fredag 29 augusti 2014

Språket, männen

Det här dök upp i min instagramfeed för någon vecka sedan. Jag trodde först att grejen med bilden var den konstiga rubriken. Men grejen är ju det lustiga i hur människor (Sveriges olympiske kommités sportchef i det här fallet) har någon slags betingad reflex att kalla kvinnor för tjejer när det handlar om sport. Eller när kvinnor är bättre än män i sport?

I alla fall. Jag kom att tänka på den här bilden i dag när jag lyssnade på Alex & Sigges podcast och de förde ett försvarstal kring Chuck Berrys traffickingbrott som han begick (och har suttit av tid för) för massa år sedan.

Så här lät det, ordagrant:

Sigge: Men vad har han ... vet du hur mycket han har traffickat, så att säga?
Alex: Ja, alltså, jag kan historien ganska bra, jag är ingen expert på den men ... det handlar ju om att, eh, det handlar ju om att han träffade en kvinna i ... Mexiko, som han inledde en romans med. Eh, och eh, sedan så fick hon då följa med på turnén. Och, eh, det innebar ju att han tog med sig henne över dels gränsen till USA och sedan så över någon, ett par statsgränser. Och det var då mot lagen, alltså... Så det rubricerades då som trafficking eftersom han då forslade henne.
Sigge: Men det här var 55 år sedan, hur gammal var han själv då?
Alex: Han var väl väldigt ung ja.
Sigge: Hur gammal var hon?
Alex: Ja hon var ung. Hon var också minderårig. Jag tror att hon var 14 år.

Och så följer en konversation om att det är knäppt att Silvia inte kan närvara vid Polarprisutdelningen på grund av Chuck Berrys gamla brott, som han sonat vid det här laget. Inte minst eftersom hon annars är så snabb på att avskriva gamla dåligheter som till exempel hennes pappas nazitillhörighet med att "det var ju så lääänge sedan".

JALLEFALL, jag tycker precis som Alex och Sigge att en människa som sonar ett brott ska få vara människa i samhället igen och jag tycker inte att Silvia är någon genomreko och genomtänkt person, men språket hörrni. SPRÅKET. Alex kallar offret i det här för kvinna. Det spelar roll.

En kvinna som är bra på idrott = tjej.
En 14-åring i en traffickinghärva = kvinna.

Fan, jag fick samma känsla av Alex och Sigges podd i dag som jag fick av den sista Filip och Fredrik-podden jag någonsin lyssnade på. Den där Filip höll ett brandtal om hur synd det var om en åklagare som köpte sex och vars fru kom på honom för han kunde verkligen leva sig in i hur genomruttet stackars åklagaren måste må när allt uppdagades.

Hur fan pratar ni egentligen, ni stora poddande män? Varför är ni män som hatar kvinnor allihop? Fan vad ledsen och less jag blir.

Disclaimer (innan jag ens publicerat, he): ja, Filips prat handlade inte så mycket om språk och ordval som om ruttna värderingar. Men jag fick samma olustiga känsla av det. Det var det jag menade.

onsdag 27 augusti 2014

Nyläst

Aldrig har jag väl läst så lite böcker på en sommar som i sommar. Men nu har jag läst en ny. Tog bara en dag, faktiskt, för den var väldigt spännande. Ja, snabbläsningen hade nog också sin orsak i att jag inte hade något ansvar den dagen, förutom för min egen hälsa. Jag bara låg ner i sängen och gled in och ut ur sömn samt läste.

Den här boken var det: Fadersmord av Carina Bergfeldt.

Jag läser väldigt sällan deckare, men den här har jag velat läsa sedan den kom ut, för det är min gamla klasskamrat som skrivit den. Jag och Carina gick på journalisthögskolan ihop och sedan vi gick ut för nio år sedan har hon vunnit stora journalistpriset, rapporterat om orättvisor och händelser från hela världen, skrivit flera specialbloggar för Aftonbladet och författat mer än en bok, varav den som hittills kommit ut har sålts till massor av länder. Varje gång den säljs till ett nytt land lägger hon upp en lämplig firarbild på Facebook. Typ om den har sålts till Frankrike så äter hon croissant och dricker champagne på bilden.

Om jag vill vara deppig så tänker jag att Carina blev allt det jag ville bli. Prisad journalist, världsresenär, författare ... lyckad på alla sätt och vis.

Om jag inte vill vara deppig så tänker jag att det är kul att det går så bra för Carina som jag minns som så himla härlig. Kul att bra saker händer för bra människor.

Och så boken då!

Vad jag tyckte om den, helt kort:

Jag som trodde att jag inte var en sådan som läste deckare. Det kanske jag visst är, för att läsa den här var väldigt kul och spännande. Har nog aldrig plöjt drygt 400 sidor så fort. Lättläst, fast inte lättlöst, eller vad man säger. Det är två parallella mordhistorier och två parallella tidshistorier som går om vartannat och jag förstod inte vem som var skurk respektive vem som var den hemliga som jag hejade på förrän alldeles i slutet. Det var snyggt gjort.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

Sicko

I går och i dag har jag varit hemma från jobbet, megaförkyld, och svettats och hostats och kollat på hela senaste The Killing och läst en bok. Och sovit. Herregud vad jag har sovit. En och en halv veckas "vanlig" sömn på två dygn, säkert. Blir hemma minst i morgon också, om jag tolkar mina ömmande ljumskar rätt (någon annan som alltid får ont i ljumskarna vid sjukdom?).

Jag vet inte hur det är för er när ni är sjuka, men för mig är det en svängig resa mellan känslotoppar.

