fredag 23 januari 2015

Kanske även kommer att prestera på jobbet?

Halloj. Jag somnade efter två sidor i min bok i går och sov med öronproppar och hörde att Nils och Ben bökade runt en del, men mestadels: sooov. I minst sju timmar.


Och när sömnbristens oligark äntligen får vila kan visst stordåd ske. Som bilden eventuellt intygar har jag inte bara fönat håret utan även varit omsorgsfull med eyeliner och läppstift. Och när min kollega Maddis kom in i vårt rum nyss och undrade vad det var som doftade så blommigt så kunde jag ge henne alternativen:

- min duschcreme med doft av juläpplen
- mitt bodybutter med moringasmak
- min jordgubbshandkräm
- min vaniljhandkräm
- min myskparfym

Så pass mycket har jag nämligen orkat fixa och dona med kroppen min nu på morgonen.

Dessutom var jag på jobbet som nummer 3 (av cirka 100 som jobbar här) och har med mig matlåda och lagom mycket tillförsikt.

Jag har också ringt öron-näsa-hals och väntar på återkoppling. Jag är nämligen i princip helt säker på att det är en elak polyp eller något med mandlarna som ställer till det för Ben och hans sömn. För hör på det här: Mirijam, som jag tycker mycket om men aldrig har träffat, frågade om Ben på Facebook "åt en vän" och fick så många tips och igenkännande tillrop från föräldrar vars liv förändrats radikalt efter ett enkelt polyp-ingrepp. Att polypproblem ofta ger sig till känna just när barnet ligger ner och att barnet inte alls behöver ha andningsstopp eller snarkproblem för att uppleva obehag av polyper.

ÄR SÅ ARG ATT JAG INTE STOD PÅ MIG PÅ ÖRON-NÄSA-HALS I TISDAGS. Dumma auktoritetsrespekt, kunde du inte ha vikt hädan för en enda gångs skull?

Dock, är så GLAD och tacksam över Mirijams insats. Så snällt.

torsdag 22 januari 2015

Hänger tvätten, gör min pilates, läser mina böcker, jag är inte ensam, jag har massa stöd

Omtanken som väller in i kommentarsfälten här och per mejl och telefon och stöttande kollegor gör mig alldeles matt. Det gamla mobboffret i mig försöker alltid påminna mig om att alla har ett värde utom jag, men i dag är det lätt att trycka undan henne. Fan vad fina människor jag har runt mig. Det är otroligt. Att människor jag inte ens känner tänker på mig och till och med hör av sig. Det är så förtvivlat fint.

Cathrin till exempel (ja, hon känner jag ju, men). Min bästa Katt. Hon ringde förut och styrde upp helgen för mig/oss. Hon ska jobba hela helgen men kommer ändå att sova med Ben båda nätterna. Och hänga med mig och barnen när hon inte jobbar och låta Nils få en helt fri helg ute i deras hus, med Jocke. Skjutsa oss hit och dit eftersom vi inte har bil samt laga mat till oss.

Jag grät nästan för fjärde gången i dag när jag pratade med henne. Orkar inte ens försöka truga om att "det inte behövs och att det nog ska gå bra", för gud vad det känns som att det behövs.

Det finaste en vän kan ge till en vän med små barn: sömn. Och mat, men mest sömn.

Barnläkaren ringde förresten upp klockan fem och givetvis missade jag samtalet. Det är ju mitt i laga maten-tiden och då behöver min mobil vara i Bens händer för att jag ska kunna fixa nämnda middag. Fan också. Undrar om hon ringer igen i morgon?

Det är så dumt att när man behöver hjälp som mest så är det som jobbigast att ligga på och driva frågor. Orkar inte börja från ruta ett igen och förklara att "ja, vi tar upp honom när han är ledsen" och "nej, vi tror inte att han är hungrig, han får välling om han verkar vilja ha det på natten". Jag vill veta vad som brukar göras när ett barn som är närmare två än ett fortfarande sover som en påse skridskor och allergier är uteslutet och öronproblematik under uppsikt. Vad är nästa steg, liksom? Han kan väl inte vara den första. Vad bör vi kolla upp?

