måndag 19 februari 2018

I dag ramlade Ben i detta i sina tights och då är det ju lätt att vara efterklok, eller nä det var visst svårt

Bilden är från Bossas skolgård, men den är talande för hela staden. Göteborg är täckt av ... Göteborgssås. En slafsig, klafsig och kall sörja full av grus. Som inom ett par dagar kommer att anta den välkända fasta formen Göteborgstundran, då det ska bli tio minus senare i veckan. 

Och än en gång dristar jag mig till att fråga: hur gör andra föräldrar? För oss ställer det här vädret till det helt otroligt för logistiken. Att inte kunna cykla och lämna barnen gör att vi behöver mycket mer tid på morgonen och vid hämtning och det blir djävulskt dyrt. Att ta bilen till jobbet är inte att tänka på (250 kronor i parkeringsavgift + två tullavgifter) (obs: är för en bilfri innerstad och allt som hjälper det på vägen så egentligen är det inget alternativ alls) och att åka spårvagn kostar 56 kronor per dag gånger två för mig och Nils. Vilket blir 560 kronor på en arbetsvecka och över 2 000 i månaden och det är om vi inte behöver åka även under dagen för att ta oss till möten osv. 

Plus att behöva få barnen att ställa upp på snöslaskpromenad eller ens att få på Ben en overall så att det är fysiskt genomförbart är ... 

Jaja, this too shall pass! Snart är det vår och i ett annat liv kanske vi bosätter oss granne med förskola och skola och har så mycket pengar att kollektivtrafiken blir en fjärt i hushållsekonomin. 

Nu ska jag spela two dots och noja över att jag ska bli intervjuad i en av Ina Lundströms podcasts i morgon. Hon är ju min pod-idol. Är lika delar full av glädje över att ha blivit tillfrågad som ångest över att jag kommer att bli låst och inte få ur mig något vettigt. Eller nä, mest ångest. Klart mest ångest. Men det kommer väl att kännas bra efteråt? 

söndag 18 februari 2018

Och nästa vecka är det officiellt vår

Vilken vecka. Förra söndagen gjorde jag "Karlstad över dagen" och tågade upp med barnen för att lämna dem på sportlov hos mormor och morfar.

Sedan hem och tackla PMS-veckan med en oerhört uppbokad vecka. Nu kan jag verkligen "passa på att jobba" tänkte jag inför den stundande barnfria tiden och bokade in möten med 27 personer. Hade även en stor presentation för kund, klippning och leverans av film, hemsideskissning för en uppdragsgivare, offerter som skulle iväg och lite sådant. Ibland fattar jag inte att Kajsa orkar med mig. Att jag helt utan att reflektera över att hennes tillvaro påverkas av att jag bokar in saker bara för att JAG inte behöver anpassa mig efter hämtnings- och lämningstider. Så trångsynt av mig.  

Ett av nämnda möten var en poddinspelning med två studenter på utbildningen Art Director & Copywriter som gör sitt examensarbete i poddform. Det var väldigt roligt även om mikrofonen gjorde mig svårt nervös och svamlig. På bilden poserar jag och Kajsa lite avslappnat med Dorothea Linnæus som är en av poddmakarna. Det skedde på reklambyrån Stendahls som lånade ut sin utrustning. Älskar att få titta in på andras arbetsplatser.   

När arbetsveckan var slut konstaterade vi att det skett flera ganska avgörande (på ett bra sätt) saker, så då gick vi och firade med shuffleboard och öl. Den här bilden la jag upp på firmans instagram för att visa att jag vann över Kajsa med 15-0. Det blev verkligen ingen likeraket. Jag var så uppblåst av vinsten att jag tappade omdömet.

Hemmavid passade vi också på att göra goa grejer som att äta middag när vi hade lust och låta maten vara både kryddstark och kladdig (verboten i vanliga fall). Vi målade också en vägg och var på Ikea och fixade Bens rum. Sedan Bo flyttade ut från det delade sovrummet har den jättestora familjesängen känts onödigt stor. Nu har vi Benanpassat rummet.

Jag tycker att det blev himla mysigt.

Dåliga bilder tagna i mörker, men den här sängen är fin tycker jag. När Ben är lite större vänder vi på den och så hamnar sovplatsen där uppe och lämnar utrymme för en kompissäng eller en koja undertill.  
Tyvärr blev det katastrof när barnen kom hem i dag, för Bo blev avundsjuk och ledsen och sedan blev hon ledsen över att hon blivit avundsjuk. Ben blev å sin sida missnöjd över att det "INTE Ä LIKT MAMMA!". Vi hade tittat på bilder på Ikeas hemsida tillsammans och då fastnade Ben för just den här bilden och då ska det såklart vara exakt i detalj samma inredning. "DET Ä INGET TAAAK!" var en del av feedbacken. Får fixa det.

Det lugnade ner sig efter ett tag. Jävlar vad gott att de är hemma igen. Har längtat ihjäl mig. Målbild för 2019 är att ha råd att vara med dem på sportlovet. Följa med till Värmland, kanske. De verkar ändå ha haft det otroligt kul där, med skidåkning, pulkaåkning och den nya sporten skidpulka. 

tisdag 6 februari 2018

måndag, tisdag, onsdag, torsdag och halva fredag

Sandra Beijers liv fascinerar mig och om jag hade pratat reklamspråk hade jag sagt att hon är jädrigt vass på content. Är väl lika delar avundsjuk på estetiken och mängden roligt hittetå i hennes liv som jag tycker om att läsa om det. Tycker att hon verkar väldigt vettig och snäll också.

Herregud, håller jag på och utvärderar en människa nu? Det var inte meningen. Jag skulle bara säga att jag lånar en lista av Sandra Beijer. Vardagslistan:

något jag värderar högt i min vardag:

Att jag numera alltid vet varför jag gör det jag gör på jobbet. Att det finns ett syfte med alla uppgifter och att jag slipper jobba med chefer vars grundinställning är "det är bara så det är". Och att jag får sitta i ett burspråk vars utsikt är ett Göteborgsvykort.

det här äter jag till frukost:

Oftast tre koppar kaffe med mjölk, två knäcke eller Finn crisp, ägg, apelsin.

när går jag och lägger mig:

Ungefär vid elva.

saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör: 

Jag delar olika Wunderlist-listor med olika personer. Wunderlist har seriöst förbättrat mitt liv.

Jag och Kajsa har veckolistor och långsiktiga listor för företaget och så delar vi några listor med Fi för att få ihop valrörelsen. Sedan delar jag och Nils tre listor: shoppinglistan (där tanken är att vi ska lägga in allt som tar slut hemma så fort det tar slut, det funkar faktiskt väldigt bra), veckans mat (där vi på söndagarna ska lägga in fyra-fem rätter vi ska äta under veckan och sedan se till att alla ingredienser finns hemma, det funkar kanske varannan vecka) och Familjen, huset och bilen. Den sistnämnda listan har sett likadan ut mycket, mycket länge. Följande saker verkar helt enkelt vara för jobbiga för att närma sig:

- Tvätta lilla taket ovanför ytterdörren (tror att vi behöver en lyftkran eller åtminstone en högtryckstvätt med lång "arm")
- Beställ EU-kort och servicekort (jag vet inte vad det här är, det är Nils som har lagt in)
- Gör en inventering och lägg upp saker på Blocket (inte så svårt, men jääädrar vad tråkigt, blir helt matt av att tänka på det)

det här äter jag till lunch:

Gårdagens middag på låda eller en färdig soppa eller sallad från Picadelli. Även om jag ALLTID ångrar mig när jag köper Picadeli. Det är något ... surt över de där salladsbyttorna.

när går jag upp:

6:00 om jag ska lämna barn, annars mellan 7 och 7:30.

jag går till jobbet:

Året runt-cyklist i Göteborg – alltid lite blöt. 