En del av mig tycker att det är jätteskönt att få ligga ner och bara tänka på mig själv (och sova, sa jag sova?) så här mycket. En ganska stor del, om jag ska vara riktigt ärlig här. Men samtidigt får jag så fruktansvärt dåligt samvete, stundtals, när jag hör hur det härjas i huset och när jag tänker på att Nils får ta allt nu. Läggningarna, nätterna, maten, hämta, handla, trösta, torka, diska osv.

Och så jobbet. Varför känns det fortfarande, nio år in i vuxenarbetslivet, som att jag fuskar eller ljuger när jag sjukanmäler mig? Jag vet ju att det är dumt att tänka så och det är bättre att jag är hemma och snorar än att jag smittar ner tio andra. Men det spelar visst ingen roll för min hjärna, för Luther sitter där inne och vill ut och skriva säljande texter om bilar, vad det verkar.

Dessutom får jag så dåligt samvete gentemot de kollegor som får ta mina bitar när jag inte är där.

DESSUTOM kommer jag på hur dumt det här låter, när jag tänker på det, för vem tror jag att jag är? Tror jag att kontoret står och faller med mig? Tror jag att någon ens märker att jag inte är där egentligen?

Ja ni hör ju. Det är jobbigt att vara jag.

söndag 24 augusti 2014

Jag hjärta bryllup

I går var jag och Nils lite extra noga med tvagning, smink, kläder, mustasch osv.

Vi skulle nämligen på bröllop för våra härliga kompisar Johanna och Eric. Och alltså ... vilket bröllop! Allt, allt, allt var så fint och bra. Bara en sådan sak som att de hade en stråkkvartett i kyrkan. Jag har bestämt mig för att jag älskar stråkar. Skulle vilja kunna hyra in en kvartett eller åtminstone en trio som kan spela hemma ibland, efter till exempel en jobbig dag på jobbet.

Annan bra sak: de gifte sig i Oscar Fredriks kyrka. Den ligger precis där vi bodde förut och jag har alltid velat gå in, men inte vågat. Så knäppt att jag utan att tveka kan kolla in insidan av kyrkor när jag är utomlands, men i Sverige känns det som att jag inte får. Men nu fick vi kika in och herregud vad fint det var.

Lyckliga paret. Dat dress alltså.

Efter vigseln gick vi ner till Masthuggstorget och hoppade på en abonnerad spårvagn. En sådan där gammal.

Det var väldigt mysigt och fint. Och kul att åka spårvagn som inte stannade på någon station. Som att man åkte med någon privatchaufför.

Festen var ute i Saltholmen, i varmbadhuset där. Och nu vill jag gifta mig igen (med Nils) för att kunna ha bröllopsfest där. Har inte sett en bättre festlokal samt festlokalsmiljö. Helt sjukt vackert allting och för de som kanske planerar bröllop så kan jag säga att de som har stället kan ordna all mat och den var sjukt god. Och så får man ta med egen alkohol och ha öppen bar om man vill.

Det absolut bästa med allting var talen. Ingen pratade i hundra år och alla tal var så sjukt känslosamma och/eller roliga. Massa gråt och finheter. En av marschalkerna var för blyg (tror jag) för att hålla tal, så han gjorde det här fantastiska i stället: lärde sig spela gitarr (på tre veckor) och sjöng en låt för paret. En jätterolig där han bland annat hade en hälsning på engelska i en av verserna så att festens två australiensare skulle få känna sig delaktiga. Och några av Erics kompisar hade lyckats skaka fram en personlig videohälsning från Erics absolut största idol Håkan Loob. Tårtan var också väldigt bra: massa muffins i olika våningar och så en tårta på toppen.

Fasen vad fint det är att vara i "gå på bröllop"-åldern. Det är så himla roligt.

torsdag 21 augusti 2014

Jag blir alltid luddig i kanterna av nya faser så det är väl inget konstigt, men


Jag vet inte om bilden gör mitt blöta utseende rätta, men ni får ta mig på orden när jag säger att jag är helt genomsvettig.

Det är ett jitter, det här med att cykla till jobbet. På plussidan har vi att det är 1. gratis och 2. innebär 40 minuters konditionsträning om dagen utan att behöva ta sig tid på kvällen efter läggning eller på morgonen innan barnen vaknar (som om det någonsin skulle hända).

På minussidan har vi det som vi ser på bilden: 1. svetten, 2. de rinnande ögonen och det rinnande sminket och 3. håret som inte bara får form efter att lufttorkas i vinden utan även blir så svettigt i hårbotten att det ser fett ut trots att det är nytvättat.

Under helt perfekta väderförhållanden hade det inte behövt bli så här. Men jag bor i Göteborg och i dag blåste det så mycket att jag kände fara för mitt liv högst upp på Göta älvbron. Vinden tog tag i mig från sidan och jag tappade kontrollen över cykeln en pytteliten stund. Dessutom var jag tvungen att trampa hårt i nedförsbacke för att inte stanna.

Cykling är bra för det långsiktiga utseendet och måendet, men absolut inte för det kortsiktiga, känner jag.

