torsdag 27 augusti 2015

Brain be spinning

Jag har berättat att jag är en ångestriden person, va? Well i dag har den fått spela fritt, ångesten.

Så här, Kajsa kollade in mina gamla FB-profilbilder och kommenterade på en av dem, vilket medförde att den dök upp i flödet, vilket medförde att 35 personer snart hade lajkat eller kommenterat.

Ingen fara, va? Men jo, för bilden ser ut så här och tanken på att folk tror att jag har återpublicerat en sex år gammal bild där jag "poserar snyggt" får mig att skämmas ihjäl. Bilden togs innan det fanns något som hette selfie och det var på min möhippa och jag skulle aldrig lägga upp en "snyggbild" i dag. Obs: inte för att det är något fel på att göra det, men jag är på tok för ängslig. Och att jag skulle lägga upp en bild från 2009 nu liksom ... Uuuu.

Så då fick jag ångest. Och kommenterade till svar att "Det var möhippa, okej! " samt "Och nu dyker den upp i flödet. Härligt!". 

Varpå Liselott, Petra och Matilda som var med och styrde upp möhippan också kommenterade och de sa ingenting direkt om mina kommentarer, men jag drabbades ändå genast av SUPERÅNGEST över att de kanske uppfattade det som att jag pissade på deras roddande av möhippan. Och det vill jag inte göra! Det var världens bästa dag, snudd på bättre än bröllopsdagen, och jag älskade att bli pyntad som Audrey och Marilyn och fotad. Älskar också de där bilderna. Men att jag skulle lägga upp dem for all to see - i dag. Hjälp! Det var det som  gav mig ångest. Alltså första ångesten. Andra ångesten, som kom av att jag skulle ha förolämpat mina bästa vänner, var ännu värre. Så jag var tvungen att förklara bort det med ytterligare en kommentar. Eller två till och med.

Så nu ligger väl den där bilden som någon slags topphändelse i alla mina Facebookvänners flöden. Så mycket action det varit kring den.

Och jag har fortfarande ångest, fast nu vet jag inte ens varför.

Gah, kan jag inte bara vara normal någon gång?

Hellbjörn Schedwin

Inför valet förra året gjorde jag och min kompis Kajsa lite grejs för Fi.

Men gud, lyssna på mig. "Lite grejs". Det var en valkampanj. Det kommer inte att bli någon Key Account Head of Sales and Big Talk about Digital Ecosystems av mig, int.

Ååååh, så svårt det är att prata om något jag gör utan att det känns som att jag vältrar mig i självgodis. Kan ju inte ens ta en selfie utan att vara ironisk kring det.

MENMEN. Vi gjorde det där för Fi och sedan har vi pratat om hur bra det var att jobba med något som kändes viktigt på riktigt och så har vi gjort lite mer grejs.

Obs: när jag säger vi så menar jag mest Kajsa. Det är hon som lagt ner timmarna i det här och det är hon som månglat ut bilder och illustrationer och grejsat med olika digitala format och sådant som jag inte kan. Men jag har varit med på ett hörn och vi har kommit på idéer tillsammans och jag har skrivit olika ord. Vi har väl varit som en formgivare/copy-duo helt enkelt.

Men inte har vi tänkt att det varit liksom riktigt på riktigt. Som att vi är en … byrå. Vi jobbar ju liksom redan på en byrå (världens största).

Instick: det vi gjort kan näppeligen räknas som konkurrerande verksamhet då vi gjort saker i mycket mindre skala än vad vårt jobb gör + att vi inte ens tagit uppdrag av företag. Ja och så har vi inte tagit betalt heller.

Men i dag kändes det liksom lite på riktigt, när Klubb Livsfarligt la upp en statusrad om oss och kallade oss "reklambyrån Hellbjörn Schedwin" och folk började dela och tagga och ställa frågor.

Så då kan jag väl nästan våga säga det själv. Kolla vad jag och Kajsa Schedwin (obs, mest Kajsa) kan göra. Jag har ingen aning om vart detta ska ta vägen och vi har inte ens officiellt startat något som har ett organisationsnummer. Men jag tycker att vi har något. Magen säger det i alla fall och en ska väl lyssna på den.

Grynig bild på mig och Kajsa i Berlin förra våren. 

onsdag 26 augusti 2015

Hemma hos Hellbjörns (ska jag sluta skriva Hellbjörn så ofta, kanske?)

Precis som Jenny så tycker jag mycket om att se hur det ser ut hemma hos folk. Så nu gör jag som Jenny och visar upp hemmet vårt.

Jag har för övrigt ett minne av att jag påbörjat ett sådant här projekt tidigare, och att jag då visade upp barnens rum och vårt sovrum. Men eftersom jag är sämst på att tagga inlägg så vet jag inte var de är.

I alla fall. Här kommer vårt kök.


Här äter vi. Jag älskar vårt köksbord. Vi plockade det från Nils farmors hus i Osby när hon skulle in på hem. Hon hade det i finrummet, övertäckt av ett stort tygsjok, och jag tror inte att det användes så ofta. Cirka 5 000 måltider senare (varav många med Kladdobert 1 och Kladdoblöt 2 till bords) så ser det ... något annorlunda ut än när vi fick det. Det syns framförallt om man drar ut någon av de två utdragsskivorna. Färgskillnaden är markant. Vi tänker att vi får googla hur man får ordning på ett gammalt teakbord när barnen slutat kladda så förjävligt.