Ska jag börja googla själv? Verkar dumt.

Nej, jag ska fortsätta ringa så klart. Det är bara så dränerande jobbigt. Plus att jag börjar gråta när jag pratar med vårdpersonal på telefon.

Nu ska jag göra pyttelite pilates (min rygg börjar lägga av på grund av det oupphörliga 13-kiloskånkandet) och sedan hänga en tvätt och sedan lägga mig och läsa Lena Dunhams bok och sedan sova, sova, sova. Nils tar Ben i natt och sedan tar Katten Ben två nätter. Sa jag det? Är lite disträ i dag. Men sa jag att jag har världens bästa kompis? Samt världens bästa bloggläsare.

I dag då

Antal sovtimmar: 3 (i sträck!) (han sov resten av natten, ändå bra)
Antal barn på förskolan: 2
Antal samtal från förskolan: 0 (puh!)
Antal samtal till barnmedicinkliniker: 2
Antal tillmötesgående samtal med barnmedicinkliniker: 1
Antal läkare som ska ringa upp i eftermiddag: 1
Antal gråtattacker på jobbet: 3 (men dagen är ung)
Antal kundmöten i eftermiddag: 1 (lite rädd för detta pga ovan)

"Jamen nu tar vi nya tag" sa jag käckt och gick ut på lunchen och köpte ett torrschampo. Om jag kan skala bort duschen på morgonen kan jag sova minst 20 minuter längre och med ett habilt torrschampo borde det gå att ändå se representabel ut. Smart va? Försöker lösa det som lösas kan.

Annars tänker jag rätt mycket på A million little pieces och Vi måste prata om Kevin och annan populärkultur som handlar om att barn blir skadade för livet när föräldrar inte lyckas hjälpa dem när de är förtvivlade och eventuellt har ont i tidiga år. Synd att inte göra en risig situation ännu lite risigare, tänkte visst min hjärna.

Ninaninaninanna. Haha, jag har nog aldrig varit så här nervig en jobbdag förut. Känner mig som ett sådant där tumbleweed som susar omkring längs ökenvägar, fast med nervtrådar på utsidan av kroppen i stället för torra grässtrån.

Men tack för alla kommentarer. Jag älskar att ni ger mig det. Tacktacktack.

Bryter ihop nu

I morgon, eller ja i dag, ska Ben vara ett fullinskolat förskolebarn och tillbringa lika mycket tid på avd. Fantasin som jag på mitt jobb.

Själv ska jag arbeta igen efter den här oerhört långa konvalescensen. Jag önskar att jag kunde säga att jag var ivrig, peppad, sugen och pigg på att komma tillbaka, men det enda jag känner är skräck. Jag har nu varit vaken med ledsen Ben sedan jag gick och la mig och jag ser att klockan närmar sig tre. Klockan sex ska jag gå upp för att vara tidig på jobbet för att kunna hämta barna senast halv fem. Hur fan ska det gå till, det här livet, när han inte sover? När jag inte får sova. Hur fan ska jag ta mig igenom ens i morgon utan att gråta eller somna eller båda?

Hur ska han fixa förskolan med nya vilostunden och alla nya människor?

Vad är det för fel på honom? Eller är det mig det är fel på? Jag kunde inte ens natta honom i dag. Nils fick bryta in. Han har inte lika jobbiga nätter som jag. Gör jag fel? Vad för fel?

Han har inte somnat än. Testar halmstrået att ligga bredvid hans säng på golvet och andas tungt nu. Kanske funkar? Verkar lugna ner sig. Kan ju också ha varit iprenen eller alvedonen eller den andra flaskan välling. Vet inte.

Okej, om jag somnar nu får jag sova i drygt tre timmar. Förutsatt att Ben sover utan skrik resten av natten.

Usch, jag vill inte ha det så här. Ser ingen ände. Jag börjar tappa det.

