måndag 23 oktober 2017

Öron, näsa, hals. Huvud, axlar, knä och tår.

Nu tror jag inte att alla nästantiotusen människor som läste mitt förra inlägg är återkommande besökare, men jag blev lite tongue tied av att det blev så rekordmånga läsare. Brukar aldrig Facebookdela inlägg från bloggen, för vem är jag att förhäva mig, men nu fanns det ju en hashtag. Och vissa saker måste det bara pratas om.

I alla fall. Här kommer ett helt annat inlägg. En Benniferuppdatering.

En dryg vecka efter operationen känns han helt återställd. Jag sov bredvid honom, livrädd för att såren skulle gå upp under natten, måndag-fredag förra veckan. Men redan på tisdagen var han liksom pigg och glad och hade en helt ny aptit. Han ÄTER nu. Han har inte fått äta något hårt än, men uj vad han bälgar i sig mjuka pannkakor, mannagrynsgröt och glass. Och han pratar bättre – redan – och han snarkar mycket mindre och han har inte haft några nattliga andningsuppehåll.

Jävlar alltså. Nu vänder det. Älskade älskade person, att vi inte fick det här gjort tidigare, va?

torsdag 19 oktober 2017

I worked there

När jag var 29 var jag på kundfest tillsammans med min dåvarande chef. Det var julfest till havs, ombord på en färja, och kunden hade bjudit in flera hundra personer.

Tidigt på kvällen, i baren, tappade en man kontrollen över sina händer så att de hamnade på min rumpa. Ju senare det blev, desto fler händer tappade uppfattning om hyfs och lag. Var det för att vi var ute på internationellt vatten? Under festen vände sig också en äldre herre till mitt sällskap för tillfället – och frågade hur mycket han betalat för mig. 

Men det var inte det jag skulle säga. Jag vill berätta om individen jag fick till bordet den kvällen. Han var också leverantör till kunden som ordnade festen och han jobbade på en byrå i samma trappuppgång som jag. Våningen under bara. 

Jag vet inte när jag kände att det blev obehagligt. Kanske när han började ställa frågor om vilket slags sex jag gillade. Eller när han ställde sig upp och masserade mina axlar. Definitivt när han böjde sig ner och viskade att han kunde massera mig längre, senare under kvällen. 

Det här gjorde han vid matbordet, inför min kund och alla andra reklambyråleverantörer. 

Uppfostrad att ta ansvar för sociala situationer sa jag inte ifrån. Jag satt där helt stel. Ställde inte till en scen.

När det blev vårt bords tur att gå till buffén gick han bakom mig. Till dess att vi inte gick längre, utan stod stilla i kön. Då lyfte han upp mig och förde in handen under min kjol, mellan mina ben, och placerade den på min snippa. 

Jag gick, han följde efter. Och följde efter. Och följde efter. 

Vid det här laget hade min kund noterat vad som pågick. Vi var på en färja och kunde inte ta oss därifrån, så vi låste in oss på en toalett. 

Jag tyckte att det var jobbigt att gå till jobbet efteråt, för jag var rädd att springa in i honom i trappuppgången. Men det hände faktiskt aldrig och jag såg honom inte mer. Började på nytt jobb kort därefter. 
...

Ungefär fem år senare kommer jag tillbaka från föräldraledigheten med Ben och upptäcker att flera nya börjat på den byrå jag numera jobbar på. Jag känner igen en av dem, men kan inte placera honom. 

Han är intresserad av att lära känna mig, säger han, och frågorna blir snabbt personliga. Kanske även privata? Han har en senior projektledarroll.

När jag ska hämta kaffe i köket frågar han mig "hur jag egentligen kommer i den där klänningen". Jag svarar att jag bara drar den över huvudet, men han verkar inte tro mig för han börjar leta efter dragkedjan med sina händer. Upp och ner längs med ryggen. "Hm, är det där vad som menas med "the small of my back" som jag läste i någon bok nyss", minns jag att jag tänker. 

På sommarfesten det året har han en stirrig blick. Han vill närma sig mig och det känns obehagligt. Jag ser till att inte hamna ensam med honom. 

Dagen efter slår det mig. Det är ju han! Han som för snart fem år sedan gjorde det där, på den där julfesten. Jag hade förträngt, eller något, hur han såg ut. Men det är han. Det måste vara. 

"Hej! Hoppas att ni hade skoj i går? Jag undrar en sak. Den där nya xx xx som börjat på xx ... känner ni honom? Hur är han?"

Jag skickar ett meddelande i whatsapp-gruppen jag har med mina närmsta kollegor. Jag säger inget om varför jag frågar. 

Alla har olika, mer eller mindre, obehagliga upplevelser av personen.  En av mina vänner har det färskt i minne då hon kvällen före fått en närgången kärleksförklaring av honom.