Det där med utdragsskivorna gör att bordet blir dubbelt så stort och då kan man enkelt sitta 10 personer runt det (och med lite vilja 12). Det är fint. Fast då måste man flytta bordet till annat rum, för köket tål inte så stort bord.

Sak jag aldrig reflekterat över innan jag flyttade in i huset: hur skönt det är att ha ugn i arbetshöjd. Bredvid de ganska fula vitvarorna i kulören rostfritt finns en dörr som leder ut till vår altan/grillplats/odlingskoloni/barnpoolutrymme.


På kylskåpet sitter min löpskola som jag körde under sommaren. Ah, så tillfredsställande det var att bocka av ett pass. Tanken är att jag ska avsluta det här och sedan ha löpning som en helt naturlig del av varje vecka. HAHAHAHA. Kommer ej att hända. Började jobba, slutade springa. Mjarå.

I köksfönstret frodas (hoppas) mina elefantöron. Har en stor, en mellan och tre små nu.


Här står också kokböckerna. Jag gillar Jamie Oliver, ja.

 På ena väggen sitter resultatet av mina extra ångestfyllda aftnar.

Samt den finaste tavla vi har. Den Cathrin gjorde till vår inflyttningsfest. Alla våra kompisar som var med och chippade in till lekstugan vi fick (förutom en som var med på presenten, men som inte ville vara med på bild, I'm looking at you Monk's friend) syns i ballongerna. Ben och Bo syns i lekstuge(husvagns-)fönstren och jag och Nils vinkar från husets fönster.

Andra sidan av köket består av det där en jobbar på/i. Bänkar och skåp och diskmaskin och sådant. Allt är vint och snett och många skåp lossnar hela tiden eller går inte att stänga. Men grejerna funkar, så det är inte som att vi ska riva ut och göra snyggt. Funderar emellertid lite på att köpa dekorplast och "kakla" om. Hur svårt kan det vara? (Säkert jätte, va?)

På anslagstavlan (som jag gjort!!! kalla mig pysselprinsen!!!) sitter obetalda räkningar och lite annat krafs. Just nu är den sådär härligt ren, för jag betalade alla räkningar i går. Ah, fresh start. Älskar känslan (dock hade vi typ 25 000 i räkningar den här månaden, så det var en inte odelat härlig upplevelse).

Och så krokar för hand-handduk (viktigt att märka, så äckligt om handduk börjar blandas med diskduk!) osv.

Om någon läser här själv bloggar hembilder eller kanske vill göra det nu så får ni jättegärna säga till. Tycker som sagt mycket om att få kolla in hos andra.

Hepp! Upptäckte att jag har en tagg som heter "husligheter". Använder den på det här inlägget och hoppas att det passar.

Åh, önskar att jag inte slutat tagga inlägg. Lat jag är.

Allmänt babbel om team Hellbjörn

Inser att jag har jobbat två och en halv vecka post semestern. Tiden bara spfftf. Två och en halv vecka i somras kändes som en ocean. Detta trots att de lediga dagarna mest bestod av att förhålla sig till mat- och sovtider och komma ihåg att ta med sig allt när man ska ut som ett annat ekipage. Rutiner, liksom, brukar ju göra att dagarna bara går och går och går.

Men i somras var det inte så. Dagarna kändes så långa, på ett bra sätt. Perfekt väder (förlåt, hatar varmt) och små utflykter nästan varje dag. Och vilket team vi var. Har aldrig varit så kär i min familj som mot slutet av den här semestern.

Nu sitter jag i mitt hörn och de har de sina egna liv igen och jag undrar vad de gör. Mest vad barnen gör. Så konstigt att jag ska träffa mina kollegor och kunder oftare än vad jag träffar dem.

Alla dessa möten och mejl, inte visste jag att det var livet?

Jaja. Det är väl som det ska vara.

En bra sak är hur som helst att Bo har börjat klättra in till storsängen varje natt. Orsak: "det är så tråkigt i min säng".

Vet att många tycker att det är jobbigt att sova med barn och det tycker väl jag också. Egentligen. Men fan vilket mys det är ändå, att vakna bredvid den varma femåringen. Att det sedan blir ungefär fem uppvak per natt (nu senaste natten pga 1. "HEJ, JAG KOMMER NU!", 2. "MAMMA JAG DRÖMDE EN MARDRÖM",  3. *fot i njuren*, 4. "MAMMA, JAG MÅSTE KISSA, 5. "MAMMA, VI BORDE KÖPA NÅGOT SÅ ATT MAN INTE FÅR MARDRÖMMAR!") kanske är något … mycket. Men ändå. Ben sover (peppar peppar) mycket mycket mycket bättre nu än vad han någonsin gjort, så då är det väl inte mer än att det andra barnet ska hålla låda. Blir ju en väldans omställning om vi plötsligt ska börja få sova bra varje natt. Vad ska vi då prata om när barnen lagt sig?

Hur var det nu, offside är när penis är bakom backlinjen när anfallet inleds?

Med anledning av Malmö FF:s avancemang kör jag en favorit i repris. Fortfarande aktuellt (sad emoji). 

tisdag 25 augusti 2015

Heja mens!

