lördag 7 december 2019

7. Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!

En gång på mitt förra jobb var vi på konferens och då skulle man testa sig och bli en färg och en bokstav och så delades man in i grupper efter det och sedan skulle man göra massa dumheter i grupp. Det kanske var det där stället, att det var en så hemsk arbetsplats, men jag hatade de där testerna. "You don't tell me who I am" liksom. Tror jag blev grön då, i alla fall, och utvecklade samtidigt en aversion mot sådana där "omgiven av idioter"-tester. Men, obs, det hade säkert att göra med den där hemska arbetsplatsen allting. Det är orättvist av mig att förkasta en hel vetenskap (?) för att jag inte gillade när mina gamla chefer sa åt mig att inrätta mig i ledet.

Fast nu när jag testar igen underbyggs min skepsis. Jag gjorde tre olika tester och blev först grön, sedan blå och till sist röd/gul.

Gör jag fel?

fredag 6 december 2019

6. Det här var 2011!

Jag visste inte att det skulle vara så här smärtsamt att tänka tillbaka på decenniet som gått. Nackdelen med blogg är att man blir påmind om the hard times. Som nu när jag skulle "skumma igenom" 2011 och såg att jag slutade blogga i oktober det året. Jag förklarade aldrig varför, men jag minns precis och det var en otrolig kris mellan mig och Nils som hade sitt ursprung i undanhållande av information.

Det är nog det värsta jag vet. Att det kommer fram saker som rör mig långt efter att det hänt och att jag levt nära informationen hela tiden, men utan att kunna reagera på den. Det är orättvist! Vill inte ens skriva "Jag tycker att det är orättvist", för det bara ÄR det. Punkt. När det sker reagerar jag mest troligt mycket värre än vad jag hade gjort om jag fått veta det direkt och det underbygger den skepsis jag eventuellt redan hade gentemot min relation till den personen samt tilliten till densamme.

Jag må vara väldigt snabb att visa vad jag känner och kan väl anses vara dramatisk, men man (Nils och andra som lever nära mig) vet fan alltid var de har mig och var jag står. Det är det minsta man kan ge den som är nära, så att de får chansen att reagera på rättvisa villkor. Jag avskyr hatar avskyr hatar passiv aggressivitet, martyrskap och allmänt undanhållande av information.

I alla fall – det var oktober 2011. Fram till dess handlade året mest om rutinerna som föräldraledig för första gången. Här är en bild på Bo som tre månader ung bebis:

Fan alltså, vad jag minns den här tiden som mysig. Efter att koliken lagt sig så var det förvisso lite fram och tillbaka med sömnen, men på det stora hela så var det liksom enkelt (brasklapp för att det lagt sig ett opålitligt romantiskt skimmer alt. att jag bara jämför med hur det var med Ben) att vara förälder till bebis-Bo. Vi bodde på Tredje Långgatan och jag hade två kompisar i stan som också var föräldralediga (Gabriella och Ylva, som sedan flyttade till Kungsbacka resp. Skövde).

Att läsa om 2011 ger mig absolut samma skamsköljningar som när jag gick igenom 2010, eftersom jag tydligen inte kunde sluta berätta på internet om min viktnedgång och hur mycket jag tränade, men men. Jag var så ung och dum! (Skoja, jag var 31.)

I början av 2011 ägnade vi en del tid åt att upptäcka nya kroppsdelar och att behandla skorvig hårbotten med olja som satt i "ett tag". Och så började Bo äta mat och jag orkade visst göra egna puréer. Min mamma fyllde 60 och jag firade henne med överraskningsdag i Göteborg

I april läste jag om boken jag skrev c-uppsats om och skämdes enormt över mina gamla marginalanteckningar. Skrev också så här:

* Kommer jag att känna likadant när jag läser den här bloggen när jag är 40? DÅ LIGGER JU I SÅ FALL HELA MITT LIV SOM SKAMKUDDELÄSNING PÅ INTERNETZ.

Åh herregud. Kommer jag någonsin att bli anställningsbar igen?

Jag och Nils gjorde vår första ensamresa när Bo var ett halvår. Modigt/dumdristigt av mig att boka in det som gravid, men det gick ju bra. Mina föräldrar kom till Göteborg och barnvaktade och jag hade skrivit en manual. 

