måndag 27 juli 2015

Vardagliga semesterdagar

Tacksamt med små barn när det är kallt och regnigt och dagarna ska fyllas. Det kan räcka med att åka till en leksaksaffär och inte ens lägga i peng i bilen vid entrén. Time of Bubbas life, liksom.

Eller kolla in plasthusen utanför.

Eller gå till Emmaus och klämma på andra barns gamla leksaker. Förra sommaren kunde Bubba inte gå, så han bara följde med på allt. Nu får han själv bestämma vad han ska göra (till viss del) och allt är nytt och spännande.

Bo trivs också. I dag gjorde vi ärenden på stan och hon fick en ny klistermärkesbok som hon roade sig med när jag och Nils roade oss med en cheezy crust-pizza på Pizza Hut. På spårvagnen på väg hem pratade en äldre herre med mig och Bo väldigt inlevelsefullt om olika språk och ungefär hela världens historia och han lyssnade inte på ett ord av vad vi sa, så Bo får också vara med om nya och spännande saker. Vi behöver inte åka till Legoland än på några år.

Slut på rapport om två semesterdagar utan planer, utan bil och utan väder, men med fina Hellbjörnar.

lördag 25 juli 2015

Läget

Åh, varför kan jag inte natta mitt barn? Han skriker och bråkar och slåss och vill inte ens bli buren i källaren (my go-to-grej fram till nu). Nils får ta över och nattningarna tar hundra år och jag försöker kompensera med att laga mat och städa kök och ta all tvätt, men jag vet inte om det räcker.

Men ändå. Han sover om nätterna. Det får man kanske inte ens säga i det här hushållet? Men det verkar som att Ben Bubba Hellbjörns sömlösa nätter är förbi. Hjälp vilken jinx. Vad sa jag? Men en månad nu, ungefär, med nästan inga jobbiga vakna stunder. Hoppas hoppas. Hoppas. Är det dags att återuppfinna sig själv som den som inte är rädd för nätterna längre? Hoppas. Två år och två månader senare.

Halvvägs in i semestern har vi inlett våra planlösa dagar i Göteborg. I dag regnade det som ett as, så vi gick till Konstmuséet och sedan stadsbiblioteket, där Bo gjorde en figur till superhjälteinstallationen (stora till vänster). "Den ska gå på bal, mamma."

Vi åt middag på Ölrepubliken, för de är så fina mot barn, de som jobbar där. Bo och jag spelade Pettson-spelet och hon vinner nästan jämt.

Och Ben fick hallonsorbet, så han var glad. Förutom när Nils försökte instruera honom i hur han skulle äta.

Fina dagar. Hoppas bara Nils lyckas med nattningen snart och inte är ledsen över hur lite kväll det är kvar när han kommer ner.

torsdag 23 juli 2015

Nyläst


Jag har läst en bok som jag varmt kan rekommendera: Night film av Marisha Pessl.

Jag läste "Fördjupade studier i katastroffysik" av henne för massa massa år sedan och den älskade jag. Very Secret history över den.

Men sedan glömde jag av henne. Och så när jag dammsög Bokhora för att hitta semesterläsning trillade jag över Night film. Och vilken tur! En blurb på omslaget säger om den att "you'll miss your subway stop, let dinner burn and start sleeping with the lights on" och det stämmer rätt bra. Det är en så himla spännande och suggestivt otäck historia om en journalist och två oväntade kompanjoner som börjar rota i dödsfallet av en känd och supermystisk skräckregissörs dotters dödsfall.

Vad jag tyckte om den, helt kort:

Jag tyckte mycket om den. Laddade till och med ner appen som gör att man kan scanna sidor med en särskild symbol för att få extramaterial.

