torsdag 18 september 2014

Fan fan fan, bla bla bla

I dag känner jag mig som en missnöjesröstare i det att jag vill klandra något/något för all jävla helvetes skit som är vanliga vardagen nu.

Nils morgonhumör som får mig att känna det som att han hatar mig.

Avundsjukan som uppstår när jag hör hur han ändrar tonläge till en mjuk och snäll röst när han säger godmorgon till Bo.

Skammen över att jag inte bara blir glad över att han sparar sin sista ork till barnen.

Självhatet över att jag är så bitter.

Att vi sover som spädbarnsföräldrar fortfarande, nästan ett och ett halvt år in i tvåbarnsträsket.

Just i dag klandrar jag alla som går till jobbet trots att de är sjuka, de där som tycker att de har så oerhört viktiga saker att stå i att de måste vara på kontoret trots influensa typ. Det känns lättare att leva om jag får tänka att det är deras fel att allt är skit. Att de har kastat på mig en ettrig bacill som jag har fört vidare till barnen.

JAG BLIR SÅ ARG NÄR JAG TÄNKER PÅ DET.

Och det är skönare än att ha ångest.

PS: skriver detta på spårvagnen på väg till jobbet. Mitt första möte började för två minuter sedan. Är så jävla sen. Kan jag skylla på det där med folk som går till jobbet fast de är sjuka, eller är det lite långsökt?

onsdag 17 september 2014

Prata inte med mig - jag är upptagen med att tänka på hur synd det är om mig som inte får sova

Nattlig rapport:

Ben vaknade några gånger under kvällen, men det var inte förrän efter att jag lagt mig vid 22 som den riktiga festen drog i gång.

Vakenpassen bestod av ömson skrik, ömsom gnäll och ett konstant ryckande/krampande.

Aktuella tider för vakenpassen:

kl 23 - 1:30

samt

kl 1:30 - 3:30

Mina försök till att lugna innefattade:

- Buffa rumpa
- Lyfta över till vår säng
- Ligga nära/hålla om/ligga lite längre bort
- Bära
- Sjunga
- Ge vatten
- Byta blöja
- Ge en flaska välling

När jag gick upp och duschade i morse sov han som en svettig marsipanlimpa och så även när jag tänkte sticka till jobbet 8:15 och Nils föreslog att jag skulle vänta lite och ta Bossa till förskolan vid kvart i nio så att han slapp väcka Ben. Då fick jag en panikångestattack (om än liten) och var tvungen att lämna huset. Sa inte ens hej då till Bossa.

Tanken på att vänta en halvtimme - en halvtimme som jag kunde ha vilat/sovit - för att få gå med mitt barn till förskolan gav mig ångest. Hepp!

Nu får vi se vad som blir av den här dagen. Jag vill mest bara gråta jag.

Fast när kvinnan på Condeco var gullig mot mig när jag köpte frukost ville jag krama henne och lukta i hennes hår (trots att kaffe och macka kostade 92 kronor).

Det går upp och ner.

Hoppas att det varken går upp eller ner nu under arbetsdagen och att jag kan ta mig igenom den utan att säga vad jag egentligen tycker om saker samt bryta ut i gråt eller dans.

OBS: inga barn kommer att komma till skada under den här krisen, endast mammor (och kanske pappor). Det är jag säker på.

tisdag 16 september 2014

Ah, parenthood

Hej! Ska jag berätta om min natt? Den var så här:

21:15 - går och lägger mig, supertidigt, peppad på många timmars sömn i Bossas rum där man dessutom inte behöver gå upp och söva om lillebror.

21:15 - 23 (ungefär) - ligger vaken med ångest. Det är som det är.

23:00 - Bossa börjar hosta. Herrejävlar vad hon hostar. Helt SJUKT vad hon hostar. Servar med vatten och tröst om vartannat.

Midnatt: Bossa hostar fortfarande. Och gråter och får vatten.

01:00 - Bossa hostar så att det sjunger i väggarna. Jag går ner för att göra honungsvatten och hämta hostmedicin. Hör hur Bossa bryter ihop på övervåningen. Springer upp och märker att hon hostat sig till en kräkning. Spyan fångas upp av Lilla Nalle. Bossa är otröstlig eftersom hon nu inte kan sova med Lilla Nalle.

