tisdagen den 22:e april 2014

Hann lyssna på en och en halv podd, så jag ska inte klaga

En nätt kvällspromenad på en timme med en arg bebbla i vagnen var faktiskt precis vad jag behövde, så mycket som jag sitter ner på jobbet. *tänker positivt*

En sak som faktiskt hjälper är att formulera sådana här saker i mitt huvud:

"Nej, men vi hade det jättejobbigt med sömnen där en period när han var runt elva månader." 
Att prata om det som att det är över. Skänker lite hopp, på något vis.

Annars går det som det går. Vi tappar humöret, vi kramas, vi pratar om att stå ut, vi säger "bra jobbat" till varandra, vi fräser, vi somnar nästan stående, vi går som i en dimma, vi bokar en familjeresa till Berlin, vi hoppas, vi längtar, vi kollar på Game of thrones, vi sitter uppe och dricker vin och öl fast vi inte borde, vi tänker "this too shall pass", vi oroar oss, vi bokar en hotellnatt i Göteborg, vi stöttar varandra, vi orkar inte, vi orkar.

Nu är klockan efter halv tio och jag vill ringa min mamma och prata om helgen, ringa min farmor som blivit sjuk, ringa Anton och Liselott och min bror som jag pratar alldeles för sällan med, så nya tomatfrön (första plantorna tvärdog), kolla på Orphan black, läsa i min nya bok, fixa en matlåda.

Men efter halv tio börjar också paniken över hur lite jag egentligen kommer att få sova sätta in, så det är bäst att jag går och lägger mig.

Nyläst

Hej älskade försummade blogg som ger mig så mycket anledning nuförtin. Jag sparkar igång dig med en nyläst.

Jag har läst den här: Bright shiny morning av James Frey, as recommended av Jenny.

Den handlar om att ha allt och att inte ha någonting. Om att komma till en stad med drömmar och fladder i hjärtat och om att leva de drömmarna, men ha ett stort hål i hjärtat som inte kan fyllas av någonting. Om att födas på amerikans mark efter att ens föräldrar har kämpat sig över gränsen med stora magen för att du just ska få födas på amerikansk mark. Om att ...

Ja, nu har jag varit uppe hos Ben två gånger sedan han la sig och just nu sitter han i babysittern och gallskriker bredvid mig och Nils fixar vagnen så att jag kan gå ut och gå och gå och gå tills han lugnar sig.

Så det får bli en kortis om den här boken.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Det är en av de bästa jag läst. Kanske den allra bästa. Den har allt. Gott så. 

Läs den här boken:

JA    NEJ    NJA

fredagen den 18:e april 2014

Läget

Jag fick en paus från familjen i går och var helt ensam i huset. Drog lite tidigare än vanligt från jobbet och hann med följande:

- Dammsuga överallt
- Plocka undan ALLA leksaker och prylar som låg överallt och stuva undan dem på väl valda platser
- Dammtorka i alla rum på övervåningen
- Bädda rent
- Skrubba båda badrummen
- Storstäda köket
- Hänga upp alla himla plagg som låg överallt, på krokar och galgar på rätt ställen, sortera ut det som skulle tvättas, tvätta fyra maskiner och hänga upp och in massor av tvätt
- Tömma alla blöjhinkar, sophinkar, komposthinkar osv

När hemmet sken var min ångest nästan borta. Då lagade jag jättejättestark tomatsås och åt med massa parmesan och spaghetti och kollade på Biggest loser och House of cards och drack vin. Sedan var jag mer hungrig och gjorde tacos. Och sedan somnade jag på soffan någon gång runt midnatt och gick upp och la mig i sängen mitt i natten och sov vidare och sov till tio.

I dag är jag glad och i dag ska jag återse min familj och i morgon ska Bo gå påskkärring för första gången och nästa helg kommer mina föräldrar och hälsar på och då ska jag och Nils nog boka rum på ett hotell mellan lördagen och söndagen och bara hänga utan att en av oss behöver känna "nu vaknar han snart och skriker"-stressen. Det där var en väldigt lång mening.