På våren/sommaren fortsatte Bo äta mat med varierad framgång, vi firade en otrolig midsommar hos Petra i Värmland, Bossa började ha påsklämma i luggen (en trend som sedan spred sig som en löpeld) och jag och Anton åkte till Berlin. Och vi var på Hultsfredsfestivalen! Det var himla kul. 

I september började jag jobba igen och samtidigt eskalerade min ångest. Mådde piss och fattade inte varför. Jag blir lite ledsen när jag läser om hur jag försökte logga allt jag gjorde mot mig själv i en liten bok för att ta reda på vad det var som gjorde att jag mådde så himla dåligt. Och så var det egentligen min relation och att den jag levde med inte var ärlig med mig och höll information borta från mig. Information som sedan råkade komma till mig i oktober, men det vet ni ju redan, det var ju där jag inledde det här inlägget. 

torsdag 5 december 2019

5. En gång 2019 som inte kändes.

En sak som nästan slutat kännas för mig är skamkänslan när vi ska ta betalt. Via Kajsas och mitt företag alltså, för jobb vi gör.

Från att vi startade firman 2015 och fram till någon gång förra året tyckte jag att det var fruktansvärt att prata pengar, prissätta, offerera, värdera vårt arbete och säkerställa att vi fick fakturera för det. Och eftersom vi tjatar så om vår antikapitalistiska, feministiska och allmänt hållbara värdegrund och vänder oss mot traditionella reklambyråers sätt att göra pengar på så borde kanske frågan som så ofta ställs till oss (på olika sätt, uttalat eller underförstått), från potentiella uppdragsgivare, kanske vara helt rimlig.

"Ni som brinner så för det ni gör, ni behöver väl inte ha betalt?"
 
Vi tar inte heller betalt som andra byråer. Vi har inga så kallade overhead-kostnader eller key account managers som ska parkera i NK-garaget. Vi hittar inte på dyra digitala lösningar utan att veta om det faktiskt finns fog eller syfte för det. Vi slösar inte med folks tid och vi jobbar nästan uteslutande med ideella organisationer, föreningar och kvinnojourer som verkar för att utsatta personer ska få det lite bättre, att det ska bli lite mer rättvist.

Och då blir ju allt vi gör så himla viktigt och måste liksom göras, även om det inte finns budget. Eftersom det handlar om rättvisa.

Fast. Om vi bara jobbar probono och aldrig tar betalt så finns ju inte vi heller. Vi kan ju inte betala hyran eller våra försäkringar med varma kramar. Och om vi ska brinna gratis varje dag så brinner vi ju till slut upp.

Både jag och Kajsa har sänkt våra inkomster på drastiska sätt. Första åren tjänade vi mycket lite, några månader ingenting, och jag hyrde ut vårt hem så ofta vi kunde, även bara över helgen, för att få ihop det. I dag tjänar vi 29 000 kronor var, före skatt, och det är mycket mindre än var vi tjänade på reklambyrån vi var anställda på förut, men det är en lön vi kan leva på. Och det är vi som har byggt bolaget själva, utan lån eller hjälp från någon annan (förutom oerhört tålamod och backning från våra partners) och vi som bestämmer vad vi ska göra och hur vi ska ta betalt för det. Det känns bra.

Och när en potentiell uppdragsgivare säger att det inte finns någon budget så skäms jag inte för att säga att vi måste få betalt för vårt arbete. Inte längre i alla fall. Det känns ingenting.

onsdag 4 december 2019

4 – En gång 2019 som kändes.

Om 2018 var året då det handlade mycket om min hälsa, mitt mående och min vägg som kom för nära så handlade 2019 mer om Nils.

Höll jag på att skriva.

