torsdag 7 februari 2019

Alpro soya chocolate

Senaste vårdnytt – häng med!

Tandakuten följdes upp dagen efter av ett besök på barnakuten pga samtal från förskolan om superhängig Ben med magsmärtor (och inget matintag). Barnakuten gissade att det berodde på överdriven syraproduktion pga det obefintliga matintaget och vi fick en medicin som Ben vägrade svälja. Dagen efter mådde Ben bättre och då fick vi samtal om att blodproven visat på förhöjt värde av något med de vita blodkropparna som kunde betyda allergi, parasit eller värre. Man ska inte googla på värre, men alla vägar på internet leder till leukemi.

I dag fick vi mer besked och ben är allergisk mot mjölkprotein. Har aldrig varit så glad för mjölkproteinallergi. Det förklarar så mycket. Blekheten, ringarna runt ögonen, bristen på ork och litenheten. Bens tarmar har förmodligen pajat pga mjölkproteinintaget och därför tar kroppen inte upp näring och därför är vikten så låg och som en naturlig följd har hen slutat växa på längden.

Vi borde ha testat Ben för mjölkproteinallergi för flera år sedan, men nu finns det ju inte så mycket mer konstruktivt att göra än att tänka "bättre sent än aldrig". Vägen framåt är totalt mjölkproteinfri kost i ett halvår med förhoppningen att tarmarna reparerar sig och att kroppen börjar ta upp näring och att allt blir bättre. Läkaren har gott hopp om att så ska ske och att Ben till och med blir av med allergin. Hoppas hoppas.

Tyvärr gav blodprovet även utslag för eventuell överkänslighet mot gluten, men mer analys krävs innan riktigt besked kan ges. Om Ben är glutenintolerant och mjölkproteinallergiker blir det en riktigt spännande med kosten framöver. Men allt är bättre än blodcancer. Hurra!

tisdag 5 februari 2019

Varför inte låta alla inlägg handla om barnens åkommor?

Lisa har en undran:

Nu vill man ju supergärna läsa om före och efter barn! Hur har du förändrats? Förutom det där med tvätten, vad var viktigt, vad är viktigt? Vad himlar du med ögonen åt nu och vad ser du tillbaka på och sörjer att du tappat? 

Den här bilden symboliserar den största förändringen i how I live life. Jag la väl in påminnelser (på post its, pga det mer analoga 2009) till mig själv även innan jag fick barn, men de är så att säga fler nu. (Obs: jag är inte den enda vuxna i familjen roddar med barnsaker, Nils har bland annat Bens borttappade ögonoperationsremiss, försäkringsärende ang. Bens nya tandskada och Bossas allergiutredning på sitt bord.)

Nu var ju frågan iofs hur jag har förändrats och vad jag himlar med ögonen åt och vad jag sörjer att jag tappat. Det är ... jättesvårt att svara på. Jag vet inte hur jag hade varit om jag inte haft barnen eller hur jag varit om jag inte fått barn som har så mycket vårdapparatrelaterat som Ben har. Jag vet ju bara hur det är nu och det är en ständig beredskap, ständig oro och jag är alltid stressad och just nu är jag väldigt ledsen för jag vill hjälpa Ben, men jag vet inte hur. Hen äter inte, växer inte och i morse låste hen in sig på toaletten och spottade ut den lilla frukost jag lyckades locka-pocka in i munnen. Samtidigt säger hen att hen är hungrig (nästan aldrig hört förut) och att magen gör ont.

"Men skaffa inte barn då!"

...

Det där med att det gör ont i magen blir jag så jävla orolig över. För senast i går kväll fick vi veta från en vårdperson att Ben måste ha en väldigt hög smärttröskel. Det var på tandakuten, där vi gjorde spontanbesök efter att jag hämtat Ben på förskolan med en tand mindre/färre än när Nils lämnade på morgonen. Och det var inte en lös tand som skulle lossna, utan en som åkte ut med fart och blod när en stjärtlapp hamnade i Bens nylle i pulkabacken. Fun fact i sammanhanget var att ingen i personalen ringde oss när det hände, eftersom de inte märkte hur illa smällen tog. De såg att Ben "blödde från läppen", men inte mer med det.

Smärttåligt barn. Det kanske är positivt? Fast det gör också att jag oroar mig ENORMT när hen väl säger att det gör ont. Som nu, i magen.