Jag berättar min historia i gruppen. Vi blir på vår vakt. Vi håller utkik på kontoret. Ser hur han masserar yngre kollegor vid deras datorer. Vi pratar med fler kvinnor. Fler kommer fram. En är särskilt utsatt. 

Vi är fyra som tillsammans kontaktar vår HR-chef för att anmäla. Vi får till ett möte och berättar våra historier och säger att någonting måste ske, för annars kommer fler att drabbas. 

Vår HR-chef och chefen till xx lyssnar. Vår HR-chef säger:

"Men, Maria, vissa kanske skulle tolka det som en komplimang."

Vidare säger hon:

"Nej nu tycker jag att ni får stötta xx. Det här blir faktiskt väldigt jobbigt för honom. Jag tycker att ni ska kontakta honom och boka möte en och en och berätta för honom hur ni känner."

Vi förklarar att vi absolut inte vill vara ensamma i ett rum med honom och att vi tycker att vi "gjort vårt" i och med anmälan. 

Ingenting händer. 

... 

Jag går in i projekt där han är ansvarig. Jag åker tåg till Malmö och tillbaka med honom, plats med bord. 

Det är jobbfest. En nyanställd person vänder sig till min kompis med skräckslagen blick. Ber henne om hjälp att komma undan xx som gör sexuella närmanden. 

...

Senare – kan det ha gått ett halvår eller ett år? –  blir vi som anmält inkallade i ett rum med HR-chefen och chefen till xx. De har något att berätta. De säger att "poletten inte riktigt trillade ner sist, men nu har den det". 

Nu har xx antastat dem: HR-chefen och xx egen chef. Det var på en konferens, han var full. 

Xx sätts på alkoholförbud i jobbsammanhang och måste gå ett antal gånger i terapi. Återigen blir vi uppmanade att "hjälpa honom genom det här". Ingen ser till att vi slipper jobba i projekt med honom. Ingen frågar vad vi behöver. 

...

I dag har alla som var inblandade i vår anmälan av xx sagt upp sig och gått vidare till andra arbetsplatser. Även xx chef har lämnat. 

Xx är fortfarande kvar och enligt uppgift så dricker han ibland på jobbfester igen. Som om ingenting hänt. 

HR-chefen är fortfarande kvar. Som om ingenting hänt. 





Inlägg under hashtaggen #IWorkedThere som startats av min kompis Sara:#IWorkedThere - är för alla er som har blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats, berättat om detta för sina chefer/HR, men där företaget sedan gjorda nada. Alltså inget. Inget alls.

måndag 16 oktober 2017

Lite mindre av Ben

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Ben och Nils tuffade iväg 6:45 i morse och jag höll andan till dess att han sövdes några timmar senare. Det gick, citat: "inte särskilt bra" med sövningen. Vi har att göra med en individ som får panik av veck på strumpbyxan och nu skulle han ha nål i handen och få lugnande medel i form av näsdroppar. Men det gick, till slut. Och operationen gick bra och tydligen var polypen (-erna?) värre än mandlarna och nu är det nedhyvlat både här och där. Så hemskt att få bilder på Ben med näsblod på uppvaket, men så skönt att det är över. Han var hemma vid 15-tiden och satt som en varm liten ledsen stövel i knät på mig mycket länge. 

Nu tycker läkaren att Ben ska ta jättemycket medicin i minst en vecka. Det tycker inte Ben. Det var helt omöjligt  (jag lovar, nu tänker någon att "så svårt kan det inte vara", men det gick verkligen inte)  att få honom att svälja de antiinflammatoriska samt smärtstillande medlen (trots massor av Nutella), så vi höll fast honom och lyckades med ett par stolpiller i stället. Det kändes som ett övergrepp. Fy fan, vet inte om jag pallar att göra om det. Och då "borde" vi egentligen ge honom mycket mer medicin redan nu för att komma upp i de dosnivåerna som läkaren rekommenderade. Sitter och väntar i telefonkö med 1177 för att fråga vad vi ska göra. 

Hur som helst. Jag vill utse Nils till dagens hjälte som hängde med till sjukhuset och höll fast Ben så att han kunde få vård. Det måste ha varit hemskt. Han (alltså Nils) verkar helt knäckt nu och svarar knappt på tilltal. Ska komma på någon fin överraskning till honom. 

söndag 15 oktober 2017

Viktig sak i packningen: nagelsax. Ska ta chansen att klippa tånaglarna när han är sövd. Var det ett halvår sedan vi fick klippa dem sist?

Den senaste tiden har mina katastroftankar varit svåra att hantera. Jag vet att de triggas och växer av varandra och jag vet att de inte är rimliga (alla gånger), men de är där och det ställer till det för min egen hälsa och min omgivnings (främst Kajsas och Nils) mående.

Jag hoppas att det blir bättre efter morgondagens stora händelse som har att göra med källan till grund-oron: Ben. Jag har väl ältat alla remisser som är ute och handläggs? En testikel som försvunnit, tal som inte kommit igång "som det ska", en vikt som passar bättre på en 1,5-åring än en 4,5-åring, ett ögonmyom som ska tas bort vad det lider och så morgondagens operation. I morgon ska han få ta bort det mesta av mandlarna och förmodligen en polyp bakom näsan. 