Om det har handlat om någons hälsa sedan 2013 så är det ju Bens. Skickade precis ett långt mejl till Barnmedicin, via 1177, efter att Mage-Tarm-Lever-mottagningen bett mig att be dem (på Barnmedicin) att kalla Ben för uppföljning på längd/vikt eftersom han ätit mjölkproteinfritt i ett år utan att det hänt ett piss med tillväxten och eftersom han fortfarande har ont i magen i princip varje dag och dessutom börjat få utslag på magen/sidan och blossande eksem i hårbotten. Ja, på Benfronten har det inte hänt något nytt, som ni förstår. Eller, han har fått en gastroskopi som vi inväntar resultatet på, men rent måendemässigt är det detsamma. Inte bra. Men vi kämpar på och fortsätter att sitta i olika telefonköer och dra Bens historik för nya personer varje gång. Jag kan knappt tänka på hur mycket Ben lidit i onödan för att ingen tar oss/honom på allvar. Det är vår största sorg. Ingen lyssnar, ingen vill ta ansvar, utom vi, men vad ska vi göra mer än att ringa, tjata, skicka egenremisser?

Men det var ju inte det jag skulle skriva om nu! Det handlar ju om lucka 4: en gång 2019 som kändes. Och det var därför jag började med att skriva att om det är någon som mått dåligt 2019 så är det Nils. Men det varken kan eller vill jag skriva om, såklart, för det vore ju taskigt och ensidigt. Men jag kan konstatera ATT det var så och att det var vad som låg till grund för vår nästan-skilsmässa och familjerådgivningen och de stora förändringarna som var tvungna att ske.

Det har varit jobbigt. Hösten/vintern 2018 + våren 2019. Men sedan blev det bättre. Jag vill ge oss en liten klapp på axeln för att vi orkade försöka fixa oss samtidigt som vi kämpade med dålig ekonomi och Bens vård. Och jag vill ge Nils en sådan där läktarvåg för att han orkade söka nya jobb och landa ett som inte bara tog honom bort från hemska näringslivet till offentliga sektorn, utan dessutom gav honom bättre lön, bättre villkor och en meningsfull arbetstid med uppgifter som syftar till bättre vård för alla i Västra Götalandsregionen (se hur cirkeln sluts).

I alla fall. En gång som kändes lite extra, på ett väldigt bra sätt, var i juli när jag efter att ha varit ensam i huset och AirBnb-städat det (vi hyr fortfarande ut för att få in extra inkomst när vi kan) i två dygn åkte till Majorna och mötte upp familjen. Ben kom springande mot mig där jag väntade vid Chapmans torg och det såg ut så här:

Sedan gick vi ner till Stena Lines Tysklandsterminal och checkade in och blev glatt överraskade över vår hytt som låg i en avskild del med gratis dricka och snacks och utgång till bar samt egen terrass (det var så dyrt att åka till Kiel att vi tänkte att en extra tusenlapp för att uppgradera hytten inte spelade så stor roll, i någon slags skev ekonomilogik).


Känslan då var att vi liksom hade klarat det. Att "vi fixade det jobbiga och är åtminstone just nu tillsammans, allihop, och på en bättre plats". Och vi hade livets resa framför oss. Tågluff i flera veckor, genom fem länder. Och huset var redo för uthyrning, vilket skulle ge oss en välbehövlig cashinjektion. Det var en känsla av lugn kontroll blandad med "allt kan hända" vilket är min bästa blandning av känslor. Det var nog bästa stunden på hela 2019, den där starten på resan.

tisdag 3 december 2019

Det här var 2010!

Vad kul det är med blogg, va? Jag har använt den för att gå tillbaka och kolla upp vad som hände ungefär när – till exempel som nu när den personen jag umgås mest med, Kajsa, har en ny bebis och kanske undrar när något hände för Ben eller Bo, så kan jag gå tillbaka i bloggen och kolla när Bo började sitta i babysitter/upptäcka sina fötter/sova hyfsat på nätterna. Men förutom det, att kolla när saker ägde rum, så är den ju ett jädra monster till tidsdokument. Nu när jag ska minnas 2010 kollar jag i bloggen och ser att jag gjorde 1 037 inlägg det året. Alltså typ tre om dagen. Jag håller handen för ögonen när jag läser det nu, för vissa saker är så fruktansvärt pinsamma. Jag hade liksom en följetång om min vikt? Hur i hela... Och jag la upp selfies? Inget fel i att lägga upp selfies, men jag kan inte förmå mig att göra det i dag. Jag skäms för mycket. Men det gjorde jag inte då?