Läs den här boken:

JA    NJA   NEJ

Jag kommer jag kommer jag kommer, du håll ut

En väldigt rolig sak är att Ben har blivit supergosig. Han klättrar upp på mig och Nils och grisar ner sig, vill sitta i våra knän och pussas och trycker hela sin lilla tjocka kropp mot oss. Det är så MYSIGT. Jag suger ut varenda stund till max, eftersom jag veta att det är förgängligt. Bo har nästan aldrig ro för en kram och vi är supernoga med "my body, my choice", så det blir inte mycket mys där. He, vi har varit så noga med det där med "nej betyder nej" att hon ibland använder det när vi vill att hon ska äta grönsaker också. Jaja. 

Hur som. En annan rolig sak är att Bo blivit tokig i musik. Hon vill lyssna jämt och sjunger med. På sitt vis. Hennes favoritlåtar hittills har varit "Happy birthday" med Cloud control och "Moving on" med James. Kan särskilt rekommendera James-videon. Den är väldigt fin. 

Senaste tiden har hon börjat fråga mycket kring vad låtarna handlar om. "Vad handlar den här om, mamma? Vad betyder det?" osv. Så jag har börjat spela svenska låtar för henne, så att hon kan hänga med. 

Hon älskar verkligen "Hädanefter" och "Jag kommer" med Veronica Maggio (låter så kul när hon skriksjunger "jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag är nästan där, jag tror jag är kär"). Hon tycker också mycket om "Sommarnatt" med Little Jinder. 

Jag vill spela fler låtar för henne, med och av svenska kvinnor som sjunger på svenska. Nils spelar mest manliga artister, så jag vill jämna ut. 

Har ni några tips? Bossa gillar hits. 

onsdag 22 juli 2015

Lagar dessutom god mat varje dag

Jag vill inte förhäva mig, men vilka genier vi var när vi startade semestern så här:

- Först tog jag med mig barnen till Värmland och lät Nils vara ensam hemma i huset i tre nätter.

- Sedan tog Nils barnen till Halmstad och lät mig vara ensam hemma några dagar.

- Sedan åkte även jag till Halmstad och alla Hellbjörnar kunde förenas i ett härligt tillstånd där båda föräldrarna fått vara fria och känna sig utsövda och beredda att vara snälla mot varandra resten av semestern.

I Halmstad besökte vi bland annat spelmässan Game Center. Kolla koncentrerade miner.

Och så kladdade vi, som vi gör.

Nu är vi hemma och i dag har vi lekt med en gammal vän till min bror som jag inte sett på flera år, samt hans barn. Han ligger i skilsmässa och blev dumpad på ett väldigt brutalt vis. Men i stället för att deppa ihop helt, vilket hade varit helt rimligt, grävde han djupt i telefonboken och vågade ringa människor från förr. Så modigt och bra.

Två och en halv veckas semester till och snart besök från kompisar som vill gå på Liseberg och åka Danmarksbåt. Dessutom roligt kalas på fredag och häromdagen sprang jag nästan en mil. Fina tider nu.

fredag 17 juli 2015

Nyläst

Jag har läst Revolution av Russel Brand. Och det är väl någonstans här, eller under läsandet av den, som tankarna riktigt började skrika på mig. Alltså tankarna om hur otroligt dumt allt är och hur vi liksom har gått på någons idé om att rådande världsordning är det som funkar bäst och att vi bara fogar oss i kapitalismen som duktiga konsumenter och aldrig riktigt ifrågasätter systemet.

För oh boy vad det finns att ifrågasätta. Och det gör Russel Brand så väldigt väldigt bra. På sin Youtubekanal Trews till exempel. Och i alla intervjuer och framträdanden han gör. Han är så jävulskt smart och retoriskt begåvad och skicklig och bara ... alldeles underbar.

Ja, jag älskar Russel Brand. Älskar älskar älskar. Jag vill leva med honom och Roland Paulsen i ett kollektiv där vi odlar och pratar och grejar. (Nils och barna ska också bo där, så klart.) (Och mina kompisar.)

