tisdag 31 mars 2015

Nyläst

Jag har läst Jag tror att jag måste prata med någon av Jenny Rickardsson. Det är, precis som undertiteln säger, en guide till terapi.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Det är en oerhört lättuggad och samtidigt informativ bok som får mig att känna att KBT verkligen är rätt för mig. Den beskriver allt man kan tänkas behöva veta om man vill närma sig att prata med någon, allt från skillnaden mellan en psykiater till en leg. psykolog till vem som får skriva ut medicin och vad man faktiskt kan ställa för krav på personen man ska prata med.

Den avdramatiserar att gå till psykolog och jag tror att det är lätt att känna sig lite mindre knäpp som behöver prata med någon när man läst den. Det kände jag dock redan innan, att det inte är knäppt att behöva prata med någon, men det där om att KBT kan hjälpa är något jag verkligen tar med mig. Bra success-ratio på det och jag verkar passa in på en "kan bli hjälpt av KBT"-profil.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Särskilt om du tror att du kanske behöver prata med någon.

Passar med fördel fint ihop med mycket smink

Vet inte om det blev Debbie eller Courtney, men det blev ljust i alla fall. Och jämnt. Och fint. Och billigt!

måndag 30 mars 2015

Dröm: som Debbie. Eller Courtney.

På tema: nystartsåret 2015 testar jag nu detta: hemmablekning. Eller var det en färg? Oavsett så har jag inte grejat med min hårfärg sedan jag hade blå dreads i början av förra årtiondet, så detta är pirrigt. Borde väl gå till en salong, men vet ni vad det kostar?

Resultat av detta experiment dyker upp på bradpittsarmpit. Ja, här alltså.

söndag 29 mars 2015

A new low (just det där med leksaken som var blöt)

I dag pussade jag en leksak som Ben uppmanade mig att pussa. I samband med detta upptäckte jag att han hade kissat på leksaken.

Annars har jag gjort väldigt många duktiga saker i dag. Är otroligt orolig och spänd (av oklar anledning as per usual) och då hjälper det mig att vara duktig. Så jag sprang en halvmil, tränade mage och armar, gick till sopåtervinningen med glas, plast och papper, lagade sex matlådor, städade stora badrummet, tvättade sextio och fyrtio, vattnade alla blommor och odlingar.

I går var jag i Åmål och plockade upp Bossa. Hon har varit hos mormor och morfar i en vecka och en dag, vilket är rekordlång bortatid. Det var så himla mysigt att hämta hem henne. (Jag vet för övrigt att Åmål inte ligger i Värmland. Min bror har precis flyttat till Åmål och vi sammanstrålade där, alla Hellströms (mitt gamla namn) och två Hellbjörns.)

(Här är för övrigt utsikten från min brors hus. Känns som att det inte gör så mycket att de inte känner någon i Åmål när det är så här fint att sitta hemma och glo.)

lördag 28 mars 2015

Nyläst


Nu har jag läst sista delen i trilogin (Liv till varje pris) och det är så deppigt att det är slut. Slut mellan mig och Maj. Jag får inte veta mer om hur det blir, om Tomas Berglund kommer att överleva hostan, om Maj kommer att fixa relationen till svärdottern och vem ens svärsonen är. Jag vill vet mer! Hur går det? Hur blir det? Eller, jag vet ju egentligen hur det blir. Och fy fan jag vill inte att det ska bli så. Att det slutar med ett gnag om hur det skulle kunna bli.

Avgrunden mellan ansvar och makt. Kristina Sandberg beskriver det bättre än någon annan jag stött på. Ansvar. Ta disken innan den torkar in, planera så att alla har smörgåspaket på utflykten - nej gud nej, inte ska jag med - och se till att allt är blankt och i ordning jämt jämt jämt, man vet aldrig vad som kan hända eller när dörrklockan plingar. Ifrågasätt inte ordningen, för du får bara ångest och du vet inte ens vad ångest är.

Att leva livet fullt ut. Svåraste som finns. Klass, patriarkat, nödtorftigheter. Tack, Kristina Sandberg för att du skrev dessa böcker. Det har förändrat mig.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Kyrkbyns vårdcentral gick bet

Är det förresten kanske någon som läser här som känner igen de här utslagen? De verkar inte klia, men de som är i munnen gör ont. Det är lite synd om prickis. Hade varit skönt att kunna hjälpa honom.