Det känns som om jag läser om någon annans liv. Någon som lägger ut bilder på mackor med kött på. Det skulle jag absolut inte göra i dag. Eller någon som ser något och lägger ut en tanke om det utan att tänka en sekund på hur tanken skulle kunna tolkas. Jag var så jävla ... onojig? Tydligen hade jag inga betänkligheter över huvud taget kring vad jag la ut. Undrar när jag fick så mycket betänkligheter?

Det här har jag betänkligheter kring nu:


- Allt.
- Förutom att driva/kokettera om mig själv och mina tillkortakommanden.

Jaja, det var 2010 det skulle handla om.

Jag inledde året i Köpenhamn, gravid (utan att veta om det) med Nils, Liselott och hennes dåvarande make Stefan. Såg ut så här.

Jobbade som redaktör och projektledare på en Content marketing-byrå och var så himla skeptisk till smarta skärmar. Den kreativa chefen Anders på mitt jobb var tvärtom en skärmförespråkare och tillverkade en true to size och weight iPad av papp som han retades med. Så här i efterhand kan vi väl konstatera att han var en bättre framtidsspanare än jag. Herregud, det låter som att det här var krita- eller juraperioden, men fattar ni att det här med internet hela tiden överallt hände så himla NYSS? Var är vi ens om ytterligare 10 år?

I februari gick jag runt och var gravid utan att säga det till så många och så googlade jag mycket på taxvalpar (jag och Nils tänkte att det skulle vara perfekt att skaffa hund när vi ändå skulle få vara lediga så mycket med barnet, HAHAHA) och så la jag ut texten om vad som hände mellan mig och min gamla bästis. Aj, det gör fortfarande ont att läsa. Inte som då, men ganska. Han har fått en ny bebis nu, hörde jag. Tänk om någon sagt 2007 att han skulle få barn som jag aldrig skulle träffa, jag hade aldrig trott på det.

I mars berättade jag för alla att jag var gravid. Och med alla menar jag alla. Minns att jag skickade ett långt massmejl på jobbet där jag svarade på alla frågor som ingen ställt. Alltså... Var jag världens mest självupptagna person? Kommer jag att läsa detta om 10 år och skämmas lika mycket? Uppfriskande i alla fall att man förändras. Men varför försökte jag var så himla käck och rolig i formuleringarna hela tiden 2010? Lite kan jag skylla på tidens anda, att "alla" skrev på ett ganska utstuderat bloggsätt, men ändå. Jag skäms. Det här inlägget blir visst en uppvisning i skam, så får det vara. Jag skrev mycket om min viktuppgång också och var rädd för att "drabbas" av droppformat ansikte (vilket jag absolut fick come september 2010).


April kom och jag fick ett put på magen, gick på bokklubb, åkte på konferens med jobbet där man skulle bada (redan då, innan jag ägnat mig särskilt mycket åt, eh, analys, tyckte jag att det var en så jävla märklig idé – att ordna konferens i badmiljö, som om ingen skulle ha problem att gå i badkalsipp med sina kollegor), fortsatte vägra smarta skärm-produkter (fick lapp på min mp3-spelare) och tvingade mina kollegor att gissa könet på min bebis. Åh, varför förutsatte jag att de skulle vara lika intresserade av det som hände mig som jag? Var jag lika insiktsfull som cheferna som ordnade konferens i badtunnemiljö? Tydligen.

I maj köpte vi en lägenhet, en trea på 80 kvadrat Tredje Långgatan. Med balkong och badkar. Tror att den kostade 2 300 000 och det är en siffra som återigen gör att det känns som att 2010 var på samlar- och jägartiden ungefär. Jag jobbade mycket med sjal för att dölja min dubbelhaka och BAXNADE över att vågen visade en siffra som började på 7, vilket aldrig hade hänt mig förr. Om detta bloggade jag glatt, no filter. Behöver jag säga att jag skäms? Jag fyllde 30 också och Nils överraskade mig med en tur till Nordens Ark och mat vid havet, det var fint.