01:30 - Bossa får medicin, honungsvatten och lite tvättlappstvätt där kräkset skvätt. Hon somnar om. Hostar fortfarande, men sover.

02:00 - Bossa vill kissa, men "inte i blöjan utan i toaletten". Det är första gången detta händer. Detta måste uppmuntras!

02:15 - Bossa somnar om.

02:30 - jag somnar om.

06:30 - Bossa väcker mig med en oerhörd hostsession. Hon sover vidare och jag går upp och duschar.

I dag känner jag mig så här. Jag (och Nils) brukar ju åtminstone få sova varannan natt. Antingen inne hos Bo eller ensam i källaren. Betyder det här att vi kommer att få sova ... aldrig?


För mina kollegors skulle hoppas jag att det inte blir så. Jag har redan fräst som en fors på grund av svårigheter att rapportera datastrul till jobbets "servicedesk". Har så väldigt nära till känslorna nu alltså.

måndag 15 september 2014

Ostigt tips

Nu är jag redo att börja se positiva saker igen.

Valvakan i går var till exempel inte helt dålig, trots skrikledset barn och, ja, själva valresultatet.


Den här saken var bra. Det var den. Kanske till och med mitt nya favoritsnacks (om det nu inte är nyhetens behag som talar).

Dagen efter kvällen före

Bubba ville inte somna i går och jag slog sönder min fot när jag skulle hämta vagnen i garaget för en nattlig barnvagnspromenad och jag lyssnade på valvakan i telefonen när jag gick och jag fick en klump i halsen av Valu och jag gick förbi olika hus, till exempel det här, och undrade vad de röstade på där inne.

Och Bubba somnade och vaknade och fick en Ipren för vi förstod inte varför han skrek som han gjorde och omröstningen blev klar och allt kändes ganska ledsamt och hopplöst.

I dag är det också ledsamt. Fi kom förvisso in i 14 kommuner och nästa val kommer de att ha partistöd och valsedlar överallt och väldigt goda förutsättningar att få över fyra procent. Men det känns som en evighet till dess. Orkar Gudrun vänta i fyra år till? Hoppas.

Och de där 13 procenten. Jävlar vilken skyddad verkstad jag lever i och vilken snäv bekantskapskrets jag har, för jag trodde aldrig ... Inte så många. Hallå – vilka är ni?

Nu får väl hoppet stå till att det löser sig av sig självt. Jag menar, med så många platser i riksdagen så måste ju flera av stolarna tas upp av de riktiga nötterna. De där som man ser på de "roliga" Youtubeklippen. När de släpps fria att göra bort sig kanske folk fattar?

För att inte tala om alla kommunfullmäktige som nu färgas illbruna runt om i landet. I vissa kommuner blev de visst andra största parti. Tänk där i Örkelljunga, till exempel, där SD ska sitta på tio stolar. Där hade de tio namn på listan, så varenda en kommer in i kommunfullmäktige. Undrar vad det är för genier där längst ned på listan, bland bottenskrapet? Till och med partitoppsmänniskorna har ju problem med att framstå som något annat än rasistiska idioter, så vad händer då allra längst ned på kommunlistorna?

Fy.

I morgon ska jag tänka bra igen, men i dag unnar jag mig att vara ledsen och arg och ganska barnslig.

söndag 14 september 2014

Fått nåt i nåt — deluxeversionen

Att saker aldrig är där de ska vara och att huset alltid är stökigt och belamrat av grejer är inget konstigt. Jag är typ immun mot stök och kaos (om jag inte har ångest, för då mår jag jättedåligt av det).

Gammal frukt i skor, nycklar i skafferiet, en leksaksbil i mikron. Ingenting förvånar mig längre.

Men detta var ändå konstigt. Jag hittade den här hundralappen i Bens blöja. Som han hade på sig.