Hoppas att... (nä, skoja, klart att jag inte förmår mig att börja hoppas)

Plötsligt händer det:

Den här prickige korven (som inte har svinkoppor utan "något annat" enligt en samlad läkarkår) sov från 19:45 till 07:00 i natt. I sin egen säng. Utan att påkalla min uppmärksamhet en enda gång.

fredag 27 mars 2015

Innehåll i påsen: tulpaner, kokbok och gratislunch

Jag gjorde precis en första-grej. Gick på en grej i egenskap av bloggare. Så pirrigt!

Hinner inte redogöra något längre, för jag måste jobba fem kvartar i timmen innan jag går för dagen i dag, men vill ändå visa tre bilder:

Det var Harrys som hade eventet, för de ska börja med food truck.

Jag och min kollega Maddis gick dit (vilket var enkelt gjort för vi jobbar i samma hus) och provåt. Det var tre rätter: en lax-wrap, en macka med karamelliserad gris av något slag och vegetarisk svampragu samt rågbrödchips med färskostdipp. Och ekologiska gulliga drickor med papperssugrör.

Ibland känner jag att vi måste prata om dessa papperssugrör. De är fina, visst, men det är ju som att stoppa in en torr torr torris i munnen. Rrryys. Plus att de blir ju saggiga jättefort. Ändå köper jag själv papperssugrör ibland, för de är ju som sagt fina. Undrar hur mycket papperssugrörsbranschen har gagnats av att Elsa Billgren började blogga? En del, ändå, va?

Vi fick goodiebags också. Det har jag inte fått sedan jag jobbade på TV3 och gick på olika grejs. Så lyxigt, men samtidigt lite skamligt att ta den där påsen. Roffa åt sig. Varför känns det så?

Sammanfattningsvis så var det kul att gå på en sak i egenskap av att ha en blogg.

Det roligaste var att Josefine var där och hon föreslog en öl någon dag.

Det godaste var att de, alltså Harrys Food truck, kommer att servera mat i BRETZEL. Bretzel är mitt favoritbröd och favoritsnacks och jag har så många gånger önskat mig ett bretzelstånd i Göteborg. Likt de som finns överallt i Tyskland. Nybakade bretzels med stora saltkorn, kanske lite smör. Mmm. Och nu ska alltså göra mat och omsluta maten med bretzels. GENIER. Jag smakade och det var väldigt gott.

onsdag 25 mars 2015

Visste inte ens att den koppan fanns

Här går jag omkring med yviga funderingar och insikter om att inte vara ung och lovande längre och så kommer jag hem till Ben som har fått svinkoppor. Det är hemskt synd om honom, för de som sitter i munnen verkar svida. Men här kan jag göra nytta, här behövs jag. Med mitt lilla ynk. Det är det enda som spelar roll just nu och det är en slags trygghet.

Kan mitt huvud hålla käften ibland, tack, jag måste ju jobba också

Det är något med det här året. 2015. Det är tio år sedan jag slutade plugga på universitetet och började jobba på riktigt. Tio år sedan jag fyllde 25 och drog till Stockholm och flyttade in hos min kusin på Åsögatan och sedan till en möglig rivningslägenhet på Lilla Essingen och vidare till svartkontraktet vid Zinkensdamm. Jag hör Måns Zelmerlöw på P3 och tänker på att det är tio år sedan han var med i Idol och jag, i egenskap av Idolreporter för Expressen, träffade honom varje torsdag på genrepet och hur jag tyckte att han var så rolig. Jag minns hur ängslig jag var på Expressen. Jag delade skrivbord med Quetzala Blanco och hon älskade Harry Potter och var så snäll och föreslog öl på Riche och vi fyllde år på samma dag, men jag förstod ju redan då att hon var i en helt annat liga än jag. Hon visste något som jag inte visste.

Alla visste något jag inte visste. Inklusive min dåvarande närmsta människa som försvann iväg och gör så himla spännande saker i dag. Gud Henrik, vad jag saknar dig ibland. Och vad ledsen jag är när jag tänker på dig just exakt nu. Jag har fortfarande ångest ibland, men jag är bättre på att hantera det nu, kan du orka med mig nu? Kan jag betyda något för dig igen? Betydde jag något för dig då? Nämen så kan jag ju inte tänka. Eller så vill jag inte tänka.