Jag vet att det är en rutinoperation, men han ska sövas och jag är så fruktansvärt orolig över "värsta möjliga". Och då spiller det över på allt annat jag möjligen skulle kunna oroa mig över och snart har jag levt mig in total eclipse of everything. 

Burr och hurv. Eftersom jag inte pallar se Ben sövas så följer Nils med till sjukhuset i morgon. De ska vara där 7:30 och operationen ska ske "någon gång under dagen". Hoppas att de inte behöver vänta så länge. Hoppas att jag får ett samtal redan på förmiddagen om att allt har gått bra och att Ben är glad och inte verkar ha så ont och att hans blod koagulerar och att såren läker snabbt. Har hört flera (bland annat från Alex Schulman när en av hans barn gjorde samma ingrepp) föräldrar som mötts av Stockholms blodbad i barnens säng för att såren går upp. Fy fan. Jag kommer att natt-vaka den här veckan. 

Nu ska jag försöka tänka på allt bra som operationen kanske (hoppas hoppas) kommer att medföra. Att Ben börjar äta, sova utan andningsuppehåll, prata mer och att han får det lättare vid nästa  förkylning. Åh mitt hjärta. 

söndag 8 oktober 2017

Söndagen i bilder

I dag vaknade jag efter 11. Det hade ju kunnat resultera i en stressig känsla av att ha slösat bort halva dagen, men jag har sovit så lite senaste tiden så jag blev bara glad över att kroppen inte vaknade tidigare. Hurra för sömn i kroppen! Min frukost sammanföll med barnens lunch och så här reagerade Ben över pannkakor med nutella. Det var nämligen FEL PANNKAKOR. 

Gjorde ändå en kaninjävel till honom. Han åt ingenting. 

Efter lunch cyklade vi över bron i bild för att mata fåglar vid Röda Sten. 

 Kollade in grafittikonstnärerna och skateboardåkarna också.

Sedan varm choklad-fika på något ställe i krokarna. 

Följt av pubmat, bärs och pyssel på Bishops Arms vid Järntorget. Så himla fint att vi kan hänga på etablissemang med barnen nu utan stress och panik.

Hade med några pysselböcker and that was that.

Spelade memory också. Innan vi tog andra bron hem. Vilken mästarcyklare Bo är nu. Trampar runt hela staden som om ingenting.

Det här handlade om nästan ingenting, men jag tänker att det kan vara okej att bara redovisa också. Dagarna som går.

lördag 7 oktober 2017

Dagen i bilder

Jag är inte bara en PMS-stinn bitterfitta. Ibland går jag omkring i Göteborg som en helt vanlig mänska som gör helt vanliga saker. Som i dag:

Vaknade klockan sju av att Bo kom och knackade på mig och sa att Ben var lite ledsen. Vi gick ner och åt frukost. Ben och Bo skrattade fruktansvärt mycket åt att Nutellan på mackan kunde ha varit bajs.

 Sedan kollade barnen på tv ganska länge.


För då kan jag nämligen ligga i andra soffan och dricka kaffe och blunda lite, mmm.

Efter ett tag orkade jag spela memory. Det är kul, för Bo är väldigt bra på det. Men det är också tråkigt, för jag måste ge minst vartannat av mina par till Ben, för annars blir han så jävla lack.

Städade lite ...

... innan jag kammade mig och skaffade ett jobb. Eller i alla fall en anständig klädsel så att vi kunde lämna huset.

Jag tar mejlutskicken från Hej barn på största allvar och om vi har en obokad helg händer det rätt ofta att vi plockar någon aktivitet därifrån. I dag åkte vi till Selma Lagerlöfs torg för att gå på Familjedag med ponnyridning, ansiktsmålning och loppis. Men när vi kom dit började det regna så ...

... vi drog till Ikea i stället.

Ikea kallar sitt lekland för den magiska skogen för barn. Men alla vet att det är en annan målgrupp som upplever den största magin: de föräldrar som saknar släkt eller annan slags barnvakt i sin hemort.

Annan rimlig lördagsunderhållning: gå på stora Coop. Än så länge är det enkelt att roa barnen. Det är skönt.

På lördagar är i och för sig det mesta enkelt. Tänk vad lätt det är att klä på sig/stänga av teven/lyssna på sin mamma när det vankas lördagsgodis på sikt.

På väg hem somnade Ben. När vi skulle ur bilen mumlade han "du måste inte väcka mig" om och om igen, med slutna ögon. Även här funkade godistricket. "MEN OJ, HÄR HITTADE JAG EN GODISPÅSE, DEN SKA JAG ÄTA UPP INNE I HUSET." Tog skruv.

