söndag 14 maj 2017

Ett litet liv

"Hon klagade och skrek och sedan blev det tyst." Här kommer en recap av vad som hände sedan:

Jag använde Kry-appen och fick fatt på ett recept på antibiotika som smakade tillräckligt ok för att få Ben att ta emot det. I Nutella. Mycket Nutella. Han blev frisk. Jag åt min Kåvepenin (helt utan Nutella) och blev frisk. Jag prisade Alexander Fleming och vi gick vidare in i #intesivhelgen2017. 

#intensivhelgen2017 var superrolig. Och väldigt intensiv. Förutom att jag jobbade (mitt parti, Fi, har lämnat kommunens ledning och det innebär en hel del hantering av media etc) så fyllde Ben fyra år. 

Lördagen började med att han blev helt_förstörd när jag, Nils, Bo och mina föräldrar väckte honom med sång. Och då sjöng vi ändå hans absoluta favoritlåt Ja må han leva (standard-request när vi exempelvis kör bil, han älskar den). Tog en kvart att få honom att komma tillbaka och intressera sig för paketen. Men då blev han glad. 

För att sedan mulna ur på nytt. Mycket känslor! (Klänningen och kronan var önskade och uppskattade presenter, även om det inte syns i bild.) 

Sedan kalaspreppade vi för Bens allra första förskolebarnkalas. Det var Hello Kitty-tema (på begäran) och jag pudrade en tårta...

... och dukade med katten på duken. 

Nils hade fixat en "fäst rosetten på Kitty"-lek ... 

... och jag hade, med mina föräldrars hjälp, blåst upp hundra ballonger som vi gömde i lekrummet medan barnen åt tårta i köket. Sedan bad vi dem att komma upp och då slog jag på 99 luftballoons när Ben öppnade dörren. Succé. Kan rekommendera ballongdisco. (Även om det mest var skräck-KBT för mig som är jumpy vad gäller ballonger.)

Direkt efter barnkalaset åkte jag till Johanneberg för att överraska Elin (den andra med glasögon i bild) som ska flytta till Umeå. Jag, Kajsa, Elin, Sara och Marie träffades på förra arbetsplatsen och har i dag alla slutat och gått vidare. Bandet vi har är starkt. Vet inte om jag pratat om TBUB på bloggen? Det är i alla fall vi som är TBUB. Står för "Till Berlin Utan Behå" pga åkte till Berlin ihop en gång och hade som ett manifest. Tänk vad det kan göra för sammanhållningen att finna varandra på ett riktigt jävla rövställe till arbetsplats, va? Förlåt, så kan jag ju inte säga utan att säga B. Men det där B:et är fog för en längre utläggning. 

Elin blev jätteöverraskad och det där med överraskningar som gör folk glada är ju livet. Vi hade en mkt rolig kväll i park på filt och sedan på lokal med Shuffleboard. Hade med mig kamera för fotosession med självutlösare så att jag kan framkalla goa gruppbilder som Elin kan glo på när hon är hundra mil (?) från oss i Norrland. La mig efter tre på morgonen och vaknade till en söndag som betydde möte med tre personer vars bloggar jag läser och som jag tycker så väldigt mycket om, trots att jag bara träffat en av dem (Johanna) förut. Det var Jenny, Johanna och Mirijam. (Fotocred: Sigge, son till Mirijam.) Vi fikade vid trädgårdsföreningen och ...

... sedan brunchade tre av oss på Ritz och tog bild efteråt när solen tittat fram. 

Jag var väldigt nervös (och lite bakis) och framstod väl som en ganska fladdrig person åtminstone till en början. Eller så är det typiskt sådant som bara jag tänker på? I alla fall var det fint. Jag är så glad för blogg. 

Nu ska jag kolla på Barnmorskan i East end och eventuellt pysa ut luften från de här, som mötte mig i trappslutet när jag kom ner från nattningen. Hävde ner dem från övervåningen, för jag tänker EJ sova nära sprängstoff. 

torsdag 4 maj 2017

Ben, min Ben. För att inte tala om min hals.

Så dagen efter mitt förra inlägg inleddes starkt med 39 graders feber (på mig) och ett mejl från en av föräldrarna på kooperativet som bad om ursäkt för att hans barn eventuellt spridit scharlakansfeber på förskolan och att man - om man blivit sjuk senaste tiden - borde gå och kolla sig.