Åh, jag hade också, precis som Schmarro tänkte och kommenterade om, hängt upp mig på raden "fortfarande ingen mens" i förra inlägget. Speciellt följt av flera dagars tystnad. Skriker ju preggers om det.

Men nejnej, så spännande är det inte. Mensen kom och befriade mig från de mörkaste tankarna. Lägligt nog samma dag som vi åkte på jobbkonferens med alla nordiska kontor. Obs: menar allvar, det var så skönt att ha mens när det var så mycket nya människor och så mycket peppigt snack från ledningen och så mycket teambuildande övningar. Jag kan bli så himla motvalls under sådana förhållanden (ni vet, när en chef ska prata och så ska man ställa sig upp när hen pratar för att riktigt få feeling och sedan ska man klunsas ihop med människor man aldrig träffat och koreografera en dans eller liknande som visar vad gruppen står för), så att jag slapp PMS:en var till allas fördel.

Heja mens!

torsdag 20 augusti 2015

The true cost (mycket dyrare än vad jag kunde föreställa mig)

Halloj i kvällsmyset! Visste ni att 250 000 indiska bönder har tagit livet av sig det senaste årtiondet? Det är ett självmord i halvtimmen ungefär. De går ut på sina fält, dricker en flaska bekämpningsmedel och dör.

Fun fact - bekämpningsmedlet de dricker säljs av samma företag som pajade deras skörd. På grund av det sjuka kapitalistiska samhället där allt vi behöver på riktigt - ett hem, en fast inkomst, en fungerande välfärd - blir allt svårare att uppnå medan en t-shirt till, som vi kanske inte behöver, bara blir billigare och billigare så investerade indiska bomullsbönder i början av 2000-talet GMO-frön från företaget Monsanto. Fröerna gjorde att bönderna kunde skörda mer - men plantorna blev samtidigt resistenta mot skadedjur, vilket gjorde att skörden snabbt blev mycket sämre. Vilket gjorde att bönderna blev tvungna att köpa dyrt bekämpningsmedel från samma företag. Och när bönderna till slut blev så hårt skuldsatta gentemot nämnda företag såg de ingen annan utväg än självmord. SER ingen annan utväg än självmord. 250 000 and counting.

Det här är en av de saker man får veta i den här dokumentären, The true cost, som kom tidigare i år.

Helvete vilken film. Jag är helt golvad.

Får jag generalisera och använda ordet man i stället för jag? Jag känner liksom på mig att fler än jag egentligen vet att det är åt helvete med villkoren för de i Bangladesh och Indien som tillverkar alla kläder som finns till försäljning i kedjorna hos oss. Och att man egentligen inte borde stötta industrin genom att till exempel handla på HM.

Men att det var illa. Det visste man inte. Eller jag, då.

Det var Nils som tyckte att jag skulle se den här dokumentären och jag tänkte lite att "men åh, modeindustrin, jag är inte intresserad", men så kollade jag ändå och helvete. Stark upplevelse. Minst sagt. Otroligt välgjord. Det går liksom inte att värja sig. Att få följa Shima som jobbar som sömmerska i Dhaka och gick in med en lön på 10 dollar i månaden och måste lämna bort sitt barn eftersom hon inte har möjlighet att försörja henne. Eller att få följa med till de indiska byar där, på grund av alla kemikalier som används på fälten, precis hur många barn som helst föds så funktionshindrade att föräldrarna bara väntar på att de ska dö. Flera år väntar de ibland. Allting varvat med mysiga klipp från Black Friday-reor där amerikaner väller in som en jäsande deg i butikerna och börjar slita i rea-uggsen. Eller klipp på vloggare som håller upp sina senaste fynd och skriker "EIGHT DOLLARS - I DON'T EVEN KNOW IF I'LL WEAR IT, BUT I JUST LOOOOVE IT!".

Och så alla fakta om varför det ser ut så här. Och hur fort det har gått. Hur jävla jävla jävla mycket mer vi konsumerar nu än för 20 år sedan. Och hur de rikare blir rikare och de fattiga dör och Stella McCartney försöker göra rätt, men hon är ju bara en person.

Snyft. Åh. Kolla på den. Finns på Netflix.

onsdag 19 augusti 2015

Bubbas öron, the sequel

Fortfarande ingen mens, men jag har lyckats sluta med nässpray (en vecka nu!) och i går sydde jag upp två klänningar jag hittade på Beyond Retro-rean, så nu är det som att jag fick två helt nya outfits som till och med sitter bra för 120 kronor. Dessutom har det kommit en tomat på en av mina tre tomatplantor, så there's that.

Men nog om mig.

I går var jag på öron-näsa-hals-besök med Ben och som jag skrev tidigare så hade jag gott hopp om att det skulle hända grejer efter det här besöket. Sista sa de att han skulle få en tid för rör-isättning om han vid nästa besök fortfarande hade vätska i öronen.

Eftersom en av hans trumhinnor sprack förra veckan, efter flera plågsamma ont-dygn, så trodde jag i min enfald att det skulle vara klappat och klart för rör.

Men eftersom han vid gårdagens besök ätit penicillin i en vecka, pga nämnda spruckna hinna, så såg det jättefint ut i öronen, så nu fick vi inte ens tid för ett återbesök. Missförstå mig rätt, det är superskönt att han inte har vätska eller inflammation just nu, men jag är rädd att det onda kommer tillbaka när han avslutat pågående penicillinkur.