I juni fortsatte jag tjata om att jag var tjock, köpte en videokamera (som jag aldrig använde) och stoppade in en ostbåge i naveln. Minns att någon som läste min blogg då blev extremt äcklad av navelbilden, ledsen om du ser det här igen. Bild tre visar mitt väldigt intima möte med en struts som skedde när Liselott tog med mig till Kolmården (30-årspresent). Hon vevade ner min ruta när strutsen kom, jag blev jätterädd. Men det var kul efteråt.

I juli började det närma sig på riktigt med bebis och vi förberedde oss bäst vi kunde, med olika inköp. Vi hade namndiskussioner där jag gillade Lina, Hanna och Rut och Nils röstade på Gullan. Vi flyttade in i nya lägenheten och åkte på loppisrunda i Malmö för att fylla rummen med saker.

I augusti var det varmt och jag var så tung, så tung. Mina fötter kunde inte ha skor, som synes på bilden ovan. Nu var det nära. Jag köpte en hel outfit som jag tänkte att bebisen skulle ha direkt på bb, men när hon väl kom körde vi bara på Landstingets praktiska omlottskjortor och inte den här dra-över-huvudet-bodyn. Överlag var det mest förberedelser i augusti. Köpa skötbord, förstå försäkringskassan, få till avslut på jobbet. Men det var kul också! Gick på maskerad med cirkustema – Petra och Matildas 30-årsfest – och jag och Nils fick pris för bästa kostym.

I september gick jag hem från jobbet och hann sedan vara ledig i över tre veckor innan Bossa kom och då bloggade jag ursinnigt mycket. Om exempelvis status på mina bristningar. Men så kom hon! Jag bloggade givetvis från förlossningen. Den tog 40 timmar, så jag hade tid.

Bossa kom sent på kvällen den sista september, men jag fick inte träffa henne förrän i oktober, ganska många timmar efter att hon kommit ut. Det blev lite panik där mot slutet av maratonförlossningen och det kom in massa folk och tog med henne ut, springande, medan jag låg kvar och födde ut moderkakan och syddes (i två timmar, aj). Jag fick ingen information om hur det hade gått för Bo och Nils hade följt med ut till var de nu tog henne, så den här tiden var inget kul alls. Men sedan blev det ju bra. Eller det blev en vecka på sjukhuset och sedan tre månader med kolik. Men det var också fint, oktober 2010. Känslor all over the place.

Resten av året, november-december, gick uteslutande ut på att finna oss i nya livet. Så här tio år senare vill jag säga att vi gjorde det bra. Så bra som det gick. Bossa skrek nästan varje vaken minut och sov i korta, korta sjok, sådär en halvtimme här och där. Vi delade upp dygnet i moduler och sov i skift, vi gav varandra värdefull respit från hemmet (här vill jag tacka mjölkersättning) och vi bestämde att de hårda ord som yttrades under den här perioden inte fick räknas. Och efter tre månader gick det över, precis som läkaren som inte kunde undersöka barnet "eftersom hon skriker för mycket" sa att det skulle göra. Och även fram till dess var kärleken till Bo givetvis störst av allt.

måndag 2 december 2019

Det är inte så noga, vi är inte så noga

Lucka två i Jennys kalender har rubriken Jämställdheten. Här kommer den: 

Jag var på min farfars begravning i fredags. Det var första gången jag var med om att en kista sänktes ned i marken. När alla psalmer och prator var gjorda i kyrkan kom två anställda fram och bugade för kistan och tog bort de höga ljusstakarna med de långa ljusen som stod bredvid blommorna och kransarna. Sedan kom det fram ytterligare fyra personer och alla sex bugade och sedan bar de ut kistan och så fick vi anhöriga följa efter ut på kyrkogården fram till gravplatsen och se när de sänkte ner den, drog upp remmarna de använt för att bära och sedan buga ännu en gång, för graven, och avlägsna sig. Det var väldigt högtidligt. 

Farfar begravdes tillsammans med sina föräldrar. De, Karl och Ester (eller Esther), föddes på 1800-talet och fick ett enda barn, min farfar, när hon var 46 och han över 50. Vilket måste ha varit oerhört sent i livet att få barn 1928, då farfar föddes. 