Eftersom Ben såg ut som en prickig korv i ansiktet och var extremt hängig under helgen tog jag med honom till dropin-mottagningen på vårdcentralen i Sannegården och väntade tillsammans med bland annat andra kooperativmedlemmar som läst samma mejl. Andra som väntade var: jättemånga människor. Och när det blev vår tur kunde de inte ta några prov på oss, eftersom de hade läkarbrist och det ändå inte såg ut som scharlakansfeber på någon av oss.

"All for naught!" tänkte jag lite surt (samt: HÖJ SKATTEN), men var ändå nöjd över att medicinsk expertis bedömt att jag endast led av helt vanlig förkylning, så jag proppade i mig ipren och drog och jobbade. Hade aldrig gjort det som anställd, men nu hade vi leverans och presentation och ni vet. Egenföretagare. Kämpa.

Synd för alla jag kom i kontakt med, för i dag, när vi gick på bokad tid på vårdcentralen (de erbjöd oss en bokningstid om vi "verkligen ville ta prover" och den klamrade jag mig fast vid pga tidigare missade grejer på Ben), fick veta att både jag och Ben huserar ett myller av streptokocker. Team halsfluss!

Så nu käkar vi penicillin. Vilket betyder ingen förskola på hela nästa vecka. Dock att Ben vägrar ta sin. Han fick flytande Kåvepenin först och det gick verkligen inte. Ringde och tjatade till mig recept på tabletter i stället och det gick lite bättre. Krossade och la i sylt och han svalde kanske nästan hälften. Men grät och skrek och spottade när han kände smaken, så vi får se hur det går i morgon. Några tips på bra grejer att blanda ut med?

Passade på att dra Bens sjukdomshistoria för distriktssköterskan vi träffade i dag. Eftersom det inte finns gemensamma journaldatabaser (när ska någon fixa?) är man ju som ett blankt papper varje gång man träffar någon ny. Tänkte att hon kanske ville veta + att det här med andningen och hostan på nätterna känns som en grej att ta tag i och kanske hör allt ihop? Att han verkar ha så svårt för att andas när han ligger ner, att han hostar så mycket på nätterna, att han fortfarande lätt får problem med öronen och att han inte äter. Han äter verkligen för lite. Det är inget snack längre. Kommer ni ihåg att BVC var oroliga för att han vägde 12 kilo som drygt tvååring och sedan 12 kilo som drygt treåring? Han fick väga sig i dag igen och nu väger han 12,6 med kläderna på och han fyller fyra nästa vecka.

Någon kikade på hans mandlar i samband med de här två besöken och de är tydligen "väldigt stora". Tänk om det är roten till det onda? Tänk om han "bara" behöver få dem fixade och sedan börjar han äta och slipper den ansträngda andningen och hostan på nätterna?

Distriktssköterskan lovade att sätta bollen i rullning för att kolla vidare på mandlarna. Det är bra. Samtidigt får jag ångest av att behöva strida med Capio öron-näsa-hals igen. (Vi har sagt till BVC/vårdcentralen att vi inte vill gå dit mer, men det finns inga alternativ, fick vi veta.) (Och ja, klart det finns alternativ, men jag orkar inte bråka med vård mer. Orkar inte bråka med BVC också.) (Vi ska till BVC på fyraårskontroll igen om någon vecka och då ska jag fråga, men jag orkar inte bråka.) (Kanske bara hittar någon himla privatklinik i stället, om BVC propsar på Capio.) (Obs: vet att Capio är privat också, vilket för övrigt gör att det känns så konstigt att BVC skickar oss dit. Trodde inte att BVC samarbetade så med privata vårdinrättningar.)

tisdag 2 maj 2017

The worrying kind

Jag har tänkt att jag ska skriva något om det där som brann i hjärnan för ett tag sedan. Vilka åtgärder som togs och hur det påverkade stabilitetsnivån på måendet. Och nu, när jag precis hyperventilerande och gråtande öst ner spaghetti och köttfärssås i burkar och klistrat lappar på, med datum och innehåll, efter en lång jobbdag med molande värk i ljumskar och en hals som inte vill svälja så kan jag väl passa på. Att skriva om det.