Andra observationer/tankar så här första veckan tillbaka på jobbet efter semestern:

- Det tar mer än två dagar för hornhinnan att repa sig efter ett sår. Jag råkade riva upp något med min stressade maskaraföring i förrgår och det gör fortfarande svinont.
- Jag har saknat Morgonpasset i P3! Alltså de ordinarie. Men var är Kodjo? Har han fått unge? Måste googla.
- Veckorna känns evighetslånga när jag inte är med mina barn hela dagarna. Vad mycket tid en är på jobbet, hörrni.
- Det är oerhört skönt att komma hem till lagad middag varje dag.
- Vi måste dock hitta lite enklare recept än Jamie Olivers "tusen olika dashes of this and that and a bundle of hundra olika herbs and a knob of butter"-recept, för Nils blir stressed av alla moment och jag pallar inte att diska örtihundra skålar och stekpannor varje kväll utöver att ta hand om Bubbas kladdiga krigszon. På söndag ska vi planera för fem enklare rätter.
- Jag måste lära mig att slappna av när jag har chansen att sova. Inte ens de nätter då Bubba sover bra (för det händer ibland nu TA I TRÄ) eller när jag sover med Bo lyckas jag hamna i djupsömn. Är så jävla orolig för något oklart och det får mig att ligga vaken.

söndag 17 augusti 2014

49 days of summer

I morgon ska jag jobba igen för första gången på sju veckor. Jag kommer inte ihåg mitt lösenord till datorn och vet inte riktigt var min jobbmobil är och jag har ganska mycket ångest. Den där välbekanta omotiverade kalla räddklumpen i halsen.

Men jag är ju lösningsorienterad, så jag har inte bara legat i fosterställning och sjungit Kumbaya i dag. I stället har jag stävjat genom att:

- Gosa extra med barna
- Städa (obviously)
- Planera veckans middagar och skriva upp var i Jamie Olivers "Middag på 15 minuter"-bok Nils kan hitta recepten samt cyklat till stora Coop på Backaplan och handlat allt som behövs för fem middagar. Gud vad dyrt det blev, himla knasingredienser, Jamie.
- Gå till en lekplats med Ben och Bo trots att det regnade (se bild) så att Nils kunde kolla på Liverpoolpremiären i fred (är jag inte världens bästa frau?)
- Byta krukor (till nyspraymålade) på olika växter
- Laga extra god middag

Och nu ska jag väl äta lösgodis, måla naglarna, dricka rödvin och kolla på Girls. I morgon börjar det nya, med rutiner, träning flera gånger i veckan, ångkokta grönsaker och pilates. Jaja.

torsdag 14 augusti 2014

Börna

Undre inskolningsveckan (vilket går som en charm, Bossa älskar förskolan) försöker jag och Nils göra något roligt med Bo varje dag för att det ska kännas som en extra positiv och glad vecka. I hämtade jag Bo strax efter lunch och åkte in till stan och kollade lite på Kulturkalaset, köpte glass och festis, testade nya stadsbiblioteket och gick på Universeum. En riktig höjdardag, va? Men nej, det är ett idogt/otacksamt jobb att vara förälder. Vad skit jag fick tillbaka, alltså. Jag inser att det är känslor all over the place nu när det händer mycket nytt i den lillas liv och jag borde säkert vända andra kinden till och bara äta skiten, men i dag pallade jag inte. Jag sa att jag blev jätteledsen när hon blev arg och sur på mig utan att jag förstod varför och så var jag verkligen ledsen hela vägen hem och under kvällen också. Vad vill jag säga med detta? Ingenting egentligen, mer än att jag hoppas att det där jag hört om att det är bra för barn att få se föräldrarnas hela känslospann stämmer.

Det andra barnet då? Han bara går och går och går och ramlar och i dag föll han så illa att det kom blod och Nils blev orolig att tänderna strök med. Men det var ingen fara.

Han har varit mjölkfri ett bra tag nu (tre-fyra veckor?) och jag borde verkligen inte säga det här, men jag tycker att det har blivit bättre med sömnen. Visst, Nils fick en riktigt jobbig natt här senast, men han har inte vaknat och gallskrikit i vad vi tror är magsmärtor på ett tag. Kanske-kanske. Hoppas-hoppas.

Vill dock fortfarande få en allergiutredning. Har fått tid hos BVC om två veckor för att en läkare ska avgöra om han behöver en utredning. Känns lite segt. Men bättre än bemötandet jag fick hos vårdcentralen:

- Det kanske är vanlig tremånaderskolik?
- Han är ett år och tre månader.
- Men har ni provat att plocka upp honom?
- Ja.
- Får han sova i er säng?
- Ja.
- Har ni testat att ge honom vatten? Snuttefilt? Bära runt? Låta honom ligga själv? Spela musik?
- Ja, ja, ja, ja, ja.
- Barn kan vara oroliga på natten vettu.
- Jag vet, vi har fler barn.
- Han kanske är hungrig?

onsdag 13 augusti 2014

Rösta rosa, Göteborg!

I dag har jag jagat Ben som på sin femtonmånadersdag fattat grejen med att ta sig fram till fots. Helst vill han vara där han inte ska vara, som bakom teven. Fasen vad snabb han är. Jag kommer att bli musklig, senig och uthållig av den här sporten.






I dag var också dagen då Feministiskt initiativ Göteborgs valkampanj blev offentlig. Och vet ni vem som varit med och tagit fram kampanjmaterialet? Jo, det har den här copywritern. Att se hur det blev, när min magiska vän och kollega Kajsa gjort form av våra idéer känns overkligt bra. Som att det nästan inte är sant. Tänk att dessa ska sitta tapetserade på stan (fast i stående format, då). Jag tycker att de är så snygga att jag vill rama in dem.

Herregud vad bra det känns att jobba för något jag tror på. Detta vill jag göra mer av.

Nedladdningsbara tjofräser för Facebook och annat finns här.

tisdag 12 augusti 2014

Nyläst

Åh min gud, läser jag bara böcker som alla pratar om? Just i det här fallet är jag i alla fall oskyldig till strömföljande trendläsande, för jag fick boken av min kompis Ola och jag hade inte hört talas om den när jag började läsa den.