Susar iväg på min cykel från Jättestensskolan mot Lindholmspirens båthållplats vid 8:10 de dagar jag lämnar barn. Andra dagar lämnar jag vårt hus på Kalmargatan mellan 8:30 och 9:00.

en vanlig vardagsmiddag:

Pasta med "något". Eller vad som helst som får barnen att närma sig tallriken.

Vad jag gör på vardagskvällar:

Onsdagsaktivitet: balett och akrobatik.

Kör barn till aktivitet eller väntar på barn som har aktivitet. Lagar mat. Trugar med mat. Torkar upp mat. Nattar barn. Städar undan. Dricker vin. Kollar på serier och spelar dataspel.

har jag söndagsångest: 

Min ångest är inte så veckodagsberoende längre. Den är mer menscykel- samt ekonomirelaterad. 

måndag 5 februari 2018

Vi var där 2008 också, för en annan konsert, men då var man ju så att säga på en annan plats i livet

Herregud vilken helg vi hade i Antwerpen, jag och Nils. Lord Huron var som väntat bra, medan förbandet Flyte överraskade med att vara supermysiga och hittiga. Samt bubbiga. 

Konserten, primäranledningen till resan, skedde redan på torsdagen och sedan låg helgen öppen och oplanerad framför oss. Älskar att ha tid kvar och veta att det finns många möjligheter framför en. Kanske därför jag tycker att brunch är den överlägset bästa umgängesinramningen. I alla fall. Dagarna efter konserten ägnades åt att gå från pub till 2nd hand-butik till pub till 2nd hand-butik och däremellan titta på gamla byggnader. 

Samt att sitta och vara gullig med 9-procentig öl i glaset. 

Vi gick på en guidad beer walk också. Det var väldigt upplivande. Fem olika öl på fem fantastiskt mysiga och knäppa krypin som vi nog inte hade hittat till utan vår guide. 

Här är delar av vårt sällskap. Det var jag och Nils och tio fotbollsfans från Hull i norra England. Det gänget var ... brötigt. Herregud vad högljudda de var. Och de fes! Skrekpratade och pruttade och skämtade om att de "ändå höll igen eftersom jag (en dam därå) var med i gänget". Så fruktansvärt mycket utslag på mätaren som mäter fördomsprofil: brittisk brexitanhängande fotbollshuligan. Emellanåt (som när de diskuterade Red light districts prisbild) valde jag att stänga av öronen, men då och då fick jag in ett litet bett. Som när de skrockade åt att Napoleons Josephine var en nymfoman och jag "called out slutshaming" och hela gruppen blev helt perplex och bara stirrade på mig innan ledaren bestämde att det var roligt sagt och föranledde ett gruppskratt. 

Allting slutade med ett mycket starkt och märkligt ögonblick på den sista puben med att de tio britterna satt helt knäpptysta med blicken på mig när jag svarade på frågor om integration och det svenska välfärdssystemet. Fick faktiskt en rasist att tänka om. Han sa att jag hade "very good answers that made him think about things". 

Ja jädrar, det var en upplevelse jag bär med mig! Spännande dryckesprovning också. Fick bland annat smaka en öl som enligt vår guide blivit utsedd till världens godaste. 

Tyvärr var vädret mycket kallt och argt med fokus på nederbörd. Men det gjorde inte så mycket. Det gjorde bara att vi fick ägna oss åt att "smita in på ställen" lite oftare än vi gjort annars. Så vi fick se insidan av många gulliga ställen.

Sista kvällen gick vi på finrestaurang och jag fick uppleva en grej jag bara hört talas om förut: att de kommer in med en sorbet mellan rätterna, för att "rensa gommen". Så festligt! Om någon av en händelse skulle ha vägarna förbi de flamländska kvarteren av Belgien kan jag verkligen rekommendera italienaren som heter Bocca d'oro. Ligger lite utanför city-city, så det är ej turistigt och dant. Mycket, mycket god pasta, jag lovar. (Då är jag ändå en kräsen pastakund.)

Övrigt bra med helgen: badade badkar varje dag, pratade med Nils om annat än logistik, köpte en fin t-shirt och en gammal klänning, åkte tåg.

torsdag 1 februari 2018

Man får akta sig för ölen, dock. Vissa smakar som en svag och så är den stark som ett vin.

Hej! Jag är i Antwerpen! På bilden är jag tekniskt sett fortfarande i Sverige och på väg till Antwerpen. Men jag tycker att den visar mitt nya blåa hår på ett fint sätt, non?

I alla fall. Jag och Nils bor på hotell, helt utan barn, med badkar och terrass och i kväll ska vi gå på spelning (Lord Huron) och i morgon blire Beer walk (gav till Nils i julklapp) och det känns overkligt bra allting. French fries Belgium style är för övrigt något utöver det värdsliga. Har inte googlat, men tror att det handlar om att de friterar varje pommes många gånger. Mmm. 

söndag 28 januari 2018

Under the influensa

Ja jädrar, vet ni när man riktigt känner att man lever? Sådär att det pirrar redigt i alla celler? Det är när man under en helg av dubbelflunsa (dvs då båda föräldrarna har influensa samtidigt) kommer på att man har städjouren på föräldrakooperativet och således måste pallra sig iväg för att grundligt (dammtorkning av ytor included) rengöra ens barns dagverksamhet. 

Jag åkte på den, för Nils mådde sämre än jag. Han ligger någon dag efter i sjukdomsbild. 

Om någon frågar mig vad som är största skillnaden med att ha barn jämfört med att inte ha det så brukar jag säga att det är det där med tiden. Tidigare kunde jag ha flera dagar i veckan som var delvis oplanerade. Nu vet jag alltid vad all tid ska gå till, ner på minutnivå. 

Påminn mig nästa gång någon frågar att det inte är tiden utan SJUKDOMARNA som är den största skillnaden. Inte specifikt att barnen drar hem så mycket skit från förskolan, utan hur det är att själv vara sjuk när man lever med barn. Barn tar inte hänsyn till sjuk. Nope, de rien, inte alls. Det ska fortfarande stigas upp före kl 7 och det måste fortfarande släckas bränder och lösas konflikter och underhållas. När man har feber är det så jävla fruktansvärt. 

Så, nog med gnäll. 

Vi kom iväg till Gekås i alla fall och det var en upplevelse. På bilden syns jag med en av Kattens hundar i Anneberg där vi plockade upp henne på väg till Ullared. Jag är redan där supersjuk, men det förnekade jag. Hittade vad jag sökte på det stora varuhuset: kabinväska, regnställ och träningskläder.  Det där med kemiskt/tekniskt och kroppsvård var dock inte superimponerande. Vi bor nära ÖB och Rusta och det är samma prisbild där ju. 

På fredagen, dagen efter Gekås, var jag krasslig som ett as. Men vi hade en viktig grej på morgonen som vi inte skulle få ny chans till på ett år, så det var bara att... På nämnd grej fick jag ha den här lilla skylten på mig. Får fortfarande svindel av sådant här. Har jag en egen byrå? Reppar jag ett företag som blir inbjudet till grejs? 

Ja och sedan kom helgen och då sjuknade Nils in i samma härskna helfvete i vilket jag redan stod och klafsade. Två sjuka vuxna och två friska barn är en så dålig helgkombo. Nils var en hjälte som tryckte i sig ibuprofen och paracetamol både lördag och söndag för att kunna ta Bo på tennisen respektive karaten. Influerad av febernedsättande hann han också med inhandling av pysselböcker, lera osv så att barnen ändå kunde sysselsätta sig (bortom paddan, som också gick varm) när vi vuxna svettades på varsin bädd. 