Jaja, nu ska jag börja ringa runt till vården™. Och jobba lite, emellanåt.

söndag 3 februari 2019

Löss och svullen mun

Här sitter jag och skäms över att jag skickade in en bild på Ben med lusschampo i föräldrakooperativets slack-tråd. Den här helgen skulle vara stora behandlingshelgen för att en gång för alla (eller i alla fall för den här gången) få bukt på lössen och jag ville vara rolig och skrev något i stil med "LusFest19 – nu kööör vi". Men så fick jag genast ångest över att vi skickade en obehandlad Ben på kalas tidigare i dag och var tvungen att förklara mig i ytterligare ett meddelande att vi inte hittat några löss och om vi hade gjort det hade vi givetvis behandlat före kalaset. Och sedan fick jag ångest över att det nu ser ut som att jag försöker framhålla mig som en så JÄVLA duktig förälder. Vill bara ta bort skiten, men flera har redan sett det så det går ju inte, ååååh. Varför ska jag hålla på och hålla på? Blä. Posta aldrig om ej helt nödvändigt är ju regeln.

ANNAT man kan ha ångest över som förälder är att ens barn kan få en allergisk reaktion när man är långt borta. Det hände i går kväll, när Bo sov över hos sin kompis Mika på Orust och jag inte ens var i Göteborg (på väg hem från Luleå) och hennes läppar svullnade upp till helt vansinniga storlekar. Det var aldrig någon fara, mer än att det gjorde lite ont, men stackars Mikas föräldrar måste ha blivit så  oroliga. I alla fall. 1177 tipsade om 112 och 112 skickade en ambulans som åkte hela vägen till Bo och gav antihistamin och så gick svullnaden ned och Bo kunde stanna kvar och sova över. Heja välfärden, va?

Roligt instick: Bo hade kollat på Melodifestivalen i går och reagerat på att en person som uppträdde hade likadana läppar som hon, men att den personen inte hade allergi utan hade fixat det själv (antar att hon fick förklarat för sig om fillers och liknande). Hon var som förundrad över detta, hehe.

Vad jag gjorde i Luleå? Nämen hade livets dagar, bara. Ska berätta om det, men är så pass trött och förkyld nu att jag ej mäktar med mer än Sex education och Candy crush till dess att jag fått minst sex obestrukna timmars sömn i mig.

tisdag 29 januari 2019

Ta mig i stället

Häromdagen körde jag sönder bilen. Vi har nyligen fått tillbaka den efter två månader på verkstad (lämnade in på vanlig service, servicepersonerna behövde byta motor och ingreppet blev långdraget och i samarbete med vårt försäkringsbolag) och så tog jag en för snäv kurva när jag stressad körde ut ur ett parkeringshus och nu är ena dörren bucklig och sprucken och det saknas en stor flärp ovanför ena däcket. Och jag känner ... ingenting. Egentligen borde jag, trogen min natur, bli superorolig över hur mycket det kommer att kosta att laga skiten och hur vi ska gå tillväga, men det är liksom stopp. Det finns ej utrymme för att tänka på trasig bil.

Mitt huvud är i stället fullt av oros-öar som blir extra tydliga när jag ska sova. Olika stora öar fyllda av olika typer av orosknutar som går hyfsat att tänka på en och en, men som när jag ser dem i ett kluster skapar panik och kaos.

Jag ska vid tillfälle flytta bloggen till wordpress, lösenordsskydda den och skriva om det som oroar mig och som jag inte vill skrika ut till världen (eller till valda delar av den).

Just i dag handlar den dominerande oron om Bens hälsa och det kan jag väl skrika lite om. Trogna läsare vet ju att vi haft det "lite" kämpigt att bli lyssnade till av BVC samt Capio Lundby ÖNH-klinik (dit vi blev remitterade av BVC).

Nu i höstas fick vi av en slump träffa en ny barnläkare, som vikarierade för vår vanliga på BVC. Hon kollade på Ben och slog larm, typ. Hon kunde inte fatta att det inte satts in åtgärder tidigare för den svaga tillväxten samt knepiga färgen (?) på Ben. Hon skickade också en remiss för att få Bens mandlar (och möjligen) polyp opererade på nytt (efter en okulär besiktning av svalget under vilken hon konstaterade att mandlarna har vuxit sig VÄLDIGT stora sedan den förra operationen). Hon kontaktade också en dietist och försåg oss med matdagbok och det drogs blod för analys.