Och ja, det är bajs på den.

lördag 13 september 2014

Rosa, grönt, rött

Jag vet inte var jag ska börja. Om det är att Katten ännu en gång visade att hon är en oerhörd vän och kom och drog ut mig på joggingtur och därmed fick flera kilo bly att lämna mitt bröst eller att vi var på Liseberg med familjen Mangan i dag eller att Katten och Knäet lånade en fyraåring och kom förbi i går och sov över med nämnda fyraåring och att vi åt popcorn och kollade på tecknad film på bion i källaren och grillade fast det inte ens är sommar längre. Och att Bossa älskade varenda sekund av att ha en ny kompis på långbesök och att Ben är som en sol som till och med går att leka med nu för tiden och att Bossa är så himla rolig med allt hon säger och att jag ska få sova ut i morgon och kan dricka vin och kolla teveserier i kväll.

Eller är det att detta är Nils nya profilbild på Facebook?

Eller om det bara är att det här är världens superhelg (nu lämnar jag ute att Bossa är världshostig om nätterna och att Ben vaknar hela tiden om kvällarna, men det var inte vad det skulle handla om nu, så tyst på mig) och att jag känner så mycket tillförsikt igen.

Det är bra, helt enkelt.

Och i morgon får vi en ny regering. Visst?

tisdag 9 september 2014

Ut med rasisterna

Ett mer positivt inlägg kommer här:

Gud vad glad jag är över det Morgonpasset i P3 håller på med. Först temaveckan om flykt och nu i morse intervjun med Fanna Ndow Norrby som ligger bakom Instagramkontot @svartkvinna. Känns som att de verkligen up the ante inför valet. Heja!

Välkommen in i mitt huvud

I natt nådde jag en ny nivå av galenskap.

Jag gick och la mig strax efter att jag nattat Ben på grund av muskelkramande ångest. Hade planer på att stävja den med hemmapyssel av typen "laga trasiga klänningar, torka ur kökslådor, sortera grejerna i kylskåp och skafferi", för det brukar hjälpa, men det gick inte. Kunde inte göra någonting utan att börja gråta, så jag gick och la mig.

I alla fall, att vara i säng så tidigt som klockan 20 gjorde mig lite lugn, för det kändes som en nyttig sak att göra. Jag kunde inte somna, men jag låg där i alla fall och "vilade" (och gick in och sövde om Ben några gånger). Sedan, vid midnatt eller så, måste jag ha slocknat, för jag vaknade panikslagen runt halv två av en mardröm som handlade om att en knivmördare/inbrottstjuv smög omkring i vårt hus.

Vet ni vad jag gjorde då? Det var det här jag skulle komma till som handlade om en nynivå av crazy. Jo, då var jag visst tvungen att gå upp och hämta babymonitorn och ta mig ner i källaren och sedan till garaget för att känna på alla dörrar så att de verkligen var låsta. Trots att jag visste att de var det.

Så här gick snacket med mig själv:

"Men skärp dig, det är låst överallt."
"Ja, garaget låste jag, det vet jag, men tänk om källaringången är öppen?"
"Nils låste den dörren. Han tar altid en runda och kollar dörrarna innan han lägger sig."
"Men tänk om han glömde?"
"Den är låst."
"Men tänk OM."
"Skärp dig."
"Men … det är ju så enkelt gjort att bara gå och kolla …"

*går och kollar*

Den var låst.

Jahapp, så lite OCD på toppen av min redan skitstöriga ångest? Man tackar.

måndag 8 september 2014

Deppig läsning

Kolla – jag har beväpnat mig. Med hjälp av den här hoppas jag att jag ska slippa stå med tjock tunga och svettas och svaja när nästa person som tycker att "det är väl bra som det är, det är ju jättejämställt redan!" utmanövrerar mig med sina fakta.

Då kan jag bara bläddra fram till rätt kapitel och upplysa om hur det faktiskt ligger till. Att det inte alls är jättejämställt. Att det faktiskt inte kan vara mer eller mindre jämställt utan att det är någonting som antingen är eller inte är. Och just nu är det inte. Jämställt. Inte ens här, i "världens mest jämställda land".

Det kanske är lätt att tuppa sig mot mig, men det går ju inte att tuppa sig mot Statistiska centralbyrån.

Ska vi ta några exempel från mitt nya manifest?

Senaste siffran på fördelningen av chefer i Sverige (privat och offentlig sektor sammanslaget) visar att 36 procent är kvinnor och 64 procent är män.

Domare i högsta domstolen? 37 procent kvinnor, 63 procent män.