Ni som läser här och träffar mig irl: förlåt, men jag ställer in allt. Till dess att Ben sover bra orkar jag inte vara någon vidare vän. Förlåt. Ska ta igen det när om och så vidare. Inser att jag skulle kunna basunera ut det på Facebook för att enbart nå de jag känner, men det känns så jävla dramatiskt. Jag vill hellre vara dramatisk här. Här är det okej.

tisdag 20 januari 2015

Nyläst

Första boken i år blev Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Alltså sista delen i Cirkelntrilogin.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag sträckläste den under mycket nöje. Vet inte om det berodde mest på att jag ville få veta vad som skulle hända eller om det var för att den var spännande och välskriven. Men spela roll! Jag gillade den. Är peppad på filmen nu. Har kollat in alla skådisar/karaktärer på Facebooksidan och tycker att den är otroooligt välcastad. Alla karaktärer, utom möjligen Ida, ser ut som jag föreställde mig när jag läste böckerna.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

(Om du har läst de andra två. Inte annars, kanske.)

Minnesanteckningar: Ben, drygt ett år och åtta månader

Nä nu. Vi har haft en riktigt supervecka med Bens sömn. Jobbiga läggningar, men bara vanliga vakningar som varit lätta att hantera. Har inte vågat skriva om det på grund av jinx, men åh vad vi fick upp hoppet. Fram till senaste natten som var hemsk. Den spända räkan gjorde entré och det gick.inte.att.få.honom.lugn. Helt klart smärta tänkte jag och så hade vi inte Ipren hemma. HUR KAN VI INTE HA IPREN HEMMA? Endast Alvedon hjälpte föga och det var så synd om honom. Att inte kunna hjälpa sin unge är värre än ... allt.

I alla fall, tur i oturen är att vi hade öron/näsa/hals-återbesök i dag. De kollade med mikroskop och konstaterade att han hade vätska i ena örat, men ingen inflammation. Det kunde dock vara ett tecken på att han nyss haft inflammation, eller bara ett förkylningssymptom, och det ska läka ut av sig själv. Så vi får väl se. Att han haft örti inflammationer vid det här laget var inget att gå vidare med och min fråga om att kolla polyper och mandlar (efter tips från vän) gick de inte heller igång på. Om han inte har andningsstopp om natten ska det inte vara några fel på ovan nämnda, så de ville inte besvära honom med att kolla.

Fick dock mycket sympati när jag sa att han fortfarande inte sovit en hel natt och att det ofta, ofta är jätteilla om nätterna. De tyckte att jag skulle ta en genväg förbi kontakt med BVC och ringa direkt till barnmottagningen i Kungshöjd.

I alla fall, i morgon är sista inskolningsdagen. Sedan är han ett äkta förskolebarn. Det känns overkligt. Men det ska väl gå? Han storgråter när jag lämnar, men det går över ganska fort och han sover bra i vilorummet. Dock äter han ingenting, men det lär han väl göra när dagarna blir längre? Fick ta med en egen pipmugg till honom i dag, för de har inga och han hanterar inte glas så bra, så nu kan han i alla fall dricka.

Så är det med det. Det här blev inte så intressant för någon annan än de närmast sörjande, men blogg kan ju vara bara dokumentation ibland.

Nu ska jag kolla senaste Bacheloravnsittet. Stark säsong, säsong 19.

söndag 18 januari 2015

Rekord

En helt annan Ben-grej. I dag bajsade han sju gånger (varav en på golvet). Ändå många?

Gud vad jag skulle ge mitt liv för dig lilla ärta, när som helst

Herregud vilken traumatisk upplevelse vi var med om i kväll. Vi åt pizza till middag när Ben började hulka och hosta. Han sätter ofta i halsen och vi har vänt upp och ner på honom och daskat massor av gånger. Men den här gången var det värre än vanligt. Han fick inte luft, märkte vi, och blev snabbt superröd i ansiktet och drabbades av panik. Nils vände på honom och slog i rumpan och ryggen och han började spy, men det släppte inte. Och plötsligt började det komma blod ur munnen. Kräks och blod. Blodigt kräks? Jag var på vippen att ringa 112 när matbiten lossnade och han började andas och fick bättre färg. Då såg vi också att han bitit sig riktigt illa i tungan, säkert på grund av paniken, och att det var därför det blödde. Han var skärrad en stund efteråt, men okej. Men fy alltså... Herregud vilken ångest. Allt som for genom mitt huvud var "det här händer inte" varvat med "vad fan är det som händer?". Usch och jävlar och tack så inihelvete för att det gick bra.