Sedan var den vanliga barnläkaren tillbaka och hon sa att det inte gick att analysera allt blod pga någon slags mänsklig faux pas, men att "det gööör ingenting, det är inte så noga" och att det inte är något onormalt med Bens tillväxt eller egentligen någonting alls att bekymra sig om vad gäller Ben.

Och så gick det massa tid och så fick jag träffa den nya läkaren på nytt (ringde och sa att jag ville träffa henne och inte den gamla) och den här gången konstaterade hon följande:

- Ben har gått ner i vikt och väger 15,5 kilo.
- Ben ligger över två kurvor för lågt längdmässigt och doktorn kan inte fatta att BVC inte slagit larm tidigare.
- Meningen "ett barn som växer upp i Sverige ska inte se ut så här" yttrades. 
- Det där blodprovet som inte kunde analyseras (som gamla doktorn viftade bort som onödigt) är visst, enligt nya doktorn, mycket viktigt att analysera. Vi ska bland annat utreda om Ben ska få tillväxthormon och det borde ha utretts för länge sedan.
- Remissen till öronoperationskliniken har tappats bort.
- Det är blåsljud på hjärtat.
- Vi måste kolla om Bens tarmar kan ta upp näring eller om det är vajsing.

Och så skulle det dras åtta rör blod och det gick åt helvete. Fyra vuxna i rummet kunde ej lugna ner (eller hålla fast) panikslagen 5,5-åring och vi fick åka hem. Det var förresten då jag körde sönder bilen, men det är verkligen skit samma.

Nu ska Nils försöka fixa blodlämningen, för jag pallar inte de där skriken.

Kan man söva en unge för att dra blod i värsta fall? 

Jag lyckades iaf fånga in ett avföringsprov i går. Ben vägrade bajsa med skål eller hand i toaletten, så jag fick fiska upp en korv från klosetten. Livet, va?

fredag 16 november 2018

Min tredje bebis

Google påminner mig om att det i morgon är tre år sedan jag och Kajsa startade Hellbjörn Schedwin. Jag blir helt snurrig av det. Ben var 2,5 år när vi drog i gång och hade inte sovit på ... 2,5 år. Det var precis innan vi äntligen fick vård och operation av öronen. Allt var kaos och jag somnade på golvet på jobbet och grät under möten och i detta sa jag upp mig och startade ett företag? Eller, jag sa ju faktiskt inte upp mig förrän senare på våren.

Hur som helst. Tre år. Det är otroligt. Jag som är den mest ekonomiskt stressade och katastroftänkande jag känner var på pensionsmöte på banken i går och tänkte på riktigt "det där ordnar sig" när jag fick ett megadystert besked om min framtida pension (så blire när man först jobbar i en bransch där arbetsplatserna saknar tjänstepensionsavtal och sedan startar eget).

Jag tror verkligen att det kommer att ordna sig. Det är en knäpp sak att säga för att vara jag. Men det ordnar sig.

Jag har lärt mig mer de senaste tre åren än under övriga cv-år sammantaget. Kan exempelvis numera stå på en scen och prata och tycka att det är kul, klippa film, göra bokföring, vara säljare och driva ett bolag med vinst.

Vilket OERHÖRT navelskåderi det här blev. Kan ju lika bra bre på och passa på att säga att jag är vd nu. Vi har startat Hellbjörn Schedwin AB (var handelsbolag innan) och gissa vem som blev styrelseordförande och kreativ chef? Ja, det blev Kajsa och vd-rollen blev min. Enligt Kajsa är det givet att den som läst matte F ska bli vd, men jag vet inte jag. Tror att hon mest var snäll och ville ge mig chansen att se mallig ut på LinkedIn (min bästa humorblogg).


Kom igen nu nästkommande tre år. Vad bär du i skötet? To infinity and beyond, va?

onsdag 31 oktober 2018

Pappan bör sätta ned foten och kräva ensam vårdnad

Tack så himla himla mycket för kommentarerna kring dokumentären om Ben. Både här och irl och i andra kanaler (till och med i föräldrakooperativets Slack-tråd) har jag fått så fina ord. Alldeles rörd och varm över det.