Jag vill veta vad som betyder något, vad som egentligen betyder något. Inte för andra, men för mig. Eller är det vad som betyder något för andra det som är viktigast för mig?

Prestationer ska ju inte räknas så högt, håller jag på att lära mig. Inte om man vill ha inre frid. Men är inte allt prestationer? Är inte saker man säger prestationer, på något vis? Att gå upp och göra pannkakor till mina barn, är det en prestation eller är det något jag ... är?

Jag ångrar inte hur det blev. Verkligen inte. Men jag kan inte släppa hur det kunde ha blivit. Sliding doors. Gud, det tjänar ju ingenting till att tänka på. Älta. Men hur gör jag för att låta bli. Jag behöver inte lära mig att "vara här och nu". Men jag skulle hellre få vara åtminstone "sedan" än i "tänk om".

tisdag 24 mars 2015

Nyläst

Ni vet när man inte läser en bok utan drabbas av den? Så är det för mig med trilogin om Maj Berglund och hennes strävsamma liv med maken som hon bara "blev" med eftersom hon blev gravid och livet som också liksom bara blev. Med 40- och 50-talets husmodersideal som får henne att tro att det är helt normalt att servera "doppa" tre gånger om dagen och baka minst två-tre-fyra gånger i veckan och tvätta lampor och tak och mangla allt, till och med underkläder, och alltid ha ångest för nästa bjudning och hur den inkokta laxen serveras bäst och om klosetten är blank om det kommer oväntat besök och och och. Den konstanta ängsligheten för att leva upp till idealet om hur kvinnan och hemmet ska vara och hur liksom allt ska vara. Och så den pockande känslan av att det kanske inte riktigt är ... bra ändå. Det kanske finns något mer? Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!

Jag älskar hur Kristina Sandberg använder berättarrösten som bara kommer in någon gång ibland och säger en sådan sak som "Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!" när Maj råkar tänka en tanke som är lite för jobbig eller lite för på riktigt. Som vännen Vera som vill skaffa sig intressen utanför hemmet och kanske till och med utbilda sig till sjukgymnast. Kan man verkligen ...? Nej, Maj, nu blankar du av diskbänken och förresten ska väl barnen ha doppa när de kommer från skolan!

Åh vad jag vill ta Maj med båda händerna runt hennes ängsliga spända kropp och berätta att det är ångest hon lider av.

Den där yrseln och hjärtklappningen och svårigheten att sitta still och knappt ens våga känna efter ... det är ångest. Ångest över hur det blev, att "det här är vad som blev", att det kanske finns mer, men "inte ska väl jag", ångest över att maken när som helst kan börja dricka igen, få ett återfall, ångest över att han inte pratar med henne, att han inte berättar vad han läser i sina tidningar om kriget som närmar sig eller redan är här, ångest över att hon inte vet hur ekonomin ser ut eller hur firman går och inte vågar hon fråga eller lägga sig i, ångest över att vara inlåst i fängelset att vara kvinna och inte ens veta eller kunna tänka tanken att det kan vara på ett annat sätt.

Ångest över att barnen inte behöver henne lika mycket längre och tankarna som kommer när hela våningen är grundligt städad, rum för rum, och tvätten manglad och bortvikt och brödskåpet fullt av nybakat och blomvattnet utbytt. De där tankarna. Nej, Maj skärp sig, här kan du inte sitta!

Den där kritiska blicken. Att det alltid finns något att fixa, städa, det är bäst att gardera sig och få det bortgjort. Och känslan av att detta är vad som blev och varför är du inte glad då, du som fick så mycket. Den där kritiska blicken. Den där känslan av att inte leva fullt ut som man måste trycka-trycka-trycka ner.

Nej, alltid finns det något att städa.

Je suis Maj Berglund.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

söndag 22 mars 2015

Hej bloggen

Jag var på mitt livs första KBT-besök i fredags. Vi pratade mest om varför jag var där och hur min ångest brukar funka. Jag ska träffa henne en gång till och sedan ska hon berätta för mig om hon tror att hon kan hjälpa mig eller inte. Jag hoppas så mycket att hon tror att hon kan det, för jag fick så bra känsla för henne. Jag vill liksom träffa henne och prata om böcker om inte annat. Kändes så bra. Undrar om hon fick samma känsla om/av mig? Det där kan driva mig till vansinne, hur jag uppfattas och hur olika två personer kan uppleva samma situation.

