bitter för att jag "tvingas" göra mycket mer hemarbete och ledsen för att jag upplever Nils bristande insatser eller oförmåga att städa efter sig som att han skiter i vad som är viktigt för mig. Dessutom är det jag som planerar kring jävla allt, inklusive påminner Nils om när hans föräldrar fyller år. Gud som jag hatar den rollen, men tydligen kan jag inte sluta?

Jag hatar att det är så här och jag hatar den jag blir. Nils lever ihop med en person som är jättesur jätteofta och jag lever med en person som gör mig jättesur jätteofta. Det är en så himla dålig situation.

Ni brukar ha så tänkvärda svar jämt

Jag och Bo är på väg till vad vi kallar BOSSAS OCH MAMMAS SUPERROLIGA HELG. Den inleds med Lisebergsbesök och avslutas med att hänga runt på stan i morgon och där emellan ska vi på på hotell. Bara hon och jag. VI ÄR SÅ UPPSPELTA.

Hoppas att hon kan sträcka på sig lite och få lov att åka 110-centimeterskarusellerna. Hon är 107 cm.

Vill lufta en undran på bloggen innan vi är framme vid korsvägen. Det är så att jag har börjat slänga Nils skjortor och osköljda oboyglas bland soporna i stället för att ta rätt på det. Nils tycker att detta är citat: larvigt. Och nu skiljdes vi som ovänner, vilket känns tråkigt för alla, inklusive Bo som bevittnade vårt bråk.

Hur som helst. Är jag larvig?

Bakgrunden till att jag gör så här är att jag inte orkar vare sig plocka eller tjata längre. Jag har bett Nils kanske 200 gånger, på olika vis, att vara så snäll och lägga smutstvätten i därför avsedd behållare eller åtminstone sluta blanda ren och smutsig tvätt i olika högar i huset. Jag har också förklarat cirka 40 gånger att intorkad gammal oboy är svår att diska bort, så det är bra att hälla lite vatten i glaset när man druckit klart.

Jag blir tokig av att det inte blir bättre. Och jag tycker inte att jag ställer orimliga krav.

Är jag larvig?

Har ni tips på lösning som gör alla nöjda?

fredag 8 maj 2015

Han ska bara vara med i någon timme, sedan ska han till Värmland på all inclusive hos mormor och morfar

Bra grej med två skärmar på jobbet: man kan jobba på ena och ha Biss & Kajs på den andra. Och på så vis ha gulligt sällskap på kontoret.

torsdag 7 maj 2015

Det bästa pysslet: det som är enkelt, går fort och gör stor skillnad

Nu skriver jag inte så ofta om spraymålning här längre, men det betyder inte att jag inte spraymålar saker.

I måndags beställde jag och Maddis några burkar Montana Gold vardera och redan dagen efter kunde jag hämta ut dem och i går sprayade jag det här tidningsstället.

Det blev färgerna Denim och Copperchrome och det blev rätt bra, förutom kanske själva uppepåytan, som var skrovlig. Jag orkade eventuellt inte sandpappra så noga före målningen. Men på det som är ojämnt kan man ju ställa en porslinsvan (även den spraymålad).

Härnäst ska jag spraymåla Bossas cykel så att den blir farligt kopparsnabb. Tror att det blir fräsigt.

Highs and lowz

Ja herregud. Vad har jag att säga. Vad är jag ens?

Jag tror att glesheten i mitt bloggande nu för tiden hänger ihop med att jag börjat med den här terapin som jag gillar. Jag pratar så mycket under den där timmen per vecka att jag blir som helt tom.

I dag ska jag dit igen. Förra veckan fastnade vi helt på punkten "vänner" i min livskompass (ja nu använder jag det ordet helt okommenterat, eller vänta, nej, det kan jag visst inte). En punkt jag trodde att vi skulle avhandla på två sekunder, eftersom jag gillar hur min vänskapssituation ser ut. Jag har massa fina vänner och några som känns väldigt nära.  Så nöjd så.

Trodde jag. Tydligen har jag fortfarande massa tårar kvar kring min fd bästis och min terapeut fick plocka fram näsdukslådan för första gången när jag skulle säga något om honom och hur det blev.

Till i dag ska jag ha formulerat hur jag vill vara mot honom. Eller hur jag vill ha det med honom. Alltså inte som i "jag vill inte känna så här", utan antingen "jag vill kunna prata med honom när vi ses på gemensamma vänners tillställningar" eller "jag vill kontakta honom nu i och med det jobbiga jag veta att han går igenom" eller "jag vill titta på en Men in black-stav och glömma allt som har med honom att göra" eller något sådant.

Men jag har inte formulerat någonting för jag KAN INTE. Och att inte göra hemläxan gör mig alldeles tjorvig, för jag gör alltid min läxa.

Men jag vet fan inte hur jag vill ha det med det här. Trodde att allt var bra och har till och med lyssnat på podcasts med honom utan att må dåligt. Men enligt min terapeut är det här något som jag alltid kommer att bära med mig och förmodligen tänka på den dagen jag dör.