Det går UPP OCH NER, som ni hör. Jag har varit gladare och piggare och inte lika surrig/snurrig efter åtgärderna:

- Lägga bort mobilen på kvällen och sova med väckarklocka. (Klyschigt, men det har gjort stor skillnad för mig.)
- Lärt mig behärska ocklumenering, likt Harry Potter, hyfsat väl. Och detta, mina vänner, har hjälpt mig komma till ro inför sömnen tusen gånger mer än timmarna med terapeuter och psykologer. (Googla occlumency Harry Potter om ni vill veta mer.)
- Läst om samtliga Harry Potter-böcker. Ger mig alltid en omhuldande känsla. Vågar dock inte läsa om dem för ofta, av rädsla för att magin ska gå förlorad.
- Fått ner min mamma som stannade i nästan en vecka i Göteborg och tog ALLT med barnen. Det var en tillfällig lösning, men oj vad jag inte vet vad jag hade gjort just den veckan om hon inte kommit. Jag sov i källaren och njöt.
- Sagt nej till åtaganden för föräldrakooperativet (nej, jag hinner inte sätta ihop en PR-plan för nyrekrytering nu etc) och inte mötts av besvikelse utan av förståelse, samt MINSKAD JOURTID.

Men paniken och hjärnbranden har också kommit tillbaka. Som i dag, när jag insåg att jag inte kan vara sjuk. "Kan och kan, det kan man inte råda över." Men det går inte. Nils är dunderdäckad och någon måste rodda med barnen. Annars dör de. Och någon är jag, för vi kan inte ringa någon med kort varsel.

Dessutom har vi en leverans inklusive presentation i morgon och jag kan inte säga till min arbetsgivare att jag inte kan förbereda mig eller vara med pga sjukdom för jag är min arbetsgivare.

Och det är självvalt! Givetvis. Precis som att det är självvalt att skaffa barn och bo i en stad där inga släktingar bor. Med det sagt så vill jag ändå få lufta hur jävla sårbar jag känner mig nu. Bara det att jobba till lite för sent och hetsa hem och känna att jag hade gett 10 000 kronor (som jag inte har) för att få vila ut den här sjukdomen i fred. Att någon kunde komma och bara "hej, jag tar dina snoriga barn ett tag så att ni kan bli friska i fred – jajamen, de får sova över" så att jag kunde dråsa ner på golvet i en liten slemmig hög och bara ligga där, med ipren och vatten till hands. Vänta ut det.

Men i stället ska det nattas och barnen somnar inte förrän vid 21 och sedan tar föräldrakooperativets månadsekonomi över en timme och ändå lyckas jag inte få ihop det med bokföringsförberedelserna. Så jag får sitta och klistra in olika skärmdumpar från Visma och Swedbank och förklara i ett mejl till revisorn och hoppas att det ska ordna sig. Och sedan är det köket som ska röjas och torkas och sedan är det tvätten. Som inte är klar och då gråter jag igen, för jag orkar inte vänta på den.

Jag orkade inte vänta på den utan la mig, med datorn, och skrev det här.

Nu lyssnar jag på barnen som snarkar satan trots nässpray och jag vet att det kommer att bli en jobbig natt med mycket spring. Det har varit jobbiga nätter länge nu, för Ben är så täppt och hostig. Han har hostat sedan i ... januari kanske? Vi ska kolla upp det, men det är så himla sällan vi har 12 timmar över för att sitta i väntrum för något som "går att leva med". Och jag vet att det finns något som heter KRYAPPEN – jag lyssnar på podcasts – men jag har inte tagit ner den, för jag är väl en dålig förälder.

Nä, skäms på mig att hålla på att kokettera. Och jag ska ta ner den. Appen.

Gud, vad vill jag med det här? Klaga lite? Jag vet inte. Men jag kan väl fortsätta skriva om saker som far genom huvudet, för det hjälper faktist.

En grej som satt sig hos mig är att jag, utan att ha en riktig taktik för det, hamnat i samtal med flera företagare som är män och lite till åren. Och de säger alla samma sak. Hur tufft det var, särskilt i början, och "att man var ju inte så mycket med familjen". Och på något vis är de som nästan lite malliga för det?

Och det är ju sedan gammalt. Att det är legitimt eller till och med fint att prioritera karriär och bolag före barnen om man är man, men att det är helt jävla freaky att göra det om man är kvinna. Och de kikar nyfiket och lite provocerat på mig, männen, och undrar hur jag egentligen tänker eller funkar. Som att jag är en annan sort. Men de kan inte fråga rakt ut. Bara antyda.