Svagt narrativ av mig nu, men jag ville visa att jag såklart köpte en Hay-påse på Ikea. Eller tre.

Och väldigt många flaskor must.

Men det var mest för att de kom i en tjusig låda. Jag är svag för saker med användbara förpackningar. Kolla vilken bra condiments-förvaring det blev.

Köpte papper till Bossas skolbok (ja, hon har en skolbok, det är tydligen stenciler som gäller nu) och slog in.

Fick ont i ögonen när jag såg att hon särskrivit LÄSBOK. Vi löste det genom att (utan förekomst av mästrande ton) klutta dit ett bindestreck.

Sedan spelade Bo och Nils dataspel medan jag och Ben lagade mat. Här steker vi bröd. Klassiskt tecken på att en riktigt god middag är i antågande.

Nu ska vi kolla på Paddingtonfilmen. Fast jag ska nog smygkolla i min telefon. God lördag på alla!

måndag 2 oktober 2017

Men bara släpp ansvaret då. Och var lite glad.

Jag lämnade inte huset på kalasdagen och det blev ett fint och roligt (och högljutt) kalas. Trots att jag misslyckades så mycket med en av ansiktsmålningarna att min mamma hittade barnet i fråga ensamt och ledset på övervåningen. Men hallå, hon bad om att bli målad som draken Tandlöse. Vet ni hur svårt det är? (Obs: jag tvättade bort drakmålningen och gjorde henne till en tiger i stället och hon blev jätteglad, slutet gott.)

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Det är på något vis trösterikt att bli bekräftad i känslorna.

Jag vet, som jag skrev, att jag borde "göra mindre". Men det är ju (som flera av er påpekade) inte så lätt. Min mamma gav uttryck, lite försiktigt, för att jag inte behöver göra så mycket när det är kalas. Det kommer då från kvinnan som bakade 200 minipajer till min studentmottagning, samtidigt som hon var sjukskriven för utbrändhet. Fråga hur många pajer min pappa bakade.

Kan det vara så att ett liv av fostran till att alltid ta det sociala och det domesticerade ansvaret gör att det inte är så lätt att bara göra mindre? Att det här med att alltid behöva prestera mer i skolan och på arbetsplatsen för att komma i närheten av samma resultat eller lön ...  påverkar en? Att alltid vara mer påläst för att bli betrodd. Att alltid ha en säck bevisföring med sig för att ens åsikter eller känslor ska bli tagna på samma allvar.

Kan det vara så att jag har blivit och fortfarande blir påverkad av att släktingar som hälsar på frågar var Maria har rivjärnet/bakplåtspappret/durkslaget (inte var Nils har det)? Att jag blir påverkad av att förskolan alltid ringer mig och inte Nils när det är något med barnen, trots att vi skriver hans nummer först?


Att sådana här händelser är ständigt återkommande i mina gamla dagböcker? Kort resumé för den (alla?) som inte kan tyda handstilen. Jag är 16 år och på fest. En kille som jag gissar är tre år äldre än jag är jättefull och har kräkts. Jag är den enda som ska åt hans håll, så då "är jag ju tvungen" att skjutsa honom på cykeln. Trots att det känns "inte så kul". När jag släpper av honom där våra vägar skiljs åt blir han sur, tar tag i mig och börjar dra mig åt hans håll. Jag tar mig loss och cyklar hem. Helt vanlig händelse.

Alla dessa killar som vi tog ansvar för. Det var inget konstigt.

Kan det vara så att man har påverkats pyttelite? Att patriarkatet built this överpresterande bundle of oroliga nerver som måste rädda alla sociala situationer och se till att ligga ett steg före och hela tiden gardera och parera.

Jaja, det är väl bara att kavla upp och försöka "make better" med nästa generation. Är väl kanske lite kört för oss?

Men det hade varit så himla gott att åtminstone inte få skit för att man gör mer. Jag skulle vilja 1. få lov att klaga över att jag fixar allt till ett barnkalas utan att få skit av min respektive och 2. få en present eller kanske ett pris för att jag gör det. Eller ett mustigt tacktal.

Obs: jag ska dock göra verklighet av Linns tips på förra inlägget. Tack!!! Så himla bra tips.

lördag 30 september 2017

Fostrats olika

Fan vad svårt det är. Här sitter jag, natten före Bossas sjuårsdag och sjuårskalas och jag har fixat allt. Eller, jag har fixat:

- inköp av alla presenter
- inslagning och dekorering av presenter
- inköp av dekorationer och fika till kalaset
- förberedelse av lekar (skattjakt, fiskdamm, tatueringsstudio och ballongdjursverkstad)
- kommunikation med min och Nils familj
- städning av huset (helvete, det tog en hel dag)

Nils gjorde:

- utskick av inbjudningar via sms

Men då författade jag texten, delegerade uppgiften, följde upp och påminde om utskick.

Det blir ett bra kalas. Jag är lite orolig över om fidget spinners-erna som ligger i skattjaktslådan kommer att räcka, för tänk om det dyker upp gäster som inte osat (alla har inte svarat)?

