fredag 24 oktober 2014

Nyläst


Ni vet när man närmar sig slutet av en nästan 600 sidor bok och det bär emot att vända blad, för man vill inte att den ska ta slut? Nu har jag läst en sådan bok. Tillbaka till henne av Sara Lövestam.

Boken består av två parallella historier. Vi får följa Hanna, som är ungefär 30 (gissar jag) och som har ett meningslöst jobb och en meningslös sambo och ett meningslöst liv (?) och mest bara tråkiga relationer kring sig. Dessutom inser hon inte sitt värde, får vi veta senare, men framför allt så hamnar fyra föremål (ett par skor, ett par glasögon, en brosch och en linjal) hos henne helt slumpmässigt och dessa fyra föremål gör henne till en annan.

Den andra historien är Signes. Hon är lärarinna och lever i början av förra seklet i Tierp och är inte bara arg, utan förbannad, över den nya regeln som säger att lärare ska tjäna 450 kronor i månaden, medan lärarinnor får nöja sig med 300 kronor. Dessutom måste kvinnor definieras med ett "fru" eller "fröken" och får varken rösta eller ta plats. Och hur skulle det vara om en fröken blev förälskad i en annan fröken? Det får man väl knappt tänka på?

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Det här är en fantastisk bok. Att följa rösträttsrörelsen genom Signes kamp och samtidigt få sig nästan som en deckarhistoria till livs genom Hannas jakt på föremålens ursprung gör att 600 sidor känns som tio. Den flyger fram och jag vill att allt ska gå väl för Hanna, fast jag inte ens tycker att hon känns sympatisk. Så uppfriskande.

Och Signe. Det känns som att hon funnits på riktigt. Visst har hon det? Nej, Sara berättar i ett tillägg att det är fiktion, men att det har funnits Signar, som inte fått den plats i historien som de förtjänar, det är klart.

Boken är också full av hundöronsmarkeringsvänliga stycken där rösträttskvinnorna i Tierp samtalar om saker som känns högst aktuella även i dag.

Som lönefrågan. Att det är viktigt att markera nu (1906) att det inte är okej med stora löneskillnader när kvinnor börjar arbeta, för då kanske det blir gängse.

*spola fram över hundra år i tiden och skrik i en kudde*

Jallefall, jag skulle ju berätta helt kort vad jag tyckte. Så här: helt kort tycker jag extremt mycket om den här boken och Sara Lövestam är min idol.  

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA (Hemskt mycket JA)

onsdag 22 oktober 2014

Världens bästa kollegor kom på en sak som jag så att säga sprang på

Vilorumsselfie. Untz-untz.

Att sova på vår övervåning just nu är att springa på ett klafsigt träsk och bli alldeles jättetrött

Får jag prata bara pyttelite om sömn igen? Förlåt, men det är bara det att jag tänker så mycket på det igen. Och i natt grät jag över spilld sådan.

Jag är ju sjuk, eller i alla fall under isen, i någon slags ihållande förkylning och det är galet jobbigt att det aldrig släpper, men jag tror att ett par nätters full on sleep skulle kunna hjälpa. Kanske till och med få det att försvinna.

Men även om jag lägger mig jättetidigt så får jag inte sova eftersom barnen också är sjuka och framför allt hostiga och framför allt nattetid. Bossa har hostat i snart två månader och fått testa tre olika mediciner. Nu tror vi att hon är på tillkryande, för hon har inte hostat så att hon spytt på en dryg vecka, men nu är det i stället Ben som är helt knäckt.

I går gick jag och la mig klockan 21 och tänkte mig ungefär nio härliga timmars sömn uppdelat på kanske fyra olika sovpass runt Bens hostattacker.

Men i stället stod jag lutad över hans själsäng 21:30 till 01:00 och torkade hostspya och tröstade och försökte med vatten och bar runt. Kom att tänka på att jag inte sovit natten innan heller, då på grund av mardrömmar hos Bossa, och inte natten dessförinnan, på grund av Bens hosta, och att jag inte skulle kunna lägga mig tidigt kvällen efter, för då ska Nils ut och kolla fotboll, och att natten därefter är en ny Ben-natt och så fick jag PANIK.