JALLEFALL så har jag läst Stoner av John Williams och det är en bok skriven av en man som dog innan boken hann bli stor. Under författarens levnadstid sålde boken faktiskt knappt alls och han dog som en helt vanlig okänd. Men sedan, när han varit död ett tag, blev boken uppskriven av någon kändis (pallar inte googla vem det var just nu) och så sålde den SKITMYCKET och nu är den kult.

Vad jag tycket om boken, helt kort:

Amen jag älskade den. Ja, jag har läst invändningarna om att det handlar om en man som det inte händer något speciellt med och så var det slut, men jag älskade den verkligen. Det där att komma från inget och bygga sig ... något. Är så svag för det.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

måndag 11 augusti 2014

Milstolpe

I morse stod den här lilla stora människan och pratade med sin spegelbild. "Det där är ett förskolebarn. Ja, det där är verkligen ett förskolebarn." Och sedan, när hennes lillebror trängde sig in i bild: "det där är INTE ett förskolebarn".

I dag var första dagen i Bossas nya liv. Som ett barn av många i en förskolegrupp.

Hela familjen var med på inskolningen och det kändes så bra. Pedagogerna verkar härliga och de tänker på genus och har en regnbågsflagga. De sätter upp foton på golvet, eftersom det är där barnen ser dem bäst, och de lär sig olika språk och har festliga teman.

Bo ville att vi skulle gå hem och lämna henne där (DE ANDRA BARNEN HAR INTE SINA FÖRÄLDRAR HÄR FAKTISKT!), men vi stannade kvar hela tiden. I morgon ska jag vara med henne och på onsdag kanske vi ska lämna henne ett tag. Det känns som att det kommer att hända så himla mycket med vår lilla stora Bo nu. Hon har redan vuxit flera meter av den här första dagen (timmen).

tisdag 5 augusti 2014

På insidan kokar jag, men på utsidan får jag väl lägga in någon ny växel av pedagogik, men hur då?

Även om ingen, på länge, direkt uttalat att jag är tröttsam och eller fånig som alltid tänker på genus och hur könsroller påverkar oss så märker jag suckarna, himlandet med ögonen och det tysta "jajaja, håll du på med det där om du tycker att det känns viktigt":andet när det dyker upp. Det får mig inte att känna något speciellt, förutom att den konstanta frustrationen kanske glöder till lite extra någon sekund. Men det skulle aldrig få mig att ta av mig de där glasögonen. Har man en gång satt på sig dem osv. Även om det skulle vara mycket lättare att vara helt omedveten och glad och nöjd. Vem var det som sa att hon ibland önskade att hon inte skulle vara feminist, för det skulle vara så mycket skönare då? Kakan Hermansson, kanske. 

I alla fall. Det har alldeles nyss hänt två saker som illustrerar varför jag (och Nils, men nu skriver jag bara utifrån mig) håller på och är så himla medveten (medvetna) särskilt i föräldraskapet. Att jag alltid vill att Bossa ska få vara precis som hon vill, så länge hon är snäll. Att hon inte ska begränsas av någonting och att hon inte vacklar i övertygelsen att pojkar och flickor är precis likadana förutom att pojkar har snopp och flickor snippa. Att pojkar och flickor kan leka samma saker, tycka om samma saker och göra vad som helst (så länge det är snällt). 

Sak ett som hände var när vi skulle gå till en lekplats i Berlin. Vi hade inte packat ner någon klänning (hold your horses, Bo får ha klänning på sig om hon vill, men vi hade inte med någon eftersom vi skulle leka och klättra och åka på solvarma rutschkanor varje dag och då är det bättre med byxor). 

Bo bröt ihop TOTALT när vi sa att vi inte hade någon klänning i packningen och vi fattade ingenting. Efter ett tag hulkade hon fram det här: "Men jag vill inte ha byxor, för då tror alla att jag är en pojke." Storgråtande. Förtvivlad. 

Nils sa att "det spelar väl ingen roll vad folk tror så länge de vet att du är Bossa" och så förklarade vi fördelen med byxor versus klänning i leksammanhang, men det spelade ingen roll. Hon ville hellre kunna leka sämre än att klä sig utanför den ram hon plötsligt börjat tänka att hon ska befinna sig i. Jag säger plötsligt, för det var första gången hon uttryckte någonting liknande.

Sak två som hände skedde i dag. Jag började fuldansa till en låt och Bossa skrattade och sa "men mamma, sådär kan inte du dansa, du är ju en flicka". 

Jag undrade vad hon menade och fick förklaringen att bara pojkar dansar sådär "med hela kroppen och så där mycket". Flickor ska "dansa lugnt och fint och försiktigt". 

Det är liksom det här det handlar om. Bo är inte ens fyra år, men hon säger redan att hon måste vara lugn och fin och ha klänning även om det innebär att hon inte kan leka lika bra.

Det är det här som är hela grejen. Det börjar när barnen är små.

En egen plats

Det här känns lovande. Efter att ha bott i huset i snart ett år har jag äntligen lyckats orka mig igenom alla lådor i mitt gamla skrivbord och sorterat och dammtorkat och lyft in det i källaren. Det var så mycket gamla papper där. Och minnen och nycklar till oklara lås och gamla elektronikprylar och sladdar och sytillbehör och skräp. Jag har inte använt det på jättelänge, men när vi flyttade tänkte jag att det skulle få en fin plats i huset och så skulle skrivandet lossna av bara farten (lex Carrie Bradshaw: "it's all in the desk, once you find the perfect desk...") (skoja) (eller hon säger så, men jag skojade ändå). Men det har stått exakt där det hamnade på flyttdagen: i garaget, och samlat damm. Om jag var lite seg på att ta tag i saker förr så är jag en tung trött sten nu när Ben och Bo finns. Så mycket barn, så lite tid att fixa och hålla på.