Bossa satt och höll för öronen under tiden. Skärrad även hon.

Återgå till mjölkersättning och puréer ett tag, kanske?

...

En annan sak som hände i dag var mycket mer positiv. Nämligen det här:


Bo lärde sig cykla! Så duktig och mallig. Jag trodde ärligt talat kanske inte att det skulle funka, i alla fall inte på första försöket, men hon bara SVISCH. Ja, hon välte några gånger och körde in i en del buskar. Men ändå!

Nu ska jag försöka komma över chocken över nära kvävningsupplevelsen. Brrr.

lördag 17 januari 2015

Dagen i bilder (i alla fall några bilder)

Jag tror att jag fattade rätt beslut som var hemma från jobbet torsdag-fredag. Jag hostade ihjäl mig på nätterna och kände mig sjuk, men hade nog pallat att dyka upp och göra mitt jobb, om ni fattar. Men jag hade höstens lunginflammation och bihåleinflammation och sex veckor i sträck av allsköns inflammationer i färskt minne och tänkte att "bättre två dagars frånvaro för en snabb tillfriskning än ännu en hel termin av sjuka". Och vet ni, det funkade! Jag sov i princip i två dygn och känner mig nu kry. Kan ligga ner och sova (i stället för sittsovandet som är kutym när hostan kickar in) och jag kommer att vara a okay när jag får jobba igen. Vilket blir först på torsdag, på grund av inskolningen som förlängs med måndag-onsdag nästa vecka. Fan, jobbigt att vara så frånvarande jobbmässigt. Särskilt när jag skickar ett urskuldande och förlåtande lätt humoristiskt mejl som förklarar läget till mitt team och min chef och får noll svar. De rien, inget, nicht. Blä, får väl sparken nu, men.

I alla fall. I dag hade vi inga större planer och jag sov till över elva (!!!) och kunde äta sådan här god frukost ihop med DN medan Ben sov och Bo kollade paddan.

Sedan gjorde  vi det vi brukar göra när vi inte har något att göra: drar till Backaplan och kombinerar inhandling av saker med lekplatshäng. Det är så fint att se att barna kan leka ihop nu. Lite i alla fall. (Bo skrek efter att Ben skulle lämna gungan så att hon kunde få gunga högt som himlen kort efter att bilden togs.)

Bo är så härlig nu. Men också svår och sur och fundersam. Vilket är härligt på sitt sätt.

Vi gick på leksaksaffär också. För att köpa blöjhinkspåsar primärt, men också för att underhålla.

Leksaksaffären hade barnburar. Ben gillade inte.

Sedan gick vi hem och badade och åt fiskbullar (barnen) och kollade Barnkanalen med lördagsgodis. Som vanligt. Och efter nattning lagade jag Chicken Kiev. Ett nyårslöfte som jag faktiskt kanske kommer att hålla (!!!) är att laga en rätt i veckan från den här boken.

onsdag 14 januari 2015

Tänk om han kunde prata och berätta för oss

Hej, Ben fortsatte att vara ledsen hela dagen och kvällen. Så himla ledsen alltså. Enda gången han var glad var när han och och Bossa fick bada i utomhuspoolen inomhus (genidrag det där om jag får säga det själv, förutom när jag skulle tömma den på vatten för det var blött och jobbigt) så de fick bada i minst en timme. 

Annars var det mest så här. Alltså jag kunde inte ens hålla honom i famnen. En så väldigt arg och spänd räka. Är det en protest mot att vi lämnar honom på förskolan? Hoppas inte. 

I morgon ska jag jobba igen och sedan är det helg. Då vill jag bli frisk. Jorå, jag har fått hostanigen. Vill knappt säga det, för jag har väl näsan pratat färdigt om sjukdomar här? Men nu har det hänt igen och de två senaste nätterna har jag fått sova sittande. 

Den här gången vägrar jag dock att bli så rekordsjuk som jag var i höstas. Det är ciggförbud och stora intag av ingefära och röd solhatt som gäller tills detta går över. Helst innan det sprider sig till lungor, bihålor och andra hålor. 