När ska jag få sova? När blir nästa chans? När får jag en chans att bli frisk? Hinner jag bli frisk till på fredag när jag ska få lov att tramsa med Katten? Till nästa helg, när jag ska till Värmland och tillbaka och sedan ha världens lyxhelg med Nils? Kommer jag att orka sköta mitt jobb? Har vi råd att jag är sjuk nu? Hur mycket kostar karensdagen och hur ser det ut med räkningar nästa månad?

Sådana tankar kom över mig där inne vid spjälsängen. Som det gör.

Jaja. Nu är jag på jobbet i alla fall. Det ska väl gå det här med.

tisdag 21 oktober 2014

Nyläst

Jag har läst boken Hey Princess. En serieroman av Mats "jag ska göra serier av hela mitt liv"Jonsson och som utspelar sig före det som händer i Mats Kamp. Alltså perioden efter gymnasiet men före  tillvaron med fasta punkter och barn.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte mycket om den. Jag tycker mycket om den!

Även om referenserna till Stockholms hetaste 90-talsklubbar flyger mig lite över huvudet (hur mycket Popmorsa jag än läst), så känner jag igen mig i mycket av ångesten. Älskar när Mats Jonsson skildrar ångest.

Den träffade mig inte lika hårt som Mats Kamp, men den träffade gott nog.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Som att folk bara kastar runt en brinnande bajskorv och ingen tänker på att släcka den och titta vad det är för slags skit

Öppet brev till alla som jobbar på kontor:

Om ni har viktig information till någon i er arbetsgrupp: ta inte infosnacket för att ni råkar se personen i toalettkön, vid kaffeautomaten eller när hen är ute och rör sig i byggnaden.
Har ni information ni vill dela med er av, gör det genom att söka upp personen där hen sitter, genom att mejla eller ringa personen eller i ett för ändamålet/projektet avsett möte. Kasta inte ut en massa "fick du mitt mejl?" eller liknande när personen är på väg in på toaletten eller för att hämta en kaffe. Absolut ingenting bra kommer ut av det.

While I'm at it:

Om du i din arbetsroll får en massa information som du inte vet exakt vad du ska göra med, till exempel 90 sidor powerpoint från kunden, skicka då inte ut den till ALLA i projektet med ämnesraden "bra att ha!" eller "för er info:)".

Gör i stället så här:

1. Försök lista ut vad det är för information på egen hand för att därigenom avgöra om den är viktig för någon och i så fall vem.
2. Om punkt 1 inte leder till någonting: fråga en person, till exempel avsändaren av informationen, varför informationen skickades och vad du förväntas göra med den.
3. När syftet med informationen är fastslaget: förmedla den vidare till den det berör.

Jag upprepar: skicka INTE per automatik all information vidare till ALLA hela tiden.

Nu är jag uppeldad. Ska vi prata lite om det här med att cc:a folk i jobbmejl härnäst?

Mvh,

Häxan Surtant

måndag 20 oktober 2014

Bo har i alla fall slutat hosta så att hon spyr och Ben har säkert bara fem-sex veckor kvar på sin

Nu tycker jag att kroppen är orättvis mot mig. Jag känner mig på-riktigt-sjuk för tredje gången den här hösten (utöver den konstanta halv-sjuka som inte släppt sedan vi skolade in Bo). Dessutom har jag mens och inkontinens (inte så farlig, typisk normalt "post förlossning-läckage vid jogging samt häftiga nysningar" säkert, men det rimmade så bra så jag kunde inte låta bli) och för mycket roligt på gång för att hinna vara sjuk.

Saker som är roliga:

- Katten och Knäet flyttar in hos oss på onsdag. De ska sälja sin lägenhet och vill bo hos oss under visningarna och lite före för att minimera mängden hund i lyan. Ska bli så kul att ha dem hos oss!!!
- Jag ska få gå ut med Katten på fredag DIREKT EFTER JOBBET och SOVA ÖVER HOS HENNE i stan HELT UTAN BARN efter utgången.
- Nästa helg ska jag åka upp till Värmland och lämna barnen där och åka tillbaka till Göteborg och vara ensam hemma i huset med Nils en hel helg.
- Om en månad går årets Dinata av stapeln och i år ska vi till Paris och bo i en himla svit i Marais.

Nu ska jag kurera mig med te och honung. Och chips och toblerone.

Bo says the darndest things

Hur är det nu, är det lika förbjudet att pratat om lustigheterna ens barn säger som det är att berätta om vad man drömt? 

Strunt samma, nu har Bo sagt så mycket härligt att jag vill dela med mig.