Hade de frågat rakt ut så hade jag sagt att jag absolut inte kan tänka mig att inte träffa familjen "så mycket". Jag vill träffa dem massor, precis som Nils vill, och jag har blivit lärd att det ska gå. Det ska gå att få allt. Om man så måste hyra ut sitt hus varenda ledig långhelg och hela sommaren så ska det gå. För man ska kunna göra allt och - som alla vet - gå och träna och ha mjuka fötter medan man gör det. Hur lite man än får sova och hur mycket man än måste sitta i väntrum med sjuka barn.

Gapar jag efter alldeles för mycket nu? Är det här en omöjlig ekvation:

Ha små barn + inte ha släkt/barnvakt där man bor + starta och bygga upp ett företag + agera hyresvärd för AirBnB-gäster + sitta i styrelse och vara kassör för föräldrakooperativ.

Kanske om man är en worrying kind at heart, va? (Just nu oroar jag mig till exempel över hur jag ska ha råd att laga min cykel, vars bakdäck är utslitet och har slutat rulla. Och utan rullande cykel blir transporten dyr och logistiken med barnen svår. Den oron flög EXAKT just nu genom mitt huvud. Bara för att nämna hur oron flyger in helt oanmäld.)

Nej nu vaknar Ben.

På återhörande!

måndag 1 maj 2017

Så många gorbys

Vi är inne på andra året av AirBnB-uthyrning och den här helgen inleddes säsongen. Det är mycket jobb (vill ju behålla mina höga betyg för renlighet etc) med städning inför gästernas ankomst, men det är värt det. Inom kort kommer drygt 5 000 spänn att ticka in på kontot efter att två norska barnfamiljer hängt här i tre nätter.


Det är också "lite" att göra när man kommer hem. Men jag kan tycka att det är rätt kul. Kavla upp och  ta tag i.

Dessutom är det skoj att se vad gästerna lämnar efter sig. I dag skrek jag högt när jag öppnade frysen. Så oväntat!

söndag 30 april 2017

En plats i solen

Förra veckan skrev jag och Kajsa kontrakt på en kontorslokal. Det känns ungefär lika overkligt som att jag och Nils och barnen ska få åka till Rhodos med Nils familj om några veckor. Jag kan inte tro att det är sant förrän vi flyttat in med några möbler resp. sitter på planet.

Nästan exakt ett år efter att vi sa upp oss skrev vi under på vårt eget ställe. Nära Järntorget, med snedtak, utrymme för att till exempel ta in en praktikant eller någon att samarbeta med, plats för en liten presentationshörna där vi kan visa upp grejer för kunder och med tillgång till allt kontor-igt, som kaffekassa, wifi, städ, fruktkorg osv. Bonus för att kontorshundar är tillåtet!

Här ska jag sitta. I en liten nook som har som burspråksfönster åt alla håll, så att jag kommer att se inloppet när jag jobbar. Så himla himla fint är det. Förste juni flyttar vi in!

Detalj som visar hur oron går i rakt nedstigande led: när jag berättade för Bossa var hennes första kommentar "är det dyrt? kostar det mycket pengar". Ojoj. Trodde att jag höll mina katastroftankar för mig själv när barnen är med, men det gör jag visst inte.

måndag 24 april 2017

Den arga mannen

Här har det varit tyst. Jag körde liksom fast i påskas. Ni vet det här med fakta vs. åsikt och skräddarsydda nyhetsflöden som gör att folks världsbilder blir helt jävla skeva och leder till att rösten läggs på Donald, Jimmie eller Marine... Jobbar man med det rosa partiet och hanterar dess sociala flöden och tillhörande troll med olika nivåer av hot eller strunt så tänker man (jag) en del på hur man kan bemöta dem. De som ropar högt om DET HÄR PROBLEMET DÅ! eller VAD TÄNKER NI GÖRA ÅT DET HÄÄÄR DÅ! så fort man öppnar tangentbordet och pratar om något som rör mänskliga rättigheter.

Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste beröra ALLA orättvisor och inte en i taget. Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste ha tusen bevis och fakta och svar på exakt alla frågor och lösningar på exakt alla problem. Trots att den på andra sidan av argumentationen mest sitter och "känner saker".

