söndag 16 juli 2017

Att vara kvinna är bland annat att ha händer som fnasar och snippa som spricker

De två sista äventyren (skulle ju göra minst ett äventyr om dagen) under WEEK OF FUN blev Lundbybadets utomhusbad på torsdagen och Lek och bus-landet på fredagen. Sedan gick barnafadern på semester och livet blev enklare.

Älskar att vara mycket med mina barn (doh), men just nu är det jobbigt med Ben som ständigt, i varje ögonblick, testar om min kärlek är villkorslös.

Det är den. Men bläää vad det är urlakande med de konstanta bråken.

På kvällarna säger jag att jag älskar honom vad som än händer och för alltid. Då säger han att han älskar mig också och så kramas vi jättehårt. Känns som att han behöver stryka ett streck över det som skett under dagen (dagtid säger han uttryckligen att han inte älskar mig) för att kunna komma till ro och somna. Det är en fin stund. När han sedan vaknar morgonen efter dröjer det fem-tio minuter innan han kommer på att han ska vara arg och besviken. Det är också en fin stund. Sedan svartnar det för honom och så börjar det om...

MEN this too shall pass och nu är hela familjen ledig. Nils och barnen är i Halmstad och jag ska snart ansluta. Ska "bara" städa klart huset inför AirBnB-gästerna som anländer i dag. Ett gäng fotbollsdomare som är i Göteborg för Gothia cup.

Det är pyttelite deppigt att jag njuter så av att gå runt och städa i ett tomt hus. Att det är min lugnaste och skönaste tid. Är inne på andra dygnet nu och har helt klorfnasiga händer, men är liksom rätt tillfreds.

I dag la SR ut mitt andra Tankar för dagen, förresten.

Jag måste nästan skamduscha när jag hör presentationen. "Kommunikationsstrategen Maria Hellbjörn." VEM TROR JAG ATT JAG ÄR? Usch och fy.

Men jag pratar om snippor som spricker och det kan inte bli för mycket snippsprickeri i public service, tycker jag, så därför är jag liksom ursäktad. Sa jag själv till mig själv...

onsdag 12 juli 2017

Loppis i en annan del av Kungsbacka och en nöjespark mitt i industrisemestern

Bossas, Bens och mammas WEEK OF FUN fortsätter oförtrutet, trots en viss ... trots från en av deltagarna.

I går åkte vi till Kungsbacka där vi träffade Katten och bebis-Marit på Röda korsets second hand. Jag hittade en klänning till Ben som jag tyckte var både fin och praktisk (skydd mot sol och så) ...

... och Ben hittade en liten brudklänning helt på egen hand.

Jag köpte också en del ugnsfast. Mmm, ugnsfast.

Och så sov vi över hos Katten i Anneberg och åkte allihopa till Liseberg i dag. Här ska vi precis åka Kaffekopparna. Det var rol! Älskar att Coop samarbetar med Liseberg i år så att man kan hämta ut åkpass på MedMera-poängen. Ja, jag tjatar en del om pengar och att saker är dyrt, men det handlar ju så mycket om pengar när man ska ta sig fram och göra saker, no? Vi är oerhört privilegierade som äger vår bostad, men vi har inget sparat och inte så mycket "ta sig fram"-stålar. Det är verkligen månad till månad. Så att kunna köpa entré och åkpass med Coop-appen är guld och gröna skogar värt. SOM Ben gillade karuseller, förresten. Han är precis lagom lång för att få åka det mesta i Kaninlandet och trots milslånga köer hann vi en del.

Stackars Bo, dock, som inte fick åka så många av de vilda rajdsen hon ville hinna med. Det var köer från här till evigheten. Vi klämde dock in en tur på Lisebergsbanan, trots att jag och Nils sa att det skulle bli en väldigt lång väntan och liksom hintade om att det inte var värt det. När vi stod där i kön så sa hon bland annat:

"Mamma, det här är så värt det. För vi har verkligen förtjänat det här."

Och:

"Mamma, tack för att du stod på min sida förut. Att du stod upp för mig när jag ville åka."

Hon har så vuxligt språk ibland, mitt sexåriga barn.

tisdag 11 juli 2017

Ett idogt jobb och tankar för dagen

Vi tog oss in till stan i går och mötte Nils på Bergakungen för vår allra första familjesittning på bio. Bossa var SÅ peppad, så fallet blev högt när vi upptäckte att jag köpt biljetter till visningen med engelskt tal. Själv blev jag arg, för jag tyckte att Nils kunde ha fixat biljetter. Han som inte hade barn runt sig  hela dagen och dessutom satt vid en dator. Ändå kom det där whatsapp-meddelandet "löser ni biljetter?" på eftermiddagen och projektledaren i familjen biföll.

Jaja, det gick att byta till klockan 18-visningen i stället och vi hade det bra på Hedens lekplats i väntan på film. Dock föll min planering om att äta middag hemma efter bion pga detta, så vi fick göra en Lasses på Heden-abbrovinch. Gott och allt det, men gud vad dyrt ett enkelt biobesök plötsligt blev.

Biobiljetter, drygt 400, popcorn till lekplatsen (Ben vägrade lämna bion utan popcorn, han kom ju dit för popcorn) 40 spänn, middag på Lasses cirka 200, ny omgång popcorn och dricka till alla, cirka 150, parkering i fyra timmar, 100. 

Tjatigt att hänga upp sig på vad allt kostar, men gud vad allt kostar.

I alla fall, på väg hem la jag mig i fel fil vid Ullevi, varpå jag mumlade något fult ord så att Bo fattade att jag kört fel. Då suckade hon högt och sa:

"Nu kommer vi aldrig hem, för att du körde fel, mamma. Och dessutom klantade du dig med bion."

Jaja, ett idogt jobb.