Och jag var en hjälte i dag, som skakig och jävlig tog mig igenom terminens helgstädning av föräldrakooperativet. Fan vad svag jag var. Plus: jag tycker att begreppet "förskola efter stängning" i sig självt är liksom läskigt. Tänk då hur jag reagerade när den här dockan mötte mig i en soffa i ett av rummen. (Ja, det kom lite kiss.)

onsdag 24 januari 2018

Aktivitetsoverload och Ullared

Jag vill verkligen hitta tillbaka till det där vardagsbloggandet jag inte hade något problem med i Dobres gryning. Det mer ofiltrerade bloggandet. Gillar ju verkligen tanken på att ha ett arkiv över livet. 

Problemet med att skriva sällan är att jag känner att när jag väl skriver, då, så måste det bli så jävla genomtänkt. Och nu när jag är så oerhört genomtänkt på jobbet finns det sällan ork över för mer tänk när jobbet är slut. Plus att denna fortbildning i intersektionalitet och normkritik som det innebär att driva normkreativ reklambyrå gör att jag tar del av så mycket smarta människors texter och sägningar, för jämnan, att jag inte för mitt liv kan förstå varför jag ens ska säga något någonsin. Vad har jag att tillföra? 

Men jag gör ett försök. 

I dag var det premiär för Bens första after förskole-aktivitet: balett. Ben har varit så sugen på denna terminsstart att känslorna nästan rann över. Men det gick bra. Vuxna fick dock inte vara med i rummet, så jag såg inte så mycket. (Dock att många föräldrar struntade i tränarnas uppmaning och gick in och satte sig i rummet ändå? FOLK.)

Bo var med till baletten och fick en accidental hobby på köpet: akrobatik. Hon ska gå en akrobatikkurs enbart för att det sammanfaller med baletten. Dvs: logistikmässigt passar det bra. Plus att hon har en kompis i gruppen (kompisens lillasyster kör balett med Ben) och hon verkar verkligen gilla akrobatik. Men hon gillar iofs det mesta, så.

Nu har Bo fyra aktiviteter. Akrobatik på onsdagar, trummor på torsdagar, tennis på lördagar och karate på söndagar. Just det – hon började i karate i söndags. Det hade jag bloggat om, om det hade varit för några år sedan när jag bloggade om det mesta.

Hur som helst. Det känns som lite väl många aktiviteter. Vet inte riktigt hur vi hamnade här.

Nu ska jag gå och lägga mig för jag tror att jag är på väg att bli sjuk och jag vill verkligen inte bli det prick nu. I morgon ska jag nämligen göra detta: åka till Gekås i Ullared tillsammans med Katten och Kajsa. Har aldrig varit där. Tror att det blir megakul. Plus att jag tror att detta kan bli min väg tillbaka till att äga flera par trosor och strumpor som inte är trasiga. Har gått med trasiga underkläder i flera år. Plus – ryser av välbehag när jag tänker på den kemtekniska avdelningen. Mmm.


After balett-banan. 

tisdag 16 januari 2018

Fast det värsta är att jag inte orkar med barnens ljud när jag mår så här

Vad snabbt det går att kastas tillbaka till den förtvivlade sömnbristen. Jag tror att jag är skadad för livet av åren då Ben var vaken med öronsmärtor varenda natt. Det är som att min kropp vet vad den ska göra när det dyker upp någon liten pryl som stör sömnen. Må vara en privatekonomisk orostanke, en mullrande mini-skräck för något av barnen och vad som kan hända, stressen över framtagandet av strategier för att få ihop tiden så att vi kan jobba, sköta föräldrakooperativet, barnens aktiviteter och huset. Vad som helst. När något börjar rumla om i hjärnan kan det gå blixtsnabbt för min kropp att gå in i total oförmåga att somna. 

Natten till i går blev det en timme max. Det är "typ normalt" första natten efter helgen, men det brukar faktiskt gå lättare natt nummer två. Inte i går. 

Jag var väldigt nära att somna på soffan vid 20-rycket, men Nils övertygade mig om att det var bäst att jag gick och la mig. Så jag la mig. Och så kom jag att tänka på räkningarna som ska betalas i slutet av januari och hur mycket pengar det verkar landa på och det är ju ändå februari månad som är en av årets värsta, så hur ska det här gå egentligen? Och så var det igång. I huvudet kändes det varmt och obehagligt och i svalget satt ångestklumpen. Men eftersom jag inte hade sovit föregående natt var kroppen såpass trött att den ändå försökte somna. Men varje gång jag höll på att glida in i sömn uppstod den kalla vågen, som om någon skrämde mig, i bröstet. Den sköljde in varje gång jag nästan slocknade. 

Huvudet: värmesurr, svalget: ångestklump, bröstet: kallsköljningen. Någon som känner igen sig? 

Klockan ett, när Nils skulle lägga sig, hade jag inte somnat. Vid det laget började jag även oroa mig för en faktiskt helt rimlig sak, nämligen den stundande arbetsdagen med det viktiga kundmötet. Hur ska det gå med två nätter på raken utan sömn? 

Klockan två tog jag en sömntablett och läste i en timme till dess att den sövde mig vid tretiden och klockan sex gick jag upp för att ta hand om lämning av barn och rodd-i-snömodd.

I dag känns huvudet fortfarande varmt och jag har ett pipande ljud i ena örat. Grämer mig också över att jag tog sömntabletten så himla sent. Var helt groggy i morse och kanske lite fortfarande? 

Det är för jävla jobbigt allting nu alltså. Ge mig ett rum som är gjort av vit sten och saknar fönster och ljud, ge mig en dag utan en tid att hålla, ge mig lite respit. Och kanske även ljusare dagar och torrt underlag och noll behov av overaller och överdragsbyxor på barnen. 

Ja, så kan det kännas ibland. 

tisdag 9 januari 2018

Tjejerna

Förutom att "rulla tillbaka bollen och göra killräckligt" så tänker jag att 2018 ska bli året då jag inte fattar beslut eller känner saker baserat på vad jag tror att andra tänker, utan endast kring vad jag vet.  Som exempelvis när en kund eller samarbetspartner inte svarar på ett mejl eller låter kort i tonen i ett samtal. Då är det lätt att jag svävar iväg och letar orsak och verkan och tänker att den personen kanske inte vill jobba mer med mig/oss och att det säkert beror på att jag var besvärlig när jag ställde de där frågorna vi behövde få svar på eller när vi förklarade vilka förutsättningar som gällde, eller eller... Så kan jag hålla på mycket, mycket länge och bli väldigt knutig i magen av oro.

Men det är ju rätt onödigt att lägga hjärna på det, när hjärnan redan är så full av saker som det är. Tänker jag. Så då kom jag på det supersmarta nyårslöftet att sluta med det.

MEEEN, det har dock redan visat sig vara snart omöjligt. Eller i alla fall något som i princip innebär att byta personlighet och det kan jag visst inte göra bara på vilja.

Som att gå till förskolan och lämna barn i dag, för första gången på flera veckor. Gud vad jag gruvade mig för hur förskolechefen skulle vara mot mig.

Så här: kort efter nyår fick jag och en annan mamma i kooperativet mejl av förskolechefen. Det var adresserat till "tjejerna" och handlade om att vi förväntades infinna oss för att vikariera som pedagoger varsin dag nu i januari.

Jag skickade ett svar där jag frågade om förskolechefen kunde göra mig en tjänst och skicka mejlet också till Nils och den andra pappan. Jag sa att jag såklart skulle kunna ta det med Nils själv, men att det vore bra om mejlet kom från henne och att det handlade om att förutsätta att det är lika mycket mammans som pappans jobb att rycka ut när det handlar om barnsaker.

