torsdag 24 juli 2014

Dålig stämning (har nog haft den rubriken förr, deppigt nog)

I dag cyklade hela familjen runt och fick lära sig att följande butiker/butikskedjor har sålt slut på fläktar:

- Clas Ohlson
- Coop Forum
- Biltema
- Hornbach (de fick in tre pallar i morse, de var slutsålda vid lunch)
- SIBA
- Elon
- Rusta

Däremot fanns det flera sorter att välja på i vår närmsta elbutik. Den som ligger precis vid hållplatsen Gropegårdsgatan. Succé! Hade givit upp på att kunna ge barnen lite svalka. Men nu fick Bossa en liten bordsfläkt och Ben en stor golvfläkt som förhoppningsvis, FÖRHOPPNINGSVIS, ska hjälpa nattsömnen i rätt riktning.

Har dock redan stått lutad över Bens spjälsäng och försökt lugna världens mest obekväma bebis i en och en halv timme i kväll, så vi får väl se.

I alla fall. Förutom att vi cyklat omkring och letat fläkt så har vi hållit god min. Jag och Nils alltså. Inför varandra och inför barnen.

Jag kanske inte borde skriva om det här, eftersom det kan snudda vid att vara för privat eller hänga ut någon eller liknande, men ... Jag behöver få utlopp och förresten undrar jag några saker.

Jo, så här: det är inget bra nu. Relations-wise. Och i vanlig ordning är väl kärnan i pudeln sömnbrist, men den här gången handlar det inte om att sömnbristen lett till något så enkelt som tjabb och irritaion över städ/disk/egentid. Nej, gud. Jag saknar nästan städtjafsen nu. Vi är så beyond det alltså. Orkar inte ens bry mig om att rättvisemärka det här hushållet för tillfället.

Nej, det handlar om hur vi agerar när det är som jobbigast. Alltså när man står där under läggning eller mitt i natten och Ben bara skriker och skriker och man aldrig vet när man får sova igen och man inte ser någon ände på det och man börjar få panik över att kanske något är fel.

När det varit så veckor i sträck och tröttheten är som en tjock svettig gammal kronisk päls. När man undrar om det någonsin kommer att bli bra. När man bara vill gråta och gråta.

Eller man och man, jag menar jag. Jag blir ledsen och rädd att det är något fel på Ben och ibland panikslagen och väldigt ofta irriterad på situationen.

Men jag blir aldrig irriterad på Ben. Han är ett år ung och fattar ingenting. Han vill ju sova (verkar det som), men han kan inte komma till ro. Och när den enda som kan hjälpa honom att komma till ro är en själv så är det ju både kontraproduktivt och jävligt hjärtlöst att bli arg på honom. Han är ett år. Han är så liten. Han vet inte mycket och han kan inte formulera sig. Han kan inte säga vad som är fel.

Jag tycker inte att man får bli arg på honom.

Nils blir arg på honom. Och Nils uttrycker sig som att det är enormt synd om Nils som får sitt liv förstört av Ben. Inte tvärtom, att det är synd om Ben.

Det gör mig vansinnig. Och väldigt ledsen. Varje gång Nils säger någonting i stil med att Ben är dålig eller skitjobbig eller liknande dör jag inombords. Och jag blir arg! Hur kan man inte i första hand tycka synd om det lilla barnet? Hur kan man bli ARG på en ettåring som inte kan sova? Fan vad förbannad jag blir bara av att skriva om det här.

Puh.

Natten till i dag rann det över. För både Nils och mig, antar jag.

Det var (är) extremt varmt i vårt hus nu och Ben lider fruktansvärt av värmen. Han sover i bara blöja, utan filt, men han verkar ändå ha väldigt ont av det. Dessutom var han febrig (efter en vaccinationsspruta) i går och hade ätit och druckit lite dåligt.

Det var alltså många saker som spelade mot att han (och vi) skulle få en lugn natt. Och jo, det blev ett klassiskt dubbelfel där både nattningen och resten av natten gick åt helvete.

För att göra en lång historia lite kortare så skrek Nils, framemot småtimmarna, KÄFTEN åt Ben så högt att Bossa i rummet bredvid blev alldeles skräckslagen och stel (jag var inne hos henne just då, för hon hade också en jobbig natt i värmen).

