onsdag 31 oktober 2018

Pappan bör sätta ned foten och kräva ensam vårdnad

Tack så himla himla mycket för kommentarerna kring dokumentären om Ben. Både här och irl och i andra kanaler (till och med i föräldrakooperativets Slack-tråd) har jag fått så fina ord. Alldeles rörd och varm över det.

Men jag har också fått en Flashbacktråd. Och den ska jag såklart inte hänga upp mig på eller läsa om och om igen, men jag läste igenom den i dag för jag ville veta om någon sa mitt namn. Det gjorde någon och samma någon länkade till såväl min och Nils Facebookprofil och till barnvideos från min (högst sömniga) Youtubekanal.

Jag ville också veta om det förekom något hotfullt och det gjorde det. (Jag ska straffas hårt, spärras in och steriliseras och Ben ska omhändertas.)

Jag tror inte att någon av de som bidrar med åsikter i tråden kommer att göra verklighet av hoten. Även om vi är busenkla att hitta, med vårt unika efternamn och så, så tror jag inte att någon kommer att stå utanför vår dörr.

Men fy vad obehagligt det var att läsa tråden. Elva sidor om hur vidrig jag är och hur jag förstör mitt barn. Det skrevs saker om Bens framtid som var ... för grova för att upprepa. Det påverkade mig faktiskt fysiskt. Mådde illa och blev snurrig.

Men jag visste redan innan att de här åsikterna fanns och obehaget jag känner kring orden kommer att försvinna när jag inte tittat på dem på ett tag (jag kommer inte att gå in och läsa där mer).

Det som jag tror blir svårare att släppa är att jag är sur på mig själv för att jag var så naiv att jag kommenterade med orden "tack för jättefina ord, jag blir jätteglad / Bens mamma" på P1 Tendens' Facebook (har tagit bort det nu) och på så vis gav alla troll en direktlina in till Nils och barnen. Det var helt idiotiskt gjort och nu vill jag straffa mig själv (vilket ironiskt nog är precis vad Flashbacktrollen också vill).

Röven.

tisdag 23 oktober 2018

Om en människa som heter Ben

Lisa undrar:

- Ben som hen, hon, han. Ni verkar hantera allt jättefint, men har ni aldrig varit oroliga kring det? Jag kan vara hur medveten som helst, men med mina barn nojar jag så fort det finns minsta lilla utrymme för det.


Det här pratar jag (och Nils) om i dagens Tendensdokumentär. Jag lyssnade nu på morgonen och sitter här med en ångestklump för att jag är rädd att jag inte tänkt färdigt, att jag säger något som är "fel", att jag hänger ut Ben eller att någon ska bli stött. Samtidigt tycker jag (som alltid) att det måste pratas mer om sådant som det inte pratas så mycket om och att det är viktigt att dissekera normer och vrida på perspektiv (life mission). Så ... det kändes viktigt att göra den här dokumentären. Lyssna hemskt gärna och säg vad ni tycker.

onsdag 17 oktober 2018

Pms och Peter Siepen

Åsa säger:

Jag vill veta mer om löpningen. Mer om måendet. Mer om familjelivet. Relationen med Nils. Älskar vardagsskildringar. Mer EFIT. Mer av allt! 

Så snäll kommentar, vad glad jag blir.

Okej, det här går att knyta ihop, för måendet är såklart beroende av det andra. Jag jobbade med Peter Siepen för en damans massa år sedan och han sa att han mådde riktigt bra när han hade kontroll över kropp och ekonomi. Inkomster och utgifter på båda håll, liksom. Det är väl en vedertagen grej, tänker jag, för jag mår också bäst när jag agerar på ett sätt som jag vet är bra för kroppen, samtidigt som jag kan blicka framåt och vet att jag klarar mina (och familjens) behov och till och med får lite över för kul. Och när jag har kontroll på det där så blir det ju lättare att vara rolig och bra i relation till andra.

Egentligen är det rätt bra nu, för firman tar hela tiden nätta steg framåt mot ett stabilt ekonomiskt läge och jag springer ganska regelbundet, vilket dämpar dödsångesten (för mig alltså, jag menar inte att det funkar för alla).