Min pappa vet nog inte vem Russel Brand är, men om han visste skulle han fnysa och kalla honom världsfrånvänd och en socialistisk tramsfjant.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur frustrerad jag blir av att prata om annat än fotboll med min pappa.

Men nu handlar det om den här boken och den här boken är ett jätteviktigt manifest och jag önskar att den vore kurslitteratur. Jag vill att alla läser den bums.

Med det sagt så vill jag varna för att den kan ställa till det. Jag läste den för kanske en månad sedan och har inte vågat närma mig att skriva om den här, för jag vågar inte riktigt tänka på den. För när jag tänker på den så får jag panik över hur snett det står till med världen och över att något måste hända och att jag inte vet var jag ska börja.

Men ändå: viktig bok, viktig läsning, viktiga tankar.

En grej till, bara. Jag använder nästan bara engelska när jag jobbar och anser mig vara flytande på språket. En bok som är skriven på engelska läser jag på engelska för att inte missa det som är lost in translation. Det brukar aldrig vara några problem.

Den här boken var dock ... tuff. Jävlar vilket ordförråd han har, Russel, och jääävlar vad han krånglar till det i sin meningsbyggnad. Kolla här:

Helt vanligt stycke. Så där ser det ut på varje sida. Fick läsa om meningar hela tiden och slog väl upp ett ord per uppslag på tyda.se.

Läs den här boken:

JA    NEJ    NJA

(Fast kanske på svenska, då.)

onsdag 15 juli 2015

Ensam är snabb

Tänk om mitt jobb visste hur effektiv jag kan vara? Kanske ska berätta om min dag på LinkedIn i stället för här pga. karriären, men vem gör egentligen inlägg på LinkedIn? Jag trodde att det som gjordes där inte märktes, så jag uppdaterade min profil med en del flams och trams (head of this and that, utbildad bordtennistränare osv...) och så fick jag mejl om att "people liked my updates". Ja jävlar.

I alla fall. Jag har varit ensam hemma sedan lunchtid i dag, ungefär, och hunnit med följande:

- Skrubbat övre badrummet till den grad att en kan äta från duschväggarna.
- Vattnat alla växter, inne och ute.
- Planterat om två växter.
- Dammsugit källartrappan och vanliga trappan.
- Gått till återvinningsstationen med skräp.
- Vikt in två Ikeapåsar med tvätt.
- Städat tvättstugan, inklusive såpatorkning av alla ytor och hyllor.
- Sprungit sex kilometer.
- Cyklat till- och storhandlat på Backaplan.

Ska snart fortsätta med godbitarna "gå igenom externa hårddisken och beställa framkallning av bilder" (har inte framkallat sedan Bo var cirka fyra månader) samt rama in planscher och få upp på min nymålade vardagsrumsvägg. Mmm, få saker gjort. Det är så fruktansvärt tillfredsställande. Och så himla enkelt när man är själv.

Men först ett mellanmål.

måndag 13 juli 2015

Ack Värmland, jag mår så konstigt i dig

Jag tänker inte lägga ner bloggen, men jag är i en skog i Värmland och wifi:t har inte funkat sedan jag kom hit. Förrän nu! Passar på att berätta vad som hänt sedan jag gick på semester i fredags.

Jo, jag tog ett tåg till Kristinehamn och möttes av Flams och Trams och deras mormor och så gick vi på teater. Rasmus på luffen, på området kring Picassostatyn (Värmlandsloverz vet). Det gick över förväntan. Bo hade dubbelhatt och Ben satt stilla och verkade gilla föreställningen under nästan hela de två timmar den pågick.

Mina föräldrar bor i skogen mellan Storfors och Kristinehamn tillsammans med två katter. Redan efter första dygnet hade Ben skrämt dem hemifrån.

Bortom knotten och myggjävlarna är det fint där mina föräldrar bor. Det är lätt att slå ihjäl en förmiddag med hållpunkterna "samla sten i en hink" samt "gå till vattnet och kasta nämnda stenar i sjön". 