Jag gör det med listan "saker som kommit ur Bo Hellbjörns fyraåriga mun på sistone".

Saker som kommit ur Bo Hellbjörns fyraåriga mun på sistone:

"Mormor, åt mamma något speciellt för att jag skulle hamna i hennes mage?"

"Jag längtar efter att bli vuxen, för då får man pudra sig och annat roligt."

"Mamma, tycker du att du behandlar mig som en barnunge?"

"Den här nya hostmedicinen smakar magnifico."

"Jag har världens bästa pappa. Och världens bästa mamma. Och världens bästa lillebror."

Okej, den sista sägningen var kanske inte så lustig, men den kom (enligt Nils, som hörde den) helt oprovocerat och man blir ju helt varm, visst? Något har vi gjort rätt, liksom. 

Varför förstår han mig inte?

Ni fattar väl, visst?

söndag 19 oktober 2014

A lad insane

Ni vet när man drabbas av små ledtrådar om hur ens barn är som personer? Alltså när de går från att vara bebisar till små människor, som gillar olika saker och som ogillar andra och som är helt unika?

Som att Ben älskar att titta på mat som lagas. Han skulle kunna göra det hur länge som helst. Så fort vi börjar feja vid spisen sträcks de tjocka armarna mot en och den lilla munnen som än så länge knappt kan säga en handfull ord uttrycker med all tydlighet att han ska lyftas upp NU.

Och så i dag. När Ben och Bo ritade med tuschpennor och Ben gjorde en ansiktsmålning på sig själv ...

... som satt kvar även efter tvätt.

Alltså nu säger jag inte att han medvetet försökte göra en Aladdin Sane, för det här var nog en högst slumpartad/klumpartad sminkning, men ändå. Tanken om att jag har ett barn som en dag kanske kommer att komma hem som en annan Ziggy Stardust eller som synthare eller punkare eller vattenkammad scout eller vad som helst som han liksom har valt själv. Den känslan är ju helt otrolig. Gud vilken ynnest att få följa med när människor blir till.

lördag 18 oktober 2014

Dagen i bilder

Hej du styvmoderligt behandlade blogg. Jag ska sluta kolla hur många som läser här, och därför få panik och prestationsångest, och bara blogga som förut, tänkte jag. Kickar igång med en dagen i bilder:

Allting började med att jag gick upp med barnen och gjorde pannkakor till frukost. (Efter att Ben fått en flaska välling. Annars hade jag aldrig fått ro att laga pancakes.)

Jag vill så gärna ha fruktträd i trädgården, men vi har inga. Och om vi skulle plantera några: hur lång tid tar det inte att få sådana att bära frukt? En livstid? Blir ju så stressad av sådana tidsperspektiv. I alla fall. Vi har en så himla snäll granne som kommer över med säckvis av äpplen. I dag gjorde jag minst en liter äppeljuice av senaste leveransen. Så otroligt gott. 

När Bo ätit upp (tog 30 sekunder ungefär) mutade jag Ben med skålen med florsocker för att få en lugn stund med kaffet. Jaja.

Sedan fick Bo en lördagsgodisklubba och då uppstod konkurrentutsatt situation.

 Sedan började det barka med humöret.

Särskilt eftersom syrrans andra "får inte röras av lillebror"-ässet i rockärmen drogs fram: byggsatsen pappa Nils köpte i Paris.

Så jag försökte lägga den lille ledsne och trötte, men det gick inte. Väntade en timme och försökte igen, men det gick inte. Men vid det laget hade Nils vaknat och tog över. Så då kunde jag äntligen städa köket. Inklusive tvätt av det vita golvet. HÄRLIG KÄNSLA.

Ja, och så kom Nils ner med en Ben som inte sovit en sekund och så gjorde jag lunch: spaghetti med (egna) tomater, mozzarella, parmesan, (egen) persilja, vitlök, peppar, salt, socker, balsamvinäger och olivolja.

 Det var gott.

 Sedan åkte vi spårvagn.

 Till Världskulturmuseet.

Det var fina utställningar, men det roligaste var kvistmärkena i golvet.

 Vi fikade också. Barnen fick festis och muffins.

 Och di vuxna fick hipsteröl.

 Kollade in rymden.

 Och byggde på hög höjd.
Så himla kul grej: att Ben börjar gilla att hitta på saker på till exempel lekvänliga museum. Han var så glad hela tiden, knatade omkring och hittade på grejer.