Jag kastade mig in i rummet där Ben nyss gallskrek men nu bara hulkynkade och skrek-väste till Nils att han aldrig-aldrig-aldrig får göra så.

Sedan gick jag tillbaka för att trösta Bossa och när jag kom tillbaka till Bens rum låg både han och Nils och sov och i dag har vi pratat lite om det, men inte så mycket pga barn överallt. Och det vi sagt i dag är väl ungefär att jag anser att det är totalt oacceptabelt att skrika åt ett barn och att det för mig är helt ofattbart att ens uppnå den nivån av ilska mot ett så litet barn vars brott är att inte kunna sova.

Och Nils säger ungefär att det rann över och att det är så han funkar och det vet jag väl och, ja, han blir arg på Ben men att det går över fort och att det inte var meningen att skrika och att det inte kommer att hända igen och att jag jämt hotar med skilsmässa när det är något och ... jag vet inte.

Jag vet inte jag. Jag vet inte om jag kan lita på att det inte kommer att hända igen. Och jag vet inte om jag kan komma över det faktum att min närmsta människa blir arg på vårt barn som inte ens kan prata. Eller att han är en sådan som säger "ja, jag reagerar så, och sådan är jag" ungefär som att han inte kan ändra sig. Det är mitt värsta. "Sån är jag!"-människor. Klarar inte av det.

Jag önskar att han kunde tänka att "det är är en jävligt jobbig tid, men nu fixar vi det här efter bästa förmåga, tillsammans". Eller att han kunde vara lite lösningsorienterad (parterapi? anger management? beställa läkartid för Ben?). Eller att han bara kunde ta ett kliv tillbaka och försöka se situationen från en annan synvinkel, till exempel från en annan vinkel än "vad jobbigt allt är för mig"-perspektivet.

Jag önskar att det kunde vara lite mer vi två tillsammans, lite mer "for better and for worse - this is a worse", över det.

Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Är min reaktion orimlig? Är det förståeligt och/eller okej att bli arg och skrika på sitt (lilla) barn?

Jag har förståelse för den irriterade känslan. Vanmaktskänslan. Tröttheten. Viljan att typ bara dra från den sega geggan. Men jag har ingen förståelse för ilskan mot Ben.

Jag tänker att jag ska ta alla nätter med Ben tills Nils känner sig på något annat vis. Och så får han ta alla morgnar med barnen.

Vi får se.

...

Sorry för radioskuggan. Satt här och författade ett inlägg med härliga semesterbilder och grejs, men det går inte. Det är inte så lätt att leva nu. Det är inte så lätt att leva med små barn som inte vill sova. Sömnlöshet kan visa de fulaste sidorna av människan.

Jag återkommer om det blir bättre yawl.

torsdag 17 juli 2014

Dessutom i pallkragarna: potatis, sallad, morötter och två sorters ärter

Första sommaren i huset och jag är som förbaffled över att det faktiskt växer upp saker i trädgården och i krukorna på altanen. Att det där som såddes i minidrivhusen på fönsterbrädorna i april nu liksom levererar ätbara grejer. Det trodde jag aldrig. Kolla bara: 

Hej lilla (eller jättestora faktiskt) tomat!

Tjenixen chilisarna!

Men hallå du böna av okänd sort!

Och du då - lilla lurviga bönan!

God kväll persiljekvisten, som bara växer och växer fast jag plockar av dig varje dag.

Bäste rödbeta, snart ligger du på en varm macka med chèvre. 

För att inte tala om dig, lelle lekstugan!


tisdag 15 juli 2014

Nyläst


Jag har läst Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Eller: förra årets mest instagrammade bok. 

Den handlar om ... äsch, alla vet vad den handlar om. Olycklig kärlek, besatthet, övertänkande och annat gott.

Vad jag tycket om boken, helt kort:

Den är ju så himla hyllad, så det hade ju varit att välja indie att inte gilla den, men ... jag gillade den. Mycket! Formuleringarna var så himla smarta och direkta. Som att hon hade burit med sig en anteckningsbok hela livet och skrivit ner alla känslor direkt när känslosamma saker hände och sedan använt anteckningarna rakt av när hon skrev boken. Som ett samlat känsloliv i bokform. 