I alla fall. Jag tog bilder på graven, för Ben och Bo var inte med och de hade väldigt många frågor och jag tänkte att det kunde underlätta om de fick se hur det såg ut.

När jag visade bilderna och berättade om begravningen så undrade Bossa kring texten på stenen: Karl Hellströms familjegrav. Varför står inte hennes namn där? Vad hette hon? Jag förklarade att hennes namn inte står på graven för att hon inte riktigt räknades. Och att hon hette Ester. Eller möjligen Esther.

söndag 1 december 2019

Decemberöverenskommelsen

På grund av sorg i nära relationer har bloggen varit ouppdaterad. Nu är sorgen i den närmsta relationen, den med Nils, förbi och efter ett antal stora förändringar, familjerådgivning och KBT-terapi är vi fortsatt ihop och mycket snällare mot varandra än förut. Den andra relationssorgen, med min ursprungsfamilj, verkar svårare att skapa förändring i, så det är väl som det är med den? 

Jag har i alla fall saknat att skriva här och nu ämnar jag börja igen. Genom Jennys decemberlista tänker jag att det bör gå ganska sömlöst att få rutin på det.

Här kommer nummer 1 på listan: TV-året 2019

"Jag minns endast Succession" tänkte jag först, men det är ju bara för att jag såg det alldeles nyss. Och uj vad bra de var. Jag och Nils brukar oftast sitta vid varsin skärm när barnen somnat, men den här såg vi ihop. Och till skillnad från de allra flesta andra serier satt jag aldrig med mobilen och höll på med annat när jag kollade.

Den andra serien som i år fick min odelade uppmärksamhet under tittning var Game of Thrones. Kollade på alla avsnitt tillsammans med kompisar och god mat och vi började säsongen med att skriva våra gissningar om tronen och huvudkaraktärer som skulle dö och så redovisade vi i slutet. Var besviken på sista avsnittet precis när det sänts, men så här ett halvår senare så har jag ändrat mig och minns det med varma känslor.

Dock kan jag knappt tänka på GoT utan att skrika rakt ut i skam. Jag gjorde nämligen något fruktansvärt pinsamt efter att ha sett näst sista (tror jag det var) avsnittet på en pub i Brooklyn: jag la ut spoilers på instagram. Vet att folk, bland annat Linn, med rätta blev sneda och avföljde mig direkt. SKÄMS SÅ FÖR DETTA."Titta på mig, jag är i New York och kollar på Game of Thrones sex timmar innan ni gör det och det måste jag berätta genom att lägga ut en spoiler om att Brienne och Jaime hånglar." Dra rakt åt helvete vad pinsamt gjort. Har ingen ursäkt förutom att mitt sällskap hetsade mig att göra det, men det är ingen särskilt bra ursäkt.

I övrigt är det här kanske mitt mest rastlösa tv-år. Givna (för mig) succéer som Bachelor, Bonde söker fru och Idol har jag för en gångs skull inte alls följt slaviskt. Bryr mig liksom inte hur det går för  någon av deltagarna. (Brydde mig om Astrid i Idol, men efter att hon åkte ut var det inget kul.)

...

På temat så kommer jag i kväll, efter nattning, att kolla på mitt absoluta favoritprogram Allt för Sverige. Ja, tävlingsmomentet är lite fånigt, men det spelar ingen roll, för allt annat är perfekt trösterikt. Dessutom känner jag mig uppfriskad av alla nya lärdomar. Som att Rambo-filmkaraktären är döpt efter äppelsorten Rambo som i sin tur är döpt efter Ramberget här på Hisingen (där vi bor).

söndag 12 maj 2019

72 månader

I dag var det sexårskalas för Ben, som formellt fyller år i morgon, och temat var "prinsessor och pannkakor". Ballongen ni ser i bild är den dyraste jag köpt, för vi var tvungen att ersätta den första som slet sig under den korta färden från bil till hus. Har aldrig sett Ben gå från total glädje till total avgrund på så kort tid. Grannar som passerade fick en liten show, så att säga. Men allt ordnade sig – varsågod Buttericks, ta alla våra pengar!