När jag påtalade det så fick jag veta att det inte alls är säkert och att han faktiskt inte haft så mycket problem med sina öron. Ändå.

"Excuse?" tänkte jag. Han har ju haft svinmånga inflammationer samt vätskefyllda snäckor.

Men här var jag enfaldig igen, för tydligen finns det inga gemensamma databaser som visar patienters sjukdomshistoria. Jag trodde att all öppenvård registreras så att alla kan se patientens track record, oavsett var man söker vård. Men det är inte så. Och jag och Nils har inte fört egna anteckningar.

Helvete, vad jag önskar att vi bokfört alla öronproblem Ben haft. Vi har liksom besökt ett gäng olika ställen vid olika tillfällen och varken jag eller Nils kommer ens ihåg hur många gånger han har fått penicillin utskrivet.

Top of mind veta jag att vi besökt följande ställen med Ben och hans öron:

- BVC + Vårdcentralen vid Kyrkbytorget
- Bäckagårds vårdcentral i Halmstad
- Capio Lundby öron-näsa-hals-mottagning
- Närhälsan Hisingen jourcentral
- Drottning Silvias barnakut
- Vasakliniken (förvisso privat)

Och läkaren vi träffade i går såg bara det som registrerats hos Capio Lundby. Så givetvis såg det inte så illa ut.

Buhu.

Efter ett samtal till 1177 fattade jag att det ligger på mig att samla in alla journaler. Så det ska jag göra nu. Via samtal, mejl eller analoga brev med fullmakt till respektive ställe.

Såatteh, det är väl bara att…

"Men sluta klaga då, skapa sådana där databaser själv!" kan man ju tänka nu. Men tydligen finns det integritetsproblem att ta hänsyn till. Skulle allting finnas överallt så skulle personer kunna gå in och kika på vilken journal som helst (sa de på 1177). Kändisar som får sina journaler sålda till pressen osv. Hatar sådant. Att det är dummisarna som sätter agendan.

Men borde man inte kunna komma bort från det? Med rätt elektroniska legitimationssystem?

Ska fråga Nils. Han är databasdesigner. Han får lösa det här.

tisdag 18 augusti 2015

Vänligen tala försiktigt med mig

Av olika anledningar är det väldigt svajigt i dag. Får väl använda hela emojikartan om jag ska beskriva enkom denna förmiddags humör.

Blev helt ursinnig när jag hörde att Donald Trump, efter att ha fått kritiska frågor av en journalist, konstaterade att hon nog hade mens. Förutom det uppenbara ZZZNARK att han sa så: vet han inte ens att PMS:en händer före mens? PRE-menstruella syndrom står det för. VET HAN INGENTING? KAN HAN INTE ENS KVINNOHATA UTAN ATT LÅTA OKUNSKAPEN SKINA SOM EN SOL?

Ville även gråta när jag fick i uppgift att göra en rolig text om vårt kontor till konferensen på fredag. Eller rättare sagt efter att jag redovisat uppgiften. Jag satte ny text till introt till Orange is the new black (Regina Spectors "You have time") och blev liksom så nöjd. Tyckte att jag verkligen fick till det, med lagom mycket sparkar uppåt och finurlighet etc etc etc. Och så sköt de ner mig. Min vinkel var att vi var det snälla kontoret (vi har konferens ihop med massa andra kontor och ska berätta vad som är speciellt med oss) och det var tydligen fel tänkt. Vi ska ju vara det COOLA kontoret, kanske till och med de som är mest BADASS. Kändes så himla hemskt när tio kollegor ska förklara på ett snällt vis varför jag inte gjorde bra och jag liksom ska sitta och försvara mig. Speciellt när jag var så himla uppspelt över uppgiften.

Sitter och hukar i mitt hörn nu.

Lägger in en gammal instagrambild också. Känns fortfarande som en rimlig plan:

söndag 16 augusti 2015

Första försöket: killing them with kindness och nyfikenhet verkar funka sådär

I går åkte jag ensam till Kristinehamn för att gå på min kompis Petras födelse- och examensfest. Det var tema 90-tal och nästan alla var där. Axl Rose, Jordan Catalano, Mia Wallace & Vincent Vega, Ronny & Ragge, en minidisc, Thomas di Leva osv. Jag ÄLSKAR temafester och den här var så lyckad. All mat var lagad enligt första utgåvan av Rosendals trädgårdscafé (1994) och det var violshots och stearinljus i vinflaskor.

Jag höll mig vid liv till 2:30, vilket jag tycker är starkt pga var uppe med barnen 6:30 på morgonen. Men Instagramflödet skvallrade om att festen höll på till fem. 

Hur som helst. På tåget på väg hem fann jag mig i en situation som är så rar. Alltså rar som i ovanlig. Jag hade inget att göra. Var för bakis för att läsa och hittade ingen rolig podd och liksom bara satt där. Så då testade jag en grej jag aldrig förut gjort: lyfta på locket till ormburken "diskutera i kommentarsfältet till någon bekants Facebook-inlägg". 

Så här såg det ut:

Min Facebookvän skrev så här, apropå den här krönikan.