I alla fall så fick jag hemläxa till nästa träff. Om jag orkar ska jag läsa en bok och så ska jag skriva några rader om de olika bitarna i min "livskompass". Vad jag tycker är viktigt under olika rubriker som jobb, vänskap, intima relationer, barnen, samhällsvarelsen osv. Och sedan betygsätta hur väl jag lever upp till vad jag tycker är viktigt. Hon tror att det finns en viss diskrepans mellan mina värderingar och hur jag lever. Jag tror att hon är en smart och inkännande person.

Jag ska ta itu med den här livskompassen snart. Men det är lite jobbigt att rannsaka sig. Jobbigt, men säkert bra.

Tills vidare lever jag och Nils som enbarnsföräldrar. Bossa är på semester i Värmland, så vi är själva med Ben. Det är så konstigt. Men också fint. Vi vet ju att Bossa har the time of her life och det är kul att upptäcka massa saker med Ben som vi kanske missar annars. Han är till exempel både roligare och mysigare än vad vi visste.

måndag 16 mars 2015

Bloggutmaning om föräldraskap

Jag har blivit utmanad (uppmuntrad?) av Schmarro att fylla i en lista om föräldraskap. Här kommer den:

Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Jag minns knappt vad jag trodde. Var jag så förnuftig att jag försökte "gå in i det" utan att tro så mycket? Säkert inte. Men jag tror inte att jag trodde att det skulle bli så illa ställt med sömnen. Eller hur vi skulle reagera på så lite sömn. Eller att sömnen skulle bli så svår att komma till rätta med ens de gånger man skulle komma att få chansen att sova. Att sömnen skulle bli som ens fiende och oåtkomliga bästis på samma gång. Att allt i livet skulle påverkas så mycket av sömn och sovtider och tid över lag. Hur det skulle jagas efter tid, eller hur tid skulle slås ihjäl. Hur tid kunde se så olika ut en ensamdag med barn respektive en ensamkväll för sig själv. 

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Jag hade nog inte räknat med att tappa bort mig själv så fullständigt. Samtidigt som jag inte räknat med hur mycket livsmening som skulle komma med barnen. Samt hur de två känslorna kunde rymmas på samma gång. 

Var det något som inte hände?
Sömnen hände inte. 

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Babysitter, Bumbo och olika varianter av bärsele (Babybjörn till Bo och Ergobaby till Ben) har varit helt oumbärligt. Ett sådant där mått där man kan förvara färdiguppmätta doser av välling- eller mjölkpulver samt termos för hett vatten har spelat oväntat viktig roll. Och så iPad då. Jag tillber iPadden. Också bra grej (som många verkar tycka är helt onödig): speciell blöjhink med sådana där jävulskt dyra påsar. Det gör enorm skillnad på doften i badrummet. 

Mest onödiga bebisprylen då?
Hoppgunga

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Ja, jag kan leka "jag skulle aldrig"-leken. Här är några saker vi aldrig skulle:
- Ta med barnen till McDonals eller liknande (det är ungefär den enda typen av restaurang vi dristar oss till att besöka med barnen nu)
- Ge barnen socker innan de fyllt cirka två (HAHAHAHAHAHAHA)
- Skrika och tappa humöret på barnen (ROFL)
- Ge barnen massa plastiga skitleksaker (ujujuj)

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Hur det kan bli i könet efter förlossning och att det är bra att köpa hem Microlax. 

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Härmar dig här, Schmarro, men: skryt om barnen. Helst förtäckt sådan. Eller föräldrar som inte låter sina barn vara som de själva vill vara. "Jamen prova nu, alla andra vågar ju åka" eller "var nu inte så blyg, kom igen" etc. Samt: föräldrar som låter barnen vara dumma och elaka med motiveringen att barnet ska få vara precis som det vill. Regeln om att barn ska få vara precis som de vill gäller bara om det de vill vara är snällt. 

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Att vi döpte vår dotter till Bo, att vi säger hen om andra barn, att Ben har klänning ibland, att vi inte klipper håret på Ben. 

söndag 15 mars 2015

Satan vad det ska sovas med start i september

Att träffa ett medium var speciellt. Jag är egentligen en ängslig non-believer som tänker "men du, din kokosnöt", när folk pratar om till exempel feng-shui, men nu ville jag verkligen gå in med ett öppet sinne. Jag försökte inte förställa mig (ta av ringarna eller så) för att överlista, utan jag bara slog mig ner och lyssnade.