Nu ska jag läsa vad andra säger om säsongspremiären av Girls (kollade precis) och sedan mejla och fråga varför jag aldrig får min leverans från modcloth respektive cdon.com. Welcome to the life of osv. 

Kram. 

Aj, mitt hjärta

Uff, i dag var det inte lika roligt att skola in Ben. Han var ledsen när jag lämnade vid nio (han skrek efter mig och jag bara gick) och jag blev inringd för tidigare hämtning eftersom han var jättetrött och ledsen när det var dags för lunch vid elva (han ville inte äta lunch). Och hans kanin var helt lerig, eftersom han behövde tröst av den när de lekte ute.

Aj, vad ont det gör. Han fattar kanske inte varför jag lämnar honom där. Och även om han gör det så kan han inte berätta hur han känner inför det, för han har ju inget språk.

Fan också vad fel det känns som att vi lever just nu. Låt mig hemskola barnen (eller åtminstone det lilla). Gör mig självförsörjande, tack. Enligt Underbaraclara ska det ju vara superenkelt. Bara att bestämma sig.

måndag 12 januari 2015

Dag 1

Åh gud nu känns det att jag har varit uppe sedan 4:45. Somnade på soffan nu på kvällen trots gnäll och spring och Barnkanal och kände så här när jag vaknade av att Bossa petade mig i ansiktet och ville att jag skulle "flytta mig lite":

"Nej. Det går faktiskt inte. Bara nej."

Det måste ha berott på att jag visste att det fanns andra (Nils + svärisarna) i samma rum som borde kunna hantera barna, för annars orkar jag alltid kvickna till när de vill något. Men i kväll gick det bara inte. Cement.

Väntar nu på att Nils ska bli färdig med sin dusch så att jag kan gå och lägga mig (har babymonitor-duty när han duschar). Sedan hoppas jag på nio timmar sömn innan det är dags att leta vantar och ge sig ut i det kalla sidoregnet mot förskolan igen.

Livet.

Nils sa så här efter sin första dag tillbaka som yrkesarbetande i dag:

"Ska vi skaffa ett barn till, eller?".

Det ska vi inte. Men det känns som att winter is coming nu ungefär. En enda lång sås av påklädning, lämning, hämtning, brusten pedagogik pga trötthet, dåligt komponerade middagar, fyllatömma diskmaskinen, hänga tvätt, torka kladd från under barnstolar osv.

Fast det blir väl bättre när det blir ljust? (Och när vi får sova igen, men det är ju sedan gammalt.)

Ps: Ben verkade gilla förskolan i dag också, men allt blev ganska snett på grund av den tidiga starten.

Han får jättemycket smör till frukost, jag lägger på mer på mackan när han slickat upp, för jag vill/måste få dricka kaffe i lugn och ro

I dag, i morgon och på onsdag får jag hänga med den här och dennes storasyster på förskolan. Lyllos mig! Dock: förstår inte riktigt poängen med att gå upp 4:50 när vi inte ska vara där förrän 9. Menmen, det är mycket jag inte vet.

fredag 9 januari 2015

Minnesanteckning – Ben, ett förskolebarn

I dag har Ben gått två dagar på förskolan. Vilket styvt översatt är samma sak som två timmar. Det tas lite lugnt under inskolningen, ju.

Nils har varit med honom de här två första dagarna och jag har fått rapporter om att allt har gått bra. Han har fått en egen krok på samma hylla som Bossa och under samlingen i går gick han runt och nosade sig kring de andra barnen som en ivrig valp.

Förutom att han försvann in till sin systers avdelning vid ett tillfälle så verkar han vara nöjd med sin nya plats i livet. En av Bossas pedagoger bytte avdelning precis och är den som skolar in Ben. Det känns mycket bra, för han känner redan henne.

I dag fick Nils gå undan en sväng, till personalrummet, medan Ben målade med de andra barnen. Det blev så här fint.

Nästa vecka ska jag få vara med måndag till onsdag. Ser mycket fram emot detta.