Men jag har också fått en Flashbacktråd. Och den ska jag såklart inte hänga upp mig på eller läsa om och om igen, men jag läste igenom den i dag för jag ville veta om någon sa mitt namn. Det gjorde någon och samma någon länkade till såväl min och Nils Facebookprofil och till barnvideos från min (högst sömniga) Youtubekanal.

Jag ville också veta om det förekom något hotfullt och det gjorde det. (Jag ska straffas hårt, spärras in och steriliseras och Ben ska omhändertas.)

Jag tror inte att någon av de som bidrar med åsikter i tråden kommer att göra verklighet av hoten. Även om vi är busenkla att hitta, med vårt unika efternamn och så, så tror jag inte att någon kommer att stå utanför vår dörr.

Men fy vad obehagligt det var att läsa tråden. Elva sidor om hur vidrig jag är och hur jag förstör mitt barn. Det skrevs saker om Bens framtid som var ... för grova för att upprepa. Det påverkade mig faktiskt fysiskt. Mådde illa och blev snurrig.

Men jag visste redan innan att de här åsikterna fanns och obehaget jag känner kring orden kommer att försvinna när jag inte tittat på dem på ett tag (jag kommer inte att gå in och läsa där mer).

Det som jag tror blir svårare att släppa är att jag är sur på mig själv för att jag var så naiv att jag kommenterade med orden "tack för jättefina ord, jag blir jätteglad / Bens mamma" på P1 Tendens' Facebook (har tagit bort det nu) och på så vis gav alla troll en direktlina in till Nils och barnen. Det var helt idiotiskt gjort och nu vill jag straffa mig själv (vilket ironiskt nog är precis vad Flashbacktrollen också vill).

Röven.

tisdag 23 oktober 2018

Om en människa som heter Ben

Lisa undrar:

- Ben som hen, hon, han. Ni verkar hantera allt jättefint, men har ni aldrig varit oroliga kring det? Jag kan vara hur medveten som helst, men med mina barn nojar jag så fort det finns minsta lilla utrymme för det.


Det här pratar jag (och Nils) om i dagens Tendensdokumentär. Jag lyssnade nu på morgonen och sitter här med en ångestklump för att jag är rädd att jag inte tänkt färdigt, att jag säger något som är "fel", att jag hänger ut Ben eller att någon ska bli stött. Samtidigt tycker jag (som alltid) att det måste pratas mer om sådant som det inte pratas så mycket om och att det är viktigt att dissekera normer och vrida på perspektiv (life mission). Så ... det kändes viktigt att göra den här dokumentären. Lyssna hemskt gärna och säg vad ni tycker.

onsdag 17 oktober 2018

Pms och Peter Siepen

Åsa säger:

Jag vill veta mer om löpningen. Mer om måendet. Mer om familjelivet. Relationen med Nils. Älskar vardagsskildringar. Mer EFIT. Mer av allt! 

Så snäll kommentar, vad glad jag blir.

Okej, det här går att knyta ihop, för måendet är såklart beroende av det andra. Jag jobbade med Peter Siepen för en damans massa år sedan och han sa att han mådde riktigt bra när han hade kontroll över kropp och ekonomi. Inkomster och utgifter på båda håll, liksom. Det är väl en vedertagen grej, tänker jag, för jag mår också bäst när jag agerar på ett sätt som jag vet är bra för kroppen, samtidigt som jag kan blicka framåt och vet att jag klarar mina (och familjens) behov och till och med får lite över för kul. Och när jag har kontroll på det där så blir det ju lättare att vara rolig och bra i relation till andra.

Egentligen är det rätt bra nu, för firman tar hela tiden nätta steg framåt mot ett stabilt ekonomiskt läge och jag springer ganska regelbundet, vilket dämpar dödsångesten (för mig alltså, jag menar inte att det funkar för alla).

Men jag oroar mig för Ben (flera operationer samt en utredning om varför hen inte går upp i vikt på gång samt tankar på hur vi ska hantera omvärldens reaktioner på den eventuella könsdysforin när hen ska börja skolan) och jag sover för dåligt och svettas orimligt mycket och vissa dagar kommer den läskiga "hjärnan brinner"-känslan från i våras tillbaka. Jag tänker också ibland att jag och Nils skulle behöva göra en total rekond av vår relation för vi pratar så lite med varandra och sitter mest vid varsin skärm på kvällarna och sover i olika rum. Men jag är så trött. Tänker att "vi tar det sedan". Jag går mycket och väntar på det där "sedan".