Jag ville mest säga att just i dag är jag glad. Och jag älskar alla kommentarer på förra inlägget. Att ni tar er tid att kommentera gör mig helt rörd. Tack snälla.

Nu träffar jag familjen om mindre än en halvtimme. Sitter på ett tåg och skriver detta på mobilen. Och är glad. Jag hoppas att jag får ett påskägg med små nagellack och trisslotter i. Fast jag tror inte att jag får det. Men jag är glad ändå.

torsdagen den 17:e april 2014

Att vara pigga samtidigt och vilja hitta på något, njuta av varandra, ligga, titta varandra djupt i ögonen eller ens bryta ihop i ett gapskratt tillsammans känns så avlägset

Jag har aldrig träffat Sandra, men jag tänker på henne varje dag. Att jag får vara med och ta del av det nya och läskiga och sorgliga och mörka och ljusa och allt som händer i hennes liv nu är en sådan ynnest att jag får andnöd. Och hon skriver så brutalärligt och vackert och rakt om hur det är att vara människa att jag knappt står ut.

Och så många ni är som går igenom samma sak. Utan att vi visste om varandra. Varför har vi inte pratat om det förut? Varför vågar vi bara inte säga rakt ut hur det egentligen är? Vardagen och småbarnen förstör allt. Precis allt. Kärlek, sexliv, matro och goda nätters sömn. Vissa tar sig igenom gyttjan och ut på andra sidan, förhoppningsvis starkare än förut. Andra fastnar och sjunker sakta men säkert djupt ned i den. Och så finns det sådana som oss, som tycker att gyttjan är lite vidrig och tar liksom inga steg rakt ut, utan fegar och tar omvägar som inte leder någon annanstans än tillbaka till ruta ett. 

Och jag drar paralleller till min egen tillvaro, så klart. Jag tänker att det lika gärna kunde varit jag. Vi. Så många gånger som jag tänkt "stannar vi bara med varandra för att det är enkelt, för att alternativet  skulle vara för utmattande?".

Vi ingick ett löfte när Bossa hade kolik att vi inte fick skiljas förrän hon fyllt två. Att det som händer och sägs nu sker under det tysta samförståndet att det är undantagstillstånd och därför inte gills.

Jag brukar kokettera om det där löftet ibland för det får folk att skratta. Men det är ju inte roligt alls.

När Bossa var två var jag gravid igen och nu är Ben snart ett och han sover inte. Han. Sover. Inte. Han soverintesoverintesoverinte och vi håller på att bli tokiga.

Senaste månaderna har varit katastrof. Men vi trodde att det hade sin orsak. Först tänder, sedan var han förkyld, sedan febern och öroninflammationen, men nu då? Nu ska han ju vara frisk och han är jätteglad om dagarna och äter massor och skrattar massor, men på nätterna förvandlas han till världens mest skräckslagna och ledsna bebis.

Han inte bara gnäller och vrider sig, han gallskriker. Han skriker som om någon flådde honom och han skriker ibland flera timmar. Och ibland flera gånger per natt.

Det betyder att jag och Nils inte ens får sova varannan natt, som förut. Även om den som har hand om Ben går ner i källaren med honom så skräller hans skrik in i varenda rum i huset. Ibland vaknar till och med stensovaren Bossa och blir orolig och bjuder den föräldern som inte har Ben på en ny omgång "nattning och sagor mitt-i-natten".

I natt var det min sovnatt, men efter att Ben för andra gången vaknat och skrikit lungorna ur sig och hade hållit på så ett tag (en halvtimme, två halvtimmar, två timmar?)  gav jag upp och drog på mig kläder och skor och avlöste stackars Nils och gick ut på en nattlig barnvagsnpromenad i kvarteret. Så att någon fick sova i alla fall.

Jag är så rädd att han har ont. Men vad är det för smärta som bara dyker upp om natten?