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

måndag 14 juli 2014

Hänt sedan sist

Jag är inte död, men jag har inte suttit vid min dator på en vecka. Det är nästan unheard of, det.

Men det har sin förklaring. I tisdags åkte jag nämligen tåg upp till Värmland och att packa för två barn och mig själv utan vare sig vagn eller annan vuxen att lasta grejer på lämnar mycket lite utrymme för att få med sig en dator.

Väl i Värmland gjorde vi bara massa ouppkopplade grejer, som att bada ...

... låta lillebror gå loss på en glass helt på eget bevåg ...

... kolla utomhusteater ...

... mata getter ...

... titta på kaniner ...

... besöka "Lilla Svingelskogen" ...

... och syskonmysa. 

Och sedan hände detta fantastiska: när vi åkte tillbaka till Göteborg, i fredags, följde mina föräldrar med och skjutsade oss och vi kunde liksom bara vila där bak i bilen. 

Mamma och pappa stannade sedan hela helgen (de är fortfarande här!) och sov med barnen på övervåningen så att jag och Nils kunde sova ostört i källaren och åka iväg på kuligheter, som Antons och Hans bröllopsfest på Tjörn. Så himla oerhört kalas, med camping i trädgården och dans i ladan. Ja jäklar. 

Vi gick också ut en kväll. Det var någon viktig match på teve och Pustervik visade den på storskärm. Jag och Katten tyckte att det var toppen, för då var det lugnt på uteserveringen. 

Medan jag och Nils tramsade oss utan barn skickade mamma sådana här bilder. Så de hade det bra med mormor och morfar. Mycket bra. 

Och i dag, sista dagen av den här underbara tre-generationer-veckan, åkte jag och barnen och badade med mormor + morfar. Så mysigt. Och vad fina ställen det finns på Hisingen! Bra ö vi flyttat till. 

måndag 7 juli 2014

Semesterdag nummer 6. Eller 9. Ska man räkna helgdagarna?

Semester är en tid för att prova nya saker, va? En tid då man ska börja tänka "tänk om jag vore en sådan som ..."?

I dag tänkte jag att jag kanske kunde vara en som som myser runt i fladdriga byxor. Och så köpte jag sådana byxor. Med dalmatiner på! Och herregud vad skönt det är med fladderbralla. Bra nytt livsval. (Tack Monki.)

Annan ny grej jag provade i dag: plocka mördarsniglar från gräsmatta. Vi har ingen stor matta, men jag tror att jag och Katten plockade minst 400 sniglar från den. Så vidrigt.

Fick även fräs under fötterna och uträttade massa saker på stan i dag. Älskar känslan av att bocka av. Skulle väl vara Ross eller Monica i Vänner om jag skulle vara någon.

Detta bockades av:

- Beställde pass till Ben
- Lämnade in mina glasögon på lagning
- Låste upp min operatörslåsta gamla iPhone (så att jag kan sälja den)
- Köpte ögonbrynspenna (har varit nere på sista vässningen ett tag)
- Köpte två behåar och jättelånga trosor (för att ha över vanliga trosor när jag har klänning utan strumpbyxor och på så vis slippa lårskav)
- Fixade fotoalbum till Bossa (hon fick massa bilder från sin dagmamma när hon slutade)

Nu ska jag lägga mig i källaren och läsa bok, spela Ruzzle (utmana mig - jag heter Pingismaria) (haha, skrev Pungismaria först) och/eller kolla RuPaul's dragrace. Och så ska jag sova till elva minst, för natten till i dag sovs det möcket, möcket lite. Ben var vaken mellan 02:30 till ... äsch, det är väl ingen som vill höra det där gamla tjatet. Godnatt!

söndag 6 juli 2014

You want a Maserati? You want a Bugatti? You better work, bitch.