Styrelsemedlemmar i börsföretag? 24/76. Chefredaktörer för storstadstidningar? 30/70. VD:ar på samma tidningar? 22/78. Ordföranden i kommunstyrelser? 29/71.

Samtidigt visar listan över begångna brott följande verklighet:

Av de som i Sverige lagfördes för brott mot liv och hälsa under 2012 så var 87 procent män och 13 procent kvinnor. Tittar man på sexualbrott så begicks 99 procent av brotten av män och kollar man på våldtäkt mot barn så tar männen all plats -– hela 100 procent av alla som lagfördes för våldtäkt mot barn var män. Dessutom rånar män i högre grad (95 procent män och 5 procent kvinnor) och män utövar skadegörelse i högre grad (90/10).

...

Nu har jag inte läst alla listor än, men hittills har jag lärt mig att:

- Män äger makten.
- Män begår brotten.

Ska bli så spännande att läsa vidare och lära sig exakt hur det ser ut vad gäller lön, pensioner och föräldraskap.

"På tal om kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2014" går att beställa från Statistiska centralbyrån.  Jag fick min bara någon dag efter att jag beställt den.

söndag 7 september 2014

Tillståndet

Vad tråkigt det är att inte blogga eller känna att jag inte kan blogga. Jag vet som vanligt inte exakt vad det beror på, men jag har haft så jä-hävla mycket ångest på sistone. Framför allt på kvällarna när barnen har somnat, vilket är stunden då jag annars kanske sätter mig och skriver något och sedan gör något av kvällen. Nu har jag i stället gått och lagt mig tidigt, nio vissa dagar, och sedan legat i sängen och stirrat som den där emojin med uppspärrade ögon, röda kinder och ögonbryn fram till klockan 3 eller så. Även de nätter då Ben sovit helt okej (för det händer nu ibland, halleluja) så har jag inte kunnat sova. Och det gör att jag går som i en gröt på dagarna och blir ännu sämre på att reda ut tankarna när nästa kväll kommer.

Det är väl det vanliga; vad är meningen med allting och så vidare. Vad håller vi/jag på med? Hur kan jag ens göra något vanligt någonsin när världen är så fucked up? Hur kan jag ha ångest när jag borde vara så tacksam och glad över att jag drog vinstlotten att födas i det här hörnet av världen? Dessutom har jag familj, jobb, hus och pengar nog att äta goda saker och kunna hitta på något kul emellanåt. Varför är jag så rädd för allting och varför har jag ångest och kan inte någon bara säga till mig att skärpa mig, så att jag förstår?

Och så döden. Som en överhängande blöt yllevante över varje dag hänger det faktum att vår tillvaro är ändlig. En dag tar det slut och tänk om det händer snart och vad har jag då gjort som spelar roll? Ja, jag har gjort två barn som jag gissar kommer att bli/är fria och fina individer, men vem är jag för dem om jag känner så här så ofta?

Ungefär som att det vore skönt (i betydelsen enkelt) att inte vara feminist känns det som att det vore skönt att vara troende ibland. Sådär som folk säger.

Äsch, det blir bättre. Jag vet ju det. Det går i vågor och snart är det höst på riktigt och då brukar jag må rätt bra och förresten så ska det bli fint att förbereda veckans matlådor nu i kväll samtidigt som jag kollar på Call the midwife på paddan. Tips: det är en bra serie om man vill dämpa ångest. Eller det funkar för mig i alla fall. Fast den kommer också att ta slut. Usch, allt tar slut.

fredag 29 augusti 2014

Språket, männen

Det här dök upp i min instagramfeed för någon vecka sedan. Jag trodde först att grejen med bilden var den konstiga rubriken. Men grejen är ju det lustiga i hur människor (Sveriges olympiske kommités sportchef i det här fallet) har någon slags betingad reflex att kalla kvinnor för tjejer när det handlar om sport. Eller när kvinnor är bättre än män i sport?

I alla fall. Jag kom att tänka på den här bilden i dag när jag lyssnade på Alex & Sigges podcast och de förde ett försvarstal kring Chuck Berrys traffickingbrott som han begick (och har suttit av tid för) för massa år sedan.