Och så den oerhörda ilskan som är akut och alltid redo. Som att den ligger och bubblar och fräser under huden och att feministisk politik är som rakblad på bölderna av aggressivitet. Bölder som söker upp feminister och gnuggar sig mot oss för att få släppa ut den. Aggressiviteten.

Men det är en sak att hantera troll på Facebook och en annan, upplever jag, när konflikt uppstår i ens omedelbara närhet. Som i påskas, när en familjemedlem gick från frågvis om min karriär till BLIXTFÖRBANNAD på mindre än en minut. Orsak: jag pratade om hur otroligt det är att få tillbringa arbetsdagarna med att försöka göra världen lite mer rättvis. Att det är magiskt att människor hör av sig till mig och Kajsa för att vi har den värdegrund vi har och vill att vi kommer och pratar eller gör jobb just för att vi arbetar normkritiskt.

MEN DE MUSLIMSKA KVINNORNA DÅ? SKA NI INTE HJÄLPA DEM? Lät det.

Och innan jag ens fått börja rodda i frågeställningen (menade han alla - knappt en miljard till antalet - muslimska kvinnor i världen eller en viss grupp? vilket är det kollektiva förtrycket som drabbar just de som går att applicera på alla i den gruppen (?) och inte på gruppen kvinnor (oavsett religiös tillhörighet)? undrar han på riktigt vad vi – jag och Kajsa? partiet? – tänker göra för den grupp han far efter?) ... så hade han jobbat upp en sådan ilska att jag fick anstränga mig för att låta lugn och stadig på rösten. Men han lyssnade ju inte längre utan fortsatte skrikstöta ur sig frågor som VAD GÖR NI ÅT DET DÅ? VAD HAR NI FÖR LÖSNING? VAD ÄR ERT ALTERNATIV DÅ?

Och jag fick aldrig veta vad han undrade om, för han lyssnade inte på mig och lämnade rummet så väldigt väldigt arg.

Den aggressiviteten som ligger så nära till hands och som jag inte förstår, annat än att den – gissar jag – bottnar i en rädsla att förlora ansikte, skrämmer mig. Den skrämmer mig mer än terrorism och risk för vansinnesdåd. Den är så utbredd och normal att jag inte ens tror att de som bär den märker när den pöser ut, hur skrämmande den än är för de som tar emot den. På Facebook eller i någons kök.

lördag 8 april 2017

Bens och mammas bästa lördag

Ben vet ingenting om terrorism. Den här helgen är jag ensam med honom, för Nils är i Trysil på jobbresa och Bo är i Åmål hos sina kusiner.

 I dag bestämde vi att det skulle bli vår bästa lördag. Vi gjorde en lista ...

... och satte igång. Fast innan vi gjorde pannkaksfrukost med glass kunde vi bocka av den i efterhand konstruerade punkt nummer 1. Ben (och därmed också jag) sov nämligen till 9.30. Detta är unheard of och kanske en anledning god som någon att ordna så att barnen sover i olika rum igen. 

Efter frukost fick Ben paddan medan jag städade och duschade. 

Passade på att städa mig ordentligt, med aktivt kol i ansikte och på tänder. Detta är min bästa huskur. Nästan gratis och funkar verkligen. Det drar ut gifter, så ansiktet känns rent, och så bleker det tänderna märkbart. Det finns produkter med fräcka hemsidor som gör samma sak, men det är ju liksom det aktiva kolet som är grejen. Och det finns billigt på hälsokost eller Amazon.


 Sedan tog vi Julia Aurora till Max för att bocka av "äta pommes frites" från listan.

 Lekte lite också.

 Och handlade på Coop. Ben fick köpa det här, pga kärleken till Hello Kitty.

En person sa till mig att jag hade sådan tur som hade så bra hjälp. "Det här är ett sätt att rasta barnet på. Han älskar det, alla vinner", kunde jag ha svarat.

Vi köpte lördagsgodis så att det yrde karameller.

Sedan, vid betalningen, gick Ben in i ett av sina svårmod. Det blev två i dag. Återkommer.

Splurgade cirka 350 kronor på Skopunkten och ekiperade 3/4 av familjen med likadana skor från Lejon.

När vi kom hem bakade vi kolakakor. Gud, jag är verkligen ingen bak-lover. Det blir så kladdigt och jag gillar inte att äta fikabröd (vet att det kan uppfattas som rent knäppt). Men Ben älskar att baka, så vad gör man inte?