I alla fall. Nu har jag suttit och blivit påmind om fina och fula saker och läst gamla anteckningar och tömt skrivbordet på allt. Nu ska det bara in nya saker här. Kanske ska jag även tapetsera det lite? Köpa fina burkar? Sedan: bygga sig ett imperium av något. (Eller bara spela dataspel.)

måndag 4 augusti 2014

Berlin mit kinder

I kväll har jag slängt in en tvätt, lagt ett barn, cyklat och handlat mjölk och ägg och börjat packa upp. Vi kom hem från Berlin förr ett par timmar sedan.

Det har varit så bra. Första semesterresan som fyra och första sedan vi fick barn som vi frångick "hur reser man med barn"-tänket (lex: charterresan till Korfu 2012 som inte blev kul för någon) och i stället tänkte "vad gillar vi vuxna bäst och hur kan vi göra det - fast med barn".

Givetvis handlade det mesta om att Bo skulle ha roligt och att Ben skulle vara tillfreds och givetvis fick jag varken någon bok läst eller någon träning eller ensamshopping gjord (naiva tankar jag hade med mig). Men det har varit perfekt på alla vis ändå.

Alla dagar har sett ungefär likadana ut. Jag tog nätterna med Ben och Nils sov tillsammans med Bo. När Ben vaknade fick han välling och sedan gick jag och Bo ut och handlade frukost. Färskt bröd, chokladmjölk till far och dotter, apelsinjuice till mor och son. Efter frukost gick Bo och Nils ut och lekte på någon lekplats och jag fick antingen vila med Ben eller sitta med kaffe och dator och duscha i lugn och ro. På eftermiddagarna gjorde vi utflykt. Vi hann med följande:

- Berlin Zoo
- Utomhusbad i Kreuzberg
- Ölfestival i Friedrichshain
- Upptäcksfärd i Neukölln
- Loppis i Mauerpark
- Kolla på djur och leka i Hasenheide-parken
- Springa omkring på nedlagda flygplatsen Tempelhof
- Lekcafé i Prenzlauer Berg

På kvällarna, när barnen somnat, hämtade jag eller Nils take away och så satt vi på balkongen och drack öl samt kollade på The Leftovers (väldigt bra serie) samt en dålig (Divergent) och en bra (Locke) film. Förutom en kväll när Ben inte ville somna, för då åt vi i skift och nattade så mycket en av oss orkade tills den andra fick rycka ut.

Det bästa är att vi har varit ett sådant team. Jag och Nils har inte ens behövt prata ibland utan det har flutit på helt sömlöst med "nu tar du det barnet och jag det och sedan behöver jag fixa det och då får du ta båda och nu är det din tur att släpa vagn så styr jag upp var vi äter lunch" osv.

Att släpa med tusen kilo packning och två små barn på semester var nog det bästa som kunde hända oss.

Dessutom såg alla lekplatser ut så här och de låg precis överallt (har inte tänkt så mycket på dessa lekparker under mina fyra tidigare Berlinbesök, men nu såg jag inget annat), så Bo var mycket, mycket nöjd:





Det känns som att vi är bra nu. Vi ska ta varannan natt igen, under den mycket uttalade förutsättningen att om en av oss är på väg att tappa det så MÅSTE vi säga till den andre som får ta över. Det gäller för både mig och Nils. Jag är ingen perfekt sammansatt människa som inte går sönder av skriken. Jag hoppas att jag inte framställt det så. Jag bryter ihop hela tiden. Och som någon skrev så kan det vara orättvist att värdera mitt gråt som "bättre" än Nils skrik. Har lite ångest över att jag ens skrev om det. Men jag verkar inte kunna låta bli.

Nu ska jag antingen packa upp eller ta hand om mina fötter med något slags saltigt bad och en fil, för de är ej i gott skick efter den här resan. Sa jag att det har varit tropisk klibb-värme hela veckan i Berlin? Jag blir så svullen av sådant och det i kombination med flera mils promenad varje dag gör ej gott för mina fötter. Vet inte var blåsorna slutar och tårna börjar eller om jag eventuellt fått vårtor till och med. Jaja, det var värt det hur som helst.

lördag 26 juli 2014

Det är jobbigt nästan jämt

Hej, jag är i Värmland med barnen sedan i går. Det var bestämt sedan innan (Nils ska ha middag med massa övernattande vänner i kväll, så vi behövde ta oss ur vägen), men det passar ju extra bra nu. Att komma bort lite och att få ett par nätter utan bebisvak (min mamma tar Ben på nätterna när vi är här).

Har sovit med Bossa i natt och känner mig mindre suddig i kanterna efter bara en natt utan Ben. Har också sagt till Nils att jag inte orkar prata med honom nu.

Dock läser han ju detta, vet jag, så det blir kanske konstigt, men skit samma.

Eller det blir kanske bra. Jag kan inte ha kontakt på grund av att jag känner så olika saker hela tiden och om jag är jättepepp och "hoppas att du får kuuul i helgen!" så kanske jag mår extra dåligt nästa stund när jag plötsligt känner mig missunnsam och om jag surar i telefonen och spelar ut alla bitterkort vet jag att jag får ångest när jag, efter att vi lagt på, kommer på att allt är ju rätt bra ändå och varför håller jag på och är så himla negativ osv.