MEN det är så jävla tråkigt att jag känner mig som skit. Det går verkligen inte att vinna när man är den som fixar. Jag bad Nils lösa morgonens frukostbricka och nämnde att "det är väl okej, för jag har gjort det alla andra år" och då fick jag två så snäsiga kommentarer.

"Hur känns det när du säger så där?"

"Det har varit mycket sådant senaste veckan, att du påpekar att du gör allt. Känns det bra?"

Jag VET att jag ska sluta "göra allt". Men om man inte planerar ett kalas ett par veckor i förväg blir det inget kalas. Och när det inte kommer några initiativ från motparten känns det osäkert att inte göra det själv. Och så får jag skit för att jag gör allt.

Jag funderar nu på att duka i ordning för i morgon, visa var alla skattjaktslappar ligger och sedan avvika. Hagabadet i Sannagården har ett dag-spa-paket jag kan tänka mig.

Hade det varit så fel?

Obs, har grov pms för tillfället och det spelar väl in. Men vad fan. Ska jag straffas ut med dålig attityd för att jag fixar och städar? Jag älskar inte att fixa och städa.

söndag 24 september 2017

Hashtag livet

Vad vill jag med att rada upp allt som ska hanteras hela tiden? Vill jag få sympatier för att dagarna är logistiska slukhål som gör att hjärnan susar? Jag vet inte, men jag tänker att det kanske blir intressant att titta tillbaka på uppräkningarna en dag, när vi inte har småbarn och inte sitter i styrelsen för ett föräldrakooperativ och inte är i uppstartsfasen av att driva bolag. Att vi kan minnas hur det var och  glädjas över lugnet (som jag föreställer mig komma skall).

Den här arbetsveckan var det städjour på förskolan en eftermiddag/kväll, föräldramöte på Bossas skola en kväll, styrelsemöte med föräldrakooperativet en kväll, öldrickning med kompis en kväll och trum- och simskola för Bossa en eftermiddag/kväll. Sedan kom helgen och den bestod av två barnkalas, ett dop, en vigsel med efterföljande bröllopsfest och en mat- och städjour på förskolan. 

Detta hade inte fungerat om inte min mamma kommit ner och hjälpt till under helgen. Det hade inte heller funkat att röra sig mellan tre kommuner under den festspäckade lördagen (dop i Särö, vigsel i Göteborg och fest i Mölndal) om vi inte haft bil. 

Så nu när jag är på väg att rinna ner i sängen utan att passera gå vill jag först rikta tack till: 

1. Carin Hellström, för enastående barnpassnings- och diskmaskinstömningsinsatser. 
2. Julia Aurora Mini Hellbjörn, för häpnadsväckande klipp i däcken under förflyttningarna. 


Det var ingen brud inblandad i vigseln i lördags, så jag tänkte att det var okej att jag lajvade gräddtårteklänning på bröllopet. Både dopet och bröllopet var förresten så himla fina och jag blev väldigt rörd. På vigseln hade paret tagit in en jättemustig kyrkokör som bland annat sjöng Kents "Utan dina andetag" och då kom tårarna, det kan jag säga.  

tisdag 19 september 2017

Är kärleken villkorslös? Vi testar!

Ben Bubba Hellbjörn. I dag har du drivit din vessel of life till vansinnets rand.

Jag fick en heldag med Ben i dag, för förmiddagens läkarbesök (en av ... kanske sju pågående remissbesök betades av i dag, hos ögonmottagningen på Drottning Silvias barnklinik) drog ut på tiden, så det var ingen idé att lämna på förskolan när vi var klara.

Det är en knepig tid nu, där ingenting är bra när Ben är med mig. Samtidigt vill han allra helst vara med mig hela tiden. Ni vet, den där svårförståeliga ekvationen. Ska inte tjata ihjäl mig om det, men jag är väldigt glad att Ben ska bo i Värmland hos mormor och morfar nästa vecka. Det vill jag ha sagt. Det är nog bra för alla inblandade.

För minnets skull vill jag föra till protokollet att Bens syn är bra, hurra, och de ser inget akut operationsbehov. Myomet han har haft i vänster öga sedan födseln har inte förändrats nämnvärt och så länge ögat inte är rött så är det ingen fara. Skönt att slippa ännu en narkosoperation den här hösten. Nu har han fått tid för att kläppa mandlarna i oktober (hurra igen).

När ögat skulle fotograferas funkade inga av doktorns och sköterskans trix. Ben gick in i arga räkan-mode och tryckte förtvivlat sina nävar över ansiktet. De kämpade på ett bra tag och sedan lämnade de rummet och mig med kameran. Lyckades efter en övertalning som nog hade låtit ganska intressant för en utomstående (och som ledde till löfte om både godis och glass) ta några bilder som imponerade så mycket på personalen att de tyckte att jag skulle börja jobba där.