Men jag oroar mig för Ben (flera operationer samt en utredning om varför hen inte går upp i vikt på gång samt tankar på hur vi ska hantera omvärldens reaktioner på den eventuella könsdysforin när hen ska börja skolan) och jag sover för dåligt och svettas orimligt mycket och vissa dagar kommer den läskiga "hjärnan brinner"-känslan från i våras tillbaka. Jag tänker också ibland att jag och Nils skulle behöva göra en total rekond av vår relation för vi pratar så lite med varandra och sitter mest vid varsin skärm på kvällarna och sover i olika rum. Men jag är så trött. Tänker att "vi tar det sedan". Jag går mycket och väntar på det där "sedan".

Mmjorå. I dag har jag kraftig pms också, om någon undrar. Det är med största säkerhet annat ljud i skällan om tre till fyra dagar, när det så att säga runnit till.

Peter Siepen var för övrigt min favoritprogramledare när jag jobbade på MTG. Så empatisk och prestigelös.

tisdag 16 oktober 2018

Beställningsvaror, nystart och Hisingen

Svar på Annas frågor 4-6:

4. Det du helst beställer om du beställer en a) drink b) fika c) maträtt d) efterrätt

a. bloody mary
b. jag fikar aldrig
c. "en nummer tre vegetarisk, tack" från Vietnamhaket, dvs en nudelsallad med rostad lök, jordnötter, avokado och koriander
d. lite samma som fika – det händer aldrig att jag beställer efterrätt, (däremot gärna förrätt)

5. Om du var tvungen att välja en HELT annan bana i livet, vad skulle du välja då? 

Om vi var tvungna att lägga ner firman i dag skulle jag försöka hitta ett sätt att fortsätta arbeta med normkreativ kommunikation fast som anställd någonstans, samtidigt som jag gärna skulle vilja komma ut och föreläsa eller undervisa i skolmiljö och för förskolepedagoger. Men det är ju verkligen inte en HELT annan bana.

Hm, svårt att tänka sig en helt annan bana. Jag skulle behöva gå i barndom för att komma på ett bra svar, tror jag. Jag skulle behöva föreställa mig en annan uppfostran, i vilken jag uppmuntrades att drivas av lust och intresse, snarare än Luther och rädsla för att allt ska gå illa.

Får kanske återkomma med ett svar.

6. Favoriter på Hisingen (mvh supernostalgisk f.d. Hisingsbo och Hisingen-älskare)

Åh, jag tycker verkligen om att bo där vi bor. När jag var ny i Göteborg, cirka 2001, hamnade jag på den sidan av Vågmästareplatsen som i dag består av enorma, nybyggda och jättedyra bostadsrättskomplex (nya Kvillebäcken), men som då ansågs vara ett ruffigt område, med mycket porrbutiker och MC-klubbar. Då hade jag, min dåvarande bästis Henrik-Torehammar-känd-från-radio och ett gäng andra ett kollektiv i två våningar på Långängen. Jag bodde länge under trappan, som Harry Potter, och hyran per person låg helt perfekt på dryga tusenlappen. Sedan skedde massa drama varpå kollektivet splittrades och jag flyttade in med Ylva på andra sidan Vågmästareplatsen, på Jägaregatan. (Detta är alltså Hisingen, samma ö jag bor på i dag, kanske ska poängteras.) Vi bodde nästan precis där Herkulesgatan tog vid och på den tiden var den gatan känd för att där skedde häpnadsväckande mycket brott. I dag har gentrifieringen börjat göra sig påmind även här och huset jag och Ylva bodde i ser helt annorlunda ut nu. Tror att det har blivit studentbostäder.

Sedan var det några år i Johanneberg (fortfarande Göteborg), Stockholm (Södermalm-Lilla Essingen-Södermalm), Johanneberg igen, Linnéstan och nu är jag tillbaka på Hisingen. Vi köpte hus i Tolered absolut främst för att det var det enda område i Göteborg som låg på cykelavstånd från stan och som vi hade råd med. Nu är det jättedyrt i Tolered, så det var väl tur att vi köpte när vi gjorde, men å andra sidan är ju det där med huspriser förgängligt nu när allting kraschar när som helst?