Jag uttryckte detta så vänligt jag bara kunde och ursäktade mig flera gånger och skrev att jag hoppades att jag inte var för besvärlig nu och yadayada och jag fick ett svar som kortfattat sa typ "förlåt att jag inte inkluderade din man, jag skickar till honom nu", men ÄNDÅ var jag nervös för att träffa förskolechefen i dag. I mitt huvud hade ett helt narrativ redan skapats och där tyckte förskolechefen att jag var ett jävla as.

Enter lämning: förskolechefen möter oss och är precis så go som hon alltid är och Ben kvastar efter henne in i frukosten och mitt mejl nämns inte och ingenting är konstigt.

Onödigt att jag oroade mig, va? Men det är ju lätt att säga till mig hjärna i efterhand.

Någon som har tips på hur man övar sig i att inte oroa sig och älta kring sådant man inte har koll på?

torsdag 4 januari 2018

Rensar ut, färgar nytt

Vet ni, i går gjorde jag mig av med en stor uppgift jag haft i flera år. Från och med nu är Nils tvättansvarig hemma. Sedan vi fick barn – eller i alla fall sedan vi flyttade in i huset för 4,5 år sedan (minns inte hur vi gjorde i lägenheten på Tredje lång) – har jag haft tvättansvar. 

Man kan ju tro att det betyder att man kör en och annan tvätt och ser till att hänga in den när den är torr. Men det är inget isolerat uppdrag, nonne, utan det är ett ansvar som sväller till att i förlängningen vara den som vet vad som finns i allas garderober och således även vara den som har koll på vad barnen behöver och i vilken storlek. Så i och med tvättansvar blir man även keeper of the promise att barnen har gummistövlar som passar och överdragskläder på förskolan. Dessutom blir man head of att byta sängkläder och den som städar tvättstugan och ser till att det finns tvätt-, skölj och fläckmedel hemma. Det där med sängkläder blir dock fortsatt mitt ansvar, pga markant större behov av att byta sådant än vad Nils har. 

Det känns som första dagen på sommarlovet när jag tänker på att jag inte längre behöver tänka på det här. Som att ett nytt rum i min hjärna öppnats. Varför har vi inte gjort så här tidigare? Varför har jag fått för mig att jag måste vara den som har både mat- och tvättansvar (och det mesta av städet)? 

(För att jag har ett extremt stort kontrollbehov och är väldigt ångestlagd och ibland manisk, jag vet.) 

I alla fall. Tvättansvar och AirBnB-uthyrning är bortplockat från 2018. Efter nästa årsmöte med kooperativet (tror det är i slutet av februari) kan jag även lägga styrelseansvar och "att vara kassör" åt handlingarna. 

Hoppas att det här gör att jag orkar vara en bra företagsledare och en pigg förälder i år. Och inte så ledsen. Jag tror det.  



Går för övrigt in i detta år med nytt hår. Har velat uppnå den här silverblågrå nyansen under några veckors tid och lyckades i morse, efter totalt kanske fyra hemmablekningar (extra tacksam för mitt tåliga hår nu när jag inte har råd att gå till frisör) och ett par färgtuber äntligen få till det. Vet inte om Photo Booth gör den rättvisa, men jag är très happy.  

tisdag 2 januari 2018

2017

Ni som fortfarande läser här vet väl att jag inte drar mig för att vara drastisk. Så med risk för att ropa på varg så får jag lov att ödmjukast berätta för bloggen att flera saker måste ändras nästa år för att jag ska få finnas. Att driva bolag och samtidigt sitta i styrelsen och vara kassör för ett föräldrakooperativ och samtidigt hyra ut sitt hem via AirBnB alla lediga perioder pga ekonomiska belägenheter och all städning som kommer med det och samtidigt försöka vara en engagerad förälder och samtidigt göra bollparten av det domesticerade jobbet och det sociala planerandet (återkommer eventuellt om det om jag orkar) höll ej. Jag föll som ett rökskadat korthus samma dag som vi bestämt att vi skulle vara jullediga och blev megaförkyld och psykiskt ohälsosam, all at once. Skrev "att vi skulle vara jullediga", för vi fick två nya kunder (prekärt bekymmer, men mest YAS) precis före jul, så vi kunde inte vara lediga ändå. Men då hade ju min kropp ställt sig in på att vila. Så tji fick hen och jag jobbade på trots sjuka och det var inte ... så bra.

Nu är det ... tisdag va? I morgon ska jag tillbaka till kontoret och jag är inte förkyld längre och jag har bestämt mig för att ta bort några saker. Göra killräckligt 2018. Bästa nya ordet.

Med det sagt kommer en lista över förra året här. Tagen straight från Sandra Beijer. Vi har väldigt olika liv, men jag känner mig ändå lite besläktad med henne om man får vara så fånig.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?


Massa saker. Lärde mig att bokföra. Gjorde en momsdeklaration. Undervisade på en reklamskola. Gick en kurs i videoredigering. Började sälja film. Läste läxor med ett av mina barn. Följde med samma barn på simskola. Åt färska räkor. Blev intervjuad av GP. Stod på en scen i konserthuset och pratade om tabun och unkna jävla reklambranschen och min egen inkontinens. På engelska. Ägde en Acnebyxa (ärvd). Upplevde en revolution (metoo). Fick påtagligt hopp (metoo). Skaffade ett eget kontor. Tog emot kunder på nämnt kontor och kände att "fan jag är ändå grundad i det jag gör" när jag pratade med nämnda kunder. Kände att allt var värt det. Kände att jag gör det jag ska göra.


Vilka platser besökte du?

Jag gjorde en överslagsräkning och insåg att jag, sedan jag slutade vara anställd på reklambyrån, har "förlorat" cirka 170 000 kronor. Värt varenda öre, men jag/vi har inte haft så mycket till övers för resor till olika ställen. Dock hängde vi mycket i Halmstad när vi hyrde ut huset i somras.

Fast i maj blev vi bjudna på charter till Grekland av svärisarna! Det var oerhört fint och unnigt.

Vi var också i Malmö och kollade på Sommarlovsinspelningen i juli. Dream come true för barna. Pratar om det fortfarande.

Vad var din största framgång 2017?

FICK FÖRETAGET ATT RULLA!!!

Bästa köpet?



Var rätt fierce i min nyårsklänning från Monki om en säger. Fördelen med att inte ha några direkta spenderarpengar är att det blir ett jäkla rus när en väl köper något till sig själv.

Gjorde någonting dig riktigt glad?


Massa saker! Tråkigt annars ju. Men om jag får säga en sak som hände alldeles nyss så vill jag stanna en stund vid vad Ben sa till mig nu på nyår. Hon dansade runt i köket dagen efter kvällen före och tittade upp på mig och bara:

- Nu känner jag att jag lever.

Och ledsen?


Amen nu när det blev "juluppehåll" och jag blev sjuk och ändå låg ner en viss tid och hann reflektera över hur dagarna är och insåg att jag faktiskt varit stressad varje dag, hela tiden, under hösten. Och att det gjort att jag inte kan vila ens när jag har chansen (sover inte på nätterna) och att det gått ut över barnen i form av orimlig irritation.

Årets låtar?


Haha, sa jag att mitt liv skilde sig från Beijers?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Om jag får lov att kokettera med hur jävla mycket uppgifter jag haft detta år så: jag har inte hunnit känna efter. Men jag tror ändå gladare. Jo, gladare. Min kompis Michael sa till mig nu på nyår att det här var första gången vi sågs på många år som vi inte pratade mest om ångest.

Favoritserie?


Åh gud, vad har jag sett? Jag älskar ju alltid Game of Thrones och Allt för Sverige. Men gillade verkligen också säsong två av Better things. Och OH – Fröken Friman!!! Sedan kollade jag och Kajsa faktiskt på Bridalplasty (från 2010) nu på hösten när det var "lite mycket" på kontoret. Ni som vet ni vet...