Så lite tystnad och tankar i skrift kanske är bättre.

Tack för alla kommentarer, förresten. Eller förresten och förresten: först och främst, menar jag. Det betyder så väldigt mycket.

Tre av tipsen har vi redan gjort verklighet av. Jag ringde vårdcentralen (trodde att jag ringde BVC, men det var samma nummer som till vanliga VC) och bad om ett allergitest och möttes av en trött vårdperson som sa att "det är säkert vanlig tremånaderskolik" och när jag upprepade att Ben inte är en spädis utan över ett år så fick jag veta att vi får komma på drop in-tiderna. Jag tycker att det känns dumt att sätta sig i drop in-kö när det inte handlar om att ställa diagnos, utan om en specifik sak, men JAJA får väl göra det då.

Och så har Nils ringt kuratorerna vi fick tips om vid förra BVC-besöket. Dock utan svar.

Och så har vi satt Ben på mjölkfri diet. Sedan i går (förutom att en av oss gav honom ett glas mjölk till lunch...) äter han ingenting med mjölkprotein i. Hoppas så mycket på detta.

Enda skillnaden hittills är att han förutom att inte vilja somna i går (somnade vid 23) lärde sig sjunga "HOAJAJAJAJ BUFF". Eller det lät mer "AIAIAIAI PFFFF". Väldigt gulligt hur som helst. Och så spydde han upp hela maginnehållet efter frukost i dag (frukost = mjölkfri välling, bröd, melon, ägg). Har aldrig sett honom spy så mycket. Det var som en vuxenspya.

Han sover just nu och jag hoppas väldigt mycket på att spyan berodde på att han satte lite melon i halsen eller att han inte tål ägg så bra eller vad som helst förutom magsjuka. Är det magsjuka så får vi ställa in Berlinresan (ska åka på tisdag) och det vore så tråkigt. Fast det kanske inte är vårt största bekymmer nu?

Nej, jag kanske skulle försöka komma fram till en action plan för mig också. Jag bröt ihop när jag skulle lägga Ben i går och har börjat gråta nästan utan förvarning flera gånger därefter. Jag vet inte ens vad det är. Om det är sömnbristen eller att jag inte kan hantera att jag och Nils har så olika inställning till sådant som är jobbigt eller att jag känner att jag har målat in mig i ett hörn eller att det på något vis alltid blir jag som måste fatta alla beslut eller vad det är.

Jag vill alltid leva med Nils och Bo och Ben och när Nils säger att jag "alltid hotar med skilsmässa" när det är jobbigt så tolkar han mitt "jag vill inte leva så här, vi kan inte leva så här" med att "det måste ta slut på relationen", medan jag menar att "nu måste vi göra något så att relationen blir bra".

Jag är skitdålig på att hantera icke-agerande. Jag blir arg för att icke-agerandet blir som ett tyst accepterande av en dålig situation och så blir jag urbitter och skitgnällig för att "det altid är jag som får ta tag i allt".

Och nu när vi har en plan, tror jag, känner jag mig förfördelad, trots att det är jag som har uppfunnit planen.

Jag pratar om att jag ska ta alla nätter med Ben tills 1. Ben sover bra eller 2. Nils lär sig hantera sin ilska.

Jag litar inte på att Nils inte tappar det igen med Ben. Därför måste jag ta alla nattningar och alla nätter. För jag är bättre på att hantera frustrationen än vad Nils är (tysta tårar trumfar arga utrop) och då är det bättre att jag tar det.

Det känns skönt i huvudet att inte behöva tänka på att Nils ska tappa det med barnen igen. Men samtidigt dyker då den här tanken upp: när ska jag få sova igen? Hur trött kommer detta att göra mig? Men jaaag då?

Bonustankar just nu:

- Fan vad orättvist att Nils just nu är hemma själv och kan gå runt och gnola och planera sin kompismiddag medan jag sitter här med spya på mig och ett oändligt antal upphackade nätter framför mig.
- För att inte tala om nattningarna. Hur många frustrerade timmar har jag framför mig nu? Innan det blir lättare. 100? 1 000?

Ett tag tänkte jag att jag ska skriva en bok om att bli föräldrar och att den ska heta Great expectations. Eller kanske Grandiosa förväntningar. Och så ska den handla om hur alla typer av förväntningar ställer till det när det finns barn i familjen. FÖRVÄNTA ER ALDRIG NÅGONTING. Det är mitt bästa tips till folk som ska ha barn. Om jag nu hade kastat tips omkring mig.

I alla fall. Nu funderar jag på att skriva en bok som heter Det är jobbigt nästan jämt, i stället.

Nu ska jag in och kolla så att Ben inte spytt i sömnen.

Men igen: tack för alla kommentarer. Har läst varenda en kanske tio gånger.

torsdag 24 juli 2014

Dålig stämning (har nog haft den rubriken förr, deppigt nog)

I dag cyklade hela familjen runt och fick lära sig att följande butiker/butikskedjor har sålt slut på fläktar:

- Clas Ohlson
- Coop Forum
- Biltema
- Hornbach (de fick in tre pallar i morse, de var slutsålda vid lunch)
- SIBA
- Elon
- Rusta

Däremot fanns det flera sorter att välja på i vår närmsta elbutik. Den som ligger precis vid hållplatsen Gropegårdsgatan. Succé! Hade givit upp på att kunna ge barnen lite svalka. Men nu fick Bossa en liten bordsfläkt och Ben en stor golvfläkt som förhoppningsvis, FÖRHOPPNINGSVIS, ska hjälpa nattsömnen i rätt riktning.