I alla fall, favoriter på Hisingen var det. Jag tycker verkligen om området runt spårvagnslinjen från vårt stopp (Eketrägatan) vidare genom Gropegårdsgatan, Rambergsvallen, Wieselgrensplatsen, Vågmästareplatsen och ner till Backaplan, ungefär. Det är så jädra mysigt att ha en oplanerad dag och med cykel eller fötter ta sig ner mot Kvilletorget med hela familjen.  Stanna och köpa lördagsgodis vid 4 Gott, ta sig upp mot Ramberget och skrutta runt i Keillers park, kolla in något nytt som öppnat i Kvillestan, leka på båtlekplatsen på Kvilletorget och äta på Barley's food factory, Kvilles biljard eller Tullen. Det är livet det.

Bo, i går, på Wieselgrensplatsen efter ett besök på Rasmus haircut. Support your local artist osv.

måndag 15 oktober 2018

Favoritrad ut låttext, djurnamn och quirkyness

Tack för att ni ställde frågor i förra inlägget!

Anna undrade sex saker, här kommer de första tre:

1. Önskar mig ett inlägg om dina favoritlåttexter alt. favoritrader ur låtar!

Lustigt att fundera på sådant här, som vad jag gillar bäst eller vad jag har för favoriter i olika genrer, för jag måste skruva hjärnan ett helt varv innan jag kan komma i svarsläge. Det låter väl som en kliché, men senaste åren ... kanske i alla fall efter att Ben föddes ... så har jag inte funderat över sådant. Det är som att all energi måste gå till att allt bara ska "funka" med livet och så finns det inte utrymme till extravaganser som att gilla eller ogilla saker som låttexter. Men innan jag fick barn var det ju SUPERbetydande för mig vad jag gillade och inte gillade och jag tror att jag till och med tänkte att den här bloggen, där i början, alltid skulle rubriksättas med rader ur låtar.

Men ...

Jag läser En annan Alice av Liane Moriarty (hon som skrev Big little lies) nu och den handlar om en person som heter Alice som vaknar upp efter att ha ramlat och slagit sig i huvudet. Hon minns ingenting av de senaste 10 åren och hon tror att hon är 29 och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon 39 och trebarnsmamma och ska separera från barnafadern och har blivit en person som 29-åriga versionen av Alice (alltså den hon känner sig som) tycker är obegriplig och ganska osympatisk.

Jag tänker att om jag vaknade i morgon och trodde att jag var mitt 28-åriga jag så hade jag reagerat lite som Alice.  Är jag en person som bråkar om städning? Har jag blivit en person som njuter av att nå botten på tvättkorgen? Varför tänker jag över huvudtaget så mycket på tvätt? Är det där en batteridriven gräskantsklippare i garage? Hjälp, när blev jag en människa med garage?

Det är sådana kontraster, va, om man jämför då med nu. Jag lyssnar inte ens särskilt ofta på musik, för jag känner ett behov av att maxa alla situationer och då är det ju bättre (?) att ha en podcast om amerikansk inrikespolitik i öronen när man viker tvätt, så att man tar vara på tiden.

Nä, men på sistone (efter att jag blev utmattningssjuk i våras) så har jag försökt ändra på mitt beteende och aktivt valt musik i stället för podcast åtminstone på väg till jobbet. Jag är en mycket mer sammansatt och glad person om jag inte lyssnat på Trumps eller SD:s senaste utspel när jag anländer till kontoret. Och om jag inte kan sova har jag nu ibland börjat sätta på lugn och ordlös musik i stället för podcast på natten.

Jag kan också förstå att det är bra att ha det alldeles tyst omkring sig ibland. Det kanske blir nästa steg.

MEN HUR SOM HELST, textrad var det! Åh vad mysigt det var att behöva leta i hjärnan efter en rad jag gillar riktigt mycket. Den här får det bli:

"When I was 17, my mother said to me: don't stop imagining – the day that you do is the day that you die."

Det är från Youth Lagoons låt 17.