Dock, han hade inte sovit på hela dagen, så på spårvagnen hemåt ... zzz.

Väl hemma var det middag för barna. Då fick jag min chans till egentid, så det vara bara att cykla till återvinningen och Willys och fixa och dona. Älskar sådant. Är det lite deppigt?

 Kom hem till ett lördagsmys i/bredvid soffan.

Halv sju visade Barnkanalen Totoro och det var ju en succé. Bo älskar Totoro since way back, men hon hade inte sett den med svenskt tal förut.

Ganska snart var det sängläge för den här. Och inte så långt därefter nattade jag Bo.

Nu ska jag göra hemgjorda pommes. Har höga förhoppningar. Toodles!

tisdag 14 oktober 2014

Ja till Liv

I dag sitter jag hemma och jobbar, för jag ska skriva jättemånga artiklar till ett företags hemsida och behöver lugn och ro för att kunna kötta. Och det är faktiskt lugnt här hemma, trot eller ej, för Bo har varit på förskolan sedan i morse och just nu är hon, Ben och Nils på Emmaus för att köpa vinterkläder och däremellan satt jag i källaren och skrev. När Ben och Nils var vakna i huset alltså.

Hur som helst så tar jag nu en paus och äter kaffe och choklad och tänker på föreläsningen jag var på i går efter jobbet. Det var Liv Strömquist som pratade om sin bok Kunskapens frukt i Hammarkullens Folkets Hus och det var otroligt givande. Och ögonöppnande. Vad mycket jag inte visste om snippan! Visste ni att vagina är namnet på själva hålet och inget annat? Att allt det som syns utanpå kroppen heter vulva? Det visste inte jag. Och jag hade inte heller fattat exakt hur mobbad vulvan har varit de senaste hundra åren. Väldigt spännande var det.

Fan vad smart och bra hon är, Liv. Och GUD vad jag är dålig på när det blir jobbig stämning.

Som vid frågestunden efter föreläsningen. Då räckte en upp handen och anklagade Liv för att vara diskriminerande mot transpersoner. Jo, det var faktiskt en anklagelse och ingen fråga, för hen som ställde frågan lät så barsk och konstaterade att det VAR faktiskt si och så (inte att "det kan upplevas som" eller annat ickevärderande sätt att ställa frågan på) och la först när hon fått ur sig sin anklagelse till ett "hur upplever du det?" för att få det till en fråga.

Just det, kanske ska nämna att det som var diskriminerande var att Liv förknippade kuken med mannen och fittan med kvinnan.

I alla fall så nämnde Liv både i serien och under föreläsningen att det inte behöver vara man = kuk och kvinna = fitta, utan att det kan vara tvärtom eller hur man känner, men det räckte inte med det lilla nämnandet för den som yttrade anklagelesen/frågan under frågestunden.

Liv svarade i alla fall att hon visste att hon inte gjorde tillräckligt, men att hon försökte och att hon vet att hon kan göra mer, ungefär.

Samtidigt så stod jag (det var fullt, så vi fick inte sitta ner) och pillade med min telefon, tog en-två-tre halstabletter och stirrade med panik i blicken på min kompis Kajsa, för det blev ju så JOBBIG STÄMNING. Kan inte alla bara STÄLLA SNÄLLA OCH/ELLER BERÖMMANDE FRÅGOR NURÅ, så att vi SLIPPER DEN JOBBIGA STÄMNINGEN?

Sådan är jag, hatar jobbig stämning.

Sedan ställdes en fråga till och den löd så här:

"Hur ska du nå ut till grund- och gymnasieelever med den här boken nu då? Det här är ju faktiskt jätteviktigt? Har du tänkt på det?"

...

Jag tycker att det är så himla intressant att en kvinna som gör en hel massa bra grejer aldrig riktigt kan göra tillräckligt, liksom. Hur feministisk och rättvistänkade och inkluderande hon är så måste hon TÄNKA ÄNNU STÖRRE och hur bra insats hon än gör så måste hon GÖRA ÄNNU LITE MER OCH SPRIDA BUDSKAPET ÄNNU LÄNGRE.

Aldrig är det bra, liksom. Stackars oss med vulvor.

lördag 11 oktober 2014

Världshistoriens farligaste lekplats?

I dag skulle jag spela in en härlig "syskon som gungar"-film och upptäckte först efter ett tag att jag fick med ett nästan-faceplant också. Kolla in barnet i rosa jackan och hur kvickt hennes pappa räddar henne från att landa med ansiktet först. Hehe.