Så här lät det, ordagrant:

Sigge: Men vad har han ... vet du hur mycket han har traffickat, så att säga?
Alex: Ja, alltså, jag kan historien ganska bra, jag är ingen expert på den men ... det handlar ju om att, eh, det handlar ju om att han träffade en kvinna i ... Mexiko, som han inledde en romans med. Eh, och eh, sedan så fick hon då följa med på turnén. Och, eh, det innebar ju att han tog med sig henne över dels gränsen till USA och sedan så över någon, ett par statsgränser. Och det var då mot lagen, alltså... Så det rubricerades då som trafficking eftersom han då forslade henne.
Sigge: Men det här var 55 år sedan, hur gammal var han själv då?
Alex: Han var väl väldigt ung ja.
Sigge: Hur gammal var hon?
Alex: Ja hon var ung. Hon var också minderårig. Jag tror att hon var 14 år.

Och så följer en konversation om att det är knäppt att Silvia inte kan närvara vid Polarprisutdelningen på grund av Chuck Berrys gamla brott, som han sonat vid det här laget. Inte minst eftersom hon annars är så snabb på att avskriva gamla dåligheter som till exempel hennes pappas nazitillhörighet med att "det var ju så lääänge sedan".

JALLEFALL, jag tycker precis som Alex och Sigge att en människa som sonar ett brott ska få vara människa i samhället igen och jag tycker inte att Silvia är någon genomreko och genomtänkt person, men språket hörrni. SPRÅKET. Alex kallar offret i det här för kvinna. Det spelar roll.

En kvinna som är bra på idrott = tjej.
En 14-åring i en traffickinghärva = kvinna.

Fan, jag fick samma känsla av Alex och Sigges podd i dag som jag fick av den sista Filip och Fredrik-podden jag någonsin lyssnade på. Den där Filip höll ett brandtal om hur synd det var om en åklagare som köpte sex och vars fru kom på honom för han kunde verkligen leva sig in i hur genomruttet stackars åklagaren måste må när allt uppdagades.

Hur fan pratar ni egentligen, ni stora poddande män? Varför är ni män som hatar kvinnor allihop? Fan vad ledsen och less jag blir.

Disclaimer (innan jag ens publicerat, he): ja, Filips prat handlade inte så mycket om språk och ordval som om ruttna värderingar. Men jag fick samma olustiga känsla av det. Det var det jag menade.

onsdag 27 augusti 2014

Nyläst

Aldrig har jag väl läst så lite böcker på en sommar som i sommar. Men nu har jag läst en ny. Tog bara en dag, faktiskt, för den var väldigt spännande. Ja, snabbläsningen hade nog också sin orsak i att jag inte hade något ansvar den dagen, förutom för min egen hälsa. Jag bara låg ner i sängen och gled in och ut ur sömn samt läste.

Den här boken var det: Fadersmord av Carina Bergfeldt.

Jag läser väldigt sällan deckare, men den här har jag velat läsa sedan den kom ut, för det är min gamla klasskamrat som skrivit den. Jag och Carina gick på journalisthögskolan ihop och sedan vi gick ut för nio år sedan har hon vunnit stora journalistpriset, rapporterat om orättvisor och händelser från hela världen, skrivit flera specialbloggar för Aftonbladet och författat mer än en bok, varav den som hittills kommit ut har sålts till massor av länder. Varje gång den säljs till ett nytt land lägger hon upp en lämplig firarbild på Facebook. Typ om den har sålts till Frankrike så äter hon croissant och dricker champagne på bilden.

Om jag vill vara deppig så tänker jag att Carina blev allt det jag ville bli. Prisad journalist, världsresenär, författare ... lyckad på alla sätt och vis.

Om jag inte vill vara deppig så tänker jag att det är kul att det går så bra för Carina som jag minns som så himla härlig. Kul att bra saker händer för bra människor.

Och så boken då!