Formuleringen "(...) en anledning till varför man inte riktigt kan känna förtroende för folk som titulerar sig feminister" fick mig att bli nyfiken, så jag läste krönikan. Och jag fattade väl egentligen vad hon menade med sin statusrad, men jag är så oerhört trött på rantsen om att feminister har fel fokus. Att vad det än är vi bryr sig om så finns det värre saker som vi borde bry oss om. Dessutom så konstig logik att antyda att feminister är de som är bäst rustade att lösa all världens problem, eftersom det är vårt ansvar att ordna så att IS slutar hålla på, och sedan säga att vi inte har något förtroende. 

Ja, jag fattade väl som sagt ungefär var hon kom från med sitt inlägg, men jag ville höra hennes förklaring. Alltså jag ville att hon skulle utveckla varför IS förtryck är en anledning till varför jag som titulerar mig feminist inte har min väns förtroende. Så jag frågade. 

Men jag fick inget svar. Däremot hoppade två andra, som jag inte känner, in i tråden och spann vidare, eller kanske spann bort från det jag undrade över. 

Först tänkte jag nöja mig med att få ta del av hans analys. Men så blev jag nyfiken, igen, och frågade hur han menade. Med att många feminister är feminister bara "när det passar". Och då öppnade jag visst en ventil som var skön att få öppnad. 

Jag tycker att det är så himla konstigt att jämföra feminister med "de värsta hos SD", men jag tänkte att "nu ska jag försöka förstå" och hålla god ton osv. Även om jag inte riktigt fattade hur vi ens hamnat där vi hamnat. Och då fick jag lära mig något nytt! "Strukturfeministerna." Det har jag aldrig hört förut. Antar att jag är en sådan? Men jag ville veta mer. Så jag frågade. 

Och fick svar. Eller svar och svar. Jag blev väl mer tillrättavisad. 

Ja, och så var tåget framme i Göteborg och jag gick direkt till Trädgårdsföreningen för Barnens kulturkalas och hade inte tid för att diskutera mer. Känner mig lite otillfredsställd, för jag tycker inte att jag riktigt fick svar på mina frågor. Jag fick mer lära mig att jag inte ska fråga så mycket. 

Hmm, svår sport det här. Jag både vill och inte vill försöka igen. Det verkar som att det skulle kunna ta ungefär hur mycket tid som helst i anspråk. 

Orkar ni kommentera när ni ser knas i er feed?

fredag 14 augusti 2015

Mer material till Nyhetsmorgons "topp 5"



Eftersom jag antar att Peter Jihde ligger sömnlös och undrar hur vi har det i dag så vill jag härmed meddela att vi har det ungefär likadant. Ja, egentligen precis likadant.

Hemmakontoret

Förutom rådande öron-svacka hos Ben blir det ju bara bättre och bättre, allting.

I dag är förskolan stängd och jag kan sitta hemma och jobba med Ben som kontorskollega. Det hade EJ gått för bara några månader sedan. Nu sitter han där och "jobbar" med Daniel Tigers kvarter och jag kan skriva mina texter till tonerna av "vilken underbar dag i vårt kvarter, vilken underbar dag att va vänner, nu tycker jag - att du och jag - också ska bli vänner".

Trots att detta hände vid niofikan (alltså vem GÖR så, när en kollega erbjuder ett nyttigt och energirikt snack som russin och torkade körsbär) tycker jag att vi har det bra, jag och Ben. Sedan kanske han inte ska sitta med padda hela dagen, men vi hittar väl på någon annan lösning vad det lider. I alla fall: det är gulligt med små barn, men gud vad skönt när de blir större.

Ps: på torsdag har vi tid hos öron-näsa-hals och om de håller fast vid vad de sa i våras så kommer vi då att få en tid för att sätta in rör i hans små öron. Åh, längtar och längtar inte. Helt övervägande känsla i mig är att jag vill att han ska få slippa alla problem. Och det verkar ju rören kunna hjälpa till med. Samtidigt är jag rädd för tanken på att söva honom. Inte så att det väger över, men jag tycker att det är ruggigt att tänka på.

onsdag 12 augusti 2015

Blue nun, förlora oskulden, Kathleen Hanna, stearin i flaska som inredningsdetalj, killing me softly

Er respons på förra inlägget gör mig så himla glad och pirrig. Tack som fan. Skrev det i affekt och kom på saker-som-gör-mig arg hela tiden under skrivandet, så när jag la mig i går undrade jag lite om min rant ens skulle gå att läsa. Igen, tack.

Nu till något helt annat. På lördag ska jag på 90-talsfest och mina kläder ser ut så här.

Detaljbild: skor. Prisa gudarna och Way out west för att Beyond retro har världens bästa och billigaste outlet i Arkaden den här veckan. Ändå ganska mycket nitti över dessa klackar, väl?

Kanske lägger jag till en hatt, kanske knyter jag skjortan i midjan, men på det stora hela blir detta min outfit.

Men hår och smink … vad göra? Jag tänker grunge. Men det vore också kul att köra brun läppenna och eyelinerögonbryn. Eller vita nivealäppar och för mycket bronzepuder.

Vad tycker ni? Bästa nittiotals-looken? Finns ju så mycket att välja på.