I dag sänds förresten mitt första Tankar för dagen. Det handlar om det sorgligaste jag vet. Jag hoppas att det här inte kommer att landa fel hos min släkt. Jag försöker peka på en norm (som jag ju gör mest hela tiden) och inte på något personligt, även om det klart blir personligt att prata om familjen. Skulle bli jätteglad om ni säger vad ni tycker om det.

måndag 10 juli 2017

Bossas, Bens och mammas WEEK OF FUN

Så lämpligt att min ensamvecka (Nils jobbar) med barnen skulle föregås av en barnfri dito. Då är man ju extrasugen på  att mysa runt och hitta på grejer och lite mer tålig vad gäller skrik och panik. 

Vi har bestämt oss för två saker: den här veckan ska vi äta glass minst en gång om dagen och så ska vi hitta på minst en äventyrlig sak per dag. 

I dag började vi starkt med ett mycket tråkigt besök på Närhälsan. Vi har så många kallelser på Bens bord nu (en måndag i augusti har vi tre läkarbesök på samma dag, eh) att jag inte ens visste varför de ville ta blod i dag, men de förklarade att de bland annat skulle kolla hans immunförsvar samt hur han tolererar gluten. Det var INTE kul att stickas och tappas...

... men ännu värre var det med urinprovet (som inte ens gör ont?!?!). Jag trugade och mutade (se bild) under en timmes tid. Sedan blev han för nödig för att kunna stå emot. Skrek dock som fan när jag höll muggen under. Han ville "BALA KISSA I VATTNET!". Blev tillräckligt för att ta prov i alla fall, kollade med sköterskan. 

Efter den morgonen kunde dagen bara bli roligare. Vi drog till Kyrkbytorget och köpte glass...

... och fick välja vad vi ville (vilket betyder att jag styr in dem på grejer som kan hålla dem sysselsatta en stund) på Kyrkbyns 2nd hand. Bo fick äntligen loom-bands som hon önskat sig länge.

Ben är ju tokig i sina hästar. Han fick en ny little ponny och en målarbok. 

Joråsatt ... nu är klockan 11:33. Nästa aktivitet är Dumma mig på bio klockan 16. Får se vad vi hittar på fram till dess. Bossas, Bens och mamma WEEK OF FUN rullar vidare. 
 


torsdag 6 juli 2017

Sizzle and smooth

Högt och lågt på bloggen nu, men hudvård va? Skönt det kan vara.


Jag har nu testat The Ordinary-produkten AHA 30% + BHA 2% Peeling Solution. Helt och fullt inspirerad av Kakan har jag velat testa det där med att syra ansiktet ett tag. Det ska ju vara magiskt. Ut med det gamla kläggiga och fram med nytt och fräscht. Bränn ut porerna, bara!

Och det gör verkligen skillnad. Eller det gjorde på mig i alla fall. Efter andra gången, tidigare i dag, kunde jag inte sluta skölja ansiktet när de tio minutrarna gått kändes min hy annorlunda när jag sköljt mig. Helt mjuk och jämn, liksom. Kanske vill jag läsa in för mycket positivt i det här, men jag tycker mig också se en skillnad.

Det sved rätt bra under de första minutrarna, men la sig ganska snabbt. Jag kände ingen direkt lukt, men färgen är blodröd, så det är lätt att vara säker på att man fått bort allt.

Annat positivt är att både den här och hyaluronsyran och squalane-tjofräset kommer med små pipetter. Känns mysigt att hålla på med de små dropparna.

Även primern var toppen. Blev helt len. Älskar också att jag nu, om jag vill, har så många moment i min rutin. Stå där i badrummet och ta hand om mig.

INTE ALLA MÄN (men varenda kvinna)

Jag pratade med Nils och en kompis i går om Bråvalla och Knyckare och nämnde att jag blev våldtagen när jag var ungefär 20. Alltså jag fattade inte då att jag blivit våldtagen, men jag blev överraskande fastspänd med handklovar i en sänggavel och han som gjorde det tryckte in sina fingrar i mig fast jag inte ville. Så det var ju våldtäkt. Vet jag nu. Men alltså det var ju så himla normalt. Att bli tagen PÅ snippan på uteställen hände ju jämt. Så att någon skulle in där … även om jag inte ville. Och förresten var jag ju full och hade följt med honom hem och trots att hela min kropp – inklusive min mun – sa nej så hade jag ju försatt mig. Och vi vet ju hur killar är…

I alla fall så blev Nils förvånad över att det hänt. Och när min vän, under samma sittning, berättade sin våldtäktshistoria – ofrivilligt penetrerad på ett hotellrum på charterresa i 18-årsåldern – blev han liksom ställd. 100 procent av snippbärarna runt bordet hade blivit våldtagna. Ingen av oss hade anmält eller gjort en grej av det eller ens pratat om det som att det var något trauma. 

Men även om det inte är ett trauma så sätter det sig. Varje situation med en man är en potentiell fara. Man gör riskbedömningar, hela tiden. ”Okej, nu är jag ensam med hantverkaren/naprapaten/chefen och ingen ser mig och dörren är stängd. Hur bedömer jag den här situationen? Hur ska jag planera min kväll, hur tar jag mig hem, hur bemöter jag olika personer på internet, vem får se mig, var kan jag befinna mig?” 

Jag fick en hand innanför trosan på en jobb/bransch-fest en gång. Han som gjorde det dök senare upp på en ny arbetsplats, den här gången som kollega. Han hade glömt mig och tafsade igen. När fyra andra kvinnor på jobbet gett uttryck för att han trakasserat dem sexuellt gick vi samman och anmälde. 

HR-chefen på företaget frågade mig om jag kanske övertolkade. Kunde det inte ha varit fråga om en komplimang? Jag slutade sedan. Han är kvar. 

Mitt livsutrymme är begränsat på grund av hotet från män och jag har liksom accepterat det. Det är så normaliserat. 