Jag hade som plan för semestern att träna en hel massa. Det känns alltid som att allt faller på plats när jag hamnar i regelbundenhet vad gäller träning. Unnen blir unnigare, sömnen blir bättre, ångesten hålls i schack osv. Under våren har jag rört på mig något så förbyxat dåligt. Det är det där med kidsen, alltså. När jag jobbar och lämnar hos dagmamman går jag kanske upp 6:15 och sedan är det liksom full fokus på att dra in baconet följt av intensivhäng med familjen följt av mer eller mindre lyckad nattning och sedan städ av kök och plock av leksaker och så är klockan 21:15 och då känns de där 45 minutrarna av lugn och ro (efter 22 infinner sig paniken över hur mycket eller lite jag kommer att få sova) så mycket goare att lägga på Ru Pauls dragshow än på att ge sig ut och svettas. Om det ens förekommer 45 minuter. Många kvällar går ju åt till att söva om och bli hysterisk över onattningsbar bebis. Ja, som det är.

I alla fall. Sju veckor av ledighet samtidigt som Nils är ledig borde skapa rum för massa exercis. Trodde jag. Men nu har första veckan snart tagit slut och den har präglats av en enorm dekadens samt några dagar av sjukdom. Det har varit mycket vin, kvinnor och sång, om en säger. Och ingen träning alls.

Men nu har jag kommit på en sak som gör att den här första veckans dåligheter inte spelar så stor roll. Jag lurar systemet.

Så här, jag lägger följande utmaning på mig själv:

Jag ska träna minst en gång under första semesterveckan. Minst två gånger andra, minst tre gånger tredje osv. Sjunde veckan ska jag alltså få till sju pass.

Ett pass = 30 minuters svettning. Det spelar igen roll vad jag gör, men det ska vara ansträngande.

Nu i kväll körde jag 30 minuters Cassey Ho (dog), så jag har alltså klarat första veckans mål. Ärligt talat känns det som att jag nästan är i mål redan. Så kul, detta, med saker som på pappret ser helt rimliga och genomförbara ut och som ändå kommer att ge en hel del resultat.

Dessutom: jag kommer att bli tvungen att träna i Berlin. Tänk vad härlig jag kommer att känna mig när jag tar en jogg i mina små shorts i Kreuzkölln före frukostbretzeln. Längtar!

lördag 5 juli 2014

Två kilometer loppis

I dag åkte Ben båt för första gången. Vi åkte till Brännö, med Sara, Anders och Kajsa, för att gå på "hamn till hamn"-loppis. Det går ut på att folk på Brännö sätter ut loppisstånd längs med huvudgatan och så kan man hoppa av i ena hamnen och gå och glo och handla och sedan ta en båt hem från andra hamnen. Ben tyckte att det var kul att åka båt, om han nu fattade att vi var på en båt. 

På Brännö ser husen ut så här. Jag tänker mig att om Ruths syster (alltså i Six Feet Under) hade bott i Sverige så hade hon bott här. 

Loppisen var till stor del en "lägg vilken peng ni vill i burken" kind of loppis. 

Ben var glad över det lilla, som halmstrån. 
  
Och så älskade han Kajsas picknickmat. 

Som dessa raw food-bollar. Kunde inte få nog!

Anders och Sara fick lavja föräldrar, vilket ju är bra eftersom de själva snart är sådana. 

Jag köpte en anslagstavla, en svampbobmugg och tio dinosaurier. Det föll i god jord!

När jag kom hem var grillen i full fräs och sedan gjorde jag fågelskrämmor av cd-skivor. Och det var det! Eller nej. Eftersom Ben inte vill somna och Nils är på väg att få ett bryt ska jag nu ta över nattningen. Tänker mig en stillsam promenad i kvarteret. God afton!

torsdag 3 juli 2014

Natten-dagen-katten

Ben sov otroligt dåligt natten till i dag. Och eftersom jag ville vara bjussig mot Nils (han har ju trots allt alldeles nyss bjudit mig på massa ensamtid) tog jag en andra natt på raken och åkte följaktligen på detta:

22:30 - går och lägger mig. Eller. Hinner inte ens sätta på mig en sovtröja förrän jag hör vrålet från rummet innanför vårt. 

22:30 - 24:00 - tröstar, bär i sele, försöker söva om i spjälsängen och stora sängen, bär ner i källaren (för att inte väcka Bo), bär runt i vardagsrummet (så att Ben ska få syn på sin favoritförälder, pappan, och bli lugn av det. 

Ingenting hjälper. Ben är spänd som en spänd vajer och skriker sig till andnöd. 

Cirka midnatt - jag ber Nils fixa en flaska välling och får ångest av hans reaktion som jag tolkar som "men guuud vad synd det är om mig som inte får en lugn kväll trots att jag blev lovad det, speciellt eftersom jag nyss var själv med kidsen i fem dagar". Obs: det kan ha varit mest i mitt huvud reaktionen var så här. Han sa faktiskt ingenting. Men jag tyckte att det suckades och det gjorde mig väldigt ledsen. 

00:05 - Ben vill inte ha välling. Han blir tamejfan kränkt av vällingen. 

00:30 - jag tvingas störa Nils igen. Denna gång för att be honom hålla skrikpaketet medan jag preppar barnvagnen. Tycker än en gång att Nils entusiasm för att hjälpa till är för låg och får mer ångest. 

00:35 - 01:30 - går runt, runt, runt i kvarteret och lyssnar på podd.

01:30 - Ben sover! Jag håller andan och lyfter in honom. Han sover vidare!
01:40 - jag sover.

02:00 - katten väcker mig. Vill bli utsläppt. Blir utsläppt.

03:00 - Ben vaknar, jag kastar mig över termosen bredvid sängen och blandar till en flaska välling. 

03:02 - Ben sover. Jag står och glor med en onödig vällingflaska i handen.

03:30 - jag somnar om. 

05:00 - Ben vaknar. Somnar om med napp och klapp.

05:05 - jag somnar om. 

07:00 - Bossa vaknar. Jag går upp. Men där står Nils, beredd att ta hand om Bo! Så fint.

07:01 - jag lägger mig och somnar omedelbart om. 

07:15 - Ben vaknar. 

I dag har jag känt mig jättesjuk. Barnen har varit förkylda båda två, så det vore ju inte så konstigt om det drabbade mig. Samtidigt blir jag inte sjuk längre (det försvann när barnen kom), så lite konstigt är det. Kanske var det bara ångest och sömnbrist. Har i alla fall sovit hela dagen. Sedan gick jag upp och nattade Bossa och nu kollar jag på Bachelorette och snart ska jag lägga mig igen. I källaren. Med Netflix. Hej!

onsdag 2 juli 2014

Mary hade en vän med en bil

Det är så knorvigt, för Katten är den vän jag umgås mest med nu och Anton var den jag hängde med mest för några år sedan och båda står mig så himla nära - men de har aldrig träffats. Förrän i dag!

Jag och Katten packade ner varsitt (eller ja, båda är väl mina om man ska vara nogräknad) barn och drog på roadtrip ...

... till Tjörn! Där Anton och hans andra hälft Hans köpt ett hus.

Fast jaja, hus och hus, det var liksom en hel gård. Med bakstuga, ladugård med spiltor, växthus och uthus och två åkrar (!) och en bit skog. Och en traktor! Jag som fortfarande måste nypa mig i armen ibland vad gäller mitt eget husägande sa väl "men herregud!" ett bussigt antal gånger under rundvisningen. Här springer Bo i en vattenspridare framför delar av egendomen.

I alla fall, Anton och Hans bor inte i huset än, utan hyr ut det, men snart nog (eller när Anton blir utlasad från Sveriges radio) är det tänkt att de ska flytta ner från Luleå och då kommer jag att ha cykelavstånd (om jag skulle träna för ett långt lopp iaf) till min vän igen. Fint det.

Iallefall så åt vi upp Hans födelsedagstårta (se ovan) och hängde med den mest chokladiga labb jag sett, Flamma ...

... och njöt av 1 000 gånger soligare sol än i Göteborg.

Vi åkte också in till Skärhamn och käkade glass, men den (glassen) var lite för god för att vi skulle hinna ta en bild på taberaset. Här är dock en fin familjebild tagen i Skärhamn. 

Sedan, på hemvägen, lyckades jag hålla Ben vaken, trots att han såg ut så här efter tre minuters bilfärd. Är det bil som är lösningen på sömnproblemen? Måste vi kanske skaffa en ändå? Bara en liten Minicooper? 


tisdag 1 juli 2014

Nej, MAMMA sa jag

Jag har slagit rekord i bloggtorka. Det beror på att jag haft en del ångest som inte lämpar sig för blogg, men mest för att jag bott själv i huset sedan i torsdags och det ville jag inte berätta på grund av mördad-i-sömnen-risken. 