Har dock redan stått lutad över Bens spjälsäng och försökt lugna världens mest obekväma bebis i en och en halv timme i kväll, så vi får väl se.

I alla fall. Förutom att vi cyklat omkring och letat fläkt så har vi hållit god min. Jag och Nils alltså. Inför varandra och inför barnen.

Jag kanske inte borde skriva om det här, eftersom det kan snudda vid att vara för privat eller hänga ut någon eller liknande, men ... Jag behöver få utlopp och förresten undrar jag några saker.

Jo, så här: det är inget bra nu. Relations-wise. Och i vanlig ordning är väl kärnan i pudeln sömnbrist, men den här gången handlar det inte om att sömnbristen lett till något så enkelt som tjabb och irritaion över städ/disk/egentid. Nej, gud. Jag saknar nästan städtjafsen nu. Vi är så beyond det alltså. Orkar inte ens bry mig om att rättvisemärka det här hushållet för tillfället.

Nej, det handlar om hur vi agerar när det är som jobbigast. Alltså när man står där under läggning eller mitt i natten och Ben bara skriker och skriker och man aldrig vet när man får sova igen och man inte ser någon ände på det och man börjar få panik över att kanske något är fel.

När det varit så veckor i sträck och tröttheten är som en tjock svettig gammal kronisk päls. När man undrar om det någonsin kommer att bli bra. När man bara vill gråta och gråta.

Eller man och man, jag menar jag. Jag blir ledsen och rädd att det är något fel på Ben och ibland panikslagen och väldigt ofta irriterad på situationen.

Men jag blir aldrig irriterad på Ben. Han är ett år ung och fattar ingenting. Han vill ju sova (verkar det som), men han kan inte komma till ro. Och när den enda som kan hjälpa honom att komma till ro är en själv så är det ju både kontraproduktivt och jävligt hjärtlöst att bli arg på honom. Han är ett år. Han är så liten. Han vet inte mycket och han kan inte formulera sig. Han kan inte säga vad som är fel.

Jag tycker inte att man får bli arg på honom.

Nils blir arg på honom. Och Nils uttrycker sig som att det är enormt synd om Nils som får sitt liv förstört av Ben. Inte tvärtom, att det är synd om Ben.

Det gör mig vansinnig. Och väldigt ledsen. Varje gång Nils säger någonting i stil med att Ben är dålig eller skitjobbig eller liknande dör jag inombords. Och jag blir arg! Hur kan man inte i första hand tycka synd om det lilla barnet? Hur kan man bli ARG på en ettåring som inte kan sova? Fan vad förbannad jag blir bara av att skriva om det här.

Puh.

Natten till i dag rann det över. För både Nils och mig, antar jag.

Det var (är) extremt varmt i vårt hus nu och Ben lider fruktansvärt av värmen. Han sover i bara blöja, utan filt, men han verkar ändå ha väldigt ont av det. Dessutom var han febrig (efter en vaccinationsspruta) i går och hade ätit och druckit lite dåligt.

Det var alltså många saker som spelade mot att han (och vi) skulle få en lugn natt. Och jo, det blev ett klassiskt dubbelfel där både nattningen och resten av natten gick åt helvete.

För att göra en lång historia lite kortare så skrek Nils, framemot småtimmarna, KÄFTEN åt Ben så högt att Bossa i rummet bredvid blev alldeles skräckslagen och stel (jag var inne hos henne just då, för hon hade också en jobbig natt i värmen).

Jag kastade mig in i rummet där Ben nyss gallskrek men nu bara hulkynkade och skrek-väste till Nils att han aldrig-aldrig-aldrig får göra så.

Sedan gick jag tillbaka för att trösta Bossa och när jag kom tillbaka till Bens rum låg både han och Nils och sov och i dag har vi pratat lite om det, men inte så mycket pga barn överallt. Och det vi sagt i dag är väl ungefär att jag anser att det är totalt oacceptabelt att skrika åt ett barn och att det för mig är helt ofattbart att ens uppnå den nivån av ilska mot ett så litet barn vars brott är att inte kunna sova.

Och Nils säger ungefär att det rann över och att det är så han funkar och det vet jag väl och, ja, han blir arg på Ben men att det går över fort och att det inte var meningen att skrika och att det inte kommer att hända igen och att jag jämt hotar med skilsmässa när det är något och ... jag vet inte.

Jag vet inte jag. Jag vet inte om jag kan lita på att det inte kommer att hända igen. Och jag vet inte om jag kan komma över det faktum att min närmsta människa blir arg på vårt barn som inte ens kan prata. Eller att han är en sådan som säger "ja, jag reagerar så, och sådan är jag" ungefär som att han inte kan ändra sig. Det är mitt värsta. "Sån är jag!"-människor. Klarar inte av det.

Jag önskar att han kunde tänka att "det är är en jävligt jobbig tid, men nu fixar vi det här efter bästa förmåga, tillsammans". Eller att han kunde vara lite lösningsorienterad (parterapi? anger management? beställa läkartid för Ben?). Eller att han bara kunde ta ett kliv tillbaka och försöka se situationen från en annan synvinkel, till exempel från en annan vinkel än "vad jobbigt allt är för mig"-perspektivet.

Jag önskar att det kunde vara lite mer vi två tillsammans, lite mer "for better and for worse - this is a worse", över det.

Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Är min reaktion orimlig? Är det förståeligt och/eller okej att bli arg och skrika på sitt (lilla) barn?

Jag har förståelse för den irriterade känslan. Vanmaktskänslan. Tröttheten. Viljan att typ bara dra från den sega geggan. Men jag har ingen förståelse för ilskan mot Ben.