2. Vad skulle du döpa en katt / hund / sköldpadda / ett marsvin till om du hade en/ett? 

Eftersom jag lever i barnnära relation är jag rädd att jag omöjligen skulle få något att säga till om vad gäller namn på potentiellt husdjur. Mest troligt skulle vi landa i något i stil med Twilight Sparklies eller Bajsekissemissen eller rätt och slätt Hundis.

Men om barnen inte la sig i tror jag att jag antingen skulle behålla namnet som djuret redan hade (tänker mig att vi, om vi skaffar djur, antingen hämtar katt från ett katthem eller satsar på en bättre begagnad hamster). Eller så skulle det bli ett människonamn från min generation (född tidigt 80-tal) som till exempel Jonas eller Linda, för det tycker jag låter lite roligt på ett djur.

3. Ett inlägg om quirky grejer du håller på med som liksom är väldigt typiskt dig. Som exempel att min kompis starkt ogillar att dricka ur muggar som inte är ljusa på insidan. 

Hihi, kan förstå din kompis. Det är ju lite som att sticka in handen i ett utrymme utan att veta vad där är och så hamnar handen i en hög med kall oljig spaghetti och så får man bilder i huvudet. Visst var det en grej man gjorde på kalas förr? Eller i vilket sammanhang gjorde man det? Stoppade handen i lådor utan att veta vad det var, alltså.

Hur som helst. Jag vet inte om jag har någon quirky grej. Det borde egentligen Kajsa eller Nils svara på. De som träffar mig mest. Eller hm, jag vet att jag ofta plattar min lugg med händerna. Och enligt Nils rör jag mycket på tårna/fötterna när jag tror att jag är avslappnad. Men det kanske är mer som tics?

Får återkomma vad gäller quirkyness.

fredag 12 oktober 2018

Drought

Jag vågar mig på att säga som Hanna: snälla ge mig ett ämne att blogga om. Eller en fråga. Jag gillar ju verkligen att ha en blogg, precis som Ellen säger, men allt jag tänker på att skriva känns dumt, så säg gärna te maj. Då blir det enklare. Tack på förhud. 

fredag 28 september 2018

EFIT KL 18

Drar igång Broil king för kalas 1 av 3 den här födelsedagshelgen.

EFIT KL 16-ish

Tar gratisbåten som tar mig och cykeln över älven till Hisingen.

EFIT KL 15


Skriver texter till vår uppdragsgivare Tjejjouren västs hemsida. Illustrerar det med en bild på en t-shirt som är en del av kampanjen Stoppa tjejhatet som vi gjorde för dem till Almedalen tidigare i år. Är mycket nöjd med Stoppa tjejhatet. Våra praktiktanter Kristel och Linda gjorde massor till den här kampanjen, bland annat filmen som ligger som bakgrund på sajten.

EFIT KL 14

Vi tog långlunch (surprise), så kl 13-efitten uteblir.

Skriver nu på ett eLearningmanus för en uppdragsgivare. Svårbildsatt, så jag visar i stället upp brödet jag fick i present av Kajsa i dag. En rågsur. Så snällt!

EFIT KL 12

Det blev vinlunch i dag, ja.

EFIT KL 11

Kajsa och jag testar att fånga upp ljus i reflektorn i kontorets lilla "burspråk".

Vi ska fotografera människor på måndag och det är viktigt att öva. Varde ljus! Notera den oerhört göteborgsiga bakgrunden med kranarna.  

EFIT KL 10

Ligger i divanen på jobbet och tänker på konversationen med barnmorskan när jag sa att jag inte ville ha en ny spiral.

"Har du en plan för att skydda dig om du inte vill bli gravid?"

"Ja, jag tänkte att min man kunde ta ansvar för det."

"Men om han inte gör det då?"

...

Jag tänker att han kan respektera mitt önskemål om att inte ejakulera i mig. Tror nog att det ska gå bra. "Var som helst utom i mig, tack. Jag är inte knusslig!"