Ser inte lika mycket fram emot nätterna från och med nu och till evigheten. I natt hade Nils sin värsta någonsin med Ben. Han var helt knäckt i morse (Nils alltså). Men vet ni? I dag efter jobbet ska vi hänga med Joakim och Cathrin och sedan ska Cathrin sova med Ben så att jag och Nils får sova en hel natt båda två, tillsammans (med Bossa). Med så fina vänner behöver man inget godis, eller hur är det man säger?

God helg!

torsdag 8 januari 2015

Jag ska måla hela huden, lilla mamma

Hej,

i dag är jag på jobbet och det är nästan alla andra som jag jobbar med, så jag har massor att göra och därför nästan ingen ångest. Trots att jag sov med Ben i natt och därför "sov" mer än zzzov. Han var vaken mellan elva och ett, ungefär, och halv fyra till halv fem. Därutöver en fem-sex vanliga napptappsvakningar.

MEN, natten var inte lika hemsk som den förra jag hade med honom och jag har givit mig själv tillåtelse att freestyla helt med nätterna och testa det jag gjorde när han var en liten bebis: dvs, förbereda för välling missinatten med termos, pulver osv (trots att han slutade med nattamat för superlänge sedan) samt inte ens försöka söva honom i sängen utan köra ergon direkt.

I natt funkade det väl sådär, men vällingen var god och han var inte så ledsen. Så det kanske var ett steg i rätt riktning att regrediera? Ja, ingen vet och ingen kommer väl att få veta förrän han börjar prata och säkert inte ens då, men i alla fall: mindre ångest hos mig och en något bättre natt än sist.

En annan bra grej är de här grejerna:


Efter att min senaste studio fix (som jag svurit vid länge) gick sönder (är det någon som använder ett kompaktpuder tills det tar slut? mina går alltid sönder före) ville jag testa något billigare. Och eftersom Lumene har den bästa BB-krämen (källa: mig själv, men jag har verkligen varit runt och testat massor av märken) så köpte jag dessa här. Och om någon precis som jag inte får sova och vill sminka över sin trötthet så kan jag bara varmt rekommendera. De är bättre än Macs produkter (på mig) och mycket billigare. 

Hade jag varit en riktigt ambitiös bloggare hade jag visat före- och efterbilder, men så roligt ska vi inte ha. Massa andra bloggare har dock gjort det, när de använt de här produkterna, och fler verkar gilla. 

Med det sagt, uppåt framåt och snart får jag sova. I kväll ska det sovas med Bossa. Mmmm, sova. 

tisdag 6 januari 2015

Jag ska lägga mig i tid för dig, börja gå i terapi för dig

Tack så himla mycket för alla kommentarer, pepp och tips angående Nattens frukt. Det betyder väldigt mycket. Vad skulle jag göra utan bloggen? Det är min bästa ångestdämpare/ventil. De andra är:

- Städa/organisera hemma
- Planera och vara ekonomisk och hälsosam med maten, till exempel genom att göra bra matlådor
- Laga mat
- Läsa böcker
- Framkalla bilder, göra album eller rama in
- Motionera, som att cykla till jobbet
- Köpa saker (ej så bra ventil, men äsch)
- Planera resor eller andra roligheter

Jag fattar att det låter som att vi måste göra något mer med Ben. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara. Vi flänger på vårdcentralen och BVC hela tiden och har flera remisser på gång hos öron/näsa/hals här på Hisingen (vi bor i Göteborg, du som undrade). Ska dit nästnästa vecka och då ska jag verkligen ligga på om det där med mikroskop samt lägga alla jobbiga kort på bordet.

I morse föreslog jag att vi ska sluta med hans dagvila. Men jag tror att Nils har rätt i att det blir svårt. Han är helt sjukt trött redan vid nio, oftast, och jag tror inte att det skulle funka att hålla honom vaken hela dagarna. Försöker dock begränsa vilan, så klart, och väcker honom efter en timme eller max en och en halv. Dessutom börjar han på förskola i övermorgon och då kommer det att bli nya sovrutiner oavsett. Sova efter lunch - hur ska det gå? (Säkert bra, men.)