Ben fick bestämma middag och han ville ha pasta med fiskbullar. Fast när det var klart ville han bara ha majs på spaghettin.

Jag är mer av en spaghetti med olivolja, smör, salt, peppar, parmesan och basilika-person.

Sedan gick han in i dagens andra svårmod. Fan, jag hatar när jag inte kan nå honom och när jag inte förstår varför han går in i sig själv. Ibland håller det på länge, länge. Det går inte att prata med honom och blicken är inåtvänd.

Lyckades locka tillbaka honom genom att prata genom Ninni (hans kanin) och även om han inte åt något (gud, hans totala intag i dag: 1/12 pannkaka, 12 pommes frites, 10 godisbitar, 1/10 äpple, 4 spaghetti, 1/6 majskaka, 10 ostbågar, mjölk, vatten, äppeljuice) så kom han tillbaka till mig och vi kunde bada.

 Jag tyckte att han var så jävla gullig när han frös efter badet och skapade en kokong.

Ja, och så avslutade vi med en snacksbricka som han knappt rörde och valfri film från Netflix barnutbud (hotell Transylvanien 2).

Mycket härlig dag med mitt minsta, svårmodiga och roliga barn.

söndag 2 april 2017

Som på nittiotalet

Nils är telefonlös sedan några veckor tillbaka. Det för med sig mankemanget att jag blir någon slags sambandscentral för mer kommunikation än vanligt. Plus bökigt att jag är den enda i familjen som har tillgång till alla listor i wunderlist samt behöver agera väckarklocka för alla. Ovälkommen utveckling av familjens projektledarroll, detta.

Men en spännande grej är att jag och Nils inte kan nå varandra om inte Nils sitter vid en dator. Som nu. Jag skulle på jobbmöte i Majorna och sedan möta upp familjen i Färjenäsparken. Ingen dök upp på jobbmötet, så jag vände om och sitter nu och väntar i parken. Jag vet inte när Ben, Bo och Nils förväntas rulla in och jag kan inte ta reda på det. Jag kan bara sitta här i solen och vänta. Det är säkert nyttigt för min hjärna.

lördag 1 april 2017

Dagen i bilder

Vet ni vad jag tycker mest om? Att vakna på helgen (eller att väckas, ska jag säga) och att trots att klockan inte ens är sju är jag ganska pigg. Och efter att ha ätit pannkakor med glass (ja, ibland får mina barn glass till frukost, BVC säger att de bör gå upp mer i vikt) till frukost mår jag till och med toppen. Då kan jag ta tag i så härliga grejer som att plantera om saker. Ben och Bo sitter med sina skärmar och jag håller på med jord. I dag tog jag två köpta kryddor (basilika och koriander) och särade på de tättpackade rötterna och satte i tio olika småkrukor. Har lärt mig någonstans att man ska göra så, separera köperötterna, för att de ska ta sig. Hoppas.

Grejade med elefantöronen också. Tänk att den lilla stickling jag köpte för kanske tre år sedan på en hönsbytardag i Halland kunde generera så mycket avknoppningar. Jag har gett bort massor av öron och sitter just nu med cirka tio krukor. Härliga tider. Är det någon som trängtar efter en? Mejla på maria@hellbjornschedwin.se så kan jag bjucka. Kanske bäst om man bor i Göteborg så att vi kan ses på en överlämning, eller går det att posta?

Gjorde detta helgpyssel också: la en dramatisk make up.

Sedan, när Nils vaknat, var det tennisträning/lek för Bo och därefter drog hela familjen på cykeltur till Lindholmen för att gå på första "Lindholmen street food market". Det gjorde dessvärre 3 000 (enligt GP) andra personer också, så vi kom inte in. Men vad gör det när det går båtar från Lindholmspiren. Jag älskar Bossas livspositivism alltså. VA, SKA VI ÅKA BÅT? ÄR DET SANT?!!!

Ben var mest trött. Så himla obekvämt att sova i cykelstolen. Eller? 

Vi drog till Trädgårdsföreningen och klättrade i olika grejer.  

Eller ja, Bo gjorde. Ben ville inte göra någonting.

Fast efter ett tag ville han ha pizza. Och eftersom vi blir överlyckliga av tanken på att han vill äta något (lille 12-kilosräkan) gick vi raskt till Vapiano och köpte pizza.