Men tänk om det kunde få pågå en musikfestival under tre dygn där man kunde få släppa ner axlarna? Inget hot. Lämna våldtäktskulturen för några dagar. Mysigt det skulle vara. 

tisdag 4 juli 2017

Det är inte Paula's choice, men

Två löftesrika inköp i dag. Dels ett ... tadaaa TÄLT. Vi tänkte testa campinglivet i sommar. Jag inser att det kan vara en idé som låter roligast i teorin. Det kanske blir kallt och regnigt och surt och jävligt. Men innan jag vet säkert så tänker jag att det blir alldeles underbart.

Planen är att hitta en camping med kul för barn i närheten av Malmö (någon som har tips?) så att vi kan vara på plats tidigt på inspelningen av Sommarlov någon dag. Hade gjort Bossas sommar.

Min oerfarna campinghjärna tänker nu att fördelen med tält är att det blir mysigt och som ett äventyr. Och OM det inte skulle vara för oss får vi väl sälja det. Skulle det däremot vara up our alley har vi massa kul framför oss. Kostar ju nästan ingenting med tältplats jämfört med till exempel en stuga, på en camping. Heja Sverige friskt humör, nu kommer vi. Ska bara köpa sovsäckar, liggunderlag och ... kåsor och sporks (?) också.

Andra inköpet gjorde jag för ett tag sedan, men jag fick hämta ut paketet i dag.

There's a time and place for everything och efter att barnen gjort inträde i mitt liv har det inte varit läge att lägga lika mycket på hudvård som jag gjorde förut. Vilket är helt vrickat, ju, för om man någon gång behöver bra dermagrejs så är det väl i tider av sömnbrist, ständig oro och en konstig känsla av att alltid vara jagad?

I alla fall. Efter Bo gick jag från Dermalogica till Nivea  eller Apotekets billigaste och efter Ben (eller kanske mest efter att jag slutade lönearbeta med en mycket dynamisk månadsinkomst till följd) hamnade jag i Cien-land (ja, det är Lidls egna märke). Inget fel på det, såklart, men jag lyssnar på Under huden och har allt drömt om lite mer fräsande resultatinriktade prylar, jag också.

Men jag har inte råååd med de syror som Kakan tipsar om :(


Men så var det budgetspecial i två avsnitt av Under huden och Kakan nämnde liksom som hastigast (jag fick spola tillbaka) The Ordinary. Det är alltså produkter med de där ingredienserna "alla" pratar om – fast billigt. KAN DET VARA BRA?

Snart får jag veta, för i kväll ska jag fräsa loss med bha-syra toppat med aha-syra och fuktbindande hyarulon och kanske den som heter "100 % plant-derived squalane" som jag inte har någon aning om  vad det är, men som jag köpte för att komma upp i fri frakt.

Återkommer med utvärdering.

måndag 3 juli 2017

Mig äger ingen

I går körde jag Flams och Trams till stora torget i Vara och mötte upp mina föräldrar som körde från Värmland. Vi brukar göra så, mötas längs med vägen, så att vi inte behöver lägga en hel dag på överlämning när det är dags för all inclusive hos mormor och morfar. Fast den här gången var de extra snälla mot mig som bara behövde köra 10 mil enkel väg medan de fick 17.

I ALLA FALL så skrek jag av glädje när jag kom hem i går kväll efter överlämningen, för nu ska jag och Nils vara barnfria i nästan en hel vecka. En vecka utan att behöva hämta, lämna, tjata, natta, stressa osv. Vi kan äta middag hur sent vi vill och vad vi vill. Vi kan ses på stan efter jobbet och göra vad som helst. Vi kan städa huset och njuta av att det kommer att vara fint även dagen efter att vi städat.

Det är nästan lite stressande med alla dessa möjligheter. Men det överskuggas av den enorma frihetskänsla som rasar i kroppen min för tillfället. I dag, till exempel, ska vi dricka öl och gå på Pingisklubben på Pustervik.

Dock att mitt stora barn sa så här i bilen:

"Mamma, när vi ska vara i Värmland utan att du ska vara med så är det som att du lämnar bort oss på barnhem."

Och när vi skildes åt sa hon:

"Hej då mamma. Vi ses aldrig igen."

fredag 16 juni 2017

Radiomanus och lifehacks

Jag är fortfarande i överlevnadsmode. "Om jag bara tar mig i genom den här veckan och nästa så kanske..." Ni vet, hemskt mycket jobb, hemskt mycket annat. Den här helgen ska jag jobba större delen av söndagen och göra två roliga saker på lördag (1. hänga med Ylva som gör ett mycket efterlängtat besök i Göteborg, gud vad jag ser fram emot detta 2. på kvällen/natten ska jag på releasefest för min kompis Carl-Henriks nya poesisajt). Det blir bra, men jag känner stressen av att inte vara färdig med texter jag tänkt att jag skulle vara färdig med nu.

Har jag sagt att jag ska göra några "Tankar för dagen" i P1 i sommar? Har spelat in två och ska spela in två till. För mig är detta så enormt stort att ångsten går på full blås när jag tänker på det. Att få en arena i public service där jag får prata om vad jag vill. Så viktigt att det blir bra. 

I alla fall. Två sådana manus måste jag få ihop i helgen (de två jag redan spelat in handlar 1. om snippor som spricker (of course) och 2. om det sorgligaste jag vet). Därför känns det som lite stökigt att det är så mycket annat i helgen. Önskar att jag inte behöva jobba med politiken på söndag. Men samtidigt har vi ett val att vinna nästa år, så att... 

JAJA, DET ORDNAR SIG! 

I dag är Bo med på kontoret, för fritids är stängt. Nils gick göra en manöver och ta med sig Bo i morse när han lämnade Ben, så att det skulle se ut som att Bo skulle till skolan. Annars hade Ben krävt att få slippa förskolan. Och då hade det inte gått att jobba. 