 

tisdag 11 augusti 2015

R O A R

I kväll sprang jag en mil på under timmen och det är ganska fantastiskt eftersom jag, när jag började springa för sju veckor och 24 löparpass sedan, tyckte att det var jobbigt att springa fem kilometer. Nu spurtade jag på slutet med Säkert i lurarna och det var egentligen det jag ville säga. Att jag sprang med lurar i öronen. Med musik.

För det ska jag inte göra, tycker polisen. För då kan jag bli mördad, säger polisen.

Vad fint att de bryr sig om mig, polisen. Va? Att de ger mig tips på hur jag ska slippa bli mördad, va?

Det har sagts så många gånger förut, men det verkar som att det måste sägas igen. Med skrik och svett och demonstrationer och hashtaggar. Så tröttsamt att det måste sägas om och om igen. Men: det är inte offrets fel att hen blir mördad. Det är inte kvinnans fel att män mördar (vet att det inte finns en känd förövare ännu i just det fall jag refererar till här ovan, men eftersom 87 procent av alla brott mot liv och hälsa begås av män - källa Statistiska centralbyrån - så tillåter jag mig att generalisera här).

Det är inte heller kvinnors fel att män våldtar (100 procent av alla anmälda våldtäkter begås av män, samma källa).

Du ska få ha kort kjol liten tröja ingen kjol vara full vara ute ensam vara fri, för i helvete, utan att behöva våldtas eller mördas.

Du ska få vara svart i USA och ha på dig en hoodie utan att behöva skjutas ihjäl av polis.

Det är inte ditt fel.

Det är inte offrets fel.

Förstår du nu, pappa? Du som säger att inga strukturer finns. Du som säger att vi inte lever i ett patriarkat. Du som tycker att jag har bättre för mig än att tänka på normer. Du som med dina ord gör mig mer frustrerad än vad någon annan kan göra med ord. Du som tog halva föräldraledigheten för 35 år sedan när ingen annan man gjorde det. Du som alltid, under min uppväxt, verkat med utgångspunkten att jag och min bror har precis samma förutsättningar att göra och utvecklas till vad vi vill.

Du som har betett dig som en feminist, men som aldrig skulle kalla dig för det. Som tycker att det inte finns problem med normer eftersom du inte ser dem.

Varför räcker inte alla bevis? Varför räcker det inte att läsa att polisen tycker att vi som inte mördar ska tänka oss för? Vi som inte våldtar ska passa oss. Varför får vi höra om och om igen att det måste vara vårt fel?

Förstår du att det påverkar oss? Förstår du att det är fler saker och att allting tillsammans spelar roll och skapar en orättvis värld, där vi inte alls har samma förutsättningar i livet, jag och min bror? Trots att du tycker det. Förstår du att vi påverkas av att komma ut i ett arbetsliv där de som bestämmer är män (styrelseordförande i börsföretag 95 procent män, VDs 94 procent män, styrelseledamöter 76 procent män). Ett arbetsliv där jag kan få frågan på en anställnigsintervju om jag planerar att skaffa barn och om det sedan skulle bli barn skulle min karriär dala, medan barnens fars karriär skulle påverkas positivt av att han blivit farsa?

Förstår du att argumentet "men kvinnor väljer ju låglöneyrken" inte håller, för att de skrån som tidigare domineras av män men som börjar tas över numerärt av kvinnor oundvikligen drabbas av kraftig statussänkning och sämre löner? Lärare, psykologer, socionomer osv.

Förresten är det argumentet så himla grunt. Att säga så är som att säga att "det bara råkar bli". Det råkar bara bli så att främst kvinnor väljer att jobba inom vård och barnomsorg. Och det bara råkar bli att kvinnor tar ut mer föräldraledighet och jobbar deltid när barnen börjar i förskola och skola och får sämre löneutveckling och sämre pension och blir beroende av sina män som skulle få fan och hens moster vid eventuell skilsmässa då kvinnan skulle behöva leva ensam på sin lön eller pension. Vilket gör att man kanske stannar i sitt hem, trots att det är den farligaste platsen för kvinnan att vistas i, eftersom det är där hon oftast misshandlas eller dödas. Inte i löparspåret.

Förstår du att det påverkar oss att det för i helvete inte funnits en enda kvinnlig statsminister i Sverige eller en enda kvinnlig president i USA?

Åh, pappa, det är inte ditt fel. Du är en bra person. Men du är en individ och jag pratar om strukturer och normer, för man måste det. Det gör mig så otroligt arg att du inte kan se dem, strukturerna, när jag försöker förklara för dig, för hur ska jag då kunna förklara för någon?

Förstår du att det känns sisådär att den här frasen är högst rimlig att säga till mina barn:

"Ja du Ben, om du gillar fotboll och tränar hårt kan du en dag bli en världsstjärna som tjänar miljoner eller kanske en miljard. Och du Bo - om du är riktigt flitig på träningarna kan du en dag dra in uppemot 8 000 kronor i månaden och kanske bara behöva jobba deltid vid sidan av."

Förstår du att det hänger ihop, allting? Normer och strukturer och hur vi ser på personer som tilldelas olika kön när de föds. Hur vi värderas.

Hur kvinnor fått kämpa i olika vågor av frigörelse för att få rösta, jobba och tillskansa sig olika stycken av frihet som för mannen alltid varit självklara. Att vi fortfarande kämpar. Att det fortfarande inte är bra.