För övrigt stod det en annan pappa vid gungorna och orerade högljutt om hur han inte kunde ge sin unge så mycket fart som hon ville eftersom andra barn (Bo) gungade för högt och då skulle de KROCKA. "Nej, gumman, nu gungar de andra barnen så där HÖGT igen, så nu kan jag TYVÄRR INTE ge dig mer fart, för då KROCKAR ni, förstår du". Eller: "ojojoj, nä nu är det så där farligt igen, med barnen som tar så mycket fart, så då måste vi hålla tillbaka, ja uj vad synd" osv.

Som om Göteborgs stad konstruerat en dödsfälla. Jesus christ.

Annars är det största som hänt sedan sist att jag har börjat med eltandborste (en revolutionerande nystart för min mun) och Ben har fått plats på Bossas förskola. YEY TO THE FUCKING HAY!

tisdag 7 oktober 2014

Nyläst

Jag har läst Too much happiness av Alice Munro. Jag har läst Tiggarflickan av henne tidigare och älskar novellformatet. Passar bra när jag är inne i perioder fattiga på lästid. Lite på spårvagnen, lite på lunchen och någon sida före läggdags. Känns som att man inte tappar det så mycket när hela historien är på bara 20-30 sidor.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag älskade alla utom den sista som jag inte riktigt hängde med i. Kanske för att jag läste den under lite för många olika tidpunkter, kanske för att den innehöll så många olika karaktärer, platser och tider.

Men, som sagt, jag ÄLSKADE alla andra berättelser. Alice borde få ett pris.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 


Fått nått i nått pt. 102

Under rubriken "Ben Bubba Hellbjörn lägger något i något" kan jag nu skriva opp "en eller flera fingrar med tillhörande vassa naglar i mammans öga". HELVETE vad ont det gör. Nu hoppas jag att glaskroppen repar sig snabbare än i våras, då jag råkade köra in maskaraborsten i ögat. Fast oddsen är inte till min fördel, för den här skadan känns mellan 10 och 20 gånger värre. Vågar man hoppas på att det åtminstone slutat rinna ur ögat i morgon?

Här är övriga händelser i kategorin "Ben Bubba Hellbjörn lägger något i något":

- Pappans smartphone i golvet - jättehårt (telefonen går bortom räddning sönder)
- Mammans trådlösa mus i toaletten (som var full med kiss; if it's yellow - let it mellow, ni vet)
- En sked majonnäs i mammans hår
- En hundralapp i blöjan (i vilken det bajsades)
- Mat i mjölkglas (vid varje måltid)
- Nycklar och diverse andra föremål av typen "VAR FAAAN ÄR MINA [insert föremål]" i stövlar och skor eller andra saker som rymmer små saker men som man inte tänker på att titta i när man saknar något

söndag 5 oktober 2014

Det andra kalaset

I går hade vi Bossas andra kalas, kompiskalaset. Det var superkul och stojigt och bra och Bossa fick så många fina presenter.

Som en ballong som hade ätit upp alla världens ballonger. Vet inte om bilden gör den rättvisa med den är alltså helt gigantisk. Och lever ett eget liv. Väldigt rolig att studsa omkring på och helt livsfarlig för alla föremål i huset (blomkrukor osv).

Hon fick även en batteridriven katt, av Johanna och Eric, och det var hemskt kul för jag hade berättat för Johanna att Bossas mesta önskemål var en ROBOTKATT och en EGEN ELEFANTUNGE. Trodde ju att det var ganska omöjliga önskningar, men så kom de med en robotkatt. Och Cathrin hade bakat en ninjatårta med kaststjärnor i choklad!

Fyra år, fyra ljus att blåsa. Ninjadräkten åkte för övrigt av efter några minuter och sedan körde hon linne och trosor resten av festen.

En annan grej hon verkligen önskade sig och fick - av Liselott - var en skateboard. I dag köpte vi skydd till henne och testade. Nu ska Nils köpa en egen bräda och så ska de vara TEAM SKATE tillsammans. 

Fin helg, fint barn. Nu ska den här mamman lugna ner sig med dataspel och långkokt chili och lite vin. Det köster på att ha två kalas på en vecka. 

torsdag 2 oktober 2014

Ser inte ens fotbollen längre för alla penisar

Det här tycker jag är intressant. Att Sveriges Radio valt att rapportera om hånet i att Malmö FFs Champions League-motståndare inte ens nämner MFF när de kommenterar lottningen.