Jag är rädd att han är rädd. Men vi är ju där för honom så fort han börjar skrika och testar allt allt ALLT för att få honom att känna sig trygg igen (i natt tände vi lampan i hans rum och pratade med honom båda två och dinglade med leksaker framför honom men han bara skrek och skrek och blev rödare och svettigare och allt mer olycklig).
 
Jag är så rädd att jag och Nils inte kommer att hitta tillbaka till varandra när det här är över. Att vi blivit så vana vid att bita ihop och fräsa till varandra att vi inte kommer att veta hur vi ska bete oss när det lugnar sig. Jag är så rädd att någonting skadas mellan oss nu och att det kommer att bli svårt eller omöjligt att laga. Jag är så rädd. 

onsdagen den 16:e april 2014

Låter väl lite som Strokes, men mysigare

Jag och min kollega Emilie skickar en ny låt till varandra varje dag. Det är kul, för det blir som lite press att hitta något som den andra inte har hört och kanske till och med pricka in någonting som rimmar med känsloregistret för dagen.

I dag skickar jag den här till henne: Warm Soda – Young Reckless Hearts

Lyssnade precis på den för första gången (hittade i en musikpodd) och upplevde lite av det där pirret som jag hade nästan varje dag när jag var 17 och som jag har mycket mer sällan i dag. "Allt kan hända och snart är det sommar"-pirret.

Tänkte dela med mig, ifall det kunde ge samma pirr hos någon annan. Det är ju ett rätt gött pirr att ha.

Dessutom: bandet heter Warm Soda. Ett ypperligt bandnamn om ni frågar mig.

tisdagen den 15:e april 2014

Straight outta Indonesia

Vi fick förresten så himla fina kläder till barnen från Ylva och Widy, som ju varit på Bali nyss. Skulle föreviga i går, men det var svårt att få ett av barnen att samarbeta:

De är i alla fall jättefina och mjuka och kommer att vara så väldigt sköna till sommaren.

På tal om sommaren så skrek sig Bossa igenom allt hon skulle göra i sommar nu på morgonen, på promenaden från hållplatsen Prinsgatan till dagmamman:

HITTA EN LAGOM LEKSTUGA
ÄTA GLASS
GÅ BARFOTA
ÅKA TILL BERLINILAND
TRAMSA MED MORFAR
BADA I BADPOOL
VARA NAKENFIS

Kan nog bli en bra sommar det här.

söndagen den 13:e april 2014

Dessutom vann Liverpool

Det sämsta med den här helgen var att Ben vaknade halv midnatt i går och gallskrek i en och en halv timme av oklar anledning. Skrek och skrek och skrek, så att Bo vaknade och blev orolig och så att jag och Nils blev oroliga över mer sjukdom. 

Bäst med den här helgen har varit allt annat.

Som i går, då vi hyrde en bil och drog till Skövde och äntligen, äntligen fick träffa familjen Adnyana igen. De har varit på Bali en månad och sedan sågs vi inte pga sjukdomar hos nästan alla barn i omgångar och sedan flyttade de från Göteborg. Men nu sågs vi igen och det var en härlig återträff, inte minst för Mauritz och Bo. 

De två minsta verkade också trivas i varandras sällskap. Så overkligt bra att vi har nära vänner som fick barn nästan exakt när vi fick barn - två gånger dessutom. 

Till och med hemresan gick bra, trots att den här var så trött att han inget ville hellre än att sova, vilket han inte fick, för vi trodde att det skulle sabba nattsömnen. Tji fick vi när vi gallskriket sedan drog igång missinatten. Jaja.

Men i övrigt har Ben varit en himla sol i helgen alltså. Happy happy joy joy. 

Och i dag hängde jag och Bo helt själva. 

Fikade på stan ... 

... och gick på museum.

Dessutom har de här två gosat och skrattat med varandra mer än någonsin. Det är det finaste jag vet att vila ögonen på, det. 