Förstår du varför jag är arg? Förstår du att jag blir ledsen när du fnyser och tycker att jag har bättre saker att tänka på när jag försöker prata om vad som driver mig, vad som är viktigt för mig?

Förstår du att när polisen uppmanar mig att springa utan lurar så säger det inte bara att jag ska passa mig. De hotar mig. "You better watch your back." Det är ett himla hot.

Och jag är så trött. Så trött på att vi inte kommer någon vart. Att man fortfarande måste hålla på och förklara och lägga fram bevis på bevis och sakligt argumentera för att normer och strukturer finns. Att vi lever i ett patriarkat. Jag är så oerhört redo för att börja krossa det.

Bubbas gulliga små broskbitar

Nils och Bendela tillbringade stor del av förmiddagen på vårdcentralen i väntan på en läkare som konstaterade brusten trumhinna och att han hör lite sämre på det örat. Ingen överraskning. Men lillebubb. Tänk om han alltid hör lite sämre? Han har ju alltid vätska i öronen när vi är på våra regelbundna kontroller. "Det är normalt när barn är förkylda", heter det. Men liksom varje gång? Rinner det någonsin undan? Har han alltid ont? Hänger det här ihop med att han inte pratar än? Att han inte sov de två första åren?

Kommer det bli som för James Frey, som berättade i Värvet international att han härleder mycket av sin missbruksproblematik och sin dåliga relation till föräldrarna på att de inte förstod precis hur ont i öronen han hade under de första åren av hans liv? Att han traumatiserades av sin öronvärk.

AH VAD SVÅRT DET ÄR ATT INTE VETA OCH INTE KUNNA HJÄLPA.

Nästa vecka är det jag som följer med Ben till öron-näsa-hals och kräver att de tittar noga och tar in det jag säger om alla inflammationer, de brustna hinnorna, de många penicillinkurerna, värken, de sömnlösa nätterna.

Men ska man behöva tjata? Ska inte vårdmänniskorna ställa samma frågor till alla, lyssna, ta till sig fakta och göra noggranna undersökningar – på alla?

Damn it.

Nyläst

Jag har läst Sisterland av en av mina favoritförfattare Curtis Sittenfeld. Det är hennes fjärde bok och alla är bra, men helt överlägset bäst är American Wife. Tycker jag, då.

Sisterland handlar om Kate och Violet som är enäggstvillingar och har förmågor. Eller "they have senses" som Curtis kallar de. Medan den ena omfamnar sin klärvoajans och börjar jobba som medium så genomgår den andra, huvudpersonen Kate, en ritual för att försöka bli av med den. Hon byter namn, till och med. Hon har små barn, nämligen, och då är det för jobbigt att få massa förnimmelser om otäcka saker som kanske kommer att hända i hennes närhet.

Boken är skriven i jag-form och handlar om hur Kate tacklar allt som händer kring tvillingssystern Violet som råkar bli rikskänd när hon förutspår en stor jordbävning i St Louis där de bor. I tillbakablickar beskriver Curtis avgörande scener som påverkar hur de är mot varandra i bokens nutidskapitel. Vi får vet hur de vuxit upp med en deprimerad mamma och hur "the senses" ställde till det eller löste fall för polisen och hur jobbigt Kate tycker det är att vara Kate. Allt varvat med mycket detaljrika beskrivningar av hur det är att leva med en 2,5-åring och en sexmånaders.

Vad jag tyckte om den, helt kort: 

Åh, när jag beskriver den här ovan så låter den som en fånig och/eller tråkig bok. Men det är den inte! Eller, enligt recensioner på Goodreads så kan den vara det, men jag gillade den verkligen. Kunde faktiskt inte lägga den ifrån mig. Kanske var det beskrivningarna av livet med små barn som gjorde att jag kunde relatera, eller så var det att jag verkligen ville veta om det skulle bli någon jordbävning eller ej. Hur som helst så fann jag den mycket spännande och inte alls "200 sidor för lång" som många verkar tycka. För min del hade den gärna fått vara längre.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

måndag 10 augusti 2015

Vad jag pratar om när jag pratar om Bubbas öron

Det bästa med att jobba är att få hämta på förskolan, det är sedan gammalt.

Satan vad glada de var när jag kom i dag, byxlösa Bo och brokiga Ben. Mysigt.

Mindre mysigt att upptäcka att Bens trumhinna spruckit under dagen. Vi visste ju att det gjorde ont i örat pga AAAAAAOOO och lillhanden som är där och kliar, men eftersom läkaren vi besökte i Halmstad i fredags sa att han inte hade någon inflammation så trodde vi inte att det var så illa.

Okej, ska inte kasta skugga över den trevliga doktorn på Bäckagårds vårdcentral. Inflammationen kan ju ha uppstått i lördags eller i går. Men det booorde väl ha synts något i fredags, efter helvetesnatten då Ben var vaken i cirka fem timmar och höll sig för örat och gnydde?

Oavsett så är det ofta synd om vårt lilla öronbarn.

Ni som vet, förresten: när hinnan har spruckit och kletet runnit ut så gör det inte ont längre, va? Hoppas så att han (och, eh, jag) får sova i natt.

Ordet fotmjöl, ändå?

Hepp - på tvåskild begäran kommer här ändå ett inlägg om en fotfil.