Vad jag tyckte om den, helt kort:

Jag som trodde att jag inte var en sådan som läste deckare. Det kanske jag visst är, för att läsa den här var väldigt kul och spännande. Har nog aldrig plöjt drygt 400 sidor så fort. Lättläst, fast inte lättlöst, eller vad man säger. Det är två parallella mordhistorier och två parallella tidshistorier som går om vartannat och jag förstod inte vem som var skurk respektive vem som var den hemliga som jag hejade på förrän alldeles i slutet. Det var snyggt gjort.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

Sicko

I går och i dag har jag varit hemma från jobbet, megaförkyld, och svettats och hostats och kollat på hela senaste The Killing och läst en bok. Och sovit. Herregud vad jag har sovit. En och en halv veckas "vanlig" sömn på två dygn, säkert. Blir hemma minst i morgon också, om jag tolkar mina ömmande ljumskar rätt (någon annan som alltid får ont i ljumskarna vid sjukdom?).

Jag vet inte hur det är för er när ni är sjuka, men för mig är det en svängig resa mellan känslotoppar.

En del av mig tycker att det är jätteskönt att få ligga ner och bara tänka på mig själv (och sova, sa jag sova?) så här mycket. En ganska stor del, om jag ska vara riktigt ärlig här. Men samtidigt får jag så fruktansvärt dåligt samvete, stundtals, när jag hör hur det härjas i huset och när jag tänker på att Nils får ta allt nu. Läggningarna, nätterna, maten, hämta, handla, trösta, torka, diska osv.

Och så jobbet. Varför känns det fortfarande, nio år in i vuxenarbetslivet, som att jag fuskar eller ljuger när jag sjukanmäler mig? Jag vet ju att det är dumt att tänka så och det är bättre att jag är hemma och snorar än att jag smittar ner tio andra. Men det spelar visst ingen roll för min hjärna, för Luther sitter där inne och vill ut och skriva säljande texter om bilar, vad det verkar.

Dessutom får jag så dåligt samvete gentemot de kollegor som får ta mina bitar när jag inte är där.

DESSUTOM kommer jag på hur dumt det här låter, när jag tänker på det, för vem tror jag att jag är? Tror jag att kontoret står och faller med mig? Tror jag att någon ens märker att jag inte är där egentligen?

Ja ni hör ju. Det är jobbigt att vara jag.

söndag 24 augusti 2014

Jag hjärta bryllup

I går var jag och Nils lite extra noga med tvagning, smink, kläder, mustasch osv.

Vi skulle nämligen på bröllop för våra härliga kompisar Johanna och Eric. Och alltså ... vilket bröllop! Allt, allt, allt var så fint och bra. Bara en sådan sak som att de hade en stråkkvartett i kyrkan. Jag har bestämt mig för att jag älskar stråkar. Skulle vilja kunna hyra in en kvartett eller åtminstone en trio som kan spela hemma ibland, efter till exempel en jobbig dag på jobbet.

Annan bra sak: de gifte sig i Oscar Fredriks kyrka. Den ligger precis där vi bodde förut och jag har alltid velat gå in, men inte vågat. Så knäppt att jag utan att tveka kan kolla in insidan av kyrkor när jag är utomlands, men i Sverige känns det som att jag inte får. Men nu fick vi kika in och herregud vad fint det var.

Lyckliga paret. Dat dress alltså.

Efter vigseln gick vi ner till Masthuggstorget och hoppade på en abonnerad spårvagn. En sådan där gammal.

Det var väldigt mysigt och fint. Och kul att åka spårvagn som inte stannade på någon station. Som att man åkte med någon privatchaufför.

Festen var ute i Saltholmen, i varmbadhuset där. Och nu vill jag gifta mig igen (med Nils) för att kunna ha bröllopsfest där. Har inte sett en bättre festlokal samt festlokalsmiljö. Helt sjukt vackert allting och för de som kanske planerar bröllop så kan jag säga att de som har stället kan ordna all mat och den var sjukt god. Och så får man ta med egen alkohol och ha öppen bar om man vill.

Det absolut bästa med allting var talen. Ingen pratade i hundra år och alla tal var så sjukt känslosamma och/eller roliga. Massa gråt och finheter. En av marschalkerna var för blyg (tror jag) för att hålla tal, så han gjorde det här fantastiska i stället: lärde sig spela gitarr (på tre veckor) och sjöng en låt för paret. En jätterolig där han bland annat hade en hälsning på engelska i en av verserna så att festens två australiensare skulle få känna sig delaktiga. Och några av Erics kompisar hade lyckats skaka fram en personlig videohälsning från Erics absolut största idol Håkan Loob. Tårtan var också väldigt bra: massa muffins i olika våningar och så en tårta på toppen.