Bra helg! Synd att den är slut. 

lördagen den 12:e april 2014

Genipodz

Min kompis Johan ska lyssna på några avsnitt av alla poddar som finns. I världen. Det är sjukt ambitiöst och väldigt spännande. Hoppas att få höra mycket om vad han hittar.

Jag lyssnar också mycket på poddar, men inte mer än kanske två avsnitt om dagen. Och då har jag mina "vanliga": HannaPees otroliga podcast, Värvet, Crazytown, Alex & Sigge, This American Life, NPR Pop Culture Happy Hour, Lilla drevet, Moa & Matildas podcast, The Moth, Medierna i P1 och några till.

Jag har inte tipsat så mycket om poddar förut (jo, lite, men inte asamycket), men nu vill jag tipsa om två som jag börjat lyssna på ganska nyligen:

- Synfält framåt. Kristoffer Appelquist och Tobias Wahlqvist intervjuar politiker som vill bli valda i antingen Europaparlamentsvalet eller det "vanliga" valet. En i veckan, varje tisdag, alla får vara med. Även SD och Piratpartiet. Fast inte Fi än? Om jag inte missat det. Hur som. Det är väldigt intressant och väl utfört och det handlar alltid om "hur menar du nu" och aldrig om att försöka sätta dit och visa att man vet en massa om det som intervjupersonen pratar om. Med tillräckligt många "hur menar du nu"-frågar kommer man bort från det som brukar förknippas med en politikers sätt att svara på frågor och så utkristalliseras på magiskt vis vad politikern ... egentligen menar.

- Genier. Moa Gammel intervjuar genier, vilket hon tycker är personer som citat: "äger sitt eget liv". Första och halva andra gången jag lyssnade så störde jag mig på att Moa var så insmickrande mot sina intervjuoffer samt att hon ställde ledande frågor. Alltså, att hon först ställde en fråga och sedan la till tre meningar som guidade intervjupersonen i en viss riktning innan intervjupersonen hann börja svara på frågan. Men sedan tänkte jag att det beror nog mest på att blivit lärd att man inte ska intervjua på det viset, men det betyder ju inte att man inte BÖR intervjua på det viset och så sket jag i hur hon intervjuade och bara lyssnade. Och satan vad inspirerad man (jag) blir. Om ni vill testa att lyssna: börja med Märta Tikkanens avsnitt. Så fint. Så fin. 

Ett litet kläm för att tända, ett dask för att stänga av

Jag skrev ju ett lååångt inlägg om hur dålig stämning det blev när jag återträffade min och Nils vän (rump)Daskarn för ett tag sedan.

Nu har Nils hittat en present som skulle passa honom. 

torsdagen den 10:e april 2014

Önskerubbe: Om jag hade 24 timmar ensam hemma skulle jag...

Hanna undrar.

Jag och Nils tycker att det är livsviktigt att "ge" varandra ensamhelger. Så ibland tar han med sig barnen till Halmstad och lämnar mig i huset och vice versa (fast jag åker till Värmland).

När jag är själv brukar jag städa och vila och kolla teveserier, mest. Och äta stark mat (Nils svettas av kryddor värre än vitpeppar).

Om jag fick 24 timmar ensam just nu så skulle jag nog ...

- Rensa ut min garderob inklusive underklädeslådan. Sortera, slänga sådant som är trasigt osv. Mmm, ryser av välbehag vid tanken.
- Göra tidskrävande utseende- och välbehagsförbättringar av typen ansiktsmask, kroppsskrubb, manikyr, pedikyr osv, hemma med teveserie på datorn.
- Sova länge och sedan vakna till en bok och läsa tills jag somnar om.
- Bjuda in vänner på middag med minst tre rätter + snacks och prat.
- Lyssna på poddar, spela dataspel och dricka vin.

Eller så skulle jag bara sova.

Och väldigt enkelt

I dag avslutades arbetsdagen med ett kreativt seminarium där vi drack öl, åt macka och läste poesi. Hade någon sagt till mig för några år sedan att det kunde ingå i ens arbetsdag hade jag sagt något i stil med "HA, vilken LÖGN. Så kan det ju inte vara att jobba. Att jobba ska vara JOBBIGT, det hörs ju på namnet!".