Bästa filmen?


Filmer är för långa för mig just nu.

Bästa boken du läste i år?

E T T    L I T E T   L I V.

Bästa matupplevelsen?


Den falafeln som säljs i vagn vid Nordstan nära Apple store e nice.

En mobilanteckning:

Bo 18 cm. Ben 16 cm (knappt).

(Barnens fotlängder. Tar ej med mig barnen när jag ska handla skor till dem pga orsak.)

Vad gjorde du på din födelsedag?

Firades av familjen på morgonen och jobbade på dagen. Kommer inte ihåg hur kvällen såg ut.

Är det något du saknar år 2017 som du vill ha år 2018?


Pengar hade varit skönt.

Nyårslöfte?


Byta söndagstradition. Från vin och serier till sent på natten till någon form av motion och bokläsning i sängen före kl 23. Vi får seeeeeeee hur det blir.

Högsta önskan just nu?


Att jag får till ett bokslut i veckan och att de jobbknutarna som ligger och är knutiga löser sig. 

tisdag 12 december 2017

Stranger than fiction

Usch vad jag saknar att blogga. Men vem är jag att säga något om något? Ska jag liksom blogga om att vi har bakat pepparkakor och att jag ser fram emot att åka till Antwerpen med Nils när vi är mitt i en revolution? Där alla säger så bra saker hela tiden.

Ursäkta för djupt navelskåderi nu, men om det ska bli något bloggande gjort så måste det in och krafsas djupt i jaget verkar det som.

Den här hösten har jag hållit andan (och håller andan!) och tagit del av (tar del av!) så mycket jag mäktat med av alla med av alla berättelser som äntligen, äntligen berättas. Under #allavi måste jag läsa i små portioner. Det är så vidrigt. Och vanligt. Vidervanligt.

Samtidigt – och det är här det blir riktigt navelskådande – återfanns den här hösten mina dagböcker på en vind som städades ur. När jag var mellan 15-22 år, ungefär, skrev jag dagbok varje dag. Fick två lådor levererade till mig i oktober och precis före, och sedan även under,  #metoo läste jag igenom rubbet.

Jag tror att det var för att jag var mobbad fram till 15 års ålder som jag blev så besatt av att dokumentera mitt liv när jag väl fick kompisar (och livet började). Jag har skrivit ner precis allt som hände. Oftast utan särskilt mycket känslor och reflektioner inblandat, utan mer som ett redovisande. Samtal ord för ord, händelselösa dagar i ett händelselöst Kristinehamn, mina vänners relationer och vad som hände i skolan. Och så fester och killar då.

Mitt krassa sida-upp-och-sida-ner-redovisande av killar i min närhet var det som drabbade mig värst (eller hur man ska säga) när jag läste. Dagböckerna är sådana där stora kalendrar med en hel sida per dag och jag gick igenom dem kronologiskt. När jag återträffade ett särskilt "starkt" kalenderår, 1999 tror jag det var, kräktes jag. Kroppen bara "NEJ".

Att läsa om mitt liv då, med mina ögon nu, är nästan overkligt. Det var så mycket som var så ... normalt. Som inte är normalt, ser jag nu. Som egentligen inte var okej då heller men som ... jag ni fattar. Me too.

Så många gånger jag vaknat av att den jag la mig bredvid på kvällen var i mig, eller på väg in. Ibland ackompanjerat av den mysiga handen över munnen, eftersom vi sov i någons föräldrahem. Alla gånger pojkvänner gjorde klart för mig att jag inte var intressant eller rolig eftersom tjejer inte är roliga. Alla fritidsintressen som skulpterades fram efter killars blåkopior. Den inre viljan eller egna vägen att gå (ursäkta klyschan, är ringrostig på bloggen) som utplånades eftersom alla runt omkring bekräftade att det inte spelade någon roll vad jag ville och att min åsikt inte var viktig. Alla killar det togs ansvar för. Alla situationer det togs ansvar för. Alla läxor jag gjorde åt killar. Alla uppsatser jag skrev åt killar. Herregud vad jag skrev uppsatser åt killar.

Och så bedömandet. Jävlar vad våra utseenden bedömdes. Jag hade glömt det. Hur pojkvänner jämförde mig med andra tjejer. Hur min kropp förhöll sig till andras. Hur jag pöste av stolthet när jag fick beröm. Hur jag ville förinta mig själv den dagen killen jag nästan var tillsammans med tryckte fingret i min torso och skulle kolla "om det var tröja eller mage" och sa "det var visst mage" med ett flin. Hur ätstörd jag blev. Hur samma kille, när vi senare verkligen var ihop, skulle presentera mig för sin nya universitetsklass och jag glad i hågen närmade mig alla nya människor i baren och han, precis när jag lyfte handen för att säga hej, lyfte upp min tröja så att alla såg mina bröst. Hur det fördes poänglistor mellan killarna över tjejer de varit med och hur jag skulle hjälpa min kille att nå högre poäng.

Sida upp och sida ner, låt oss inte bli långrandiga. Men igen: det är så krasst redovisat. Bara "det här hände i dag". Inga konstigheter. Bara helt vanligt.

I alla fall. Nu händer #metoo och vad det än får för politisk påverkan framöver (hoppas på så mycket  här, tar ev. det i ett separat inlägg) så tror jag att vi kan konstatera att det finns ett före och ett efter. Jag tror inte att våra barn kommer att tycka att det jag tyckte var "att räkna med" är något som ska räknas med. Jag tror inte att våra barn kommer att känna så mycket skam som vi gjorde heller. Äntligen händer det, va?

tisdag 28 november 2017

Ben Ben Ben

I dag fick jakten på den försvunna testikeln (en barnläkare gjorde oss uppmärksamma för ett tag sedan att det verkade saknas en) sin upplösning när en läkare på Östra undersökte Ben och hittade två kulor. Lite mindre och mjukare än "normalt", men två. Puh, en sak mindre att oroa sig för. Inte som att världen skulle må sämre av färre testiklar, men att en testikel vandrar iväg kan innebära risk för olika sjukdomar och åkommor.

När Ben klädde på sig kommenterade läkaren valet av trosor, klänning och strumpbyxor och sa att det inte har något att göra med eventuell testikelförlust. Jag tolkade det som att han trodde att vi misstänkte att trosorna skavde så mycket att det kunde påverka bollarna, men när jag började prata om att vi försöker välja trosor med utrymme för pungen så styrde läkaren in samtalet på hormoner och könsidentitet och storlek på kulor och att det inte behöver hänga ihop. Att testiklarna hos en tvååring är lika stora som hos en nioåring och att det först är i puberteten de börjar växa och hormoner börjar påverka ens identitet.

Jag har verkligen aldrig kopplat ihop Bens eventuella avsaknad av testikel med det faktum att Ben väljer typiskt tjejkodade kläder och säger att hon är en flicka, så jag visste inte vad jag skulle säga riktigt. Sa bara att jag känner till att hormonerna ger en skjuts åt det ena eller andra (eller tredje?) hållet i puberteten och att jag är vän med en person som jobbar som psykolog på en transmottagning. Då undrade läkaren vad min vän gett mig för råd angående Ben och jag blev återigen lite ställd. Jag har inte fått några råd och inte heller direkt bett om några, men jag ljög och sa till läkaren att jag bara fått rådet att helt enkelt låta Ben fortsätta välja sina attribut. (Som om vi behövde få råd om det.)