Eller genom att bara åka omkring på bussen (solstolen). 

Annars är det "ganska" kittat för lek hos mormor och morfar. Förutom att de har en miljard leksaker finns här barnvagn, bilstolar, spjälsängar (ja, plural), barnstolar, haklappar osv osv. De kan vara de mest barnbarnsälskande personerna som finns. 

Jag och barnen lämnade dock de äldre i skogen och åkte in till Kristinehamn en dag och träffade kompisar. Här är Olle och Bo. De har inte träffats på ett år eller så, men det var bara "OLLE!" "BOSSA!" direkt. När jag träffar någon jag inte sett på en fjärdedel av mitt liv så är det mycket stelare. 

I dag åkte jag in till byn själv och utsatte mig för det här: min gamla högstadieskola. Ser ni vemodet som drog in över himlen när jag klev ur bilen? Det försöker säga mig något. 

Men mer om det en annan gång. Nu har jag en övertrött och sur Ben bredvid mig. Mormor är inte här och jag ser EJ fram emot läggningen. I går höll jag på i två timmar och slet av mig en tånagel för att känna något annat än den enorma frustration som sprang ur situationen. "Men så farligt kan det väl inte vara att lägga ett barn?" kanske någon tänker nu. Men jo, precis så hemskt kan det vara. 

torsdag 9 juli 2015

Listigt

Vad kul att Ania bloggar igen! Jag snor hennes lista.

Beroende av:
Att ha något att se fram emot. Och kaffe. En jobbdag dricker jag ungefär åtta koppar.

Vad behöver du mest just nu?
Skaka av mig saker och ting.

Vad tror folk om dig?
Jag frågade Nils och han sa så här: "Smart och så, så klart, och att du har liksom en agenda som du försöker följa. Att du klär dig roligt och att du är en nervous talker. Lite så."

Stämmer det?
Jag tror det. Nils har känt mig i 12 år så han borde väl veta. Fast jag skulle aldrig kalla mig smart. Det är som att säga om sig själv att man har humor. Säger någon det så har hen inte det.

Vad får du ofta komplimanger för?
Att jag lagar god mat och städar och fixar hemma (har upplyst Nils om att jag vill få bekräftelse för dylikt). När det gäller utseende får jag komplimanger för mina gamla klänningar och för att jag inte är blyg med det röda läppstiftet.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Nästan aldrig, tror jag.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
"Det är då man inser vilken hastighet hjulet snurrar normalt /skriet-emoji/ ha det så gött på pre-semestern så hörs vi senare i sommar /massa fina emojis bl a öl/" Från min kusin. Jag tycker mycket om min kusin.

Nästa mål i ditt liv:
Tre mål. Springa en mil snabbt, spara ihop till insatsen till en ganska ny bil samt förändra min jobbsituation.

Hur svarar du i telefon?
"Maria Hellbjörn". Alternativt "Hej mamma!"

Vem ringde dig senast?
Mamma.

Antal timmar sömn i natt?
Åtta! Barnen är i Värmland hos mormor och morfar.

Hur känner du dig just nu?
Lite tipsy. Pirrig inför i morgon. Ska möta Nils på stan efter jobbet och fira att vi har semester och att vi kan göra precis vad vi vill för en kväll eftersom barnen inte är hemma. Glad. Ont i ryggen (Ben väger 12 kilo och vill gärna bli buren till sömns).

Vanligaste färgen på dina kläder?
Blå, tror jag. Jag passar rätt bra i blått. Speciellt nu när jag har nytt vitt hår.