Men så var det i dag och det gjorde att jag inte var så hungrig när jag kom hem, så i stället för middag med barnen kör jag en solomiddag nu så här på kvällskvisten. Och då lagar jag det godaste jag vet.

Så här:

Medan spaghettin kokar fräser jag på vitlök, chili och körsbärstomater i olivolja, salt och peppar. 

Och så river jag parmesan och mozzarella ... 

... och rycker loss en halv basilikakruka eller så. 

När pastan är lite underkokt blandar jag ihop allt. SÅ GOTT. 

onsdagen den 9:e april 2014

Önskerubbe: "Bröllop, barn och bostad - genomtänkto eller rullade det bara på?"

Mal undrar, av följande anledning:

Är 29 år. "Alla" får barn och gifter sig och köper hus. Jag känner mig mest ung och osäker på allt fortfarande; mitt yrke, mitt självförtroende. Ja sånt. Hur tänkte du?

Ja jävlar. "Tänkte" räcker inte. Tänker, mer. Jag tänker rätt mycket på detta. På hur min alldeles unika, punkiga, revoltiga, ickekonformiga persona kunde göra följande svennebanakarriär:

20 år - börjar plugga på universitet
25 år - tar examen, får första jobbet inom skrået
26 år - får första fasta jobbet (i sthlm)
28 år - får fasta jobbet i önskestaden (gbg), flyttar ihop med livets mening på riktigt, friar till honom
29 år - gifter mig, blir gravid
30 år - föder barn, köper bostadsrätt
33 år - får barn igen, köper hus

Så här skulle det ju inte bli!!! Jag skulle ju göra en massa spännande och normbrytande saker. Skriva och resa och aldrig leva på samma ställe mer en än kortis. Träffa nya människor varje dag. Berätta historier. Förändra ... något.

Jag fick sådan jävla ångest när jag var 28. Då hände en massa stora vuxensaker [se ovan] viket jag tror föranledde all ångest. Lex: ÄR DET HÄR VAD SOM SKA BLI? ÄR JAG KLAR NU? IS THIS IT?

Inte för att jag tyckte att min tillvaro var undermålig, absolut inte. Jag hade så mycket. Så mycket som jag jobbat för. Få bo där jag ville bo, med den jag ville och ha en trygg inkomst inom något som åtminstone liknade journalistik.

Men det var det där med att vara framme. Att ha gjort den där svennebananresan jag inte skulle göra. Att tänka att det mest spännande (resan) nu var över. Eller nåt.

Jag tänker fortfarande på detta varje dag. Gör jag det jag ville eller det jag "skulle"? Alltså, jag ångrar givetvis inte Nils och barnen. Jag är så obeskrivligt nyp-mig-armen-lycklig över dem varenda dag. På riktigt. Men det där andra. Att jag pluggade natur på gymnasiet "för då kan du välja vad som helst sedan" fast jag var mycket mer intresserad av att lära mig ett tredje språk än att läsa matte F. Att jag gjort allt det där man "ska". Att jag har bockat av allt det där man "ska" ha bockat av I MIN ÅLDER (hatar "i den åldern"). Det känns lite som att jag ... gått på något. Att systemet lyckades lura på mig en norm.

Sedan kommer jag på att det är mig så jävla förunnat att ens kunna tänka på sådant här. Att jag har en frihet som är så otroligt få personer förunnat. Om man ser till det stora.

Och så får jag ångest för det.

Ungefär så.

Tillståndet

Gud, tack för alla kommentarer på förra inlägget. Blir helt rörd.

Tack även till penicillinet. Denna änglagåva. Efter bara en dag var Ben som förbytt. Han blev den vanliga klotformade solen igen. Så himla skönt. Nu äter han till och med. Och skrattar och gurglar och ma-ma-ma:ar och sover mycket, mycket bättre. Puh.