Det är ju ganska enkelt egentligen. Jag rekommenderar den här läsningen. Det är en person som i tweets förklarar varför män bär ansvaret för alla (jo, alla) oönskade graviditeter. Det är lite långt, men väl värt det. Ögonöppnande läsning!

EFIT KL 9

Hem och lämna bil och hämta cykel. (Kör aldrig bil till jobbet, vet ni vad det kostar att parkera vid Järntorget? Skulle gå back.)

Passar på att byta om, för jag hade tagit på mig fläckiga kläder i morse. Typ allt jag äger är fläckigt och/eller trasigt. Det gör det svårt, ibland, att "ta ett rum".

Mamma tog bilden på vår altan. Hon och pappa är i Gbg för att Bo fyller år. Den här veckan är ... ja, blockbokad och körig och dessutom har vi varit sjuka (på tal om famous last words), så bara att slippa lämna på förskolan en dag (Ben är hemma m mormor o morfar) känns som en bussig avlastning.

EFIT FRIDAY EDITION (härmar Jenny)

Jag vill också göra EFIT (ett foto i timmen) i dag, precis som Jenny.

8:00 – väntar på att få komma in på Biskopsgårdens mödravårdcentral. Har tid för att byta spiral, men funderar på att bara ta ut den. Jag upplever spiralisättning som rakt igenom vidrigt. Tänker att någon annan kan ta ansvar för oönskade graviditeter ett tag. Har ju gjort det (mer eller mindre lyckosamt) i 22 år nu.

måndag 24 september 2018

Viggo och rädslolistan och veckan som breder ut sig


Det här är andra gången jag väcker bloggen till liv för att jag vill visa vad för fint jag fått från Lisa. Alltså tack, jag blir så otroligt glad och samtidigt lite skamsen, av någon anledning, när jag får opåkallad present på posten på det här viset. "Inte ska väl jag" och så, ni vet.

Hur som helst så kommer jag och Bossa att ha många fina stunder med Viggo och rädslolistan, det är jag säker på, ety den verkar helmysig.

...

Jamen i alla fall, det har varit feelings all over the place senaste tiden och det är väl därför jag varit så tyst. Mycket dödsångest, klimatångest, tankar kring meningsfullhet/meningslöshet, skakigt i nära relationer-konstellationer och så en ganska intensiv mani på det.

Efter valet drabbades jag av ett starkt, starkt behov av att "rensa ut och städa upp". Ville liksom jiffa varenda list i huset och gå igenom alla gamla lådor och murkna hörn och göra RENT. Och i manin missade jag att tänka på att övriga vuxna i familjen Hellbjörn inte kände samma behov och så blev det, så att säga, en obalans.

Men det ska vi jobba på.

...

Jag skramlar igång bloggandet genom att göra som Sandra Beijer och berätta om veckan.

Jobbmässigt ska jag intervjua ett gäng personer och skriva grovmanus till en grej, göra en pitch (reklamspråk för att woo:a en potentiell uppdragsgivare genom att lösa en kommunikationsutmaning medelst en bra idé) för Amnesty, ombilda bolaget för att få igång en AB-verksamhet (ÄNTLIGEN är det på gång), förhoppningsvis få positivt besked från en annan pitch och i och med det planera för ett större projekt samt slutföra arbetet med en webbplats vi jobbat med ett tag.

Vid sidan av jobbet ser det ut så här:

Onsdag kväll: föräldramöte på förskolan
Onsdag-torsdag: min kompis Anton är i Göteborg pga bokmässan och bor hos mig. Har saknat Anton mycket, han bor så långt bort som i Luleå.
Torsdag dag + kväll: jour på + städning av förskolan.
Torsdag kväll: after work med kompisar, men får nog ställa in det pga:
Torsdag-lördag: mina föräldrar är på besök och ska fira Bo som fyller åtta på söndag
Torsdag-söndag: barnens kusin Emma bor hos oss
Lördag-söndag: Bossa ska ha pyjamasparty för en liten skara kompisar och några sover över. Detta ska bli så mysigt. De ska få beställa pizza, kolla film osv.
Söndag: BOSSAS FÖLSEDAG! Hon kommer att firas mest på lördagen, för på söndagen ska hon på ett annat kalas, men lite fir blir det ju även denna dag. Plus att vi ännu inte vet när hennes farfar och farmor vill komma och fira. Kanske dyker de upp den här dagen? Får väl ha en plan för det.
Lördag-söndag: En journalist från P1 Tendens kommer till oss vid två tillfällen under helgen för att göra en dokumentär om barns könsidentitet. Ska intervjua mest mig, men också träffa Ben.