Sedan hem och kvällshänga till Insidan ut med lördagsgodis. Och det var väl ungefär det. Heja okraviga helgdagar.

torsdag 30 mars 2017

Anal pockets


Åh hjälp. Jag har inte vågat kolla på det själv än, men här är filmen från pratet i fredags för den som vill se. 

måndag 27 mars 2017

Make a taboo break again

Jag har inte kunnat tänka bortom fredagen den 24 mars. Nu när datumet – som lyst rött och pulserande på insidan av ögonlocken den senaste tiden – är över kommer jag på mig själv med att fånle och tänka på hur skönt det är att det börjar bli vår. Att städa eller plantera om blommorna fyller mig med djup tillfredsställelse och jag tänker på olika projekt, typ slänga morotsfrön i pallkragarna, plocka ner lilla taket ovanför ytterdörren och äntligen rengöra det eller roliga kampanjer jag vill hitta på för FI. 

Jag kom hem från Köpenhamn och den goa goa känslan jag haft när jag tramsat omkring med Nils i Danmark försvann så fort jag kommit in i huset pga ångest över husets skick samt fredagens kommande händelse. 

Sedan i december, någon gång, har jag och Kajsa vetat att vi skulle stå på en av konserthusets scener och hålla ett 20 minuter långt framträdande, på engelska, på temat tabu. Det är en grej som heter Creative mornings, som kanske mest kan beskrivas som en lillekusin till Ted talks, som kommit till Göteborg och han som håller i det bjöd in oss. 

Tänk att få en scen och en spridning (allt filmades och – när det klippts ihop – kommer filmen att delas av creative mornings-nätverket) och egentligen fria händer att hålla låda om något som känns viktigt. Förutsättningarna var "håll er till en sak ni vill säga och håll det personligt". 

Givetvis ville vi prata om snippan. Och givetvis ville vi att det skulle bli bra, medryckande och helst oförglömligt. Så vi jobbade "en del" med presentationen, om en säger. Och repade. Och blev nervösa. Och ångrade oss. Och kom på att det skulle bli roligt. För att sedan ångra oss. Och ... ja ni fattar. 

Säg att jag började fundera på patriarkatet (eller idén därom) för första gången lite trevande när jag var 10-12 år ungefär. Det här framträdandet var liksom över 25 års ackumulerad frustration som skulle ut. 


Det blev ... bra. Eller kanske till och med jättebra. Reaktionerna i salen var överväldigande. Det tjöts, skrattades och kippades efter andan. Alla 300 biljetter (det var gratis, men) hade gått åt och förutom massa "branschfolk" satt mina föräldrar i publiken. Jag tror att jag gjorde dem stolta. Fast det kanske också var pyttelite svårt att höra mig fråga ut publiken om de känner till skillnaden på en vulva och en vagina samt jämföra min egen snippa, under uppväxten, med Lord Voldemort. Sägningen "in my late teens and early twenties, other people had more of a relationship with my pussy than I did" kanske också var lite magstark för dem. 

Men vad tusan! Ända sedan jag bloggade om mitt spruckna kön för snart sju år sedan har jag varit övertygad om att vi måste prata mycket mer om snippan. Och nu när den är under attack (jag kallade Trump för en rasistisk och misogyn idiot, undrar hur det flyger i USA?) är det liksom än viktigare. 

I alla fall. Det var gött. Jag och Kajsa firade med tre lunchöl och en omgång Shuffleboard efteråt. Nu kan vi äntligen tänka på vad resten av året ska handla om. 

lördag 18 mars 2017

Fredag i Köpenhamn

I går vaknade jag och gjorde en av mina absoluta favoritsaker: gick till närmsta mataffär och köpte frukost. Pulverkaffe, färskt bröd, frukt, juice och chokladmjölk. Tog med mig till lägenheten (hyr en mysig liten lyhörd tvåa i Nørrebro) och åt och planerade dagen.  

Vi bestämde oss för att begränsa strosandet till Nørre- och Vesterbro, för att spara indre by till dagen därpå.  Här har jag köpt en kaffe och är glad. Jag köper aldrig take away-kaffe längre, för det är för dyrt och onödigt. Men på semester, så. Då kan 35 DKK vara en värd investering för att få känna luften under fötterna. 