Annars är mitt tillstånd så här: det känns bra att vara tillbaka på jobbet. Jo, trot eller ej! Nu när jag gått igenom, eller rundat, milstolpen så känner jag mig lätt. Det är en extremt annorlunda tillvaro och jag tror inte riktigt att min kropp har hängt med. Den är väldigt ovan vid att sitta och titta i en skärm och att tänka på en enda sak flera timmar i sträck. I elva månader har jag ju multitaskat med världens mest nyckfulla personer. Nu är det så ... lugnt. Fast det är ju stressigt också. Stressigt på ett annat vis, dock.

I stället för att stressen handlar om att släcka bränder som Bo tänder medan jag ska få i lillebror mat och försöka hinna gå på toa och inte glömma att packa med det nödvändigaste och ducka för ett trots och ... ja ni vet, så handlar stressen om den gamla goa "men gud, tänk om jag INTE KOMMER PÅ NÅGOT", när jag får i uppgift att ta fram några roliga idéer som ska bygga ett företags varumärke eller sälja en grej.

Men liksom ... om jag nu inte skulle komma på någon idé (vilket jag ändå brukar göra efter ett tag), så är väl det värsta som kan hända att någon blir besviken på mig eller att ett företag inte boostas så värst eller säljer så mycket av någon speciell grej.

Om jag misslyckas med uppgifterna jag tacklats med senaste elva månader så är det värsta som kan hända ... mycket värre. Insatserna är mycket högre hemma än på jobbet.

Hoppas att jag kan bära med mig det fortsättningsvis. Det är rätt skönt.

Alla på jobbet skulle förresten ta en selfie till personalväggen. Jag tog den här i går kväll (eller Nils gjorde). Min chef sa att jag "tog i från knäna". Jag tycker att den blev fin.

måndagen den 7:e april 2014

Tack vården

Visst tänkte jag att Ben nog skulle få smaka på glass och sötad dryck tidigare än vad Bo fick, men jag var inte beredd på att sitta och skedmata honom med päronmer och ispinne när han inte ens fyllt elva månader. Men det var vad jag gjorde i går. På barnakuten.

Herregud vilken dag. Låt mig berätta:

I går var det Nils tur att hitta på något skoj ensam med Bo (jag körde Lek och bus-landet med henne i lördags). Jag var i stället hemma med den lille febrige och försökte fruktlöst få honom att äta och dricka. Var på vippen att ge honom mer ipren och alvedon när jag såg att man inte skulle ge det till små barn mer än två dygn på raken utan att kolla med läkare. "Det är säkert lite överdrivet", tänkte jag, men ringde ändå 1177.

Sjukvårdsupplysningen ställde frågor om Bens allmänstillstånd och eftersom han hade haft hög feber utan andra särskilda symptom (tänderna räknades inte) så tyckte hon på 1177 att vi skulle åka till en söndagsöppen vårdcentral. "Bara för säkerhets skull."

Sagt och gjort, vi gick till den på Virvelvindsgatan och fick vänta en stund och sedan tog de blod- och halsprov. Och kort efter detta fick jag och Ben träffa en läkare som sa så här:

- Ni ska till sjukhus. Jag beställer sjuktransport till er. Ni åker på en gång.

*miljoner otäcka scenarior for genom huvudet*

- Ja, blodprovet visade att hans sänka ligger på 109. Den ska ligga på runt fem. Så det här är inte bra.

*ville gråta*

Så utan någon som helst packning - hade inte ens min handväska med mig - åkte jag och Ben till Östra sjukhusets barnakut och där blev vi kvar till midnatt och fick träffa flera stressade och lätt opedagogiska sjuksköterskor och två fantastiska läkare och ta flera prover och göra lungröntgen och bryta ihop och komma igen och försöka samla in urinprov (lättare sagt än gjort att få sin bebis att kissa i en mugg och speciellt när han inte druckit på hela dagen).

Lågvattenmärke: när jag började gråta och Ben grät och sjuksköterskan Lasse sa till mig att "lugna mitt barn och mig själv".