Jag tänker att jag ska ta alla nätter med Ben tills Nils känner sig på något annat vis. Och så får han ta alla morgnar med barnen.

Vi får se.

...

Sorry för radioskuggan. Satt här och författade ett inlägg med härliga semesterbilder och grejs, men det går inte. Det är inte så lätt att leva nu. Det är inte så lätt att leva med små barn som inte vill sova. Sömnlöshet kan visa de fulaste sidorna av människan.

Jag återkommer om det blir bättre yawl.

torsdag 17 juli 2014

Dessutom i pallkragarna: potatis, sallad, morötter och två sorters ärter

Första sommaren i huset och jag är som förbaffled över att det faktiskt växer upp saker i trädgården och i krukorna på altanen. Att det där som såddes i minidrivhusen på fönsterbrädorna i april nu liksom levererar ätbara grejer. Det trodde jag aldrig. Kolla bara: 

Hej lilla (eller jättestora faktiskt) tomat!

Tjenixen chilisarna!

Men hallå du böna av okänd sort!

Och du då - lilla lurviga bönan!

God kväll persiljekvisten, som bara växer och växer fast jag plockar av dig varje dag.

Bäste rödbeta, snart ligger du på en varm macka med chèvre. 

För att inte tala om dig, lelle lekstugan!


tisdag 15 juli 2014

Nyläst


Jag har läst Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Eller: förra årets mest instagrammade bok. 

Den handlar om ... äsch, alla vet vad den handlar om. Olycklig kärlek, besatthet, övertänkande och annat gott.

Vad jag tycket om boken, helt kort:

Den är ju så himla hyllad, så det hade ju varit att välja indie att inte gilla den, men ... jag gillade den. Mycket! Formuleringarna var så himla smarta och direkta. Som att hon hade burit med sig en anteckningsbok hela livet och skrivit ner alla känslor direkt när känslosamma saker hände och sedan använt anteckningarna rakt av när hon skrev boken. Som ett samlat känsloliv i bokform. 

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

måndag 14 juli 2014

Hänt sedan sist

Jag är inte död, men jag har inte suttit vid min dator på en vecka. Det är nästan unheard of, det.

Men det har sin förklaring. I tisdags åkte jag nämligen tåg upp till Värmland och att packa för två barn och mig själv utan vare sig vagn eller annan vuxen att lasta grejer på lämnar mycket lite utrymme för att få med sig en dator.

Väl i Värmland gjorde vi bara massa ouppkopplade grejer, som att bada ...

... låta lillebror gå loss på en glass helt på eget bevåg ...

... kolla utomhusteater ...

... mata getter ...

... titta på kaniner ...

... besöka "Lilla Svingelskogen" ...

... och syskonmysa. 

Och sedan hände detta fantastiska: när vi åkte tillbaka till Göteborg, i fredags, följde mina föräldrar med och skjutsade oss och vi kunde liksom bara vila där bak i bilen. 

Mamma och pappa stannade sedan hela helgen (de är fortfarande här!) och sov med barnen på övervåningen så att jag och Nils kunde sova ostört i källaren och åka iväg på kuligheter, som Antons och Hans bröllopsfest på Tjörn. Så himla oerhört kalas, med camping i trädgården och dans i ladan. Ja jäklar. 

Vi gick också ut en kväll. Det var någon viktig match på teve och Pustervik visade den på storskärm. Jag och Katten tyckte att det var toppen, för då var det lugnt på uteserveringen. 

Medan jag och Nils tramsade oss utan barn skickade mamma sådana här bilder. Så de hade det bra med mormor och morfar. Mycket bra. 

Och i dag, sista dagen av den här underbara tre-generationer-veckan, åkte jag och barnen och badade med mormor + morfar. Så mysigt. Och vad fina ställen det finns på Hisingen! Bra ö vi flyttat till. 

måndag 7 juli 2014

Semesterdag nummer 6. Eller 9. Ska man räkna helgdagarna?

Semester är en tid för att prova nya saker, va? En tid då man ska börja tänka "tänk om jag vore en sådan som ..."?

I dag tänkte jag att jag kanske kunde vara en som som myser runt i fladdriga byxor. Och så köpte jag sådana byxor. Med dalmatiner på! Och herregud vad skönt det är med fladderbralla. Bra nytt livsval. (Tack Monki.)

Annan ny grej jag provade i dag: plocka mördarsniglar från gräsmatta. Vi har ingen stor matta, men jag tror att jag och Katten plockade minst 400 sniglar från den. Så vidrigt.

Fick även fräs under fötterna och uträttade massa saker på stan i dag. Älskar känslan av att bocka av. Skulle väl vara Ross eller Monica i Vänner om jag skulle vara någon.

Detta bockades av:

- Beställde pass till Ben
- Lämnade in mina glasögon på lagning
- Låste upp min operatörslåsta gamla iPhone (så att jag kan sälja den)
- Köpte ögonbrynspenna (har varit nere på sista vässningen ett tag)
- Köpte två behåar och jättelånga trosor (för att ha över vanliga trosor när jag har klänning utan strumpbyxor och på så vis slippa lårskav)
- Fixade fotoalbum till Bossa (hon fick massa bilder från sin dagmamma när hon slutade)

Nu ska jag lägga mig i källaren och läsa bok, spela Ruzzle (utmana mig - jag heter Pingismaria) (haha, skrev Pungismaria först) och/eller kolla RuPaul's dragrace. Och så ska jag sova till elva minst, för natten till i dag sovs det möcket, möcket lite. Ben var vaken mellan 02:30 till ... äsch, det är väl ingen som vill höra det där gamla tjatet. Godnatt!