Nu låter det som att jag försöker framställa mig som världens mest öppensinnade och härligt politiskt korrekta människa, men jag fattar inte varför vi ska problematisera Ben. Obs jag vet att självmordsstatistiken är extremt mycket högre hos transpersoner och jag är inte blind för den diskriminering och det förtryck som pågår. Jag inser att Ben kan komma att möta en massa mobbing och utsatthet i skolan eller var som helst egentligen. Men jag tänker inte berätta för Ben att det Ben är, är eljest. Jag vill hellre att Ben så länge som möjligt ska få fortsätta söka och leva ut sin identitet och förstå att hon är värdefull och bra precis som hon är. Jag vill att vi som är Bens närmaste bara ska bygga en riktigt grundmurad självkänsla och en absolut vetskap av att hon är älskad, så att hon är så rustad som möjligt när dagen kommer då ... rustningen behövs.

Åh. Lille Ben.

Förra veckan skickade jag för övrigt ett mejl till alla föräldrar på föräldrakooperativet och berättade om Bens pronomen och gav tips på vad de kunde svara om deras barn frågade hemma (det var barn som hade undrat, så jag fick frågan, från en förälder, om jag kanske kunde informera så att alla visste hur läget var. Obs att frågan ställdes på ett jättebra sätt. Jag känner att jag borde ha mejlat tidigare, för det är ju toppen att folk som rör sig på förskolan vet hur Ben föredrar att bli tilltalad till exempel). I alla fall så fick jag så himla fina svar på mejlet. Massor av föräldrar som tackade och sa att det är ju så självklart allting och att flera barn hemma redan hade rättat dem när de pratade om Ben. Anekdotisk bevisföring, men det känns som ett tecken på att det blir bättre.

torsdag 9 november 2017

Massa svar

För tillfället häver jag ur mig så mycket på jobbet att jag är som tom på kvällarna. Orkar inte tycka något om någonting. Vill bara titta på Bonde söker fru, spela dataspel och dricka vin. Då blir det inte så möe blogg, tyvärr, men vilken jävla ynnest det är att få stå och prata om vad man tycker är fel och så lyssnar folk. Det slår mig hela tiden och jag vill inte att det ska sluta slå mig. Att folk lyssnar på mig, herregud. Komma till olika byråer och scener och stå och prata om normer, inkontinens och #metoo.  Jag vänjer mig inte. Men jag blir bättre på att genomföra. Det är så jävla roligt. 

I alla fall, här kommer en lista snodd från Peppe. Läs förresten hennes blogg och lyssna på hennes poddar. Magnus och Peppes podcast är min favortipod och de har börjat köra två avsnitt i veckan, hurra. 

Humör i dag? 

Mycket bra. Ligger rätt i PMS-cykeln (månadens ljuvligaste vecka) och har gjort jobbsaker i veckan som fått mig att känna "åh, fan, det här är inte skit i byx".

Vilken svordom använder du mest?


Skit, fan, fitt, nä kuk, HELVETE.

Äger du en podd? 

Nä, men jag och Kajsa och Elin ska starta en. Kul det ska bli.

Vilken tid är din väckarklockan ställd på? 

Oftast 6.

Hur många resväskor äger du? 

Två. En stor och röd och sladdrig och en lite mindre som jag har "alla minnen" i. Gamla kalendrar, brev, anteckningsböcker, kvitton, foton osv. Tänker att jag ska sortera och "göra något av" det där en dag. Hahaha.

Vad gör du exakt just nu?

Svarade "taaack" till Kajsa på whatsapp för att hon skickade den här bilden till mig:

Ville illustrera inlägget med en bild på mig när jag jobbar.

Kajsa skickade även den här, där jag också jobbar (filminspelning med  Stina som är gruppledare för Feministiskt initiativ i Göteborg). Här är jag inte beredd på fototillfället:


Du är ledig. Umgås du helst med en barnfamilj eller en vän?

Allra helst umgås jag med mig själv helt ensam. Mmm, ensam. Men annars behöver det väl inte vara någon motsättning mellan barnfamilj och vän?

När var senast någon stötte på dig? 

Jaa ni... Jag vet inte. Var det den helt okända mannen som spontant kramade mig utanför Nordstan när jag stod och tittade i min telefon? Han som sedan ville följa med mig? Ska det kännas obehagligt att bli stött på? Jag vet inte. Vad är att stöta på? Att någon blir stött? Eller lite kantstött? Blir kantstött ganska ofta, men jag vet inte om det räknas.

Dagens planer?

Klockan är kvart i nio på kvällen så from here to eternity är det bara glo på grejer som sker på datta som gäller. Ska jag ge mig på Stranger things? Kanske fortsätta med Bonde? Eller kolla ikapp på late night showerna för att få de senaste Trumpskämten till livs? Time will tell! Det är i alla fall gott att leva den här tiden på kvällen, det är det.

Helgens planer? 

I morgon hämtar jag tidigt och hoppar på ett tåg till Värmland för att hälsa på mina föräldrar tillsammans med Ben och Bo. Och (kanske mest) för att Nils ska få en ensamhelg i huset. Det var länge sedan han fick det. I Kristinehamn (eller Grenviken om vi ska vara exakta) kommer jag att vara utomhus mycket, tror jag, och så kommer jag att sticka in till zity för att träffa Petra och babbla. Mmm, det längtar jag efter.

Vad åt du till middag senast? 

Jag kom hem sent i dag, pga livsviktig ölstund med Kajsa efter jobbet. Det stod kalla snabbmakaroner och köttbullar på spisen när jag kom hem och de glufsade jag i mig på stående fot.

Tror du att folk pratar bakom ryggen på dig?

Det förutsätter jag, så PK som jag är.

Är du blyg inför det motsatta könet? 

Jag är ganska blyg och/eller ängslig inför människor överlag. Dock generellt lugnare och mindre parerande med kvinnor än med män, om jag ska vara lite binär.

Veckans fundering? 

Skolrelaterat. Det förekommer våld och trakasserier på Bossas skola, i hennes klass, och Bo är utsatt. Hon är inte den enda som är det och jag vet att skolan gör insatser. Men häromdagen kom hon hem och hade blåmärken efter att en person sparkat henne i sidan av torson och ingen lärare eller fritidspedagog kontaktade mig eller Nils. Jag funderar på hur vi ska prata med skolan och vad vi som föräldrar kan göra för att förbättra situationen och så funderar jag på var gränsen egentligen går för att de ska ringa och meddela att "något har hänt". Tycker att spark mot kropp har passerat gränsen. Funderar också på hur vi ska prata med Bo om det. Man ska såklart vara extra snäll mot den som gör dumma saker (som Bamse säger) och barn är inte dumma, de kan dock göra dumma saker för att de har det jobbigt och blablabla. Det säger vi. Men samtidigt vill jag inte kräva av mitt barn att hon ska vara inkluderande mot en person som sparkar henne. Fan svårt det är.

Vad gjorde du för ett år sedan? 

Kollar i bloggarkivet och inser att jag vaknade till nyheten av att Trump vunnit valet. På kvällen försökte jag få barnen att äta genom att spexa med morötterna.

Jävlar vad sjukt det var att kolla mobilen den där morgonen för exakt ett år sedan. Magen gör en loop.

Pratar du något annat språk?

Jag är obehindrad engelskapratare. Tack mitt förra jobb som tvingande mig att prata engelska varje dag. Kan till och med vara rolig på mitt andraspråk. Mitt tredjespråk är väl franska (fem års studier + en kortis på uni) och på det språket kan jag knappt säga hur jag mår.

Diskar du din egen disk? 

Jag diskar allas disk. Diskar din disk om du vill.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? 

Alltsååååååååååå. Nej. Det är väl ingen som tycker det längre, va? Fastokejjagmenaregentligen om man ser till lönediskrepansen borde väl gruppen "män" betala mer överlag eftersom det finns en strukturell diskriminering på arbetsmarknaden vad gäller löner (bland annat), men ändå: nej, bara nej. Kan vi sluta säga att olika göromål tillfalla olika könsmässigt kodade personer, tack och amen?