Detta är en vegansk prinsesstårta. Första gången vi beställt kalastårta från ett konditori. Nu är vi allt uppe i (det mjölkfria) smöret.



Jag ger bara föräldratips en gång vart femte år, ungefär, vilket jag hoppas borgar för visst mått av äkthet i tipsen. Här kommer mitt allra bästa hittills: om ni har ett storasyskon – delegera lekledaransvaret till den + en kompis. De älskar att ta ansvar (ha makt?) och kalaset blir extremt mycket mindre stressigt för dig som förälder. Allvarligt talat är detta drag det listigaste jag gjort sedan Bo spräckte mig. Jag kunde koncentrera mig fullt ut på att grädda 40 pannkakor och plocka undan efter de olika fikorna, medan kalasdeltagarna underhölls.


Ben fick så himla fina presenter. Halsband, väska, gosedjur och pussel. Men slime slår alltid allt, det är sedan gammalt.

tisdag 7 maj 2019

Vi kör på två loppisar, skyskraporna ser man väl bäst på avstånd ändå

På lördagen delade vi på oss. Med ett fempersonersgäng på en enveckasresa i en så himla stor stad kändes det gott att gå different ways någon dag, för att alla ska hinna med det som ska hinnas med.

 
Jag hängde med Kajsa hela dagen (vi får tydligen inte nog av varandra på jobbet). Vi inledde på Fiat café i Nolita och där fick jag eggs benedict och mimosa. 

Kaj med cappuccino. Jag drack american coffee. Vet inte riktigt vad det innebär, men det återkommer överallt där det finns kaffe. Är det så enkelt som att det är vad de kallar vanligt brygg?  

Är så fascinerad över hur små de är, alla lower east-stadsdelar som jag studerat i andras bloggar. Nolita är typ tre gator och Chinatown och Little Italy går sömlöst in i varandra och är slut på några steg, känns det som. Här är en av Nolitagatorna. Det satt folk och väntade på brunchplats överallt på trottoarerna. 

Efter maten tog vi ett av tågen som går ovan jord, över en av broarna till Brooklyn. Lite olyckligt att vi bodde i Brooklyn de dagarna vi hade planer på Manhattan och på Manhattan de dagarna vi (iaf jag och Kajsa) hängde i Brooklyn. Men det är ju kul att röra på sig og. 

Vi gick till matmarknaden Smorgasburg i Williamsburg (det ÄR kul, visst?) och köpte isig lemonad, för det hade blivit högsommar. 

Ska visst vara den största utomhusmatmarknaden i USA. Fint att äta handhållet och glo på Skyline. 

Ett par kvarter bort låg Brooklyn flea's lördagsloppis

Det var en oerhört trevlig loppis som hade, ja, allt. 

Gissar att det inte är görlätt att få hålla bord där, för det var tättpackat med extremt välorganiserade försäljare. Såg ut som godis. Jag köpte presenter till barnen och till Nils, kan visa sedan.

Sedan tillbaka till matmarknaden för bärs i deras biergarten ...

... och majskolvar (för åtta dollar styck, jaja) vid vattnet. 

Glad all American gal' vid bar.  


När marknaden stängde vid 18 pep vi över till en uteservering som vi sett en annan kväll i Williamsburg. Där hade vi riktigt goa skratt åt ett par minihänder jag köpt till Bo. Lovar – de är hilarious. Flera andra gäster på stället kan intyga.  

Därefter tunnelbana tillbaka till hotellet. Denna flagga alltså, överallt. 

På rummet drack vi prit varpå spontan fotostund uppstod. Det är en sådan GÅVA att resa med en fotograf. Måste ha det sagt: alla bilder som är remotely snygga i de här inläggen kommer från Kajsa.

Nu kör jag på här och öser in den sista heldagen i samma inlägg. Det var en söndag och vi hängde tillsammans alla fem igen. Fast här på bilden är det ju bara jag. Den är tagen på Mulberry Street Bar, som vi trillade in på baserat på hög visuell mysfaktor. Och så visade det sig att stället hade en ganska fantastisk hundraårig historia och har varit inspelningsplats för Sopranos, Donnie Brasco, Gudfadern, Kojak, Nio och en halv vecka och en massa annat. Fick massa goa historier av vår servitör. Samt livets meatball sub. Tänkte på Joey som alltid hade en i mackan, det är smart.