Fasen vad fint det är att vara i "gå på bröllop"-åldern. Det är så himla roligt.

torsdag 21 augusti 2014

Jag blir alltid luddig i kanterna av nya faser så det är väl inget konstigt, men


Jag vet inte om bilden gör mitt blöta utseende rätta, men ni får ta mig på orden när jag säger att jag är helt genomsvettig.

Det är ett jitter, det här med att cykla till jobbet. På plussidan har vi att det är 1. gratis och 2. innebär 40 minuters konditionsträning om dagen utan att behöva ta sig tid på kvällen efter läggning eller på morgonen innan barnen vaknar (som om det någonsin skulle hända).

På minussidan har vi det som vi ser på bilden: 1. svetten, 2. de rinnande ögonen och det rinnande sminket och 3. håret som inte bara får form efter att lufttorkas i vinden utan även blir så svettigt i hårbotten att det ser fett ut trots att det är nytvättat.

Under helt perfekta väderförhållanden hade det inte behövt bli så här. Men jag bor i Göteborg och i dag blåste det så mycket att jag kände fara för mitt liv högst upp på Göta älvbron. Vinden tog tag i mig från sidan och jag tappade kontrollen över cykeln en pytteliten stund. Dessutom var jag tvungen att trampa hårt i nedförsbacke för att inte stanna.

Cykling är bra för det långsiktiga utseendet och måendet, men absolut inte för det kortsiktiga, känner jag.

Andra observationer/tankar så här första veckan tillbaka på jobbet efter semestern:

- Det tar mer än två dagar för hornhinnan att repa sig efter ett sår. Jag råkade riva upp något med min stressade maskaraföring i förrgår och det gör fortfarande svinont.
- Jag har saknat Morgonpasset i P3! Alltså de ordinarie. Men var är Kodjo? Har han fått unge? Måste googla.
- Veckorna känns evighetslånga när jag inte är med mina barn hela dagarna. Vad mycket tid en är på jobbet, hörrni.
- Det är oerhört skönt att komma hem till lagad middag varje dag.
- Vi måste dock hitta lite enklare recept än Jamie Olivers "tusen olika dashes of this and that and a bundle of hundra olika herbs and a knob of butter"-recept, för Nils blir stressed av alla moment och jag pallar inte att diska örtihundra skålar och stekpannor varje kväll utöver att ta hand om Bubbas kladdiga krigszon. På söndag ska vi planera för fem enklare rätter.
- Jag måste lära mig att slappna av när jag har chansen att sova. Inte ens de nätter då Bubba sover bra (för det händer ibland nu TA I TRÄ) eller när jag sover med Bo lyckas jag hamna i djupsömn. Är så jävla orolig för något oklart och det får mig att ligga vaken.

söndag 17 augusti 2014

49 days of summer

I morgon ska jag jobba igen för första gången på sju veckor. Jag kommer inte ihåg mitt lösenord till datorn och vet inte riktigt var min jobbmobil är och jag har ganska mycket ångest. Den där välbekanta omotiverade kalla räddklumpen i halsen.

Men jag är ju lösningsorienterad, så jag har inte bara legat i fosterställning och sjungit Kumbaya i dag. I stället har jag stävjat genom att:

- Gosa extra med barna
- Städa (obviously)
- Planera veckans middagar och skriva upp var i Jamie Olivers "Middag på 15 minuter"-bok Nils kan hitta recepten samt cyklat till stora Coop på Backaplan och handlat allt som behövs för fem middagar. Gud vad dyrt det blev, himla knasingredienser, Jamie.
- Gå till en lekplats med Ben och Bo trots att det regnade (se bild) så att Nils kunde kolla på Liverpoolpremiären i fred (är jag inte världens bästa frau?)
- Byta krukor (till nyspraymålade) på olika växter
- Laga extra god middag

Och nu ska jag väl äta lösgodis, måla naglarna, dricka rödvin och kolla på Girls. I morgon börjar det nya, med rutiner, träning flera gånger i veckan, ångkokta grönsaker och pilates. Jaja.