Vad har du med dig in på bion? 

Senaste gångerna har jag haft barn med mig. Nu är jag sugen på att gå på bio utan barn och då vill jag ha med mig en stor cola light och en liten smörpopcorn och en marabou mjölkchokladrulle och en påse Haribo sura nappar. Åh, vad ska jag se för film? Blir helt sugen.

När sov du senast på golvet? 

Jag minns inte... Men senaste 4,5 åren har jag sovit hur som helst. En gång, på mitt förra jobb, somnade jag på det lilla kvadratiska golvutrymmet under mitt skrivbord. Det var under tvåårsperioden när Ben skrek av öronsmärta alla nätter. Ledsen smiley över det.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?

0. I alla fall en natt. Det funkar utan sömn en natt. Två är svårt.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? 

Yes box. Men jag håller det ofta inom mig, faktiskt. Blir bättre och bättre på det där.

Vad var det senaste du åt?

Det var de där snabbmakaronerna...

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?

Nä, tror inte att jag vågar det faktiskt.

Tycker du om att krama folk? 

Define people.

Vad är du allergisk mot?

Oj, vad lång den här listan är. Läser någon ens längre? Pollen och stenfrukt.

Har du några tvångstankar?

Som barn hade jag svinmånga. Bland annat att jag var tvungen att be till en jesusbild för alla som jag ville väl, för annars skulle de dö. Och en om att jag absolut inte fick ljuga, vilket fick mig att lägga till ett tyst "tror jag" efter allt jag sa, vilket blev ett mummel som uppfattades som ett tic. Eller heter det tics? I alla fall. Jag har en fallenhet för tvångstankar. I dag har jag inte så många, eller jag lyckas ofta stävja dem, men jag har mycket ångest och är hypokondrisk, vilket jag tänker är lite samma. 

lördag 4 november 2017

Dagen i bilder

Förra veckan var den mest arbetsintensiva sedan firman bildades. Tror jag. Sov i alla fall nästan 12 timmar natten till i dag och vaknade som en ny person. Har aldrig varit så glad över helg. Startade med pannkaksfrukost, vilket blev Bens pannkakslunch, medan Bo var på tennis med Nils. Ben fick kolla padda så att jag fick läsa DN.

När familjen var hel igen tog vi spårvagnen till Lilla Bommen och köpte lördagsgodis på 4 Gott. Sedan ny spårvagn till ...

... Gamlestan och livets första bowling. För Ben och Bo.

Det känns viktigt att redovisa vem som vann.

Bo älskar inte att inte vinna.

Men det gick över fort. Ny spårvagn ...

Till ett riktigt gott kvartershak i Lunden för pannkakor.

Sedan gick vi till Östra kyrkogården. Jag tände ett ljus för min moster Anna-Britta.

Och barnen tände ljus för "alla djur de träffat". Det var bland annat Karo och Svea och "en död humla på skolgården".

Hemma rundade vi av på vanligt vis, med macka, Netflix och dagboksskrivande. Undrar vad hon skriver i sin dagbok?

tisdag 31 oktober 2017

Sloppy parenting och paranoia

Snälla, kan någon bra förälder ställa upp och påminna oss om när det är dags för viktiga events som "bus eller godis". Vi missade det förra året också och i år hade jag planerat att köpa nya utklädningsgrejer till barnen (Ben vill vara kaninkattprinsessa och Bossa hade spanat in en kattdräkt med öron och svans) och kolla med hennes bästis föräldrar om de kunde gå ihop på fredag. Och så var det i dag? Hela kvällen har det plingat på och vi har 1. varit dåligt förberedda godismässigt och 2. bevittnat en allt mer sloken Bo. Värst var det när hennes bästa kompisar i klassen + deras syskon och föräldrar kom förbi som ett stort glatt gäng. Såg hur hon sjönk ihop och jag kände mig så rutten. Hon har iofs inte gått på fritids den här veckan, så vi har inte haft någon kontakt med de andra i klassen. Men det är ju en klen tröst när man är sju år och ens favorithögtid passerar för andra året på raken utan att ens föräldrar styrt upp något kul.

Dessutom hade både jag och Nils missat att det är i morgon det är (frivillig) utklädning på fritids. Hade tänkt köpa den där kattdräkten till henne till på fredag, då jag trodde att det var läge. När hon förstod att vi glömt blev hon så himla ledsen.

Hon blev gladare när jag rafsade ihop lite maskeradgrejer vi hade hemma. Men vi ska nog ändå hitta på något extra bra på fredag efter fritids och förskola.


En grej till som gör mig helt illa till mods nu är den här kommentaren på förra inlägget. Det måste vara någon från mitt gamla jobb. Vem är du?  Hur menar du att jag förenklar sanningen? Jag vill inte få sådan här information. Det är obehagligt.

Slut på klag.

fredag 27 oktober 2017

Om vad som hände efter #IworkedThere

Förra torsdagen skrev jag ett inlägg under hashtaggen #IworkedThere, som en förlängning på #metoo. I fredags började de trilla in, meddelandena från tidigare kollegor som fortfarande jobbar där. Stämningen på kontoret var tydligen påverkad. Många var arga.

I måndags fick jag veta att xx fått göra avbön inför hela kontoret. Han fick gå på dagen. Hej då.

Och det är bra, såklart. Att det blir repressalier för en person som sexuellt ofredar andra och bidrar till att skapa en otrygg arbetsmiljö.

Men varför sker detta nu och inte för fyra år sedan, då vi anmälde? Jo, men det handlar givetvis om att ledningen är rädda om sitt rykte. Inte för att sexuella trakasserier ägt rum.

Det är så jävla deppigt. Men också olagligt. Jag visste inte det då, när vi anmälde, men så här står det i diskrimineringslagen, kapitel två, paragraf 3:

Skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier

Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.
Så. Too little too late, hörrni. Och om ni är så rädda om ert rykte så är det en piss i havet att offra förövaren tre år efter att anmälan gjorts. Folk förstår att ni gör detta enbart för att save face.

Tips på väg framåt:

- Låt även HR-chefen göra offentlig avbön och äga sina misstag.
- Sätt alla i ledningsgruppen på utbildning om sexuella trakasserier.
- Skapa ordentliga policys kring sexuella trakasserier och gör det allmänt känt hur man ska gå till väga om man blir utsatt.
- Skänk pengar till en organisation som tar hand om offren för sexuella kränkningar. Som till exempel Tjejjouren väst. Gör det nu.

Trevlig helg!

måndag 23 oktober 2017

Öron, näsa, hals. Huvud, axlar, knä och tår.

Nu tror jag inte att alla nästantiotusen människor som läste mitt förra inlägg är återkommande besökare, men jag blev lite tongue tied av att det blev så rekordmånga läsare. Brukar aldrig Facebookdela inlägg från bloggen, för vem är jag att förhäva mig, men nu fanns det ju en hashtag. Och vissa saker måste det bara pratas om.

I alla fall. Här kommer ett helt annat inlägg. En Benniferuppdatering.

En dryg vecka efter operationen känns han helt återställd. Jag sov bredvid honom, livrädd för att såren skulle gå upp under natten, måndag-fredag förra veckan. Men redan på tisdagen var han liksom pigg och glad och hade en helt ny aptit. Han ÄTER nu. Han har inte fått äta något hårt än, men uj vad han bälgar i sig mjuka pannkakor, mannagrynsgröt och glass. Och han pratar bättre – redan – och han snarkar mycket mindre och han har inte haft några nattliga andningsuppehåll.

Jävlar alltså. Nu vänder det. Älskade älskade person, att vi inte fick det här gjort tidigare, va?

torsdag 19 oktober 2017

I worked there

När jag var 29 var jag på kundfest tillsammans med min dåvarande chef. Det var julfest till havs, ombord på en färja, och kunden hade bjudit in flera hundra personer.