Favoritdryck på morgonen?
Jag börjar med att juica något. I går morse gjorde jag juice på jordgubbar, vattenmelon, apelsin och ananas. Helvete vad gott. Men sådana finjuicer blir det så klart inte varje dag. Kaffe däremot. Jag känner verkligen hur kaffet gör mig piggare och gladare när det rinner genom kroppen. Jag minns inte när jag senast inte drack minst två koppar direkt på morgonen.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Mellan tio och elva om jag ska jobba. Vill verkligen vara i säng senast tio när jag har jouren (barnen), men det blir sällan såpass tidigt. Om jag har sovmorgon är jag kanske uppe till ett.

Är du blyg?
Jag vet inte om det är blyghet eller min inneboende rest-efter-mobbingen som gör att jag alltid känner mig liksom ovärd och nervös i nya sammanhang där man ska göra ett intryck. Men jo, jag är väl långt ifrån en självklar minglare. Om man säger.

Sysslar du med någon idrott?
Livet är för kort för sport.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja, det gör jag.

Har du några smeknamn?
Jag är Mary utanför jobbet.

Har du kyssts i regnet?
Ja, gud vad mysigt.

tisdag 7 juli 2015

Status slow

"Har du gjort en installation i ett snapsglas med en yttepytteliten elefantörastickling? Varför har du inte lagt ut det på bloggen?"

Cathrin försöker peppa mig att hitta tillbaka till Bradpittsarmpit. Men det är något himla mörker nu alltså. Eller avsaknad av all form av handlingskraft. Varför ska jag göra någonting egentligen? Vad har jag att säga? Vem är jag att tro att är? Osv, ni vet.

Är jag kanske på väg in i en liten depression? Jag kan inte ens bete mig korta stunder. Festen i lördags. Folk jag aldrig träffat ställde vanliga frågor och jag hörde munnen säga "ja, jag tycker att livet är så konstigt, ju mer tid som går, desto konstigare blir allting känns det som" medan en tomte i huvudet ropade "hallå! hallå! säg något normalt! ser du inte hur de backar bort från dig med forcerade leenden?".

Äsch, kanske var jag bara ringrostig. Ovan vid att gå på fest, ju. Speciellt där det finns många jag inte känner.

Jag springer i alla fall. Nio gånger på två veckor. Det är mycket. Kanske också ett tecken på att jag försöker stävja ett mörker?

Blablabla.

Nu ska jag tänka positivt. Jag ska tänka på det här, som säkert kommer att skingra molnen:

I morgon kommer mina föräldrar till Göteborg på morgonen och tar med sig barnen på vändande tåg och lämnar mig och Nils helt ensamma i Göteborg fram till lördag. Det ni. Vi kommer att kunna ses på stan efter jobbet och bara helt planlöst gå omkring. Får en nästan svindelliknande frihetskänsla när jag tänker på detta (hm, kanske inte är depression ändå?).

Sedan är det semester snart också. Då ska jag läsa tre böcker, bada i havet, springa ännu mer, lära mig grilla, träffa kompisar och kanske-kanske gå lite på Way out West (torsdagen i så fall).

lördag 4 juli 2015

Kanske mer ämnat för Instagram, men det är så glest här

Uppdatering: ibland är det väldigt roligt allting också. Som när det vaknas takfest med 4th of July-tema ordnat av två true Americans. Jag kommer att vara tio år äldre än de flesta på kalaset, men vad tusan. Har en rätt bra kostym.

måndag 29 juni 2015

Vi bara lyder

På Bradpittsarmpit är det tyst, men i mitt huvud skriker vildvittrorna. Ni vet, ibland kanske ens kompis frågar om det är vi som är de konstiga eller de normala och så kan inte hjärnan sluta mala på flera dagar.

Vad tänker folk ens på? De som inte tänker på patriarkatet och glädjebussen (att de som äger mer än hälften av resten av världen endast är 85 personer och att de får plats på samma buss) hela tiden. Vad tänker man på då? Vad studsar man sina beslut och livsval mot?

Ibland tänker jag att det vore skönt att inte vara feminist. Inte fundera så mycket. Inte må så dåligt. Bara lalala, här är lilla jag i stora världen och jag förtjänar allt jag har omkring mig och vill jag ha mer så är det väl bara att …

Lalala.