Nä, nu ska jag försöka skriva manus. Ska bara berätta om två nya upptäckter som underlättar mitt liv när det är körigt:

1. Photo booth. OMG, det går att sminka sig vid datorn! Sist i hela världen upptäcker jag detta, men men. 


2. Städservetter från Lidl. Så bra grej! Har en i badrummet på övervåningen nu och ska köpa till toan på nedervåningen också. På under tio sekunder kan vi (läs jag, för det är alltid jag) nu fräscha till handfat och klosett, utan att behöva mecka med såpvatten eller ren fiberduk. Hurra! 

onsdag 14 juni 2017

Fin utveckling sedan jag gjorde det för 30 år sedan

I dag var det Bossas första skolavslutning och jag ska inte bli långrandig eller sentimental, men hör nu här. Alla elever i jämna årskurser (nollan, tvåan, fyra, sexan och åttan) och deras släkt samlades i gympasalen för show. En av konferenciererna, en sjätteklassare, påade förskoleklassernas framträdande så här:

"Och nu ska förskoleklasserna sjunga. Och tänk nu allihop på att det är viktigt att alla får vara sig själva. Du kan vara kille eller tjej eller något där emellan. Det spelar ingen roll, bara du är dig själv."

Och så klämde 70 sexåringar i med Lalehs "Bara få va mig själv". Tänk när de tar i från tårna och skriksjunger "jag ska aldrig ta skit igen".

SÅ STARKT.

Nu har hon sommarlov. (Eller ja, hon ska ju gå på fritids några veckor till, det är ju inte som att vi föräldrar kan vara lediga i tio veckor. Eller kan föräldrar det?)

måndag 12 juni 2017

Ska det vara så här, det känns rätt orimligt ibland

I helgen var jag och Nils på temafest i Halmstad. När man osade till festen fick man ett mejl med information om vem man skulle gå som. Jag älskar temafester – tycker att de är livet. Den här var extra extra kul, för alla hade gått in för det så hårt och verkligen satsat. På bilden ser man kanske att Nils var Obelix och jag Cleopatra. Ben och Bo fotobombar...
Men nu är vi tillbaka i vardagen igen och den här veckan är som en parodi på det_berömda_familjepuzzlet. Okej, here goes:

I dag kom vi på klockan 7:50, när barnen och Nils var på väg ut genom dörren, att Bossa hade utflykt och skulle ha med sig "matsäck som ersätter lunch och gärna också lite gofika". Snabbt som ett svett slängde jag ett ägg i pannan och rafsade ihop en dubbelmacka i ugnsfolie. En fryst bulle ("det gör ingenting om den är lite hård, mamma") åkte med också.

Samtidigt hade Ben BVC-besök på morgonen. Det fick Nils ta. Läkaren var samma som under två års tid vägrade tro på att Ben hade ont på nätterna. "Har ni testat att ta upp honom? Eller kanske är han hungrig?". Nils upplevde att hon ville ta igen för tidigare misstag, för nu har vi remisser upp över öronen (no pun intended). Han ska få gå till logoped, på hörselkontroll och rör-kontroll och utredas av BUP. Förutom att vi ska hålla vidare uppsikt över hans ringa storlek. Vi fick ingen remiss för att kolla mandlar, vilket var vad jag hoppades mest på, men jag har ju också egenremissen jag gjorde till Sahlgrenska. Så det ordnar sig på något vis. Det är mycket nu, med Ben. Pedagogerna på förskolan pratar om en fyraårskris. Jo, något är det.

Okej, hetsveckan fortsätter i morgon, med tandläkarbesök mitt på eftermiddagen för Bo. Den får Nils också ta.

Sedan är det onsdag och skolavslutning. Och så är visst fritids stängt på fredag. Det hade vi missat helt – en annan förälder upplyste mig i dag. Det får vi ... lösa på något vis. Bo får följa med till kontoret. Fast vi har iofs möten...

Fredag eftermiddag: sommarfest på föräldrakooperativet.

Gah, jag har så fruktansvärt mycket att jobbskriva i veckan att jag skulle behöva sitta helt koncentrerad med det i tre oavbrutna arbetsdagar. Men jag kanske kan skriva på nätterna?

Jag brukar inte drabbas av jämförelsegrejen och tänka på hur andra familjer har det. Men nu undrar jag hur tusan folk löser allting.

Vet ni vad hjärnan min börjar tänka på nu? Jo, den tänker på att vi inte packat upp sedan helgen och att vi verkligen, verkligen borde städa vårt hus. Håhåjaja.

I dag gjorde vi i alla fall Labyrintslajm efter middagen som Ben inte åt (han sprang omkring och skrek att han inte älskade maten medan vi andra käkade) (tips: kolla in Labyrintpyssel på SVT Play). Och Mia Skäringers och Anna Mannheimers nya podcast är jättejättebra. Och är det inte säsongspremiär för Game of Thrones snart? *tänker positivt*

onsdag 7 juni 2017

Bananpengar, Bubbas vrede och flicktröjor

Här är några dåligheter från i dag:

Bens humör efter förskolan. Herre-himla-gud vad sur han var. Alla har ju dåliga dagar, men satan vad jobbigt det är när alla arga stjärnor linjerar i den fyraårige lelle kröppa på en och samma gång. Speciellt när mamman är helt dagvill pga långhelg och inte riktigt känner att hon hinner med. Mmm. Tålamod tålamod. Allt var NEJ och GRÅT och inte fanns det någonting hemma som gick att äta (lagade ändå exakt det han bad om - spaghetti och bacon - vid sidan om den andra middagen jag planerat but he be like HELL NO när han fick se specialbeställningen på sin tallrik) förutom BANANPENGAR och vi hade ingen banan hemma, så. (Bild från häromdagen när vi var på promenadloppis i Bräcke och Ben fick köpa en egen Hello Kitty. Då var han glad.)

När Nils kom hem drog jag snabbt till Lidl i Biskopsgården för att köpa bananer och bretzel. Bo älskar bretzels mer än livet så ibland frångår jag vanliga Coop för att bistå hennes kvällsmackedrömmar.