Mmjorå. I dag har jag kraftig pms också, om någon undrar. Det är med största säkerhet annat ljud i skällan om tre till fyra dagar, när det så att säga runnit till.

Peter Siepen var för övrigt min favoritprogramledare när jag jobbade på MTG. Så empatisk och prestigelös.

tisdag 16 oktober 2018

Beställningsvaror, nystart och Hisingen

Svar på Annas frågor 4-6:

4. Det du helst beställer om du beställer en a) drink b) fika c) maträtt d) efterrätt

a. bloody mary
b. jag fikar aldrig
c. "en nummer tre vegetarisk, tack" från Vietnamhaket, dvs en nudelsallad med rostad lök, jordnötter, avokado och koriander
d. lite samma som fika – det händer aldrig att jag beställer efterrätt, (däremot gärna förrätt)

5. Om du var tvungen att välja en HELT annan bana i livet, vad skulle du välja då? 

Om vi var tvungna att lägga ner firman i dag skulle jag försöka hitta ett sätt att fortsätta arbeta med normkreativ kommunikation fast som anställd någonstans, samtidigt som jag gärna skulle vilja komma ut och föreläsa eller undervisa i skolmiljö och för förskolepedagoger. Men det är ju verkligen inte en HELT annan bana.

Hm, svårt att tänka sig en helt annan bana. Jag skulle behöva gå i barndom för att komma på ett bra svar, tror jag. Jag skulle behöva föreställa mig en annan uppfostran, i vilken jag uppmuntrades att drivas av lust och intresse, snarare än Luther och rädsla för att allt ska gå illa.

Får kanske återkomma med ett svar.

6. Favoriter på Hisingen (mvh supernostalgisk f.d. Hisingsbo och Hisingen-älskare)

Åh, jag tycker verkligen om att bo där vi bor. När jag var ny i Göteborg, cirka 2001, hamnade jag på den sidan av Vågmästareplatsen som i dag består av enorma, nybyggda och jättedyra bostadsrättskomplex (nya Kvillebäcken), men som då ansågs vara ett ruffigt område, med mycket porrbutiker och MC-klubbar. Då hade jag, min dåvarande bästis Henrik-Torehammar-känd-från-radio och ett gäng andra ett kollektiv i två våningar på Långängen. Jag bodde länge under trappan, som Harry Potter, och hyran per person låg helt perfekt på dryga tusenlappen. Sedan skedde massa drama varpå kollektivet splittrades och jag flyttade in med Ylva på andra sidan Vågmästareplatsen, på Jägaregatan. (Detta är alltså Hisingen, samma ö jag bor på i dag, kanske ska poängteras.) Vi bodde nästan precis där Herkulesgatan tog vid och på den tiden var den gatan känd för att där skedde häpnadsväckande mycket brott. I dag har gentrifieringen börjat göra sig påmind även här och huset jag och Ylva bodde i ser helt annorlunda ut nu. Tror att det har blivit studentbostäder.

Sedan var det några år i Johanneberg (fortfarande Göteborg), Stockholm (Södermalm-Lilla Essingen-Södermalm), Johanneberg igen, Linnéstan och nu är jag tillbaka på Hisingen. Vi köpte hus i Tolered absolut främst för att det var det enda område i Göteborg som låg på cykelavstånd från stan och som vi hade råd med. Nu är det jättedyrt i Tolered, så det var väl tur att vi köpte när vi gjorde, men å andra sidan är ju det där med huspriser förgängligt nu när allting kraschar när som helst?

I alla fall, favoriter på Hisingen var det. Jag tycker verkligen om området runt spårvagnslinjen från vårt stopp (Eketrägatan) vidare genom Gropegårdsgatan, Rambergsvallen, Wieselgrensplatsen, Vågmästareplatsen och ner till Backaplan, ungefär. Det är så jädra mysigt att ha en oplanerad dag och med cykel eller fötter ta sig ner mot Kvilletorget med hela familjen.  Stanna och köpa lördagsgodis vid 4 Gott, ta sig upp mot Ramberget och skrutta runt i Keillers park, kolla in något nytt som öppnat i Kvillestan, leka på båtlekplatsen på Kvilletorget och äta på Barley's food factory, Kvilles biljard eller Tullen. Det är livet det.