Jag har väldigt stort hopp om att förskolan ska vara bra för hans sömn. Det måste nästan bli bättre (pga kan inte bli mycket sämre). Hela hösten längtade vi efter att han skulle bli frisk, för DÅ ... Så blev han frisk och det blev inte bra. Nu läser jag hur vi hade det förra året i januari och vi var ju lika hoppfulla då. "Snart så, bara en liten tid till ..." Hahaha. Tänk om vi vetat då att vi skulle vara där vi är, ett år senare.

Vilket eldprov detta är. Bens första år med oss.

Min ångest är också ett eldprov. Men den känns inte lika temporär som Bens nattproblem ändå känns (hans sömn måste ju bli bättre snart?). Jag tror att jag alltid kommer att ha ångest. Och det får liksom vara okej. (Jag måste tänka så.) Har testat tre olika terapeuter och flera antidepressiva läkemedel och massa sömnmedel och grejs, men det funkar inte. Men jag tror att jag hanterar det bättre nu än förr. Varje gång jag åker hem till mina föräldrar och lyfter på någon jobbig sten från banrdomen/ungdomen så känns det som att det lättar lite. Eller som att jag fattar mer. Och att älta här och med mina vänner (de som orkar lyssna, förlåt/tack) och för Nils. Det hjälper och jag kan stävja den. Ibland. Inte alltid. Inte när jag inte får sova alls. Men det måste ju sovas bättre snart. Kanske redan nästa vecka, när Ben gått någon heldag på förskolan och fått nya rutiner?

Till dess ska jag försöka göra mer av det som står på listan ovan. Planera, organisera, vara duktig, skapa ordning. 

Nattens frukt

Klockan halv åtta somnade han, ganska smärtfritt.

Klockan tio la jag mig, efter en ångestriden kväll. Jag mår liksom dåligt av tanken på att sova med ett av mina barn. (Och när jag sover med det andra får jag ångest om jag inte somnar direkt, eftersom jag då MÅSTE PASSA PÅ när jag får chansen till sömn, kul liv.)

Mellan tio och halv tolv läste jag i sista Cirkeln-boken och försökte somna.

Klockan tre vaknade Ben.

Mellan tre och fyra försökte jag få honom att somna om genom att 1. vyssa i själsängen, 2. ligga bredvid i storsängen, 3. bära omkring och sjunga.

Fyra tog jag med honom ner och gjorde välling.

Försöker med storsängen igen efter välling, funkar inte.

Försöker med bärselen. Då kommer en oannonserad hostattack.

Mellan halv fem och fem hostar han. Till slut tills han spyr.

Nya kläder till samtliga inblandade i team Nattens frukt.

Vid fem sätter jag på Babblarna på mobilen. Det gör honom först lugn, sedan ivrig.

Bär honom igen. Sjunger.

5:20 — han sover.

Nu ska väl jag också sova, men jag är liksom ett vrak. Uppstressad, ledsen, konstig.

Fan vad svårt det är att funka just nu. Hur gör folk?

måndag 5 januari 2015

Bokåret 2014

Dags att sammanfatta förra årets läsande.

Precis som 2013 har jag fört statistik över böckerna jag läst och precis som 2013 läste jag ungefär 0,4 böcker i veckan. Totalt blev det 21 stycken och jag trodde väl att det skulle bli fler, då när året drog igång, men jag lider å andra sidan fortfarande av total sömnstördhet, så det kanske inte är så konstigt att det inte läses mer.

I alla fall, av de 21 böckerna jag läste vare tolv skrivna av kvinnor och nio av män.  (Dock: en av böckerna var skrivna av två män och i en antologi medverkade tolv kvinnor.)

Den sämsta boken jag läste förra året är 438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson. 

Den bästa jag läste är den här:

Bright Shiny morning av James Frey. Så bra.

(Min bästa bok 2013 var förresten The fault in our stars av John Green.) 

Har du lagt en skopa cement på mitt bröst, eller är du bara här för att se mig?