Nu sover barnen och jag ska walk den här dagen off innan jag fortsätter med tvätt och så vidare. Det är bra att ha små barn, för då har man inte så mycket utrymme för ångest.

söndag 17 september 2017

Jag minns alla mina framkallningar och hur kukarna dök upp helt oombedda

Nu har alla i familjen varit magsjuka utom jag, Bossa senast natten till i dag. Men det ska vi inte tänka på. (När som helst kräks jag. Nej sluta!)

I stället vill jag berätta om de två lådor med foton, dagböcker, brev och anteckningsböcker jag kom över efter att Nils familj rensat vinden på Eklandagatan, där jag och Nils bodde för ett litet liv sedan.

Jag visste att jag tidigare var en frekvent dagboksskrivare och jag hoppades att jag någon dag skulle återfinna böckerna. Nu har jag gjort det. Och jag har inte skrivit "frekvent". Jag var besatt av att dokumentera. Mellan vårterminen -96 och någon gång 2002 skrev jag v a r j e  k v ä l l. Och så otroligt detaljerat. Varenda telefonsamtal, fika, inköp, interaktion, känsla, kompisars interaktioner med olika killar. Allt skrevs ned. Det var som att jag, efter några år som mobbad, ville bevara varenda sekund av att vara i en gemenskap. Jag har kommit till boken "1999" nu och behöver vin för att ta mig igenom den. Att läsa i dag, med feministiska glasögon, om det som var jag, då, kastar mig tillbaka åt helvete.

MEN. Jag ska inte gräva ner mig i det nu. Jag vill i stället kolla en sak med er. När jag gick igenom fotona från från slutet av 90-talet till början av 00-talet mindes jag något jag absolut glömt. Nämligen känslan av att framkalla en rulle film och upptäcka olika kukar.

Är det någon som känner igen sig i det?

Det hände så himla ofta. Jag hade ofta med mig kamera (tokig i att dokumentera, som nämnt) och jag minns nu så väl känslan av att få hem sina framkallade bilder och upptäckta att någon lånat kameran och tagit bild på sin kuk eller sin kompis kuk.

Är detta motsvarigheten till dagens dick pics? Dick pics innan det fanns smartphones?

Eller har jag en jättetrött spaning? Den kanske gjorts tusen gånger förr. Hur som helst. Minns att jag tyckte att det var jobbigt. Men ändå har jag sparat bilderna. Kanske tänkte jag att någon av dem skulle "bli nått" och så kunde jag utpressa.

torsdag 14 september 2017

12 kilo fyraåring minus en magsjuka, vad blir det?

Vi har varit tillbaka efter sommarlovet i drygt fyra veckor och har hunnit med:

Borrelia (Nils)
Förkylning (Nils och Ben)
Magsjuka (Ben)

När jag lämnade Ben på förskolan tidigare i veckan frågade jag en pedagog om den som hade städjouren dagen innan hade glömt tömma blöjhinken. Det hade hen inte. Men ett barn hade inlett dagen med en mustig magsjuka och väggen av magsaft var on point. Jag lämnade Ben med orden "Lycka till alla!"  och hoppades på det bästa. I natt vaknade jag av att Ben satt och skrek i ett hav av kräks. 

Att bli väckt mitt i natten har jag blivit van vid, men att väckas och behöva hantera mängder av spyor är värre. Rafsa ihop gosedjur, täcken och kuddar. Skrapa av det värsta i duschen och sätta igång en maskin. Bädda nytt. Duscha barn. Söva om. För att några timmar senare göra om det. 

Får väl slänga kuddarna förresten. Eller kan man få dem torra innan de börjar mögla? De prassligaste (de med fjädrar?) verkar inte vara tvätt- och torkkompatibla. Någon som har tips? 

I alla fall. Han har haft feber i dag, men inte spytt något mer. Lille ynket missade förskolefotograferingen som han sett fram emot och valt kläder till (kattstrumpor och hund/katt/fågel-klänning). 

Hoppas nu på superresistens hos resten av familjen. Jag och Nils fick rätt mycket kräks på oss och stannade hemma från våra respektive jobb av respekt för omvärlden. 

Ville väl inte säga så mycket med det här mer än att det är ett idogt jobb med allt.  

onsdag 6 september 2017

En väldigt god chilifrukt (som jag ska gömma från och med nu)

I dag ringde jag 112 för första gången. Ben stod på en pall bredvid mig och lekte med en rödlök när jag lagade mat. Han hade inga vassa knivar eller så och han var på ett riktigt överdåligt humör, så jag lät honom hållas och delade löken till honom när han bad om det. "Du vet att det kan svida i ögonen av lök", förmanade jag och återgick till mitt. Ser att han försöker pressa rödlök i vitlökspressen och kort därefter skriker han som INNEHELVETE och håller sig för ögat. Jag tar honom till badrummet och försöker hälla vatten i ögat på honom, men då får han panik och skyddar sig för sitt liv från min hemska attack. Sätter honom till slut i soffan med en våt handduk och ber honom hålla den mot ögat. Säger att det inte är farligt med lök och att det kommer att gå över.