I alla fall. Nu är Nils, Bo och Ben hemma igen och jag har verkligen känt mig knorvig utan dem. Alltså, det har varit fruktansvärt skönt också och jag har sovit väldigt mycket, men ändå. De stunder jag inte var upptagen med städ eller fix eller hängde med någon (mest Katten, du härliga vän), så kom massa knäppa tankar. Så skönt att ha dem hemma igen (ångrar väl detta någon gång mellan 2-5 i natt när Ben drar igång, menmen). 

I alla fall, detta har hänt sedan sist:

- Jag har gått på semester (eller föräldraledighet + semester) och ska inte jobba igen förrän den 18 augusti. Ofattbart, än så länge, att vi nu har sju veckors sommarlov tillsammans.
- Ben har lärt sig gå. Jag missade första stegen. 
- Jag har sett en film på bio ("Förr eller senare expoderar jag", se den!!!), läst en bok ("Egenmäktigt förfarande", också bra), börjat kolla på Sherlock (lovande!), städat hela huset, tvättat all tvätten, ätit allt som är gott, planterat om en pallkrage samt satt en clematis i trädgården (med hjälp av Katten, tur) och varit på sommarfest med jobbet. 

Dessutom: Ben har en ny favoritperson. Kan kräva en del jobb för att komma nära igen, känner jag. 

tisdag 24 juni 2014

Sova, P3, sömnen

Vet ni vad jag längtar efter mest? Det är att få gå och lägga sig och inte känna att det är dags att ta nästa pass, det vill säga nattpasset. Uj vad skönt att gå och lägga sig varje kväll och veta att det var sovdags och sovdags allena. Inte kavla-upp-ärmarna-och-se-till-att-överleva-dags.

VET NI HUR BRA NI HAR DET, NI UTAN SMÅ BARN?

Ville jag skrika. Men så kan jag ju inte säga.

I övrigt så var i dag dagen då P3 sprang om mig. Testade att lyssna på sommarvikariernas version av Morgonpasset och det var ej för mig. Nej, inte alls. Blev nästan provocerad av allt HIMLA SKRÄN OCH DÅLIGA SKÄMTIGHETER, innan jag kom på bättre tankar och insåg att det handlar om mig och att jag väl inte_är_målgrupp_längre. Helt enkelt.

söndag 22 juni 2014

Minnesanteckning

video
Uj vad Ben är på hugget med att gå nu. Enligt Nils tog han tre steg i dag, men jag vet inte om jag tror på det, för jag såg det inte. Var väl i köket och diskade en vällingflaska eller liknande. Men hur det nu var med de där stegen så märks det att han är nära. Det enda han vill är att traska med sin gåvagn eller hållande i en möbel eller i mina eller Nils händer. Gå, gå, gå. Så mallig han är när han tar sig fram. Fina lilla klot.

Dessutom åt han så här fint med sked i dag. Tanken var att han skulle äta jordgubbar med grädde, men det blev i ärlighetens namn mest grädde. Den uppmärksamme kan dock se en jordgubbe i bild. Hårt hållen i den knubbiga lilla näven.

lördag 21 juni 2014

M E N S !



Kanske har lite väl nära till känslorna i dag, men denna reklam gör mig så glad att jag nästan blir rörd.

En midsommarstudie i barn

Jag tror att vi har en tradition på våra händer. "ALLA PÅ MICHAEL!" kan den heta.

Kolla bara hur det såg ut för ett år sedan, i Kungsbacka.

Och i går, här på Hisingen.

När vi ändå reminiscar, se på lille Ben hur liten han var förra midsommar.

Och så i går.

Livet va. Vad spännande och fint det blev sedan Bo och Ben gjorde entré. Det händer ju saker hela tiden. Även om jag kan känna att jag själv inte gör några oerhörda framsteg på ett år eller tre så sker det ju vidunderliga grejer hela tiden. Utveckling och rörelse.