torsdag 14 augusti 2014

Börna

Undre inskolningsveckan (vilket går som en charm, Bossa älskar förskolan) försöker jag och Nils göra något roligt med Bo varje dag för att det ska kännas som en extra positiv och glad vecka. I hämtade jag Bo strax efter lunch och åkte in till stan och kollade lite på Kulturkalaset, köpte glass och festis, testade nya stadsbiblioteket och gick på Universeum. En riktig höjdardag, va? Men nej, det är ett idogt/otacksamt jobb att vara förälder. Vad skit jag fick tillbaka, alltså. Jag inser att det är känslor all over the place nu när det händer mycket nytt i den lillas liv och jag borde säkert vända andra kinden till och bara äta skiten, men i dag pallade jag inte. Jag sa att jag blev jätteledsen när hon blev arg och sur på mig utan att jag förstod varför och så var jag verkligen ledsen hela vägen hem och under kvällen också. Vad vill jag säga med detta? Ingenting egentligen, mer än att jag hoppas att det där jag hört om att det är bra för barn att få se föräldrarnas hela känslospann stämmer.

Det andra barnet då? Han bara går och går och går och ramlar och i dag föll han så illa att det kom blod och Nils blev orolig att tänderna strök med. Men det var ingen fara.

Han har varit mjölkfri ett bra tag nu (tre-fyra veckor?) och jag borde verkligen inte säga det här, men jag tycker att det har blivit bättre med sömnen. Visst, Nils fick en riktigt jobbig natt här senast, men han har inte vaknat och gallskrikit i vad vi tror är magsmärtor på ett tag. Kanske-kanske. Hoppas-hoppas.

Vill dock fortfarande få en allergiutredning. Har fått tid hos BVC om två veckor för att en läkare ska avgöra om han behöver en utredning. Känns lite segt. Men bättre än bemötandet jag fick hos vårdcentralen:

- Det kanske är vanlig tremånaderskolik?
- Han är ett år och tre månader.
- Men har ni provat att plocka upp honom?
- Ja.
- Får han sova i er säng?
- Ja.
- Har ni testat att ge honom vatten? Snuttefilt? Bära runt? Låta honom ligga själv? Spela musik?
- Ja, ja, ja, ja, ja.
- Barn kan vara oroliga på natten vettu.
- Jag vet, vi har fler barn.
- Han kanske är hungrig?

onsdag 13 augusti 2014

Rösta rosa, Göteborg!

I dag har jag jagat Ben som på sin femtonmånadersdag fattat grejen med att ta sig fram till fots. Helst vill han vara där han inte ska vara, som bakom teven. Fasen vad snabb han är. Jag kommer att bli musklig, senig och uthållig av den här sporten.






I dag var också dagen då Feministiskt initiativ Göteborgs valkampanj blev offentlig. Och vet ni vem som varit med och tagit fram kampanjmaterialet? Jo, det har den här copywritern. Att se hur det blev, när min magiska vän och kollega Kajsa gjort form av våra idéer känns overkligt bra. Som att det nästan inte är sant. Tänk att dessa ska sitta tapetserade på stan (fast i stående format, då). Jag tycker att de är så snygga att jag vill rama in dem.

Herregud vad bra det känns att jobba för något jag tror på. Detta vill jag göra mer av.

Nedladdningsbara tjofräser för Facebook och annat finns här.

tisdag 12 augusti 2014

Nyläst

Åh min gud, läser jag bara böcker som alla pratar om? Just i det här fallet är jag i alla fall oskyldig till strömföljande trendläsande, för jag fick boken av min kompis Ola och jag hade inte hört talas om den när jag började läsa den.

JALLEFALL så har jag läst Stoner av John Williams och det är en bok skriven av en man som dog innan boken hann bli stor. Under författarens levnadstid sålde boken faktiskt knappt alls och han dog som en helt vanlig okänd. Men sedan, när han varit död ett tag, blev boken uppskriven av någon kändis (pallar inte googla vem det var just nu) och så sålde den SKITMYCKET och nu är den kult.

Vad jag tycket om boken, helt kort:

Amen jag älskade den. Ja, jag har läst invändningarna om att det handlar om en man som det inte händer något speciellt med och så var det slut, men jag älskade den verkligen. Det där att komma från inget och bygga sig ... något. Är så svag för det.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA