torsdag 6 september 2018

Cis-män i grupp, det är ert fel allting

Heeej, någon mer än jag som är politiskt deprimerad? Det är ju megadeppigt med alla rasister och med patriarkatet och har så varit ett tag, men på sistone har jag slagits av en för mig ny insikt: ingenting vi gör spelar någon roll, för 2040 är det ändå ute med klotet. Jag och Kajsa kan hålla på med vårt feministiska arbete, men vad spelar det för roll?

Jag har fram till nu tänkt att "trägen vinner", typ, och att vi kommer att se tillbaka på den här tiden och oja oss över att pappor inte ville vara hemma med sina barn, att folk diskriminerades pga deras namn eller att klasslistan delades in efter kön. "Håhåhå, nu ska ni få höra hur TOKIGT det var på 10-talet!" tänkte jag att jag skulle få skrocka som läcker gammal tant, men nu lär det ju inte bli så. 

Så deppigt. 

Jag är nog lite extra låg för att jag förra helgen fick smak på livets goda: en tillvaro utan cis-män i grupp. Statement var helt otroligt och jag vill bara ha mer. 

Så här såg jag ut hela helgen. Som ett flin. Jag var så lycklig.

 Vi hade förfest hemma hos mig på fredagen och det var så jävla mysigt.
Kajsa hade med sig finkamera och förevigade alla mina kompisar. Ibland slås jag av tanken på vad mitt mobbade 14-åriga jag skulle säga om hon fick veta hur många vänner jag skulle få i framtiden. Hon skulle inte tro det. I bild här syns Sara. Hon är med i TBUB-gänget och en av de tuffaste jag känner. 

Jag bjöd på snacksbord med dipptema. Här kommer recept på min bästa dipp: 

Mosa kronärtskockshjärtan (burkvariant) med majonnäs och crème fraîche. Ha i massa riven parmesan, pressad vitlök, hackad chili eller sriracha eller något annat starkt, salt och peppar. Kör i ugn till dess att det bubblar. 

Det är något vackert när ölen trängs i kylen. Får sådan Dazed and confused-feeling. Ni, vet när de öppnar bakluckan på en bil och så är det fullt av bärs? 

Här är vi väldigt spralliga utanför mitt hus. Jag var så nyfiken på hur det skulle bli att vistas i ett stort separatistiskt sammanhang i offentliga rummet. 

Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna. 

På tal om köerna! Det var så fint. Det var ingen som trängde sig och när en bajamaja blev ledig tittade de som var längst fram i de närmaste köerna på varandra och nickade tillåtande att "gå före du". Alla var så jävla fina mot varandra. Och bajamajorna var rena och fräscha hela kvällen. Jag lovar, till och med efter midnatt var det fan fläckfritt där inne. 

När det var över, natten till söndag, ramlade jag, Katten och Liselott (bilden ovan) ut i Frihamnen helt fnittriga. Sedan tog det ungefär en sekund innan vi blev påminda om att vi inte var i Kansas längre. Katten fick en knuff så att det sjöng av en man på spårvagnen och när vi kom fram till Eketrägatan annonserade chauffören att vagnen inte kunde åka längre på grund av "stenkastning vid Vårväderstorget". 

"Nä nu är de där feministfittorna igång och kastar sten igen", sa Katten då och så skrattade vi gott.

"Ja, batkihäxor som slänger stenar och skiter glitter". 

Ja, haha. 

Haha.

Ha...

:( 

onsdag 22 augusti 2018

Åh, vad jag hatar mänskliga rättigheter


I morse skickade jag in en fråga till ett radioprogram för första gången i livet. Det var till Ebba Busch Thor, som intervjuades i P3 Morgonpasset, och frågan handlade om det som hon kallar "genustrams". Brann nämligen av när jag läste DN-intervjun i vilken Ebba pratar om normkritisk pedagogik i förskola som "genusflum". Ett citat lyder: "Det jag är emot är att man aktivt ska gå på en pojke som leker med en bil att nu ska du börja leka med nån docka" och ett annat: "Vi ska ha ett offensivt jämställdhetsarbete, men vi ska inte låtsas som att kön inte finns. Vi ska inte hålla på och utmana barnen och till att tvinga dem att göra andra val, utan respektera de val barn gör".

Jag uppfattar Ebba som en skarp person som kan tänka ut olika saker och ta till sig text. Det måste man väl kunna som partiledare? Hur är det då möjligt att hon missförstår så totalt vad genusmedvetenhet och normkritik är? Det hon är rädd för är ju precis det som man vill motverka genom att bedriva genusmedveten pedagogik med normkritisk analys. Målet är ju att INTE tvinga på barnen attribut eller egenskaper baserat på deras kön eller könstillhörighet. Att låta barnen själva välja om de vill leka med bilen eller dockan, men då också tillgodose samtliga barn möjligheten att göra det valet. Inte ha ett "prinsessrum för flickorna" (true story från en bekant som letade förskola för några år sedan), till exempel.

Varför pratar Ebba som att hon inte känner till det här? Varför säger hon inte som (jag tror att) det är: att hon är emot genusmedvetenhet och normkritik för att hon vill upprätthålla de gamla könsrollerna?

Hur som helst. I morse intervjuades hon i P3 och jag skickade in en fråga utifrån livet med Ben. Jag skrev som det var: om inte Bens förskola varit medveten om genus och öppen för en normkritisk pedagogik så hade vår femåring inte velat gå dit. Hen hade mått dåligt, varit nedstämd och ledsen för jämnan. Nu har vi i stället en femåring som älskar att vara på förskolan och som oftast är glad och vill lära sig saker. Hur ser Ebba på det?

Min fråga kom inte med, men jag lyssnade färdigt på intervjun och fick en ny anledning att BRINNA AV.

Det här med siffror och fakta, va? Satan vad trött jag är på att det verkar vara kutym att välja lite när man ska titta på fakta och när man mer ska gå på känsla.

Som exempel så var Ebba VÄLDIGT brydd om siffror när det kom till abortfrågan. Hon dröjde sig kvar vid det här med antal veckor. Hon pratade om hur man kan rädda barn som föds så tidigt som i vecka 23 och hon jämförde siffran 23 med siffran 21 (sista veckan man kan göra abort) och teoretiserade kring hur närliggande dessa siffror är.

Intressant då, hur osugen hon var på att prata siffror när hon fick frågor om föräldraförsäkringen. Hon vill ju slopa det här med "pappamånader" helt och menar att det är upp till föräldrarna själva att bestämma. Reportern påminde då om statistiken som visar att pappor tar ut otroligt mycket färre dagar än mammor, varpå Ebba plötsligt inte alls ville prata siffror. Då var det nämligen "viktigare att se till barnets bästa än massa siffror och statistik". I nästa andetag gick hon in och gav SIG SJÄLV som exempel och upplyste om att hennes man minsann tog absolut flest föräldradagar och vad är det som säger att inte alla kommer att göra på samma vis?

JAMEN STATISTIKEN OCH HUR DET SETT UT HISTORISKT, KANSKE?

Herregud, det är som att hon förutsätter att de som lyssnar inte förmår tänka själva. Är det så? Förutsätter hon det? Eller tror hon på riktigt på vad hon säger? Jag vet inte vilket som är mest hisnande.

måndag 20 augusti 2018

Ångest

Nä fy. Jag raderade mitt förra inlägg. Det var väl lite för självutlämnande. Familjeutlämnande. Jag är ett ufo i min ursprungsfamilj, men det behöver jag kanske inte hantera här. Jag får hitta på något annat.

torsdag 16 augusti 2018

Hashtag livet

I morse gick jag upp när klockan fortfarande stod på 5 någonting. Inte för att ett spädbarn väckte mig, som man kan tro, utan för att hänga en tvätt jag körde i går kväll för att säkerställa att det finns rena och torra kläder till helgen då vi ska till Kolmården.

"Men hade inte Nils tagit över tvättansvaret?" kanske uppmärksamma läsare undrar nu. Och jo, det gjorde han, men under sommaren löstes rutinerna liksom upp och jag inser att vi nu befinner oss i en kritisk punkt: återgången till vardagen.

Det hade varit så OERHÖRT lätt att glida tillbaka in i gamla vanor. Och med gamla vanor menar jag att mamman i familjen Hellbjörn tar ansvar för tvätt (vilket medför även koll på vad barnen har för kläder och storlekar), mat (planering, inköp, handling), städ av alla ytor utom köket och umgänge med släkt och vänner.

Det är så lätt att den som tar mest socialt och domesticerat ansvar innan barnen kommer tar i princip ALLT ansvar efter att barnen kommit. För att det är lättare än att försöka styra upp och projektleda en slags familjär omfördelningspolitik. För att det är segt att tjata. För att det är lätt att "bara göra det".

Och eftersom vi lever i ett patriarkat så är det hondjuret i en heterosexuell relation som är den som tar mest ansvar.

Paus för en brasklapp.

Och jag säger inte att det är Nils fel att det blir så här. Det handlar om vad vi fått lära oss. Hur vi blivit programmerade och vad vi har för förväntningar på oss baserat på vilket könsorgan vi föddes med. Dessa JÄVLA FÖRVÄNTNINGAR. Hatar dem.

 

Jag pratade, typ, om det i Tankar för dagen i lördags (länk). Så uppriktigt helvetes less på förväntningar.

Hur som helst. Oavsett vems fel det är att det blir så här (host, patriarkatet och kapitalismen) så måste vi fixa så att det inte gör mig sjuk igen. Som i våras. För då blir det ju ingen leverans från mig alls, varken som mamma eller normkritisk företagare.

Så. I kväll ska jag föreslå ett konstruktivt samtal med Nils. Ett samtal som förhoppningsvis mynnar ut i nya rutiner för hösten. Det blir väl vår trettionde konversation i ordningen, på temat, och det är alltid initierat av mig. Men det måste göras. Om någon av er känner igen sig eller rent av har tips får ni hemskt HEMSKT gärna dela med er. Löser vi den här gamle pucken så blir det ringar på vattnet, det kan jag säga.

Obs: menar inget illa med detta, men snälla tipsa inte om att köpa städhjälp.

tisdag 14 augusti 2018

Uppåt framåt

Det tog fyrtio minuter längre tid än planerat att lämna barnen, min första lämningsdag. Jag och Nils fräste åt varandra för jag missuppfattade hans "vet du var barnens gummistövlar är?" som ett "du som har koll på allt ska givetvis ha koll på gummistövlarna för det är din roll att ha koll på precis allt", medan Nils menade "du som förra veckan städade källaren och röjde bland gamla skor och kläder, du kanske ställde gummistövlar på något särskilt ställe?". Det är ej lätt att leva med mig alltid, nej,

Dessutom:

Jag luktar kiss, för jag bar runt på Bens kissiga sängkläder efter att jag själv duschat och klätt på mig (rookie mistake), Bo var otröstlig under nästan en kvart för att hon kom att tänka på ett tigergosedjur som försvann för fyra år sedan, Ben ville inte äta frukost och det går magsjuka på fritids.

Nu sitter jag på jobbet. Sminket har runnit all världens väg på grund av väder, jag har ett par bajsiga trosor i regnjackfickan och strax ska jag intervjua en person för ett projekt för vilket kunden vill betala hälften "om hen inte riktigt blir nöjd".

FLYING START på den här dagen.

måndag 13 augusti 2018

Dagen efter kvällen före

Nämen det gick ju bra. Precis hemkommen efter första riktiga hösttermindagen. Den inleddes med en kissiga-sängkläder-tvätt (har inlett projekt: sluta med nattblöja) och avslutades med jour + städ på förskolan följt av återvinningsrunda, pantning och coophandling. Precis hemkommen tänker jag dra igång med städ av hemmet, pga besök av svärföräldrar i morgon, men samtidigt vet jag inte om jag orkar någonting mer.

Är det här det minsta intressant? Det kanske har märkts, men jag har liksom lite svårt att skriva saker här. Barnen är större och väldigt mycket sina egna individer och Bo kan läsa och jag har svårt att avgöra vad som är för utelämnande när det gäller dem, så där blir jag lite låst. Och när det gäller sådant jag jobbar med (typ det enda jag gör som inte skulle bli #barnrelateratcontent är att jobba) så är jag antingen helt slutpratad efter en arbetsdag av gafflande eller alldeles för rädd för att uttrycka mig fel. Tänker så jävla mycket på språk och hur det påverkar och det är ju bra. Men jag blir också helt låst i allt där jag inte har tolkningsföreträde. I alla fall i text. Det är så finit.

Jag letade för övrigt efter en bild för ett tag sedan och trillade över gamla inlägg och drabbades av enorm skam. Jag bloggade liksom om min vikt vecka för vecka ett tag? Ja jävlar.