Efter "frukosten" hängde alla med på en grej jag verkligen ville göra. Det är alltid pirrigt när man får med sig alla, man vill ju att det ska bli bra. Jag tror att alla tyckte att det var kul, faktiskt, att gå på Glossiers flagship-butik. Jag hade hört att de jobbat hårt på att "ge mer" än internetbutiken genom att jobba hårt på instagramvänliga upplevelser.

Det var lite som ett labb, med doft av Byredoljus, där inne. Produkterna låg i perfekt symmetri och alla prover saknade "duttgrej". Man fick i stället ta engångsborstar/tops/spatlar och hålla på. Sedan, om man ville handla, gick man till en av de overallklädda editörerna (ej säljarna) och la sin beställning på deras iPad. Beställningen kom sedan i en påse med ens namn på och en bjudnecessär i genom ett genomskinligt rör från packrummet.

Jag köpte en cloud paint i färgen beam och en concealer. Fun facts: jag provade deras foundation och blev amazed över hur smörig och samtidigt heltäckande den var. Utbrast exalterat att jag aldrig varit med om en bättre foundation och kladdade in hela ansiktet GENERÖST. Men det var ju inte foundation, utan concealer, ja absolut.

Kompisar med påsar.

Sedan åkte vi tunnelbana till Brooklyn och området Dumbo. Gick under Manhattan Bridge...

För att äntra Brooklyn Flea.

Då jag och Kajsa redan besökt den (fast i Williamsburg, välj den om ni ska ta en, den var mycket större) tog vi fasta på att Harry Potter byggt en bar under bron.

Kvällens huvudaktivitet låg lite söderut i Brooklyn, men på väg dit hann vi med en leksaksaffär som saluförde ORIGINALNINNI. Trogna läsare känner kanske till att Ben tappade sin från-födseln-kanin i Berlin förra sommaren och vi har försökt hitta en ny sedan dess, men utan lycka. Skrek när jag såg den här. Han ska få den på sexårsdagen nästa vecka och med paketet kommer ett narrativ att levereras, ska jag säga. Slipar på ett om hur otroligt det är att Ninni rest hela vägen från Berlin till Brooklyn, New York på hälsoresa och återfått allt sitt mjuka fluff.

Den här butiken låg också i Dumbo: Front Gallery Store. Kan verkligen rekommendera ett besök. Det är en pryl- och klädbutik som säljer både nytt och använt. Sara hittade en begagnad Burberrytrench och Kajsa köpte avlagda hantverkarbrallor som måste ha gjorts för henne. 

Och så le grande finale på hela resan: Game of Thrones watch party (the Sunday's Night Watch, hehe) på Parklife en bit söderut i Brooklyn, från Dumbo.

 Elin var dressed for the occation.

Ja, jag gjorde det fåniga att jag tog bild på duken. Men det stannar inte här. Gud, jag skäms så mycket, men jag filmade en snutt och LA UT PÅ INSTA. Vem är jag? Tyckte att jag var rolig som spoilade för alla som vaknade i Sverige och öppnade sina lurar. Nej usch. Tog bort det, men det var ju alldeles för sent. Tappade bra många följare, men det ska jag ha. Min ursäkt är att jag var full och att jag blev hetsad av min omgivning och att det kändes som en kul idé där och då. Men det är ju då rakt ingen bra ursäkt.

Sista dagen i New York var i går och då lallade jag bara omkring med Marie och Kajsa i väntan på vår flygplatsskjuts. Det var väldigt mysigt att gå utan mål. Hade gärna gjort det mer. Såg ett knasigt hus på toppen av ett lägenhetshus, till exempel. Undrar vad det kostar och om de har en trädgård där uppe? 

Nu är jag hemma efter min längsta period borta från barnen sedan de kom till jord. De verkar inte tycka att det är någon jättegrej att jag inte varit hemma på åtta dagar och lika bra är det, såklart. Men jag tyckte allt att det var något extra att få gå och hämta dem i dag, mmm.