I morse lämnade jag Den_sittande_tomten™ (hans nya bästa grej är att sätta sig på saker, han backar långsamt bakåt med rumpan mot trappavsatser, pallar och liknande och blir så himla nöjd när han träffar rätt) och hans far samt syster …

… och ställde mig på vår garageuppfart och djupandades en stund. Är det klassikern "ny fas i livet" (börja jobba igen, inskolning för Ben den här veckan etc) som ger mig den här ångesten? Den är så avgrundsgrav i dag. Är som livrädd, men vet inte varför. Superorolig, kaninpuls, skraj.

Var ändå lite väntat det här måendet. Brukar alltid ha mer ångest på måndagar och den här måndagen är ju som the mother of Mondays. Så jag har tagit till de knep som brukar funka. Som att jag cyklade till jobbet i morse (till nästa gång: bär mössa, fan vad ont det gör i öronen nu) och att jag har matlåda med mig. Jag har också gjort mig till och fönat håret, vilket brukar göra mig lite gladare varje gång jag går på toaletten och ser mig. Och att vara på jobbet när ingen annan är tillbaka gör att jag kan strukturera upp mitt jobb-jag och verka proffsig när jag måste möta människor om några dagar. Det är också ångestdämpande.

Nu ska jag smyga som en skugga till köket, lägga min matpåse i ett kylskåp och göra en kaffe. Och försöka att inte säga något iöronfallande till de jag möter. Wish me luck!

söndag 4 januari 2015

Lilla Maria (lilla nyår)

Lilla nyårsafton i kväll. Eller stora. Det är så det känns i alla fall. I morgon jobbar jag igen, så allt fram till nu har varit fusk-2015. Undantagstillstånd, med varannan sovmorgon, mycket häng med släkt och vänner, besök, gos, vin. I morgon ska jag jobba igen och Nils påbörjar sin sista vecka som föräldraledig. På torsdag ska Ben börja på förskola och från och med den här onsdagen är jag ledig varje sådan, onsdag alltså. Det jag ser fram emot mest med 2015 är att jobba 80 procent. Hallehejaluja vad det ska bli livfullt att få mer tid för liv utanför jobb.

Fast egentligen ser jag nog mest fram emot att Ben ska bli lite större. Börja prata (hoppas) och ... håll i er, sova.

Det är så kämpigt nu. Det känns som att det aldrig tar slut. Han är fortfarande vaken flera timmar varje natt och han är så obekväm i sitt skinn. Två vårdcentralsbesök under lovet, men inga farliga öroninflammationer. Ipren, Alvedon, nässpray. Men hur länge ska vi hålla på med det? Kan ju inte vara bra i längden, Immun mot antibiotika eller överdosering av paracetamol? Sistnämnda, va?

Jag sa till Nils häromdagen att jag tror att jag kommer att vara en ganska bra förälder till lite större barn. Men till den här pyttelilla, not so much. Det är så kämpigt. Så kämpigt. Jag är alltid orolig. Alltid ångest över hur han mår och hur natten ska bli. När ska han sova igen och när ska jag få sova? Hur ska jag fixa att jobba? Jag ska ta alla hämtningar och måste alltså vara på jobbet i ottan. Men om jag är vaken med oroligt ynk mellan tre och fem, hur kommer min form att vara när jag ska gå upp vid sex?

Jag önskar så att det här skiftarbetet är slut snart. Alltid nästa skift: först morgonhetsen, sedan jobbet, sedan middagsstöket och nattningen och sedan kvälls/nattpasset. Aldrig veta att man kan sova ikapp, aldrig känna sig lugn.

Extra jobbigt är det när ångesten över världen pockar på och den gör det så himla mycket nu. Extramycket. Är det fler som det känns så för? Att vi måste göra något, göra det bättre. Hjälpa någon, göra insatser, sprida ord och egendom. Det är röven nu, som Glenn skulle ha sagt.

Och så orkar jag inte. Orkar ingenting. Får mer ångest.

Om han bara kunde sova om nätterna. Om han bara kunde få ro.

Det är min nyårsförhoppning: ro för alla Hellbjörnar så att plats bildas för att göra gott.

Nyårslöfte. då? Ha! Har aldrig hållit ett sådant. Men borde väl trappa ner på nässpray. Man ska väl bara använda sådan tio dagar i rad. Jag är inne på tionde året.

Okej, klart slut och gott nytt.