I kväll fick jag inga bretzels (de var slut), men jag fick en jävligt skakig upplevelse när en bil körde JÄTTEFORT rakt in i en rondell som jag redan äntrat. Snabbkörarbilen hade väjningsplikt, men måste ha missat att jag fanns? Jag fick göra en abbrovinch och tvärbromsa och liksom ställa mig på sniskan så att han (det var en han) kunde bröla förbi, men hade jag varit bara pyttelite mindre uppmärksam hade det definitivt blivit en krock. Noterade att personen i bilen som struntade i väjningsplikten satt och HÖLL PÅ MED SIN MOBIL när han körde. VAD FAN?

En annan dålig sak från i dag, när vi ändå är på ämnet, är att slå in en öppen dörr, men det handlar om de här tröjorna från Lindex. Bo behövde nya t-shirts och jag köpte tre från basutbudet "ta 3, betala för 2". Blandade från flick- och pojkavdelningarna och låt oss inte gå in på att de delar in kläder efter kön, men vi kan väl dröja oss kvar vid det faktum att det skiljer så jävla mycket i storlek på skiten. Dessa två t-shirts är båda i storlek 122 centilong. "Seså du flickjänta, in i det trängre plagget med dig, det förminskade livsutrymmet börjar här."

"Inte alla tröjor!" kanske någon säger nu, men jo, det gäller åtminstone samtliga t-shirts i basutbudet på Lindex, jag mätte.

tisdag 6 juni 2017

Nappstopp och killskor

Stor dag i dag. Ben lämnade sina nappar (de två vi hittade) till kaninerna på Liseberg. Det blev stort pådrag, med applåder och diplom. Han var mycket nöjd och mallig.

Vi trodde att det skulle bli världens svåraste nappavvänjning, eftersom ... ja, allt med Ben har varit mer eller mindre svårt. Men så gick det av sig själv. Vi var på Rhodos med Nils startfamilj (svärföräldrarna bjöd, så himla generöst) för några veckor sedan och jag som ansvarade för Bens packning tog med en (1) napp till Ben. Glömde helt enkelt. Och när han tuggat sönder den (som han gör) ville han inte ha den längre och då slutade han. Den kvällen tog nattningen en och en halv timme, men sedan var det absolut inga problem.

Bo lämnade sina nappar till kaninerna i samband med treårsdagen och det gick helt okej. Hon fick livets första lördagsgodis som "belöning", vilket kanske hjälpte. Men Ben har ju ätit godis sedan stan brann och han har som fyraåring färre ord i förrådet än vad Bo hade när hon var tre, så vi har dragit ut på det här med att komma överens om att sluta. Men så gick det så fint, hej och hå vad man aldrig kan veta hur något ska gå.

En annan grej som hände på Liseberg var att ett barn frågade Bo om hon var kille eller tjej. Och när hon sa tjej så ifrågasatte barnet Bossas skor (typiska killskor enligt barnet).

Nu på kvällen berättade Bo att det händer hela tiden. "Alla" (inte vuxna, men barn) frågar om hon är kille eller tjej och hon tycker att det är jobbigt. Jag frågade varför det känns jobbigt och då sa hon att det var för att det tog så mycket tid att förklara.

Vi spånade på vad hon kan säga nästa gång och kom fram till två saker.

1. Vad menar du? Tycker du att snoppen eller snippan ska ha skor på sig? Alternativt: styr du cykeln med snoppen? (En cykelförsäljare, vuxen, berättade för Bo häromsistens att "den där cykeln är en killcykel", vilket Bo tyckte var så knäppt.)

2. Men vad tråkigt! Får du bara välja mellan vissa slags skor? Jag får välja mellan alla.

torsdag 1 juni 2017

Skryt

Förutom att jag aldrig trodde att jag skulle få sova igen eller att jag skulle bli så gles mellan inläggen följer här några andra "det trodde jag aldrig"-grejer:

Köra bil utan att vara rädd för mitt liv. 
På bilden har jag precis köpt Julia Aurora. Det var ungefär ett och ett halvt år sedan och helvete vad läskigt det var att ta sig fram i Göteborg. Jag tog liksom körkort (på andra försöket) i Kristinehamn. En stad dit folk åker för att enkelt och snabbt få sin lapp. Göteborg är ... något annat. Vågade knappt köra till Coop i början och nu kan jag, med Waze-appens goda minne, åka nästan var som helst känns det som. Inne stan trots att hela Göteborg byggs om, bland spårvagnar och på chans. Vet inte exakt när det hände, men ungefär 18 år efter att jag tog körkort blev jag en trygg (i mig själv) bilist.

Prata på scen utan att vara kräknervös
HUR är det möjligt att jag kan tacka ja till att medverka som sakkunnig eller expert i olika sammanhang och babbla om olika saker i mikrofon? Skäms till och med när jag skriver det. Expert. HAHAHA. Ska jag börja skriva om mig själv i tredjepersonperspektiv i min presentation på LinkedIN-profil snart också? Nämen jag gömmer min jante bakom det faktum att jag aldrig skulle kalla mig det själv och det är ju lovande att folk vill höra mer om normer.

Ha ett eget kontor
Detta är bortom vad jag vågade hoppas på när jag och Kajsa började med firma på heltid för knappt ett år sedan. Ett eget ställe, bredvid Järntorget. Som vi får inreda hur vi vill och där vi har gott om plats för såväl skrivbord som konferens- och leisureyta.

Vi flyttade in i dag och här ska jag sitta. Som i en nook, eller vågar jag säga burspråk? Det är fönster åt alla håll i alla fall. Högst upp i Lagerhuset vid (på?) Heurlins plats.

Utsikten är ... Jag ser Liseberg och inloppet och Hisingen och säkert massa andra saker jag inte lärt mig (har inte så bra lokalsinne). Det luktar tjära och hav när man öppnar fönstren och vi hör måsar, spårvagnar och paddanbåtar. Det är som ett Göteborgsvykort.