Vi hade det så väldigt bra i går. Inte bara tur med vädret och humören, men det blev också väldigt lyckat med vårt knytis (Johanna och Eric fixade lunchen, familjen Mangan löste kvällens för- och efterrätt samt snacks och snaps, vi Hellbjörnz kirrade grillmiddag och vin och öl) och de stora barnen var som euforiska över att få leka tillsammans igen. Och framför allt så inträffade detta "alla stjärnor står på raken"-ögonblicket: klockan 20:15 sov alla barn och vi vuxna kunde sitta uppe flera timmar och prata och dricka vin i någon slags löjligt härlig harmoni. Och Ben. BEN! Han sov sin bästa natt sedan han blev till, tror jag. Inte ett pip från honom från att jag la honom vid sju till dess att han ville äta vid tre, eller när det var, och sedan somnade han om och sov till halv nio. Herregud, ryck mig i fjädern vilken grej. Tror knappt fortfarande att det är sant.

Slut på lycklig redogörelse.

torsdag 19 juni 2014

Kolla vad bebisen som inte krupit en centimeter i sitt liv kan göra nu!


Så sitter man på jobbet och får sådana här uppdateringar hemifrån. Det får mig att inte bara vilja lämna allt och springa hem och gulla. Blir också väldigt förvånad. Jag visste inte att han kunde. Borde jag kanske testa lite mer lite oftare? Vad mer kan han, som vi tror att han inte kan? Blanda sin egen välling? Byta sina blöjor? Göra avdrag för uppskovsbelopp?

Sova hela natten ...?

tisdag 17 juni 2014

Livet som går

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Det är lugnande att veta att vi inte är ensamma om geggan, på något sätt. Den där jävla geggan.

Jag älskar att få kommentarer. Jag älskar att ni orkar.

Jag tror att vi kommer att hålla för att vi vill det och jag tror att det geggigaste kommer att ge sig när vårt minsta barn är större och sover bättre. Vi behöver "bara" hitta några konkreta grejer att göra medan det är så här jävla geggigt. Det är där kruxet är nu. Vi har så olika sätt att hantera jobbiga saker på. Nils är mycket för att rida ut stormen in silence (uppfattar jag det som), medan jag vill GÖRA något vad som helst, vi måste GÖRA något.

Jaja, det ger sig. Jag tänker fortsätta dokumentera livet här och annorstädes och så kan vi titta tillbaka på den här perioden om tjugo år och tänka ... något.

För övrigt så har vi haft en härlig dag med lite sommarlovsfir på glassbar med Bo. Hon gjorde sista dagen hos dagmamman i dag.

Jag och Nils har funderat på hur vi ska lägga upp hålla_kontakten-biten med dagmamman nu när vi slutat. Vi tycker så oerhört mycket om henne och Bossa, ja, hon älskar ju henne. Men hur gör man? Är det kosher att bjuda in på grillkväll?

Det löste sig lite på egen hand när jag fick ett väldigt fint sms från hennes (för oss hittills okända) privata nummer i dag. Det kändes som ett ok go på att hålla kontakten. Skönt och fint.

Andra saker som hänt är att jag i dag handlade på Systembolaget för första gången utan att behöva visa leg. Here it comes, ålderliga utseendet. I blame kids.

Och så kollade vi på sista Game of thrones i kväll. Behöver terapi när jag tänker på att det är ett år till nästa avsnitt.

Puss.

måndag 16 juni 2014

Finns det inte en app som kan göra allt bra

Hur mycket pratar folk? Med varandra, i en relation, alltså. Jag hörde någon gång att så många gånger som man ligger under första året, så många gånger ligger man inte med varandra totalt under resten av livet tillsammans. Kan det finnas någon liknande logaritm för prat?

Det är så kämpigt att få allt att vara bra. Både jag och Nils vill att allt ska vara bra, det är vi överens om. Men det räcker inte med att vilja. Det måste göras saker också. Och prata, tror jag, framför allt. Och sluta ha förväntningar på saker och ting. De där himla förväntningarna alltså. De bara förstör och förstör. Förväntningar på helgen, roligheterna, markservicen, den andres morgonhumör ... vi måste sluta ha förväntningar.