Bo, i går, på Wieselgrensplatsen efter ett besök på Rasmus haircut. Support your local artist osv.

måndag 15 oktober 2018

Favoritrad ut låttext, djurnamn och quirkyness

Tack för att ni ställde frågor i förra inlägget!

Anna undrade sex saker, här kommer de första tre:

1. Önskar mig ett inlägg om dina favoritlåttexter alt. favoritrader ur låtar!

Lustigt att fundera på sådant här, som vad jag gillar bäst eller vad jag har för favoriter i olika genrer, för jag måste skruva hjärnan ett helt varv innan jag kan komma i svarsläge. Det låter väl som en kliché, men senaste åren ... kanske i alla fall efter att Ben föddes ... så har jag inte funderat över sådant. Det är som att all energi måste gå till att allt bara ska "funka" med livet och så finns det inte utrymme till extravaganser som att gilla eller ogilla saker som låttexter. Men innan jag fick barn var det ju SUPERbetydande för mig vad jag gillade och inte gillade och jag tror att jag till och med tänkte att den här bloggen, där i början, alltid skulle rubriksättas med rader ur låtar.

Men ...

Jag läser En annan Alice av Liane Moriarty (hon som skrev Big little lies) nu och den handlar om en person som heter Alice som vaknar upp efter att ha ramlat och slagit sig i huvudet. Hon minns ingenting av de senaste 10 åren och hon tror att hon är 29 och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon 39 och trebarnsmamma och ska separera från barnafadern och har blivit en person som 29-åriga versionen av Alice (alltså den hon känner sig som) tycker är obegriplig och ganska osympatisk.

Jag tänker att om jag vaknade i morgon och trodde att jag var mitt 28-åriga jag så hade jag reagerat lite som Alice.  Är jag en person som bråkar om städning? Har jag blivit en person som njuter av att nå botten på tvättkorgen? Varför tänker jag över huvudtaget så mycket på tvätt? Är det där en batteridriven gräskantsklippare i garage? Hjälp, när blev jag en människa med garage?

Det är sådana kontraster, va, om man jämför då med nu. Jag lyssnar inte ens särskilt ofta på musik, för jag känner ett behov av att maxa alla situationer och då är det ju bättre (?) att ha en podcast om amerikansk inrikespolitik i öronen när man viker tvätt, så att man tar vara på tiden.

Nä, men på sistone (efter att jag blev utmattningssjuk i våras) så har jag försökt ändra på mitt beteende och aktivt valt musik i stället för podcast åtminstone på väg till jobbet. Jag är en mycket mer sammansatt och glad person om jag inte lyssnat på Trumps eller SD:s senaste utspel när jag anländer till kontoret. Och om jag inte kan sova har jag nu ibland börjat sätta på lugn och ordlös musik i stället för podcast på natten.

Jag kan också förstå att det är bra att ha det alldeles tyst omkring sig ibland. Det kanske blir nästa steg.

MEN HUR SOM HELST, textrad var det! Åh vad mysigt det var att behöva leta i hjärnan efter en rad jag gillar riktigt mycket. Den här får det bli:

"When I was 17, my mother said to me: don't stop imagining – the day that you do is the day that you die."

Det är från Youth Lagoons låt 17.

2. Vad skulle du döpa en katt / hund / sköldpadda / ett marsvin till om du hade en/ett? 

Eftersom jag lever i barnnära relation är jag rädd att jag omöjligen skulle få något att säga till om vad gäller namn på potentiellt husdjur. Mest troligt skulle vi landa i något i stil med Twilight Sparklies eller Bajsekissemissen eller rätt och slätt Hundis.

Men om barnen inte la sig i tror jag att jag antingen skulle behålla namnet som djuret redan hade (tänker mig att vi, om vi skaffar djur, antingen hämtar katt från ett katthem eller satsar på en bättre begagnad hamster). Eller så skulle det bli ett människonamn från min generation (född tidigt 80-tal) som till exempel Jonas eller Linda, för det tycker jag låter lite roligt på ett djur.

3. Ett inlägg om quirky grejer du håller på med som liksom är väldigt typiskt dig. Som exempel att min kompis starkt ogillar att dricka ur muggar som inte är ljusa på insidan. 