Allt är så bra nu. Så man undrar ju nästan vad för skit som ska komma och bita en i...

tisdag 30 maj 2017

This is 37

I dag fyllde jag år och blev firad så fint. Jag gick som vanligt, på lämna-dagar, upp först av alla och hörde hur Nils grejade med grejs när jag stod och sminkade mig efter duschen. Vi möttes i hallen uppe och han bad mig lägga mig en stund, så att barnen fick sjunga. Nu vill ett av våra barn aldrig göra något som man ber honom om och det andra går inte att lura. Så Ben bevakade på avstånd och jag fick förklara för Bo att jag hade blött hår och var påklädd eftersom jag gått upp tidigt och gjort mig i ordning och sedan lagt mig att vila och råkat somna. Hon gick på det. Tror jag.

Hur som helst fin morgonstund! Med fina presenter. Bland annat nya skor.

Och en bok jag verkligen ville ha. Hade på känn att jag skulle få denna, för Bo frågade mig tre-fyra gånger senaste veckan "vad heter den där boken som du önskade dig, mamma".

Bo gjorde också en bok till mig.

Och berättade att jag är bäst, liksom.

Sedan jobbade jag med Kajsa, som vanligt, och hon hade köpt världens finaste blomspruta till mig. Och frukostfika jag gillar, dvs croissanter.

Så bra dag. Nu är jag inne på det 38:e (tack Calle som förklarade) året. Om det följer utvecklingskurvan det senaste så blir det overkligt mycket bättre än jag kunde ana när jag gissade mitt liv på högstadiet.

söndag 14 maj 2017

Ett litet liv

"Hon klagade och skrek och sedan blev det tyst." Här kommer en recap av vad som hände sedan:

Jag använde Kry-appen och fick fatt på ett recept på antibiotika som smakade tillräckligt ok för att få Ben att ta emot det. I Nutella. Mycket Nutella. Han blev frisk. Jag åt min Kåvepenin (helt utan Nutella) och blev frisk. Jag prisade Alexander Fleming och vi gick vidare in i #intesivhelgen2017. 

#intensivhelgen2017 var superrolig. Och väldigt intensiv. Förutom att jag jobbade (mitt parti, Fi, har lämnat kommunens ledning och det innebär en hel del hantering av media etc) så fyllde Ben fyra år. 

Lördagen började med att han blev helt_förstörd när jag, Nils, Bo och mina föräldrar väckte honom med sång. Och då sjöng vi ändå hans absoluta favoritlåt Ja må han leva (standard-request när vi exempelvis kör bil, han älskar den). Tog en kvart att få honom att komma tillbaka och intressera sig för paketen. Men då blev han glad. 

För att sedan mulna ur på nytt. Mycket känslor! (Klänningen och kronan var önskade och uppskattade presenter, även om det inte syns i bild.) 

Sedan kalaspreppade vi för Bens allra första förskolebarnkalas. Det var Hello Kitty-tema (på begäran) och jag pudrade en tårta...

... och dukade med katten på duken. 

Nils hade fixat en "fäst rosetten på Kitty"-lek ... 

... och jag hade, med mina föräldrars hjälp, blåst upp hundra ballonger som vi gömde i lekrummet medan barnen åt tårta i köket. Sedan bad vi dem att komma upp och då slog jag på 99 luftballoons när Ben öppnade dörren. Succé. Kan rekommendera ballongdisco. (Även om det mest var skräck-KBT för mig som är jumpy vad gäller ballonger.)

Direkt efter barnkalaset åkte jag till Johanneberg för att överraska Elin (den andra med glasögon i bild) som ska flytta till Umeå. Jag, Kajsa, Elin, Sara och Marie träffades på förra arbetsplatsen och har i dag alla slutat och gått vidare. Bandet vi har är starkt. Vet inte om jag pratat om TBUB på bloggen? Det är i alla fall vi som är TBUB. Står för "Till Berlin Utan Behå" pga åkte till Berlin ihop en gång och hade som ett manifest. Tänk vad det kan göra för sammanhållningen att finna varandra på ett riktigt jävla rövställe till arbetsplats, va? Förlåt, så kan jag ju inte säga utan att säga B. Men det där B:et är fog för en längre utläggning. 

Elin blev jätteöverraskad och det där med överraskningar som gör folk glada är ju livet. Vi hade en mkt rolig kväll i park på filt och sedan på lokal med Shuffleboard. Hade med mig kamera för fotosession med självutlösare så att jag kan framkalla goa gruppbilder som Elin kan glo på när hon är hundra mil (?) från oss i Norrland. La mig efter tre på morgonen och vaknade till en söndag som betydde möte med tre personer vars bloggar jag läser och som jag tycker så väldigt mycket om, trots att jag bara träffat en av dem (Johanna) förut. Det var Jenny, Johanna och Mirijam. (Fotocred: Sigge, son till Mirijam.) Vi fikade vid trädgårdsföreningen och ...

... sedan brunchade tre av oss på Ritz och tog bild efteråt när solen tittat fram. 

Jag var väldigt nervös (och lite bakis) och framstod väl som en ganska fladdrig person åtminstone till en början. Eller så är det typiskt sådant som bara jag tänker på? I alla fall var det fint. Jag är så glad för blogg. 

Nu ska jag kolla på Barnmorskan i East end och eventuellt pysa ut luften från de här, som mötte mig i trappslutet när jag kom ner från nattningen. Hävde ner dem från övervåningen, för jag tänker EJ sova nära sprängstoff. 

torsdag 4 maj 2017

Ben, min Ben. För att inte tala om min hals.

Så dagen efter mitt förra inlägg inleddes starkt med 39 graders feber (på mig) och ett mejl från en av föräldrarna på kooperativet som bad om ursäkt för att hans barn eventuellt spridit scharlakansfeber på förskolan och att man - om man blivit sjuk senaste tiden - borde gå och kolla sig.