Det här kan väl inte vara en unik grej för mig, men jag trodde verkligen att det skulle bli annorlunda för oss. Det där om att tiden inte skulle räcka till och att man skulle vara trött jämt och att det skulle bli gruffigt och millimeterrätvisetjat ... jag hade ju hört om det, men trodde inte att det skulle hända oss. Precis som med barnafödandet. Jag hade ju hört allt om att det skulle göra så ont att man skulle vilja dö, men jag var rätt säker på att det inte var för mig. (Men det var det.)

Bråka om städning och egentid, liksom. Det skulle väl aldrig hända oss. 

Så klyschigt det blev, allting. Och tjatigt. 

Vi borde verkligen styra upp det här. Vi vill ju båda att det ska vara bra. Men när ska vi orka göra det? Jag börjar ge upp tanken på att komma ur geggan. Det är så geggigt nu att man vet vilken gegga som ska komma redan innan den kommer, om man säger. 

Fast vi vill båda att det ska vara bra. Och vi vill båda vara tillsammans jämt. Det måste väl ändå vara en god utgångspunkt?

Ja, ni hör ju att jag är både diffus och lite geggig själv. Så är det nu helt enkelt. 

Men det händer lite roliga milstolpar som jag inte orkar blogga om när det händer. Till exempel:

- I lördags tog Bubba två steg utan stöd. Han stod upp själv på Coop och fick syn på en rolig godishylla som han vältrade sig in i. Så duktigt klot!
- I dag sa Bubba sitt fjärde ord. Till tidigare nämnda MAMMA, PAPPA och ÄPPLE kan vi nu lägga BUBBA. 
- I morgon (ja, det är väl inte en milstolpe som hänt än, men den händer ju inom superkort) gör Bo sin sista dag hos dagmamman. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen, så sorgligt och konstigt är det. Jag och Bossa pysslade ihop en teckning med bild på Bo och dagmamman i kväll. "Mamma, skriv så här på bilden: till Ulrika från Bo Hellbjörn. Jag älskar dig." sa Bossa. Så det gjorde jag. 

fredag 13 juni 2014

Har aldrig funderat på vilken mamma jag vill bli, men tydligen blev jag hönsmamma

Det här som Sofia pratar om, om självständighet, är något jag tänkt mycket på det senaste.

Bossa fyller fyra i höst och hon vill göra mycket själv. Men hittills har hon aldrig varit obevakad (förutom i hemmet). Hon har alltid haft sällskap av mig eller Nils eller sin dagmamma eller mormor eller Cathrin eller någon annan vuxen.

Någon gång måste hon ju börja få röra sig på egen hand. Men när? Och hur?

Jag minns inte när jag började lalla runt själv, men även om mor och far skulle kunna upplysa mig så skedde ju min "frigörelse" i lilla Leksand och inte i Göteborg. Och det var en annan tid.

Kan en snart-fyraåring leka utomhus utan att man är där och kollar? Hon vet ju att hon inte får gå över gatan själv, men hon är ju samtidigt extremt spontan och impulsiv. Än så länge känns det som att jag vill vara med jämt.

I dag fick jag dock testa att mota hönsmamman i grind. Det plingade på dörren när jag höll på med middagen och utanför stod två barn i sjuårsåldern och de undrade om vi ville komma till deras hus och köpa saft. Jag sa att det inte gick just nu, pga matlagningen, men att vi kanske kunde komma senare. Men då hade Bossa  redan pillat på sig sina sandaler och var på väg ut med orden "MEN JAG KAN FAKTISKT GÅ SJÄLV". Såatte... det var bara för mig att skicka med henne en tia (det var vad saften kostade) och hoppas på det bästa.

Jag bad om adressen och stod och kollade genom fönstret med hjärtat i halsgropen när de knatade iväg och jag frågade barnen om de kunde följa med henne hem när saften var uppdrucken, men ändå. Så läskigt det kändes! Utom synhåll och iväg med folk jag inte sett förut.

Efter max fem minuter var hon hemma igen och hon hade väl vuxit flera centimeter. Så slutet gott. Väldigt gott, faktiskt.

torsdag 12 juni 2014

Livet är dock gött nu

Hej! I dag har vi firat dagmammeavslutning med springlopp i azaleadalen och middag på Red Lion. Jag bloggar dåligt, men det är inte så lätt när en inte får sova pga se bild. Plus att det enda jag vill nu är att kolla på Orange is the new black. Bisous!