Tidigt på kvällen, i baren, tappade en man kontrollen över sina händer så att de hamnade på min rumpa. Ju senare det blev, desto fler händer tappade uppfattning om hyfs och lag. Var det för att vi var ute på internationellt vatten? Under festen vände sig också en äldre herre till mitt sällskap för tillfället – och frågade hur mycket han betalat för mig. 

Men det var inte det jag skulle säga. Jag vill berätta om individen jag fick till bordet den kvällen. Han var också leverantör till kunden som ordnade festen och han jobbade på en byrå i samma trappuppgång som jag. Våningen under bara. 

Jag vet inte när jag kände att det blev obehagligt. Kanske när han började ställa frågor om vilket slags sex jag gillade. Eller när han ställde sig upp och masserade mina axlar. Definitivt när han böjde sig ner och viskade att han kunde massera mig längre, senare under kvällen. 

Det här gjorde han vid matbordet, inför min kund och alla andra reklambyråleverantörer. 

Uppfostrad att ta ansvar för sociala situationer sa jag inte ifrån. Jag satt där helt stel. Ställde inte till en scen.

När det blev vårt bords tur att gå till buffén gick han bakom mig. Till dess att vi inte gick längre, utan stod stilla i kön. Då lyfte han upp mig och förde in handen under min kjol, mellan mina ben, och placerade den på min snippa. 

Jag gick, han följde efter. Och följde efter. Och följde efter. 

Vid det här laget hade min kund noterat vad som pågick. Vi var på en färja och kunde inte ta oss därifrån, så vi låste in oss på en toalett. 

Jag tyckte att det var jobbigt att gå till jobbet efteråt, för jag var rädd att springa in i honom i trappuppgången. Men det hände faktiskt aldrig och jag såg honom inte mer. Började på nytt jobb kort därefter. 
...

Ungefär fem år senare kommer jag tillbaka från föräldraledigheten med Ben och upptäcker att flera nya börjat på den byrå jag numera jobbar på. Jag känner igen en av dem, men kan inte placera honom. 

Han är intresserad av att lära känna mig, säger han, och frågorna blir snabbt personliga. Kanske även privata? Han har en senior projektledarroll.

När jag ska hämta kaffe i köket frågar han mig "hur jag egentligen kommer i den där klänningen". Jag svarar att jag bara drar den över huvudet, men han verkar inte tro mig för han börjar leta efter dragkedjan med sina händer. Upp och ner längs med ryggen. "Hm, är det där vad som menas med "the small of my back" som jag läste i någon bok nyss", minns jag att jag tänker. 

På sommarfesten det året har han en stirrig blick. Han vill närma sig mig och det känns obehagligt. Jag ser till att inte hamna ensam med honom. 

Dagen efter slår det mig. Det är ju han! Han som för snart fem år sedan gjorde det där, på den där julfesten. Jag hade förträngt, eller något, hur han såg ut. Men det är han. Det måste vara. 

"Hej! Hoppas att ni hade skoj i går? Jag undrar en sak. Den där nya xx xx som börjat på xx ... känner ni honom? Hur är han?"

Jag skickar ett meddelande i whatsapp-gruppen jag har med mina närmsta kollegor. Jag säger inget om varför jag frågar. 

Alla har olika, mer eller mindre, obehagliga upplevelser av personen.  En av mina vänner har det färskt i minne då hon kvällen före fått en närgången kärleksförklaring av honom.

Jag berättar min historia i gruppen. Vi blir på vår vakt. Vi håller utkik på kontoret. Ser hur han masserar yngre kollegor vid deras datorer. Vi pratar med fler kvinnor. Fler kommer fram. En är särskilt utsatt. 

Vi är fyra som tillsammans kontaktar vår HR-chef för att anmäla. Vi får till ett möte och berättar våra historier och säger att någonting måste ske, för annars kommer fler att drabbas. 

Vår HR-chef och chefen till xx lyssnar. Vår HR-chef säger:

"Men, Maria, vissa kanske skulle tolka det som en komplimang."

Vidare säger hon:

"Nej nu tycker jag att ni får stötta xx. Det här blir faktiskt väldigt jobbigt för honom. Jag tycker att ni ska kontakta honom och boka möte en och en och berätta för honom hur ni känner."

Vi förklarar att vi absolut inte vill vara ensamma i ett rum med honom och att vi tycker att vi "gjort vårt" i och med anmälan. 

Ingenting händer. 

... 

Jag går in i projekt där han är ansvarig. Jag åker tåg till Malmö och tillbaka med honom, plats med bord. 

Det är jobbfest. En nyanställd person vänder sig till min kompis med skräckslagen blick. Ber henne om hjälp att komma undan xx som gör sexuella närmanden. 

...

Senare – kan det ha gått ett halvår eller ett år? –  blir vi som anmält inkallade i ett rum med HR-chefen och chefen till xx. De har något att berätta. De säger att "poletten inte riktigt trillade ner sist, men nu har den det". 

Nu har xx antastat dem: HR-chefen och xx egen chef. Det var på en konferens, han var full. 

Xx sätts på alkoholförbud i jobbsammanhang och måste gå ett antal gånger i terapi. Återigen blir vi uppmanade att "hjälpa honom genom det här". Ingen ser till att vi slipper jobba i projekt med honom. Ingen frågar vad vi behöver. 

...

I dag har alla som var inblandade i vår anmälan av xx sagt upp sig och gått vidare till andra arbetsplatser. Även xx chef har lämnat. 

Xx är fortfarande kvar och enligt uppgift så dricker han ibland på jobbfester igen. Som om ingenting hänt. 

HR-chefen är fortfarande kvar. Som om ingenting hänt. 





Inlägg under hashtaggen #IWorkedThere som startats av min kompis Sara:#IWorkedThere - är för alla er som har blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats, berättat om detta för sina chefer/HR, men där företaget sedan gjorda nada. Alltså inget. Inget alls.

måndag 16 oktober 2017

Lite mindre av Ben

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Ben och Nils tuffade iväg 6:45 i morse och jag höll andan till dess att han sövdes några timmar senare. Det gick, citat: "inte särskilt bra" med sövningen. Vi har att göra med en individ som får panik av veck på strumpbyxan och nu skulle han ha nål i handen och få lugnande medel i form av näsdroppar. Men det gick, till slut. Och operationen gick bra och tydligen var polypen (-erna?) värre än mandlarna och nu är det nedhyvlat både här och där. Så hemskt att få bilder på Ben med näsblod på uppvaket, men så skönt att det är över. Han var hemma vid 15-tiden och satt som en varm liten ledsen stövel i knät på mig mycket länge. 

Nu tycker läkaren att Ben ska ta jättemycket medicin i minst en vecka. Det tycker inte Ben. Det var helt omöjligt  (jag lovar, nu tänker någon att "så svårt kan det inte vara", men det gick verkligen inte)  att få honom att svälja de antiinflammatoriska samt smärtstillande medlen (trots massor av Nutella), så vi höll fast honom och lyckades med ett par stolpiller i stället. Det kändes som ett övergrepp. Fy fan, vet inte om jag pallar att göra om det. Och då "borde" vi egentligen ge honom mycket mer medicin redan nu för att komma upp i de dosnivåerna som läkaren rekommenderade. Sitter och väntar i telefonkö med 1177 för att fråga vad vi ska göra. 

Hur som helst. Jag vill utse Nils till dagens hjälte som hängde med till sjukhuset och höll fast Ben så att han kunde få vård. Det måste ha varit hemskt. Han (alltså Nils) verkar helt knäckt nu och svarar knappt på tilltal. Ska komma på någon fin överraskning till honom.