Hmm, nu när jag ser det framför mig känns det eventuellt som en lite för späckad vecka? Men det löser sig alltid. Bara ingen blir sjuk. (Famous last words.)

torsdag 6 september 2018

Cis-män i grupp, det är ert fel allting

Heeej, någon mer än jag som är politiskt deprimerad? Det är ju megadeppigt med alla rasister och med patriarkatet och har så varit ett tag, men på sistone har jag slagits av en för mig ny insikt: ingenting vi gör spelar någon roll, för 2040 är det ändå ute med klotet. Jag och Kajsa kan hålla på med vårt feministiska arbete, men vad spelar det för roll?

Jag har fram till nu tänkt att "trägen vinner", typ, och att vi kommer att se tillbaka på den här tiden och oja oss över att pappor inte ville vara hemma med sina barn, att folk diskriminerades pga deras namn eller att klasslistan delades in efter kön. "Håhåhå, nu ska ni få höra hur TOKIGT det var på 10-talet!" tänkte jag att jag skulle få skrocka som läcker gammal tant, men nu lär det ju inte bli så. 

Så deppigt. 

Jag är nog lite extra låg för att jag förra helgen fick smak på livets goda: en tillvaro utan cis-män i grupp. Statement var helt otroligt och jag vill bara ha mer. 

Så här såg jag ut hela helgen. Som ett flin. Jag var så lycklig.

 Vi hade förfest hemma hos mig på fredagen och det var så jävla mysigt.
Kajsa hade med sig finkamera och förevigade alla mina kompisar. Ibland slås jag av tanken på vad mitt mobbade 14-åriga jag skulle säga om hon fick veta hur många vänner jag skulle få i framtiden. Hon skulle inte tro det. I bild här syns Sara. Hon är med i TBUB-gänget och en av de tuffaste jag känner. 

Jag bjöd på snacksbord med dipptema. Här kommer recept på min bästa dipp: 

Mosa kronärtskockshjärtan (burkvariant) med majonnäs och crème fraîche. Ha i massa riven parmesan, pressad vitlök, hackad chili eller sriracha eller något annat starkt, salt och peppar. Kör i ugn till dess att det bubblar. 

Det är något vackert när ölen trängs i kylen. Får sådan Dazed and confused-feeling. Ni, vet när de öppnar bakluckan på en bil och så är det fullt av bärs? 

Här är vi väldigt spralliga utanför mitt hus. Jag var så nyfiken på hur det skulle bli att vistas i ett stort separatistiskt sammanhang i offentliga rummet. 

Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna. 

På tal om köerna! Det var så fint. Det var ingen som trängde sig och när en bajamaja blev ledig tittade de som var längst fram i de närmaste köerna på varandra och nickade tillåtande att "gå före du". Alla var så jävla fina mot varandra. Och bajamajorna var rena och fräscha hela kvällen. Jag lovar, till och med efter midnatt var det fan fläckfritt där inne. 

När det var över, natten till söndag, ramlade jag, Katten och Liselott (bilden ovan) ut i Frihamnen helt fnittriga. Sedan tog det ungefär en sekund innan vi blev påminda om att vi inte var i Kansas längre. Katten fick en knuff så att det sjöng av en man på spårvagnen och när vi kom fram till Eketrägatan annonserade chauffören att vagnen inte kunde åka längre på grund av "stenkastning vid Vårväderstorget". 

"Nä nu är de där feministfittorna igång och kastar sten igen", sa Katten då och så skrattade vi gott.

"Ja, batkihäxor som slänger stenar och skiter glitter". 

Ja, haha. 

Haha.

Ha...