Nä, men vad tänker folk på? Hur gör folk? Hur lever folk utan att må dåligt?

Låter jag elitistisk när jag ställer de här frågorna? Som att jag tror att jag har kommit på något som de flesta inte har?

Jag menar inte det. Jag tror verkligen inte att jag är unik och grejen är att jag ju inte ett enda svar. Jag är själv en del av problemet. Jag är så jävla norm core med mina barn och man och mitt hus och mitt jobb och mitt ägande.

Jag har inga svar, men jag mår dåligt nästan jämt. Sämsta möjliga.

Jag ska försöka bota detta med mina vanliga lindrings-grejer (städa, prata med de jag vet känner ungefär likadant, planera och plantera, jogga – har börjat bocka av pass på ett löparschema – lägga mig i tid, läsa böcker osv).

Tills det känns bättre får jag luta mig extra mycket mot mitt raison d'être (här sammansvurna över en iPad-skärm). Titta på dem och bli påmind om varför jag går upp om morgnarna. Åh.

onsdag 24 juni 2015

Not fair

Medan jag får rapporter hemifrån om att Ben tog sig en "liten lur" på fyra timmar i förmiddags ("kämpig natt?" undrade pappan) har jag tillbringat morgonen med att bita mig i läppen för att inte bli arg på dumheter samt googla när det är okej att äta lunch som tidigast.

Where is my mind

I morse (?) gick vi upp klockan fyra, Bennifer och jag. Detta efter en superkämpig natt med många uppvak.

Då detta var tredje natten på raken som varit extraordinärt dålig (sjuk Ben, sjuk Bo, orolig samt pigg Ben) (prickade verkligen in de dåliga barnen att sova med) så vet jag inte ... hur det ska gå ... det här.

Ska till jobbet också. Skrattar som Jokern.

Nämen god bless Drömmarnas trädgård i alla fall. Nu ska jag göra pannkakor. Något gott ska komma ur detta.

tisdag 23 juni 2015

Eller som Beatrice Eli själv sa: det är ett vidrigt sätt

Kollade förresten på Nyhetsmorgon i morse, som en kan göra under vabb, och blev som vanligt lite förvånad och mycket arg när en journalist använder uttrycket starka kvinnor om ... ja, kvinnor som inte är muskelbyggare. I det här fallet Beatrice Eli. Hon beskrivs ofta som en stark kvinna. En kvinna som gör det hon vill göra. Eller som har ett eget uttryck. Eller som väljer att tro på talangen. Eller VAD DET NU ÄR som gör att journalister måste använda uttrycket stark kvinna. Fan vad arg jag blir. Okej när random rando säger det, då kan jag vara saklig och dra igenom varför det inte är en bra sak att säga. 

Som att ...

- Det cementerar bilden av att en kvinna som är stark är en udda fågel. 
- Alltså jag menar att när man beskriver en person som en stark kvinna förutsätter lyssnaren medvetet eller omedvetet att en epitet-fri kvinna är svag. Att kvinna = svag, men här har vi en stark kvinna. 
- En man beskrivs oerhört sällan som stark om det inte handlar om fysisk styrka. En man som gör det Beatrice Eli, eller för den sakens skull hennes flickvän Silvana Imam, gör skulle aldrig beskrivas som en stark man. Det är ett litet tips, att om man är osäker på om ett epitet eller attribut är okej så kan man testa att använda ordet om en man och se hur det känns. Känns det udda så kan man låta bli. Så blir allting lite bättre.
- Var var jag nu.
- Jo, det är lite samma mekanismer som ligger bakom varför det blir kränkigt när man säger white trash. Undermeningen blir att det som "bara" är trash automatiskt är svart. Säg inte white trash heller. 
- För övrigt är det väl ändå ett jävla attributande när det gäller kvinnor som gör saker. Det är kvinnliga fotbollsspelare, tjejband, kvinnor som har kvinnosaksfrågor. Om man vill att människor överlag ska få vara fria måste vi sluta ge folk så mycket attribut. Som stark kvinna. För att hon har en jävla röst? Helvete, nu blir jag arg igen. 