Högvattenmärke: när Cathrin skjutsade Nils till akuten och skickade med honom mat till mig och när Jocke och Cathrin och sedan farbror Johan tog hand om Bossa när vi var borta.

Mellanvattenmärke: att vi trots alla prover inte fick veta vad som gjorde sänkan så hög, men att det inte var fråga om en jätteallvarlig lunginflammation, för det hade de sett i så fall.

Vid midnatt fick vi åka hem med besked om att en röntgenläkare skulle titta på plåtarna dagen därpå och med en remiss på väg till Lundby sjukhus där Nils och Ben skulle infinna sig på öron/näsa/hals nästa morgon.
 
I dag ringde först en röntgenläkare och sa att bilderna såg normala ut.

Sedan ringde Nils och sa att de på öron/näsa/hals direkt sett att han har öroninflammation.

Har aldrig blivit så glad över öroninflammation.

Visst, trist att Ben verkar ha ärvt pappas dåliga öron (Nils var sådant därnt öronbarn), men så himla skönt att ha en action plan.

Nu ska han äta penicillin ett tag och det verkar som att det redan börjat hjälpa.

När jag nu tänker på hur arg jag blev på honom under några av de värsta sömnlösa nätterna som föregick sjukhusbesöket vill jag slå mig själv med något vasst. Lille, lille bullen. Tänk vad ont han har haft. Och inte kunnat säga något.

lördagen den 5:e april 2014

Önskerubbar

Förresten, jag har varit så dålig på att svara på kommentarer lately. Förlåt för det, Är så himla trött och tänker "den ska jag svara på sedan" och så glömmer jag.

Men jag tänkte att jag kunde göra som Hanna, ungefär. Fast i stället för frågestund så kan jag skriva inlägg under era önskerubriker. Alltså: ni skriver rubriken, jag skriver inlägget. Deal?

Är så rädd nu att ingen ska önska en rubrik och så får jag stå här med skammen (*smiley som ser förskräckt ut*). (Ja, nu skrev jag så för att ha ryggen fri.) (Och nu skäms jag för det, att jag skrev det.) (Nu ska jag sluta skriva parenteser.)

Tredagarsfeber

Tredagarsfeber. Det är vad jag hoppas på nu. Ben har varit uppemot 40 grader varm sedan i torsdags någon gång. Jag trodde att det berodde på tandsprickningen, men nu vet jag inte. Hoppas på tredagars nu alltså. Då borde det gå över i morgon. Det är så j ä v l a jobbigt att inte kunna trösta sin bebis och se honom skruva på sig i plågor. Han kan inte äta, inte sova, knappt ej dricka. Just nu sover han, efter en timmes nattning/tröstning där vi testade: panodil, alvedon, tandsprickningssalva, bära i sele, ligga bredvid, sjunga, vyssja i egen säng, klassisk musik, ingen musik osv plus.

Det är min natt i natt och jag bävar för knorret i babymonitorn. Då vet jag inte om det blir tio minuters omsövning eller sex timmars. Tur att det är söndag i morgon.

fredagen den 4:e april 2014

Man kanske ska skaffa barn med måttlighet om man gillar sin sömn


4:30 somnade han till slut och sov nästan utan att gnälla fram till sju. Så två och en halv härliga timmar tuggade jag väl i mig. Det är inte kattskit, det. Eller jo.

Ni är så gulliga, förresten. Känns som att jag har ett lag bakom mig. Jag minns när jag var ny med Ben och flera kommenterade och undrade om inte Nils kunde ta nätterna, eftersom det är jobbigare att vara hemma med barn än att vara på jobbet. Och nu tycker ni att Nils kan ta nätterna eftersom jag ska jobba. Hehe, inte mig emot, men vi fortsätter nog med varannan natt. Känns som den mest rättvisa lösningen nu.

I alla fall. Nu är jag på jobbet och min målsättning borde vara att komma på någon rolig påskkampanj för ett stort företag och att bli nästan klar med en Facebookplan för ett annat. Men jag tror att vi nöjer oss med denna målbild: håll dig vaken.