Eftersom Ben såg ut som en prickig korv i ansiktet och var extremt hängig under helgen tog jag med honom till dropin-mottagningen på vårdcentralen i Sannegården och väntade tillsammans med bland annat andra kooperativmedlemmar som läst samma mejl. Andra som väntade var: jättemånga människor. Och när det blev vår tur kunde de inte ta några prov på oss, eftersom de hade läkarbrist och det ändå inte såg ut som scharlakansfeber på någon av oss.

"All for naught!" tänkte jag lite surt (samt: HÖJ SKATTEN), men var ändå nöjd över att medicinsk expertis bedömt att jag endast led av helt vanlig förkylning, så jag proppade i mig ipren och drog och jobbade. Hade aldrig gjort det som anställd, men nu hade vi leverans och presentation och ni vet. Egenföretagare. Kämpa.

Synd för alla jag kom i kontakt med, för i dag, när vi gick på bokad tid på vårdcentralen (de erbjöd oss en bokningstid om vi "verkligen ville ta prover" och den klamrade jag mig fast vid pga tidigare missade grejer på Ben), fick veta att både jag och Ben huserar ett myller av streptokocker. Team halsfluss!

Så nu käkar vi penicillin. Vilket betyder ingen förskola på hela nästa vecka. Dock att Ben vägrar ta sin. Han fick flytande Kåvepenin först och det gick verkligen inte. Ringde och tjatade till mig recept på tabletter i stället och det gick lite bättre. Krossade och la i sylt och han svalde kanske nästan hälften. Men grät och skrek och spottade när han kände smaken, så vi får se hur det går i morgon. Några tips på bra grejer att blanda ut med?

Passade på att dra Bens sjukdomshistoria för distriktssköterskan vi träffade i dag. Eftersom det inte finns gemensamma journaldatabaser (när ska någon fixa?) är man ju som ett blankt papper varje gång man träffar någon ny. Tänkte att hon kanske ville veta + att det här med andningen och hostan på nätterna känns som en grej att ta tag i och kanske hör allt ihop? Att han verkar ha så svårt för att andas när han ligger ner, att han hostar så mycket på nätterna, att han fortfarande lätt får problem med öronen och att han inte äter. Han äter verkligen för lite. Det är inget snack längre. Kommer ni ihåg att BVC var oroliga för att han vägde 12 kilo som drygt tvååring och sedan 12 kilo som drygt treåring? Han fick väga sig i dag igen och nu väger han 12,6 med kläderna på och han fyller fyra nästa vecka.

Någon kikade på hans mandlar i samband med de här två besöken och de är tydligen "väldigt stora". Tänk om det är roten till det onda? Tänk om han "bara" behöver få dem fixade och sedan börjar han äta och slipper den ansträngda andningen och hostan på nätterna?

Distriktssköterskan lovade att sätta bollen i rullning för att kolla vidare på mandlarna. Det är bra. Samtidigt får jag ångest av att behöva strida med Capio öron-näsa-hals igen. (Vi har sagt till BVC/vårdcentralen att vi inte vill gå dit mer, men det finns inga alternativ, fick vi veta.) (Och ja, klart det finns alternativ, men jag orkar inte bråka med vård mer. Orkar inte bråka med BVC också.) (Vi ska till BVC på fyraårskontroll igen om någon vecka och då ska jag fråga, men jag orkar inte bråka.) (Kanske bara hittar någon himla privatklinik i stället, om BVC propsar på Capio.) (Obs: vet att Capio är privat också, vilket för övrigt gör att det känns så konstigt att BVC skickar oss dit. Trodde inte att BVC samarbetade så med privata vårdinrättningar.)

tisdag 2 maj 2017

The worrying kind

Jag har tänkt att jag ska skriva något om det där som brann i hjärnan för ett tag sedan. Vilka åtgärder som togs och hur det påverkade stabilitetsnivån på måendet. Och nu, när jag precis hyperventilerande och gråtande öst ner spaghetti och köttfärssås i burkar och klistrat lappar på, med datum och innehåll, efter en lång jobbdag med molande värk i ljumskar och en hals som inte vill svälja så kan jag väl passa på. Att skriva om det.

Det går UPP OCH NER, som ni hör. Jag har varit gladare och piggare och inte lika surrig/snurrig efter åtgärderna:

- Lägga bort mobilen på kvällen och sova med väckarklocka. (Klyschigt, men det har gjort stor skillnad för mig.)
- Lärt mig behärska ocklumenering, likt Harry Potter, hyfsat väl. Och detta, mina vänner, har hjälpt mig komma till ro inför sömnen tusen gånger mer än timmarna med terapeuter och psykologer. (Googla occlumency Harry Potter om ni vill veta mer.)
- Läst om samtliga Harry Potter-böcker. Ger mig alltid en omhuldande känsla. Vågar dock inte läsa om dem för ofta, av rädsla för att magin ska gå förlorad.
- Fått ner min mamma som stannade i nästan en vecka i Göteborg och tog ALLT med barnen. Det var en tillfällig lösning, men oj vad jag inte vet vad jag hade gjort just den veckan om hon inte kommit. Jag sov i källaren och njöt.
- Sagt nej till åtaganden för föräldrakooperativet (nej, jag hinner inte sätta ihop en PR-plan för nyrekrytering nu etc) och inte mötts av besvikelse utan av förståelse, samt MINSKAD JOURTID.

Men paniken och hjärnbranden har också kommit tillbaka. Som i dag, när jag insåg att jag inte kan vara sjuk. "Kan och kan, det kan man inte råda över." Men det går inte. Nils är dunderdäckad och någon måste rodda med barnen. Annars dör de. Och någon är jag, för vi kan inte ringa någon med kort varsel.

Dessutom har vi en leverans inklusive presentation i morgon och jag kan inte säga till min arbetsgivare att jag inte kan förbereda mig eller vara med pga sjukdom för jag är min arbetsgivare.