I alla fall, jag kunde hålla mig saklig ganska länge, men det var för att jag föreställde mig att jag pratade med en icke-journalist.

Men när tusen på tusen journalister fortsätter att beskriva Beatrice Eli och Silvana Imam och andra artister med ... ja, som ni ser är det svårt för mig att säga vad det är som gör att de måste beskrivas som starka. Journalisterna kan oftast själva inte ens beskriva det, så varför i jesu namn måste de hålla på. Åh. 

Jag som är rädd för feber

Annars då? Jag har vabbat Ben i två dagar och i dag fick jag åka och hämta en ledsen Bo som klockade in på 39,4 grader.

Nu har alla i familjen haft runt 40 graders feber (eller säger man tre grader, då normaltemp är cirka 37?) utom jag. Så att, eh, det är väl bara att förbereda sig på att följa upp vabben med några varma sjukdagar.

Fan alltså, när man vet att sjukdomen kommer att komma och man ser både pengar och roligheter flyga iväg. Insåg för ett tag sedan att man måste ta vabb och sjukdagar i beräknande när man beräknar budget. Vet inte om jag och Nils någonsin har fått varsin hel lön.

Men men, ingen ska säga att jag gick ner utan en strid. Det här är en stor bit ingefära, en rödbeta, en citron, en apelsin och ett äpple. Jobba nu antioxidanter.


Viktig konsumentinformation

Köp inte den här.

Ingen ska behöva lukta så.

måndag 22 juni 2015

Nyläst

Jag har läst Caitlin Morans skönlitterära debut: How to build a girl. Den handlar om Johanna som bor i Wolverhampton med sin deprimerade mor, alkoholiserade far, storebror, lillebror och "the accidental twins" som är nästan nyfödda.

Familjen får bidrag, eftersom pappan inte kan jobba efter en arbetsplatsolycka där han föll en massa våningar och bröt det mesta i kroppen. För att döva smärtan efter alla operationer äter han väldigt mycket smärtstillande och dricker väldigt mycket Guinness. Det är väl inte helt uttalat, men jag fattar det som att mamman inte jobbar på grund av de små barnen + en förlossningsdepression.

Pappan tänker att han när som helst ska slå igenom som rockstjärna och rädda hela familjen från nästan-fattigdomen de lever i, men i stället händer en nästan rakt motsatt sak: de förlorar sina benefits och tvingas leva på 11 procent mindre pengar än tidigare.

11 procent låter ju inte så mycket, tänker Johanna. Men det är mycket för en familj som lever på gränsen. Det är skillnaden mellan att ha frukt hemma och att äta mjöl/vatten/jäst-bröd med margarin två måltider av tre.

Caitlin beskriver det här så snyggt, vad de elva procenten betyder. Det märks att hon har stor erfarenhet av det liv Johanna lever. Det är nästan så att det är svårt att tro på det Caitlin säger i början av boken, att den inte har något att göra med verkliga personer utan är helt fiktiv. Speciellt eftersom Johanna ger sig ut på en rädda-sin-familj quest genom att hitta på en karaktär, spela den så himla bra att hon lurar alla och slå igenom som musikjournalist sexton år ung. Det gjorde ju Caitlin också, om jag inte blivit felinformerad.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Den här boken är väldigt rolig. Och när den handlar om just klass, speciellt när det pratas om ämnet genom musikern John Kite som följer med som en idol/bästis/livsguide till Johanna boken igenom, så är den briljant. Ryser när hon läser hans debattartikel om fattiga i England, till exempel.