Mina känslor kring honom:

Saknad
Ilska
Avundsjuka
Sorgsenhet

Inga bra känslor, någon av dem. Kanske ändå fint att saknad kom först?

...

Nämen om man skulle ta och jobba lite. Helst skulle jag vilja sitta och skriva på en text om hur föräldraskapet dödar all form av jämställdhet hos även de ivrigaste av feminister, men jag måste skriva om helt andra saker eftersom jag måste försörja mina barn. Och när jag skrivit färdigt och hämtat nämnda barn på förskolan måste jag laga mat till dem och ta hand om deras smutstvätt och hänga in deras rena kläder och packa för Bubbas helgresa och sedan måste jag lägga mig, för i natt är det jag som har jouren och då vet man aldrig hur lite sömn det blir.

Sådant är livet och jag måste ta emot det. Tacka för att jag ens har ett jobb och gulliga barn att stoppa mat i. Ibland känns de bara så ... set in their way, dessa dagar.

Avslutar med en bild på världens bästa handkräm i världens sämsta förpackning:

L'Occitane creme mains peaux seches med 20% sheasmör. Så jävla bra kräm och värd trots dyr. Men förpackningen bara spricker. Tur att färgen på tuben är sådan att den nästan sömlöst går att laga med silvertejp.

tisdag 5 maj 2015

Nyläst

Som en del i min terapi blev jag rekommenderad att läsa den här: Sluta älta och grubbla – lättare gjort med kognitiv beteendeterapi av Olle Wadström.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Min skepsis mot självhjälpsböcker ser likadan ut som det som tidigare fick mig att tänka att "jag kommer att må så här jämt", dvs tanken om att jag redan tänkt på allt.

Jag har hanterat ångest i ett decennium, tror du att du ska komma och lära mig något nytt om ångesthantering, lilla bok, nähädå!

Men hallå, tji fick jag.

Han (Olle som skriver) säger en sak i början av boken och sedan upprepar han det i drygt hundra sidor och avsaknaden av genusanalys kan nog få fler än jag att bli irriterad under läsningen, men ändå: han lär mig något nytt och jag tror att det kommer att hjälpa mig med mitt ältande och min ångest.

Det handlar om tröstetankar och hur de ger eld till orostankar. Typ som att om jag börjar tänka på cancer och hur jag säkert har cancer, så tröstar min hjärna mig genom att tänka "men då skulle jag ju inte klara av att springa en halvmil på under halvtimmen" eller "men det skulle ju ha upptäckts vid den där kontrollen" eller liknande och det gör att jag känner mig lugnad. Och det där lugnet som infinner sig är så skönt att jag genast tänker en ny orostanke, typ "men den och den personen märkte ju ingenting förrän det var för sent, så jag kan mycket väl ha cancer överallt utan att veta om det" och så kommer en ny tröstetanke och så är det igång.

Boken ger konkreta tips på hur man kan sluta tänka tröstetankar (det är inte helt enkelt att sluta, men det ska visst gå) och verkliga exempel på patienter som Olle mött.

 Läs den här boken:

JA    NJA    NEJ

(Om en är lagd åt det ältande hållet.)

Är det förresten någon som vill ha boken? Den är rätt dyr, så det är ju bättre att någon som behöver den kan få den gratis än att den ligger och skräpar hos mig. Mejla mig på maria.hellbjorn@gmail.com om ni vill ha den.

torsdag 30 april 2015

Not too quick to judge nästa gång

Någon kanske minns krisen när Nils skrek på Ben en natt? Jag vill inte länka, för en del av mig ångrar att jag hängde ut honom så där.

I alla fall, i natt var det jag som tappade det. Ben vaknade vid halv två och var sedan vaken i princip resten av natten och någon gång vid fem-rycket skrek jag "VARFÖR VILL DU INTE SOVA, SOV NU FÖR I HELVETE, JAG ORKAR INTE" till honom, där han sprattlade och var obekväm i bärselen (obs: han var obekväm var han än var). Jag var på nedervåningen då och Nils låg och sov i Bossas rum på övervåningen, men vaknade och kom ner och undrade vad som stod på.

Och jag bara grät och undrade vad det var för fel på vår son och sjukanmälde mig med ett mejl från mobilen (mycket svårt, för då ville ju Ben ha mobilen) och sedan somnade han väl vid sex någon gång och jag låg kvar i sängen när alla gick till förskolan och sov sedan till efter klockan 13.

Det var skönt.

onsdag 29 april 2015

Tänk på livet

Om jag ska tänka positivt nu och inte på kommentarsfält på www så tänker jag på att jag och min kompis Ola ska kolla på Ömhet och dricka öl i kväll. Det ska bli spännande att gå på standup, för det har jag aldrig gjort, och det ska bli spännande att gå till Andra Långgatans kvarterscen, för vi bodde jättenära det stället när det höll på att byggas, men vi fick aldrig se det bli klart och jag har aldrig varit där.

Dessutom ska vi äta tacos före och det är alltid en odelat positiv sak. För att fira detta pyntade jag en av katterna som Maddis satt upp på väggen till vårt kontorsrum med en passande t-shirt.