Och det är självvalt! Givetvis. Precis som att det är självvalt att skaffa barn och bo i en stad där inga släktingar bor. Med det sagt så vill jag ändå få lufta hur jävla sårbar jag känner mig nu. Bara det att jobba till lite för sent och hetsa hem och känna att jag hade gett 10 000 kronor (som jag inte har) för att få vila ut den här sjukdomen i fred. Att någon kunde komma och bara "hej, jag tar dina snoriga barn ett tag så att ni kan bli friska i fred – jajamen, de får sova över" så att jag kunde dråsa ner på golvet i en liten slemmig hög och bara ligga där, med ipren och vatten till hands. Vänta ut det.

Men i stället ska det nattas och barnen somnar inte förrän vid 21 och sedan tar föräldrakooperativets månadsekonomi över en timme och ändå lyckas jag inte få ihop det med bokföringsförberedelserna. Så jag får sitta och klistra in olika skärmdumpar från Visma och Swedbank och förklara i ett mejl till revisorn och hoppas att det ska ordna sig. Och sedan är det köket som ska röjas och torkas och sedan är det tvätten. Som inte är klar och då gråter jag igen, för jag orkar inte vänta på den.

Jag orkade inte vänta på den utan la mig, med datorn, och skrev det här.

Nu lyssnar jag på barnen som snarkar satan trots nässpray och jag vet att det kommer att bli en jobbig natt med mycket spring. Det har varit jobbiga nätter länge nu, för Ben är så täppt och hostig. Han har hostat sedan i ... januari kanske? Vi ska kolla upp det, men det är så himla sällan vi har 12 timmar över för att sitta i väntrum för något som "går att leva med". Och jag vet att det finns något som heter KRYAPPEN – jag lyssnar på podcasts – men jag har inte tagit ner den, för jag är väl en dålig förälder.

Nä, skäms på mig att hålla på att kokettera. Och jag ska ta ner den. Appen.

Gud, vad vill jag med det här? Klaga lite? Jag vet inte. Men jag kan väl fortsätta skriva om saker som far genom huvudet, för det hjälper faktist.

En grej som satt sig hos mig är att jag, utan att ha en riktig taktik för det, hamnat i samtal med flera företagare som är män och lite till åren. Och de säger alla samma sak. Hur tufft det var, särskilt i början, och "att man var ju inte så mycket med familjen". Och på något vis är de som nästan lite malliga för det?

Och det är ju sedan gammalt. Att det är legitimt eller till och med fint att prioritera karriär och bolag före barnen om man är man, men att det är helt jävla freaky att göra det om man är kvinna. Och de kikar nyfiket och lite provocerat på mig, männen, och undrar hur jag egentligen tänker eller funkar. Som att jag är en annan sort. Men de kan inte fråga rakt ut. Bara antyda.

Hade de frågat rakt ut så hade jag sagt att jag absolut inte kan tänka mig att inte träffa familjen "så mycket". Jag vill träffa dem massor, precis som Nils vill, och jag har blivit lärd att det ska gå. Det ska gå att få allt. Om man så måste hyra ut sitt hus varenda ledig långhelg och hela sommaren så ska det gå. För man ska kunna göra allt och - som alla vet - gå och träna och ha mjuka fötter medan man gör det. Hur lite man än får sova och hur mycket man än måste sitta i väntrum med sjuka barn.

Gapar jag efter alldeles för mycket nu? Är det här en omöjlig ekvation:

Ha små barn + inte ha släkt/barnvakt där man bor + starta och bygga upp ett företag + agera hyresvärd för AirBnB-gäster + sitta i styrelse och vara kassör för föräldrakooperativ.

Kanske om man är en worrying kind at heart, va? (Just nu oroar jag mig till exempel över hur jag ska ha råd att laga min cykel, vars bakdäck är utslitet och har slutat rulla. Och utan rullande cykel blir transporten dyr och logistiken med barnen svår. Den oron flög EXAKT just nu genom mitt huvud. Bara för att nämna hur oron flyger in helt oanmäld.)

Nej nu vaknar Ben.

På återhörande!

måndag 1 maj 2017

Så många gorbys

Vi är inne på andra året av AirBnB-uthyrning och den här helgen inleddes säsongen. Det är mycket jobb (vill ju behålla mina höga betyg för renlighet etc) med städning inför gästernas ankomst, men det är värt det. Inom kort kommer drygt 5 000 spänn att ticka in på kontot efter att två norska barnfamiljer hängt här i tre nätter.


Det är också "lite" att göra när man kommer hem. Men jag kan tycka att det är rätt kul. Kavla upp och  ta tag i.

Dessutom är det skoj att se vad gästerna lämnar efter sig. I dag skrek jag högt när jag öppnade frysen. Så oväntat!

söndag 30 april 2017

En plats i solen

Förra veckan skrev jag och Kajsa kontrakt på en kontorslokal. Det känns ungefär lika overkligt som att jag och Nils och barnen ska få åka till Rhodos med Nils familj om några veckor. Jag kan inte tro att det är sant förrän vi flyttat in med några möbler resp. sitter på planet.

Nästan exakt ett år efter att vi sa upp oss skrev vi under på vårt eget ställe. Nära Järntorget, med snedtak, utrymme för att till exempel ta in en praktikant eller någon att samarbeta med, plats för en liten presentationshörna där vi kan visa upp grejer för kunder och med tillgång till allt kontor-igt, som kaffekassa, wifi, städ, fruktkorg osv. Bonus för att kontorshundar är tillåtet!

Här ska jag sitta. I en liten nook som har som burspråksfönster åt alla håll, så att jag kommer att se inloppet när jag jobbar. Så himla himla fint är det. Förste juni flyttar vi in!

Detalj som visar hur oron går i rakt nedstigande led: när jag berättade för Bossa var hennes första kommentar "är det dyrt? kostar det mycket pengar". Ojoj. Trodde att jag höll mina katastroftankar för mig själv när barnen är med, men det gör jag visst inte.