Läs den här boken:
JA   NEJ   NJA


söndag 21 juni 2015

Katten och Knäet for presidents

Vet ni hur genomfin min vän Cathrin är? Ni med barn kommer nog att unisont säga WOW HELVETE WOW strax om ni läser vidare och ni som inte har barn kan nog ändå fatta.

Det var ju lite synd om mig, tyckte jag, som efter att ha roddat barnen ensam största delen av förra veckan pga Nils jobbresa fick göra det IGEN den här veckan eftersom Nils blev sjuk. (Det var såklart synd om Nils också, men jag hade lite svårt att rota fram den sympatin just där och då).

I alla fall. Cathrin tog del av min frustration via bloggen och skickade ett meddelande till mig sent i onsdags kväll.

"När kommer ni hem från förskolan? Jag tänkte komma och hämta barnen och så får de sova hos oss i morgon, så kan du och Nils få en lugn kväll och så är barnen redan här när ni kommer på midsommar." löd det på ett ungefär.

Så JA, så gjorde vi och allt gick jättebra, för våra barn älskar Cathrin och Joakim mer än glass och jag och Nils kollade på Game of Thrones och åt gopasta och vaknade utvilade på midsommarafton då vi hoppade in i vår mål-bil (vi hyrde en Minicooper över helgen för att testa den och bli ännu mer peppade på att spara till en egen) och körde till Anneberg och firade midsommar och sedan, håll i er, fick vi sova i stugan på gården och så tog de barnen en natt till.

HERREGUD vad de ställer upp.

Jag vet inte vad vi skulle göra utan dem. Flytta hem till någon av våra uppväxtorter, där det finns släktingar?

It takes a village. It takes a village. It takes a village.

I dag tänker jag en del på att det är härligt att vara blomvakt. Vi tar hand om min kompis Elins blommor över sommaren och det är som en djungel hos oss. Vill alltid ha det så.

Jag tänker också mycket på Ben. Han var liksom helt låg i går och även i dag. Vi var vid Tjolöholms på midsommardagen och han ville inte åka någon karusell (de hade tivoli) eller ens fika. Kollade tempen på honom i går, men det var inget. Men i dag hade han nästan 40 grader. Stackars lilla. Han sover nu, med både alvedon och ipren i rumpan. Jag kommer att vabba med honom i morgon och han kommer att missa sin förskoleavslutning. Lille bubblan. Önskar att han kunde uttrycka sig med ord så att vi fattar lite tidigare när han mår dåligt.

torsdag 18 juni 2015

Corner office

Jag har bytt plats på jobbet och inser vad mycket det betyder hur en sitter. Eller hur jag sitter.

Innan jag flyttade in Kattrummet (eller feministrummet, vilket jag också hört att det kallas) på jobbet satt jag i det som kallades "den kreativa studion" och herregud vad jag inte passade in. Det var olika spotifylistor på olika högtalare och det var öppet och glatt och jag satt mitt i "gå till köket och hämta kaffe"-trafiken. Eftersom jag tydligen är dragen till shiny things tittar jag upp så fort jag ser en rörelse i ögonvrån, så jag satt i princip som en nickedocka hela dagarna.

Sedan jag flyttade in in Kattrummet har jag haft mycket mindre ångest på jobbet. Här kan man stänga dörren om sig och vi är sällan fler än fyra samtidigt. Här kan man gråta och säga sanningar och en gång sov jag en liten stund på golvet. Dessutom är det fritt fram att pynta glasväggen som man vill, så det är allt en kreativ studio det här också. Fast lugnare.

I går flyttade jag från min vanliga plats in till hörnet av rummet och nu känner jag mig ännu lugnare. Jag har nu en vägg bakom mig, en vägg på vänster sida, min favoritkollega tre meter till höger och ingen kan se mig från korridoren. Det är något med väggar, att omslutas. När jag blir sur på KBT nästa gång ska jag testa att sätta mig i en mycket liten låda. Med tak.

Mina kraftdjur är på plats också.