Och jag fattar att hon är en särskilt perceptiv person som kan läsa av stämningar och liksom fortsätta på de spåren hon får visst gensvar på, från mig, men det var ganska coolt när hon blundade och djupandades och sedan tittade upp och sa "har du alltid varit så duktig" som första grej och sedan nailade min mamma ("din mamma är orolig för allting och det har hon fört över till dig") som en annan tidig grej.

Sedan var det mest som ett samtal, där jag uttryckte att jag ville ha hjälp att hantera min ångest och det gav mig något, det gjorde det. Allt från de konkreta andningsövningarna jag fick, till löftet om att det kommer att bli bra. Jag vet inte hur hon kan se det, eller ens veta det, men det var ändå skönt att höra att hon såg helt säkert att det kommer att bli bra.

Jag fick också veta att Ben kommer att börja sova bra, men att det dröjer ungefär ett halvår. Och att jag nog inte behöver bli sjukskriven, men att Nils borde ta fler nätter än jag, eftersom Ben påverkas så väldigt mycket av mitt mående.

Fick veta massa annat också, men det där med att jag inte ska ta så många nätter kändes extra kittlande. Vi kommer att implementera det genast. Nils ska faktiskt ta alla vardagsnätter framöver (vi delar på nattningar och kvällsvak) och jag ska försöka andas mig till sömns så som hon lärde mig.

Nu hade vi nog gjort så ändå, eftersom detta röviga har hänt: Nils har blivit av med sitt jobb. Jobbet han inte ens haft i två månader. "Arbetsbrist" heter det och det gör mig så arg att de inte kunde förutse lite bättre vad som var på lut i verksamheten. Nils lämnade en fast anställning för det här.

Försöker se det positiva: under uppsägningstiden behöver inte Nils vara så närvarande på jobbet och kan därför ta mer av hemmajobbet, samt alla hämtningar och lämningar och - som nämnt - alla nätter. Och han borde väl kunna få ett nytt jobb snabbt (enligt mediet kommer det att gå väldigt fort, så det är ju lovande)?

Någon här som är i behov av en stabil och snäll person som kan mycket om datorer? Han är databasdesigner på pappret, men kan allt möjligt som har med datta att göra. Rita AutoCAD, Flash, bygga hemsidor och program och lösa alla problem som uppstår med en burk. Jag kan till exempel ingenting om datorer, eftersom jag under 12 år med Nils aldrig har behövt lösa några problem öht. Så fort den inte startar eller om det kommer virus så bara "NIIILS" och så formaterar han om eller fixar vad som behöver fixas.

Any takers? Mejla på nils.hellbjorn@gmail.com. Han kan börja nästan när som helst. Obs: helst i Göteborg.

lördag 14 mars 2015

Tänk om detta löser allting?

Det är med viss genans jag i dag läser igenom gårdagens lets dance-redovisning. Men i bloggtransparensens namn får det vara kvar. Highs and lows.

Nu är jag på väg till en annan "första gång" (lets dance i går var ju en första). Jag ska träffa ett medium. Det hade jag nog inte gissat att jag skulle göra för ett år sedan. Eller för en månad sedan. Men nu vill jag inte stänga dörren till något. Är så himla redo för att låta någon annan läsa mig och lösa mig. Bring it bara.

fredag 13 mars 2015

Sista dansen

FAN! Jag missade vem som åkte ut och så. Dåligt av mig, men var det inte för jävla lång paus?

I allefalle, puss och kram och sov hårt, för ni vet aldrig när ni får bebisar. Näää sa jag det där?

Jag kan coacha

Nej fy fan vad taskigt sagt. Klart att jag inte hatar, Men jag fattar inte hur han inte blivit mer medveten efter alla dessa år. Det är vad jag undrar. Jag tycker att det är så konstigt (having met him and his wife).

...

Jag hatar David Hellenius.

Jag tänker ta upp dessa orättvisor:

Nu vet jag ju inte vilka alla är, men GUD VAD LAMA ALLA ÄR. Har man chansen att säga något inför fölket så får man väl ta den ELLER?

Det måste ju vara uttänkt

Vilken lång paus det är ändå. Som en indikation till folkhemmet att alla ska bry sig om sport.