Det är du och jag i dag, kaffemaskinen. Du och jag.

Och om tre och en halv timme ska jag gå upp för att ta mig till jobbet och prestera och vara kreativ, hepp

Halloj, jag börjar få medium till svår panik här. Han slutat inte gråta. Fem timmar nu (eller exakt sedan jag släckte lampan för att sova).

Jag har testat:

- medicin två gånger, panodil i munnen (inkl gnugg på tandköttet) och alvedon i rumpan
- klassisk musik
- bära omkring
- ligga bredvid och klappa på rumpan
- ligga bredvid och bara hålla en hand på honom
- låta honom ligga själv och "skrika av sig" (som sagt, börjar få panik)
- sjunga
- mata med mjölk (två gånger hittills)

Just nu ligger han bredvid mig i storsängen och gallskriker. Jag vet fan inte vad jag ska hitta på. Det är så himla synd om honom. Och lite om mig.

Fyra timmar and counting

Tanke som slår mig nu när Ben har skrikit sedan klockan 22:

Om jag tar ut skilsmässa från Nils så får jag sova utan barn varannan vecka. Kanske vore värt?

Det är så ohållbart detta. I natt har jag skrikit "vad fan är problemet" åt min bebis. Fint ögonblick. Har även gråtit en del själv. Fattar inte hur jag ska fixa jobbet när jag får sova max två timmar varannan natt. Fattar inte hur jag inte ska bli tokig. Sova är det enda jag tänker på nu.

tisdagen den 1:e april 2014

Berlin

Nu skrev jag en svarskommentar till Karin som blev så lång att den kanske ska bli ett eget inlägg. Den handlar om Berlintips och någon mer kanske vill veta? Jag testar:

Vad härligt med Berlin!!! Ni kommer att ha det SÅ bra. 

Mina favoritstadsdelar i Berlin är Prenzlauer Berg, Mitte och Kreuzberg. Man kan gå mellan dem trots att det är jättelångt (Berlin är så stort och platt), för det finns fina saker att titta på överallt. Jag har hört att Neukölln och Friedrichshain ska vara grymt också. Jag har bara hängt i östra Berlin, vilket kanske märks. 

Hur som: gå av vid Eberswalder Straße och köp en tidning på en kiosk och gå sedan ner på Kastanien allé och ät frukost på någon av uteserveringarna där. De flesta ställen erbjuder en uppsjö av olika frukostpaket som är AWESOME.

Sedan kan man gå omkring på sidogatorna där och kolla på second hand-affärer och dyka in för öl lite varstans. På Dr Pong (Eberswalder Strasse 21) kan man spela rundpingis när man dricker sin jättebilliga öl. Rekommenderas!

Om det är söndag och ni är i området ovan MÅSTE ni också gå på marknaden i Mauer park. Den är helt gigantisk och har allt, inklusive öl, mat och utomhuskaraoke (missa EJ). 

Mitte är bra om man gillar konst. Massor av gallerier överallt. Och rolig shopping kring torgen som ligger överallt. 

På "stora gatan" i Kreuzberg (kan den heta Kreuzberg allé?) ligger massa roliga, mysiga och fina pubbar, alla väldigt gay friendly. En har rosa fluff på väggarna i stället för tapeter och på en köper man sin öl i en husvagn som man sedan slår sig ned utanför. Så himla mysigt. Kommer inte ihåg vad just de ställena heter, men om ni frågar vilken hipster som helst efter rosa fluff- eller husvagsnpubben borde ni få napp. 

Åh, härligt med Berlin. Jag vill åka dit med familjen i sommar också. Berlin ska vara så sjukt barnvänligt med över 2000 lekplatser till exempel (jämfört med Stockholm som har cirka 200).

Just det! Det finns en jättebra pastarestaurang (tror att den är vegetarisk og) som heter (Mädchen Italiener Alte Schönhauser Str. 12). Ät där!!!