:( 

onsdag 22 augusti 2018

Åh, vad jag hatar mänskliga rättigheter


I morse skickade jag in en fråga till ett radioprogram för första gången i livet. Det var till Ebba Busch Thor, som intervjuades i P3 Morgonpasset, och frågan handlade om det som hon kallar "genustrams". Brann nämligen av när jag läste DN-intervjun i vilken Ebba pratar om normkritisk pedagogik i förskola som "genusflum". Ett citat lyder: "Det jag är emot är att man aktivt ska gå på en pojke som leker med en bil att nu ska du börja leka med nån docka" och ett annat: "Vi ska ha ett offensivt jämställdhetsarbete, men vi ska inte låtsas som att kön inte finns. Vi ska inte hålla på och utmana barnen och till att tvinga dem att göra andra val, utan respektera de val barn gör".

Jag uppfattar Ebba som en skarp person som kan tänka ut olika saker och ta till sig text. Det måste man väl kunna som partiledare? Hur är det då möjligt att hon missförstår så totalt vad genusmedvetenhet och normkritik är? Det hon är rädd för är ju precis det som man vill motverka genom att bedriva genusmedveten pedagogik med normkritisk analys. Målet är ju att INTE tvinga på barnen attribut eller egenskaper baserat på deras kön eller könstillhörighet. Att låta barnen själva välja om de vill leka med bilen eller dockan, men då också tillgodose samtliga barn möjligheten att göra det valet. Inte ha ett "prinsessrum för flickorna" (true story från en bekant som letade förskola för några år sedan), till exempel.

Varför pratar Ebba som att hon inte känner till det här? Varför säger hon inte som (jag tror att) det är: att hon är emot genusmedvetenhet och normkritik för att hon vill upprätthålla de gamla könsrollerna?

Hur som helst. I morse intervjuades hon i P3 och jag skickade in en fråga utifrån livet med Ben. Jag skrev som det var: om inte Bens förskola varit medveten om genus och öppen för en normkritisk pedagogik så hade vår femåring inte velat gå dit. Hen hade mått dåligt, varit nedstämd och ledsen för jämnan. Nu har vi i stället en femåring som älskar att vara på förskolan och som oftast är glad och vill lära sig saker. Hur ser Ebba på det?

Min fråga kom inte med, men jag lyssnade färdigt på intervjun och fick en ny anledning att BRINNA AV.

Det här med siffror och fakta, va? Satan vad trött jag är på att det verkar vara kutym att välja lite när man ska titta på fakta och när man mer ska gå på känsla.

Som exempel så var Ebba VÄLDIGT brydd om siffror när det kom till abortfrågan. Hon dröjde sig kvar vid det här med antal veckor. Hon pratade om hur man kan rädda barn som föds så tidigt som i vecka 23 och hon jämförde siffran 23 med siffran 21 (sista veckan man kan göra abort) och teoretiserade kring hur närliggande dessa siffror är.

Intressant då, hur osugen hon var på att prata siffror när hon fick frågor om föräldraförsäkringen. Hon vill ju slopa det här med "pappamånader" helt och menar att det är upp till föräldrarna själva att bestämma. Reportern påminde då om statistiken som visar att pappor tar ut otroligt mycket färre dagar än mammor, varpå Ebba plötsligt inte alls ville prata siffror. Då var det nämligen "viktigare att se till barnets bästa än massa siffror och statistik". I nästa andetag gick hon in och gav SIG SJÄLV som exempel och upplyste om att hennes man minsann tog absolut flest föräldradagar och vad är det som säger att inte alla kommer att göra på samma vis?

JAMEN STATISTIKEN OCH HUR DET SETT UT HISTORISKT, KANSKE?

Herregud, det är som att hon förutsätter att de som lyssnar inte förmår tänka själva. Är det så? Förutsätter hon det? Eller tror hon på riktigt på vad hon säger? Jag vet inte vilket som är mest hisnande.

måndag 20 augusti 2018

Ångest

Nä fy. Jag raderade mitt förra inlägg. Det var väl lite för självutlämnande. Familjeutlämnande. Jag är ett ufo i min ursprungsfamilj, men det behöver jag kanske inte hantera här. Jag får hitta på något annat.