Jag köpte alltså Scholls batteridrivna Velvet Smooth. Den som det skrivits om rätt mycket pga ska vara så bra.

Och det var den! Jag har väl ungefär lagom oskötta fötter med hårda hälar och torra sidor och knöliga småtår. Den här filen kan nog fixa det. Kanske inte "på en användning" som budskapet lyder, men säkert efter ett par-tre stycken.

Den drivs alltså på batteri och den låter rätt arg när man sätter på den. Men trots att man kan se effekten direkt, då det virvlande fotmjölet som uppstår intygar att det verkligen händer grejer. Trots detta så känns det inte som att det är någon större risk att man "går för långt" och filar ner till pulpan (eller motsvarande ord för vad som finns under den döda huden på en fot). Den känns liksom snäll men rivig på samma gång. Det bara kittlar lite, samtidigt som hårdheterna försvinner.

Kostade runt 350 spänn på Coop. Batteri(-er?) included.

När jag ändå är inne på ytligheter vill jag passa på att tipsa om ett annat superköp. Tuben till vänster om filen på bilden är en BB-kräm från Maybelline och den är GRYM. Jag är alltid på jakt efter den bästa allt-i-ett-krämen och har tidigare svurit vid Lumenes BB eller CC, men ibland bryter jag av med ett nytt märke, för att se vad som finns.

Sist testade jag en dyris från Smashbox, men den var alldeles för oljig för mig. Inför mitt nya test-av-annan-än-Lumene gjorde jag grundlig research på Makeupalley innan jag beställde. Fastnade alltså för den här, Dream Pure BB cream från Maybelline. Svinbillig och ska visst passa bäst på fet hy, men funkar alldeles toppen på mig som har blandhy med torra partier, hormonakne och lätt blir röd. Innehåller salicylsyra, vilket jag vet mycket lite om, men det kanske kan vara bra att veta. SPF 15, og!

söndag 9 augusti 2015

Dagen i bilder, jag testar igen

Åh, denna sommar och vad den gjort för min blogg. Jag kan inte skriva längre, för allting känns så meningslöst och dumt. Jag vill säga något om att Sverigedemokraterna har överträffat sig själva i vidrighet. Men så många har redan sagt så mycket bra om det, så jag kan inte se hur jag skulle kunna tillföra något. Och så kanske jag vill berätta om att jag köpt en elektrisk fotfil och att den är superbra, men det känns så ytligt. Och så känns nästan allt jag skulle kunna säga så himla meningslöst. Har jag något att komma med? Någon analys? Måste jag ha det? Vad är meningen med hela skiten?

Men jag vill inte sluta. Jag älskar ju det här tidsdokumentet över nästan hela mitt liv som Hellbjörn (hette Hellström förut). Älskar att kunna gå tillbaka och titta hur det var för ett, två, tre, fyra, fem år sedan. Och jag vet att det är bra för min ångest att skriva om vadsomhelst.

Så nu tänker jag försöka ändå. Jag börjar med att redovisa dagen som gick. Den sista semesterdagen. Dagen med extra mycket ångest, som ändå blev en fin liten vanlig dag.

I morse gjorde jag mig till med barnens pannkaksfrukost. La upp fint, med pudersocker och nektarinbitar. Pärlor för svin, som vanligt, men ändå.

Padda på maten, så att mamman får läsa DN i fred. En omutbar tradition.

Sedan följde en förmiddag med det här humöret. JÄVLAR vad han brokar nu, Ben. Bo var likadan när hon var drygt två (tack bloggen/tidsdokumentet), men Bossa kunde prata och det kan inte Ben och det gör att detta brok är några snäpp brokigare i sin frustration.

Lyckades till slut stävja det värsta genom att gå ut och rycka upp en morot. Det gillar han. MOMMO betyder morot eller mormor eller mjölk.

 Lunch: nu är det baske mig dags att nära kroppen igen. Råris och grönsaker.

När Nils la Ben för lunchvilan städade jag och kollade på Bachelor in Paradise. Det får illustreras av ett rent golv samt en realitydeltagare i kval.

 Ben ville inte alls vakna efter en timme.

 Man kunde peta på honom och han ba ZZZNARKGRYMT.

 Sedan duschade jag och satte på mig smink. Före ...

... och efter.

Vi tänkte ut ungefär vad vi ska äta i veckan och så åkte vi till Backaplan och handlade. Och lekte på stora lekplatsen.

Sedan började min kropp mullra efter något salt och friterat (det där råriset räckte inte så långt), så vi fick gå till ett salt och fett ställe.
Hemma igen var det dags för middag för barna. Vårt liv kretsar kring de små personernas ät- och sovklockor. Så är det väl för alla med kids, men.

På kvällen kom min kompis Elin med familj och hämtade de växter som vi passat under sommaren, men det missade jag att dokumentera. Tog dock en bild på denna stund: när barnen leker själva och jag sitter med en bok. Det är en nyhet, det. Hade aldrig gått för bara några månader sedan, men nu funkar det (en stund). Så OTROLIGT härligt att kunna kombinera barnhäng med bokläsning. Livet blir bara bättre. Har jag sagt att Ben sover bra nu också? (Förutom just för tillfället då han har ont i öronen, men på det stora hela.) Om han fortsätter med de bra nätterna så ska jag återuppfinna mig i höst. Det är ett som är säkert.