Men det går inte över och en minut senare skriker han så att jag tänker att det måste vara något annat. Eller? Det bekräftas av att han skriker "INTE LÖK, VARMT!" och jag inser att han på något sjukt sätt ha fått het olja i ögat. Jag stod och friterade vaxbanor bredvid honom och jag höll avstånd och märkte inte att det skvätte, men eftersom han säger att det BLINNEL och är VALMT så måste det ju ha hänt? Panik uppstår i mig (och Bo som skriker och springer och gömmer sig) och jag får inte titta i ögat och jag häller ett glas kallt vatten över honom samtidigt som jag ringer 112 och den som svarar säger att jag måste in i duschen med honom och att jag ska ringa igen om det är allvarligt. Jag tappar glaset som jag håller i och det är glaskross överallt och jag får in Ben i duschen och duschar honom kallt och han får panik över vatten i ansiktet och skriker för full hals och när jag slutar så hulkar han att allt är läskigt och att han är blöt i håret. Det verkar ha lugnat sig med ögat i alla fall och vi läser Bamse till dess att Nils kommer hem och tar rätt på glaskrosset.

Tänker att fan, det måste ha varit lök ändå, som skvätte från vitlökspressen.

Senare på kvällen öppnar han ögat så att vi kan titta och det är rött, men inte farligt.

Ännu senare på kvällen hittar jag det här. Han hade inte bara varit på rödlöken. Han hittade även Cathrins egenodlade vansinneschili som är så stark att den, enligt uppgift, bränt snoppen på en som skulle kissa dagar efter han hanterat chilin. Det är en fruktansvärt stark chili. Stackars lilla goa sura älsklingsBen vad ont det måste ha gjort. Men mycket bättre än kokande olja. Mycket bättre.

tisdag 5 september 2017

Dagarna

Hänt sedan sist:

- Ben ska utredas av Barnneurologiska kliniken, för att få koll på viktiga saker före skolstarten. Fick veta från dem häromdagen att de har ett års väntetid... Samtidigt fick vi papper att fylla i och det var brådskande att skicka tillbaka dem. Bland annat ska vi fylla i alla ställen han har varit på så att de kan be att få ut journaler. Fanns typ en rad att skriva upp dessa ställen på. Vi får skriva väldigt, väldigt smått. 

- Ben har åkt på en tjottablängförkylning som gjort att han tappat rösten. Så pass ynklig nu och andningen på nätterna är ej bra. Har placerat dubbelmadrasser bredvid hans säng så att jag kan ligga och nattvaka.

- Vardagslogistiken är 4 real. När Nils klev rätt från borrelian in i en förkylning var det i princip som att jag inte tillät honom att bli sjuk på nytt. "VI HAR INTE RÅD MED DET." Han är nog sjuk ändå nu, men säger att det är okej att lämna/hämta/natta/städa. Jag är för hemsk.  

- Bossa är väldigt orolig. Jag har fått rita hur klockan ser ut när den är 16:30 och hon har med sig teckningen till skolan så att hon kan jämföra med sitt armbandsur och på så vis veta när vi kommer och hämtar. När det är simskola hämtar vi tidigare och då är hon väldigt stressad över att vi inte ska hitta henne, för då kan hon vara antingen i bamba eller i vanliga klassrummet eller på "den andra" skolgården. Vi har inte inte hittat henne hittills, men hon kan inte tro oss när vi säger att vi alltid kommer att hitta henne. Överhuvudtaget försöker vi säga att det såklart är okej att känna sig orolig och ledsen, men att hon inte måste oroa sig för något, för det är vårt jobb. Men det biter inte. Annat hon är orolig över: att vi ska glömma frukt till mellanmålet, att vi inte kommer att ha råd med vissa saker när vi köper något annat, att hon gör fel val när hon får välja mellan en sak och en annan, att hon inte ska orka med skolan dagen efter om hon inte somnar i tid och en massa andra saker. 

Vi glömmer inte frukten på morgonen. Den ska vara delad (fått lapp från skolan), så vi delar och sätter gummiband runt så att den inte blir brun. 

- Jag och Kajsa har extremt mycket att göra närmsta veckorna. Prekärt bekymmer, men jag är så stressad över att vi inte ska hinna. Det bidrar till min rädsla att till exempel Nils ska bli sjuk så att jag inte kan jobba så mycket. (Jag försöker hålla rädsla och oro i schack inför barnen, pga föregående punkt. Alltså inte det om äpplet utan det om Bo.)

- Vi har testat Linas matkasse för att få en så kallad enklare vardag. Gud så besviken jag blev. Rätterna var till exempel pizza som bestod av ajvar på hönökaka samt färdig tomatsoppa. Barnen åt absolut ingenting den veckan.