Vi (eller ja, jag) brukar alltid skapa en Google Map för respektive stad vi åker till och så märker jag ut följande saker: second hand-butiker, bok- och pappersbutiker, matmarknader och knasiga ölställen som kanske har någon form av underhållning (flipperspel, shuffleboard, jukebox etc). I går gick vi på flera av the above. Bland annat till second hand-butiken Prag på Nørrebrogade. 

Där köpte jag den här klänningen som sitter som en jävla smäck. Bilden gör den inte rättvisa, men jag lovar att den är sjukt fin på alltså. Sådan lyckträff att hitta en klänning i grovt tyg helt utan stretch som ändå sitter som gjuten. Smiter åt i midjan och allt. Väl investerade 450 spänn. 

Om ni är i Nørrebro vill jag rekommendera alla att kika in i Disken som ligger på Møllegade. Det är en liten studio och butik med konst av olika local artists. Bland annat så gulliga keramikprylar. 

Älskar dessa små djur. 

Jag köpte den här till Bo: en förpackning med tre stora (A3) prints som man kan färglägga. Kul för Bo och fin konst att ha på väggen = win win. 

På samma gata hittade vi Ark bookstore som var en riktigt go liten butik där allt var fint. Fick en känsla av att det var något magiskt i luften när den här boken låg på disken och kostade 25 kronor. Fram till för en vecka sedan hade jag aldrig tänkt på Philip Roth, men efter att ha läst ett par reportage om honom har jag tänkt jättemycket på att jag vill läsa hans böcker. Nu ska jag göra det och börjar med den här. 

 Sedan mulnade det på och vi hann in på "Det rene glas" på Nørrebrogade innan regnet kom. Det är fint att det fortfarande får finnas sådana här ingrodda "röka inomhus"-ställen. Att man kan välja på en fruktig IPA för 95 DKK på ett av alla Mikkelerställen eller gå in på ett sådant här etablissemang och köpa flasköl för en tia och bli synad i sömmarna av stammisarna. Att det är blandat, liksom. Fast det där med röka inomhus är för jävla vidrigt ändå. Man tänker att det ska vara lite gött och sedan ångrar man sig jättemycket. 

Efter ett tag började det bli dags för mat och vi styrde steget mot Torvhallerne som jag markerat på kartan som en "riktigt mustig matmarknad". Men det fanns inte, vad vi kunde se, någon särskild "sitta ner och äta"-yta, så vi gick vidare. 

Vi hade ju ändå fått syn på en lovande skylt. Taco och diner – två riktigt bra begrepp ju. 

Det var helt ok mat, men inget att springa hem om. Däremot var det kul att få rökiga chiliflagor i saltkanten på drinken. 

Sedan googlade vi "shuffleboard i Köpenhamn" och hamnade på ett ställe som hade minishuffleboard. Han i baren sa att de fick besök av många som hade googlat precis som vi och blev besvikna över att det inte fanns riktiga bord. Men det gjorde inte så mycket för oss, för det fanns sådant här fotbollsbord. Det var skoj. Vi vann en gång var och hade följande bets på gång: 
- den som förlorar ska köpa ett second hand-plagg till den andra innan vi åker hem (jag vann)
- den som vinner ska få bestämma nästa stycke konst att köpa och ha på väggen hemma (Nils vann)

Sedan hittade vi en sjöpark som vi gick genom på väg mot Vesterbro. Där tog vi ett par öl på en pub där stämningen var för hotfull för att ta fram kameran. Vi hamnade vid samma bord som ett jädrigt shady gäng som var "goa och glada" mot oss först, men oförklarligt arga mot oss mot slutet.

Vi avslutade på ett ställe som hade riktiga shufflebord. Det var roligt. Mest kanske för att jag vann stort över Nils. Han brukar alltid klå mig annars. Vi spelade om att den som vann fick bestämma vad vi skulle göra efteråt. Jag bestämde att eftersom klockan började närma sig 21:30 var det dags att åka hem. Så vi köpte take away och öl och tog en taxi till lägenheten där jag somnade till S02E04 av The Missing. Älskar att avsluta ganska tidigt och få somna när sömnen kommer, med skräpmat, öl och bra serie. 

Förresten, nu ser jag att snubben som spelade på bordet bredvid gör fuck you-tecken mot mig när jag tar bilden. Vad oförskämt.