Fatta vad trist. Att inte ens bli nämnd. Helt bortglömd. Vilket hån.

Det är nästan som att … som att man skulle vara på jobbet och lyssna på Sveriges Radio och höra att de rapporterar om att något historiskt har skett. Ni vet, man står där och svabbar något sjukhusgolv på sin 75-procentiga vaktmästartjänst eller planerar nästa lektion under sitt timvikariat på högstadieskolan och så hör man … hur Sverige för första gången på 14 år tagit sig hela vägen till Champions League.

Eller så kanske man måste stressa vidare till nästa brukare på schemat eftersom tiden är tajt både inom hemtjänsten och för den som vill hinna träna fotboll på elitnivå (vilket är varför man bara jobbar 80 procent just nu), men man hinner ändå snegla på Aftonbladets sportbilaga som ligger uppfälld i lunchrummet och så kanske man hinner se att det står att en helt otrolig grej har skett. Att en spelare i ett svenskt klubblag gjort mål i en Champions League-match för första gången på ett och ett halvt decennium.

Eller så är CSN-pengarna precis slut och det är ganska många dagar kvar till nästa utbetalning och lönen från insatserna i allsvenskan uteblir på grund av dålig ekonomi i klubben och det är träning och plugg att tänka på, men man har i alla fall hälsan och ett gott humör och SR i lurarna och så hör man om de här andra fotbollsspelarna som visst också har pengarelaterade utmaningar.

Då kanske det också kan uppstå en liten känsla av att ha blivit bortglömd.

Eller så är man inte ens på jobbet, utan hemma eller var som helst, men man möts av sådana här nyheter vart än man vänder sig:






Och så blir man lite sugen på att prata med de som hittat de här nyheterna. För det verkar som att de har missat något när de gjort sin research. Man kanske kan hjälpa dem så att de finner det som de verkar ha missat?

Som att …

… det inte var Markus Rosenberg som var den första på 14 år att göra mål för ett svenskt klubblag i Champions League. Det var faktiskt Marta Vieira da Silva, i maj i år, då hon gjorde 3-2 mot Wolfsburg i finalen. 

… Malmö FF inte är det första svenska klubblaget på över ett decennium som tagit sig till Champions League. Det var Tyresö - i våras.

… det kanske är lite väl pampigt att använda kraftuttryck som "fantastiskt", "historiskt", "otroligt" och "oerhört" samt att avkräva citat från statsministern när Malmö FF tar sig vidare till gruppspelet i Champions League. Man kanske kan vänta med den jättestora trumman till dess att de gått vidare från gruppen? Som Umeå, Djurgården, Tyresö och (det andra) Malmö FF gjort de senaste åren, till exempel. 

… Malmö FF faktiskt redan spelat semifinal i Champions League. 

… Sverige redan har vunnit Champions League två gånger: 2003 och 2004 och utöver det varit i final fem gånger. 

Men man gör väl inte det, utan man knyter väl handen i fickan som vanligt?

Fast lite bortglömd kan jag tänka mig att man känner sig. Att det nästan känns lite som … ett hån. 

tisdag 30 september 2014

För i dag var ingen vanlig dag

I morse smög jag och Ben upp och gjorde i ordning en bulle- och mjölkbricka. 

Det var ju Bossas fölsedag och således frukost på sängen. Med tillhörande presentöppning. 

Som hon gillade sitt armbandsur!

Samt ninjadräkten, som hon ska ha på sig på lördag. 

Jag slutade extra tidigt på jobbet för att hinna ha så mycket släktkalas som möjligt. 

Pappa Nils hade bakat tårtan som var mycket, mycket god. Jag tycker inte om tårta vanligtvis, men Nils specialtårta är mer som glass med grädde och daim och det är svårt att ogilla. Tyckte även Ben.

Min farmor, farfar och faster kom ner från Degerfors för att vara med på kalaset (och för att gå på Degerfors-GAIS). Det var så fint att få visa dem hur vi bor. Här är Ben med min farmor. 

Världens bästa mormor var med också, så klart. Hon ska bo hos oss nästa vecka när Nils åker till Paris. Ska bli spännande att bilda familj med henne igen. 

Jag älskar den här så mycket. Fyra år. Tänk.