Hihi, kan förstå din kompis. Det är ju lite som att sticka in handen i ett utrymme utan att veta vad där är och så hamnar handen i en hög med kall oljig spaghetti och så får man bilder i huvudet. Visst var det en grej man gjorde på kalas förr? Eller i vilket sammanhang gjorde man det? Stoppade handen i lådor utan att veta vad det var, alltså.

Hur som helst. Jag vet inte om jag har någon quirky grej. Det borde egentligen Kajsa eller Nils svara på. De som träffar mig mest. Eller hm, jag vet att jag ofta plattar min lugg med händerna. Och enligt Nils rör jag mycket på tårna/fötterna när jag tror att jag är avslappnad. Men det kanske är mer som tics?

Får återkomma vad gäller quirkyness.

fredag 12 oktober 2018

Drought

Jag vågar mig på att säga som Hanna: snälla ge mig ett ämne att blogga om. Eller en fråga. Jag gillar ju verkligen att ha en blogg, precis som Ellen säger, men allt jag tänker på att skriva känns dumt, så säg gärna te maj. Då blir det enklare. Tack på förhud. 

fredag 28 september 2018

EFIT KL 18

Drar igång Broil king för kalas 1 av 3 den här födelsedagshelgen.

EFIT KL 16-ish

Tar gratisbåten som tar mig och cykeln över älven till Hisingen.

EFIT KL 15


Skriver texter till vår uppdragsgivare Tjejjouren västs hemsida. Illustrerar det med en bild på en t-shirt som är en del av kampanjen Stoppa tjejhatet som vi gjorde för dem till Almedalen tidigare i år. Är mycket nöjd med Stoppa tjejhatet. Våra praktiktanter Kristel och Linda gjorde massor till den här kampanjen, bland annat filmen som ligger som bakgrund på sajten.

EFIT KL 14

Vi tog långlunch (surprise), så kl 13-efitten uteblir.

Skriver nu på ett eLearningmanus för en uppdragsgivare. Svårbildsatt, så jag visar i stället upp brödet jag fick i present av Kajsa i dag. En rågsur. Så snällt!

EFIT KL 12

Det blev vinlunch i dag, ja.

EFIT KL 11

Kajsa och jag testar att fånga upp ljus i reflektorn i kontorets lilla "burspråk".

Vi ska fotografera människor på måndag och det är viktigt att öva. Varde ljus! Notera den oerhört göteborgsiga bakgrunden med kranarna.  

EFIT KL 10

Ligger i divanen på jobbet och tänker på konversationen med barnmorskan när jag sa att jag inte ville ha en ny spiral.

"Har du en plan för att skydda dig om du inte vill bli gravid?"

"Ja, jag tänkte att min man kunde ta ansvar för det."

"Men om han inte gör det då?"

...

Jag tänker att han kan respektera mitt önskemål om att inte ejakulera i mig. Tror nog att det ska gå bra. "Var som helst utom i mig, tack. Jag är inte knusslig!"

Det är ju ganska enkelt egentligen. Jag rekommenderar den här läsningen. Det är en person som i tweets förklarar varför män bär ansvaret för alla (jo, alla) oönskade graviditeter. Det är lite långt, men väl värt det. Ögonöppnande läsning!

EFIT KL 9

Hem och lämna bil och hämta cykel. (Kör aldrig bil till jobbet, vet ni vad det kostar att parkera vid Järntorget? Skulle gå back.)

Passar på att byta om, för jag hade tagit på mig fläckiga kläder i morse. Typ allt jag äger är fläckigt och/eller trasigt. Det gör det svårt, ibland, att "ta ett rum".

Mamma tog bilden på vår altan. Hon och pappa är i Gbg för att Bo fyller år. Den här veckan är ... ja, blockbokad och körig och dessutom har vi varit sjuka (på tal om famous last words), så bara att slippa lämna på förskolan en dag (Ben är hemma m mormor o morfar) känns som en bussig avlastning.

EFIT FRIDAY EDITION (härmar Jenny)

Jag vill också göra EFIT (ett foto i timmen) i dag, precis som Jenny.

8:00 – väntar på att få komma in på Biskopsgårdens mödravårdcentral. Har tid för att byta spiral, men funderar på att bara ta ut den. Jag upplever spiralisättning som rakt igenom vidrigt. Tänker att någon annan kan ta ansvar för oönskade graviditeter ett tag. Har ju gjort det (mer eller mindre lyckosamt) i 22 år nu.