Men det här med att orka. Ska det vara så här? Vi arbetar för att konsumera och det som ska konsumeras måste produceras och produktionen leder till 1. extrema orättvisor runt om i världen och 2. att klotet inte pallar och snart är det slut på mänskligheten. Det gjorde vi bra, människor. Det tog oss bara ett par hundra år, från industriella revolutionen och framåt. Heja oss.

Äsch det är väl inget unikt att tänka så här, precis efter att sommarlovet är slut. Men lite hopplöst känns det allt.

Men vi kan ju försöka rösta på något bra? På något annat än ett parti vars ledare tycker att det är populism att göra politik av vädret?

HERREGUD DET ÄR SÅ DUMT.

Jag och Kajsa hamnade i samspråk med några SD-personer i lördags. En av dem ville aktivera sig i SD, nu när han pensionerat sig och hade tid. Fast han visste inte om han skulle orka med det. Han kanske skulle starta en tankesmedja i stället.

Hans största anledning till att rösta på SD var att, citat: "stoppa kalifatet". När vi frågade på vilket sätt han var rädd för kalifatet och hur det påverkade honom i vardagen hade han inget svar. När vi frågade hur han ställde sig till andra delar av partiprogrammet som det om att återinföra sambeskattning, att drastiskt minska det statliga stödet till landsbygden, att skära ner på välfärden och begränsa aborträtten så ... sa han att man ändå inte ska rösta på partiprogram, för "vi vet ju inte hur det blir när de väl sitter på makten, det får vi ju se då, vi får ge dem en chans".

Han kändes vid sedan, att han inte ville se de där åtgärderna in action och att han inte ville att hans dotters (för övrigt aktiv i Fi) rättigheter skulle inskränkas.

Men man ska ändå inte stirra sig blind på partiprogrammet och så var det med det.

TOUGH CROWD.

Nä men han är ju såklart helt omöjlig att omvända. Ej i målgrupp, så att säga. Men ändå. Spännande att höra hur de "tänker".

söndag 12 augusti 2018

Nu vevar vi igång det här gamla skrället

Hej, nu är det knorvligt med ångesten här. Barnens sommarlov är slut och från och med i morgon kommer dagarna inte att handla om sådana här slumrande påminnelser utan mer att leverera, prestera och få allt att ske enligt de minutiösa rutiner som krävs för att få ihop skola, förskola, jobb, hus, kooperativ, aktiviteter och så vidare amen. Kickstartar med att ha jouren på kooperativt i morgon. Lika bra att kasta sig ut, va?  (Kommentar om bild: punkten "fiskarna" handlade om att vi hade akvarieansvar på förskolan under ett par veckor i sommar då kooperativet var stängt.)
Det är en annan typ av ångest att dra igång en ny termin som företag(are?) än som anställd. 100 procent värt att vara sin egen, kolla bara vad jag fick göra i går – vara moderator under ett panelsamtal med Gudrun Schyman på Way out west. Det hade inte hänt om jag var kvar på min gamla arbetsplats, om en säger. Men samtidigt. Jag stötte på en gammal kollega förra veckan och han hade tillbringat första förmiddagen efter semestern med att stirra ut i luften och tänka på nudlar. Det lät så skönt, tycker jag. Jag är mer som helt stirrig. Och tänker på hur vi ska få ihop ekonomin, hur vi ska hinna med bokföring och få in nya uppdrag och politiken och hur vi ska få betalt och att ingen får bli sjuk och hur ska det bli med pensionen egentligen?

Obs, fattar att man inte kan zooma ut och tänka på nudlar en halv arbetsdag på de flesta arbetsplatser, men på en större reklambyrå, ja...

Hur som helst – det lär väl ordna sig? Det gör ju det. Och vi har långt bättre förutsättningar inför den här hösten än inför förra och ännu långt mycket bättre än inför förrförra. Uppåt framåt!

Har också flera höstliga saker att se fram emot. Här kommer en lista:

- Kolmården. Vi ska dit tillsammans med min bror + familj samt mina föräldrar. Ska bli så himla kul. Har hört att de har en ny bergochdalbana som ska vara väldigt bra och förra gången Ben träffade Bamse såg hen ut så här och nu ska vi få träffa Bamse and all the rest of them. Gissar på många Kodak moments.

- Valet. Jaja, det finns mycket att inte se fram emot, host och hjälp, men den valkampanj som jag och Kajsa gjort för Fi Göteborg är så himla ... ja, ni får se sedan. Den är maffig och jag vill påstå att inget annat parti gjort så här förut. Ska bli så KUL att se hur det landar. Bilder på valstugan som vi gjort och som för tillfället står på Backaplan. Visst är den fin?

- Statement. Är det någon som läser här som ska gå? Jag ska ha förfest på fredagen hemma hos mig och alla är välkomna. Som jag skrev i messengertråden jag drog igång med de som jag vet ska gå: eftersom ingen kommer att dra med sig en cis-man så är det här första gången uttrycket "the more the merrier" VERKLIGEN stämmer. Tänk er en fest utan snubbar, tänk er sedan en kall öl osv.

- Resa med mamma. Vi ska hitta åka på någon slags långweekend nu under hösten. Hon gav mig det i födelsedagspresent. Det kommer att vara välnärande för vår relation (det är också den uttalade tanken med resan). Jag ser mycket fram emot att umgås med min mor utan andra människor (främst barn) i närheten. Vi har på riktigt inte gjort det (förutom en eftermiddag/kväll när hon fyllde 60 och jag tog med henne på överraskningar i Göteborg) på ungefär åtta år.

tisdag 10 juli 2018

Var är Ninni?

I dag var en helt perfekt Berlindag, fram till läggning, då vi upptäckte att Ninni – Bens kanin som varit med sedan dag 1 – glömts kvar någonstans. Jag har letat överallt i lägenheten, utomhus, på den Spätkauf där vi köpte glass innan vi gick hem och i tunnelbanestationen. Men nej. Ben tog det bra i kväll, men jag misstänker att det beror på att hen var för trött för att förstå vad som hänt. I morgon blir det seriös jakt på en "bashful bunnie" av märket Jellycat på Berlins leksaksaffärer.

I alla fall. Det var fint att få avsluta resan med en bra dag. Det har varit väldigt kämpigt med humör den här gången och vi har snittat 20 000 steg om dagen och slitit på varandra kanske lite för mycket. Men, som sagt, fint i dag. Vi började med utefrukost på Café Ole. Ett ställe som är döpt efter en hund, som vi också fick träffa, och som hade mycket bra brunch (vi valde American och English) och så oerhört snäll personal.

Sedan skrotade vi mest omkring i Neukölln och kollade vad folk gjort för fint med sina balkonger ...

 ... stannade till på alla lekplatser ...

... och köpte snacks på Spätkaufs. Fast den här jättebullen behövde vi inte betala för. Gulliga barn får gratis.

Dessutom hände det otroliga att jag fick lov att gå in i en butik efter eget val: Humana second hand. Ben hittade en klänning till mig.

Den var väl fin, men ...

... jag köpte två andra i stället.

På Humana VET jag att Ninni var med, för Ben visade upp den i kassan när vi betalade. Var tusan såg jag kaninen efter det? Minns inte. I alla fall. Vi pep in på många ställen i dag och köpte öl, äppeljuice osv. Det kanske var därför humöret hölls uppe? Konstant påfyllning av dryck och (medhavda) popcorn samt målarböcker och pennor i väskan = vägen till framgång under stadssemester med barn?

Vid det här laget var vi mycket nära det område vi bodde i sist vi var i Berlin och vi kom ihåg att det låg en liten 4H-gård (typ) i krokarna. Så den gick vi till. Ben och Bo fick mata fåren med pellets som en annan mamma hade köpt.

Fanns lekgrejer att klättra i där också. Kuriosa: parken den ligger i heter Görlitzer park och den är känd för den där lekplatsen/4H-gården men också väldigt mycket för knark. När jag gick själv i parken (behövde djupandas) undrade två olika om jag rökte weed. En av dem sa "oh, that's really good" när jag sa nej, det var fint.

Efter parken beställde vi tacos på ett ställe mest för att jag behövde kissa, men så var toaletten trasig. Mycket goda tacos, hur som helst. Kan det vara här Ninni kom bort? Vi rafsade väldigt med väskorna på det här stället. Har ringt och kollat och han som svarade kunde inte se någon "very important rabbit", men de tog mitt nummer.

Vi gick också till Rosenrot – en second hand-butik med barngrejer. Där hittade jag en tuff tröja med luva och magficka "som på en känguru!!!" till Bo.

Sedan drog vi hem och påbörjade packningen inför morgonens hemresa och så upptäckte vi det där med Ninni. Nu ska jag googla efter lösning.

måndag 9 juli 2018

Nu skryter vi ikapp oss

I går la Mia Skäringer ut bilder på Midjerösskan och dess innehåll. Eftersom jag är en del av firma Hellbjörn Schedwin som har tagit fram Midjerösskan med fuck off-kittet så var det här något slags klimax efter en intensiv arbetsvår. Som jag fick rysningar när jag såg den här bilden i slutet av bildserien. Mitt (och Lindas, Kristels och Kajsas) nylle rätt ut till nästan 400 000 följare i Mias kanal.

Alltså vi visste ju att hon skulle lägga ut en bild på oss och vi hade givetvis tagit in en fotograf – shout out Molly Måssebäck – för ändamålet, eftersom vi inte vill lämna till slumpen det vi kan kontrollera. Men att se den och texten jag skrev till, som i ett citat, var något annat. Sorry för eventuellt tjat om min gamla arbetsplats, men när jag är med om att gå i mål med sådana här projekt; att jobba med Mia och Anna och göra det för en god sak och få vara med om att saluföra något så praktiskt och vackert som en MIDJERÖSSKA, då är det inte utan att jag måste nypa mig i armen för att veta att det är på riktigt.

Det var ändå bara några år sedan jag satt på ett kontor och gjorde kommunikation som antingen ingen ens såg (skrev cirka 90 artiklar på engelska om brushcutters och robotic mowers som bara hamnade hos någon redaktör i England som inte gjorde något med dem) eller som byggde på en misogyn idé som jag inte fick frångå. Samtidigt som cheferna blundade för sexuella trakasserier. Som en kollega till mig sammanfattade hur det var att jobba på den reklambyrån: "ingenting blir bra och alla mår dåligt".

Men nurå! Va! Nu gör jag midjerösskor till förmån för människor på flykt från krig eller män. DET ÄR INTE SKIT I BYX DET.

Kan också passa på att ge en sneak peak på de klistermärken (två fulla ark) som också är med i fuck off-kittet, men som Mia inte la ut på insta.

Obs, jag är inte så bra på att hitta ljuset och ta snygga bilder som Kajsa (andra halvan av företagsnamnet Hellbjörn Schedwin och den som tog bilderna till Mias insta) är, så det här blev ... ja, ni ser ju vad det är i alla fall:







Älskar särskilt det lilla snippstimmet och kissdroppen. Älskar också att vika upp den här vyn på ett möte med myndiga personer. Satt i ett sådant på Astra Zeneca för några veckor sedan och såg att minst en av dem kikade, men ingen sa något. Fnissigt.

Det finns många fler märken i Midjerösskan som säljs för 499 + frakt med start den 24 juli klockan 9 på Annas och Mias hemsida.

söndag 8 juli 2018

Moralisk kompass i ord vs. handling

I förrgår tog vi uBahn långt västerut och besökte Berlin zoo. Det vågar jag egentligen inte blogga om för det borde inte förekomma ställen där djur finns i bur bara för att människor ska ha något att glo på. Och nu när det förekommer så borde man åtminstone välja att inte stötta det med att betala inträde och själv stå där och glo.




Men nu gjorde vi det ändå, för så skenheliga är visst vi. Suget efter att se en isbjörn på riktigt samt komma nära när flodhästar simmar var för stort.

Bossa ville så gärna besöka zooshoppen också, för vi var här för tre år sedan och då fick hon den här flodhästen som heter Valentino och nu ville hon se om hon kunde hitta dess släktingar. För tre år sedan problematiserade jag för övrigt inte vårt zoobesök alls, tror jag.

Annat som är fel är kapitalismen, vilket jag ofta påminner Ben och Bo om. Även när vi är i en högborg som KaDeWe.  Passade på att pipa in där när vi ändå var i krokarna, efter zoobesöket. Har aldrig varit på KaDeWe förut, men hört mycket om speciellt matvåningen. Den var otrolig. Vi hängde längst stund vid klubborna och Bo köpte en för 6 euro.

Ytterligare en sak som är fel är herrfotbollens status i jämförelse med damfotbollens. Det påminde jag barnen om när vi i går gick och kollade på Matchen med versalt m. Fast de brydde sig nog inte så mycket om det, för de fick fri tillgång till sina skärmar medan vi kollade när herrsverige fick stryk av herrengland. 

Bo lyckades inte få i sig hela den där klubban hon köpte.

På väg hem i går drabbades jag av en väldigt stark känsla av brådska när jag satt mitt emot Bo på tunnelbanan. Hon är så stor nu och jag älskar henne så mycket att det spiller över i skräck över allt som skulle kunna hända. Jag måste skynda mig att fixa världen för hennes skull, men jag måste också skynda mig att rusta henne så att hon klarar att leva i den här världen, för självklart kommer jag inte att kunna fixa den. Lilla stora Bo, hur påverkas du av att jag hela tiden problematiserar allting? Hur landar mina ord om normer, klimathot, ojämlikhet och död och hur allt hänger ihop i din sjuåriga hjärna? Jag vill göra bra för dig. Hjälp, tänk om jag gör helt fel. Nej, det tänker vi inte på.

torsdag 5 juli 2018

I morgon ska vi ha en tydligare plan för dagen

I dag var det min sovmorgon och när jag gick upp hade familjen redan varit ute och köpt frukost och ätit upp den. De hade sparat en bretzel till mig. SOM jag myser när jag får vakna i Berlin och dricka pulverkaffe, äta bretzel och läsa DN på nätet. Jag kanske borde tatuera in en bretzel? Fick grov mersmak efter min gängtatuering.

Jag gjorde mig i ordning och poserade ganska avslappnat i min nya Harry Potter-t-shirt (syns kanske inte, men det står Hufflepuff på den) och manchesterkeps vilka jag köpte på Primark i går kväll när jag slog lov på stan helt själv när Nils nattade barnen.

Sedan åkte vi uBahn en lång bit, till Samariterstraße i Friedrichshain.

Målet var en lekplats som enligt Google skulle ha en plaskdamm, pga 30 grader varmt, men efter bara en kort promenad var vi tvungna att ta ett pit stop på café. Pga 30 grader varmt.

Bossa passade på att skriva vykort till kompisen Mika.

På väg mot lekplatsen trillade vi in på EisPiraten, som har jättejättegod glass och skattkista.

Sex kulor glass och topping för under 70 spänn, take that Göteborg.

Boxhagener Platz med den utlovade plaskdammen låg nästgårds från piratglasstället. Dock var det inte så mycket vatten i dammen.

Vi fick svalka fötterna i alla fall.

Sedan pep vi in och ut från alla affärer som barnen fann lockande. Som den här karamellbutiken med oh so many choices.

Och en mycket nischad butik som sålde egendesignade stryka-på-märken. Bo valde en ekorre och Ben en person med klänning. Barnen fick fickpengar till resan av farmor och de disponerar dem varsamt och under stor högtidlighet.

I en butik som enligt skylten var en cirkusaffär köpte de varsitt slemmigt ägg.

Det blev en del pauser också, för sa jag att det var varmt i dag?

Ben är fem och det är ju en ganska egenkär ålder. Men jag tycker att hen kan låta mamman få besöka åtminstone ett ställe efter eget önskemål utan att det blir skrik och panik. Men icke. Jag stålsatte mig dock och fick med mig hela familjen till Shakespeare and sons – en jättefin och mysig bokaffär med café och begagnade och nya böcker, många på engelska.

Jag fick såklart inte stanna så länge på bokaffären, så den fick läggas till på listan över ställen att återbesöka när vi åker till Berlin utan barn. Hoppas snart. I dag har det varit MYCKET humör och gnäll. Såpass mycket att jag tappade det vid ett tillfälle och höjde rösten mot Ben i ett "ÄR DET SÅ HIMLA TRÅKIGT ATT ÅKA PÅ SEMESTER, VA? JAG BLIR SÅ LEDSEN NÄR DU INTE UPPSKATTAR VAD VI GÖR FÖR DIN SKULL. JAG VILL SNART INTE HITTA PÅ NÅGOT KUL ALLS LÄNGRE NÄR DU BARA GNÄLLER." Inte min finaste stund. Men det var varmt i dag. Sa jag det? 

Det ordnade sig i alla fall till middagen. Vi bara tog ett ställe och det visade sig ha superbra pasta. Alltså riktigt bra. Också härligt att middag + dryck till alla oss fyra gick på sisådär 24 Euro. Berlin i mitt hjärta (och plånbok).

När vi kom hem hade jag och Bossa spa med multifärgad badbomb och ansiktsmasker. Läste på någons blogg (minns inte vilken) om en person som fick skarp kritik för att hon badade med sin sjuåring. Vad är det för galenskap?