- Jag har många tankar om sista Game of thrones-avsnittet.

- Vi har bestämt oss för att skaffa ett badkar till badrummet på övervåningen. Detta kanske jag har nämnt? Jaja, det tål att nämnas igen. Jag ska få bada i vinter. 

- Jag vill blogga om allt det ovan samt göra mer dagboksblogg för det är så kul att ha sedan. Men jag orkar nästan ingenting när barnen gått och lagt sig, så då måste jag kolla på Idol eller Grand designs och sedan är klockan sex och det är ny dag och jag står där med äpplet och gummisnodden igen. 

måndag 28 augusti 2017

Äntligen.

Plötsligt händer det. Vi var på östra i dag och träffade en läkare som tittade i Bens hals och HOPPADE TILL när han såg hur stora halsmandlar barnet har. En sekunds okulärbesiktning räckte för att läkaren skulle skriva opp Ben för operation av mandlar och eventuellt polyper/körtlar.

Han spekulerade i att det förmodligen hänger ihop, allting, precis som jag gissat. Att han har svårt att svälja och även prata, pga mandlar som trycker på luftrören, och att operationen kommer att göra stor skillnad på sömnen, talet och viktuppgången.

ÄNTLIGEN. Eller iaf inom tre månader. Får han hjälp.

Tänk vilken skillnad det kan vara beroende på vilken läkare man träffar. Hon vi gått till i alla år, på Capio, tyckte att det var "onödigt" att ens kolla på mandlar och körtlar. Och när jag tjatade till mig en koll såg hon inget konstigt.

Nu hoppas jag så mycket på en operation före förkylningssäsongen. Lille Ben. Vad han har kämpat.

lördag 26 augusti 2017

Dagen i bilder och retardationen

Jag har märkt att in times of press så retarderar jag gärna. Inget unikt i det. Man söker väl efter tider då allt var enklare, tryggare.

Den här höstterminen (det är fortfarande sommar, men terminen är ju vad den är) har dragit igång med en jävla fart. Publicitet som gör att folk hör av sig. Beslut att ta. Stress över att behöva få igång projekt för att kunna skicka fakturor. Oro över framtiden som kan bli lite precis hur som helst. Dessutom fick Nils borrelia i veckan och som alla vet är det värst för "den andre" partnern när den ena blir sjuk.

Då kollar jag om Vänner, lyssnar på 90-talsmusik och gömmer huvudet.

I dag (Nils äter penicillin och är bättre) var vi på Nordens ark och det är en väldigt trygg plats för mig, visade det sig. Tror att det är för att vi har varit här flera gånger förut, med några års mellanrum, och det ser likadant ut. Behöver att vissa saker ser likadant ut.

Här tar jag och Nils en selfie på utkiksplatsen vid järvarna 2010. Bo är i magen.

Här gör vi det igen, 1 juni 2013, när Ben är 18 dagar gammal. (Han var med såklart, Bo också.)

Och här är vi i dag, på samma plats, fast sju, respektive fyra, år senare.

Knäppt att tidens gång kan vara så läskig (vi ska DÖ allihopa, när som helst kan det ske) och samtidigt så betryggande.

Nordens ark var för övrigt väldigt ångestdämpande och vackert som vanligt.

Vi fick se järvarna, vilket absolut inte är en garanti eftersom de har väldigt stora ytor att röra sig på (tack) ...

... och vi hyrde en skrinda, vilket jag länge velat göra (oklart varför jag känner sådan enorm mysfaktor inför skrinda).

Bo testade allt som gick att testa och fick veta att hon hoppar som en röd panda.

Och så hade vi med matsäck. Känner mig som en slags superhjälteförälder när vi har med matsäck. Konstigt, för när jag var liten hade vi alltid med matsäck, så det borde inte kännas som en sådan bedrift, men det gör det. Dock gillade inte Ben drickan vi hade med (färdig lemonad), så vid vargarna gick jag in i vargstugan och försökte köpa mjölk. Visade sig att all förtäring var till för fodervärdarna som var där på gruppbesök, så inget var till salu. Men jag fick mjölk av snäll person. Tack.

Bo testade en gunga med jättejättelånga rep.

Ben sa att det var en LÄSKIG GUNGA och ville inte testa själv, men hela tiden satt han och plirade så här mot sin syster. Fint.

Nu ska jag runda av med lite Grand designs på Netflix. I morgon ska Bo på kalas och jag och Nils sa till Ben att han ska få göra något riktigt roligt under tiden. Kanske gå på "Lek och bus-landet"? Eller badhus?

Han kontrade med "KÖPA GODIS, SITTA SOFFA?".

Den lille livsnjutarn.

tisdag 22 augusti 2017

Tjejkast part 2: i högstadiet


Med tanke på min fars orubbliga motstånd till allt jag står för och allt jag känner så hoppas jag att han lyssnar på Tankar för dagen i dag. Om jag säger det på P1 kanske han tycker att det räknas?