tisdag 21 april 2015

Tankar över hundra gram schweizernöt och en cola light

Du älskade lilla blogg, vad vore jag utan dig. Eller ni högt aktade personer som läser och kommenterar här, menar jag. Vad fan vore jag utan er? Mindre sammansatt, det är ett som är säkert.

Tack för kommentarerna på förra inlägget. Att fler varit med om liknande attacker var precis vad jag behövde höra. Det är säkert nattskräck, fast på dagen. Det var bara så ... jävla obehagligt. När attackerna kommer på natten är allt så suddigt och overkligt, men nu på dagen var det så realistiskt och påtagligt allting. "Jaha, är det nu det händer, att den dolda sjukdomen spelar ut sig i full blom i ett krampanfall som leder till ... HJÄLP". Ungefär.

Nu är han nattad, den lilla. Och han verkar okej. Det var som sagt säkert nattskräck och det är ju inte farligt.

Märker ni att jag försöker försäkra mig själv?

Nämen på riktigt: härliga ni. Härliga internet och alla kompisar jag fått sedan jag började blogga.

En annan härlig sak: tvåårsdagen som står för dörren om mindre än en månad. Sällan har väl en födelsedag varit så efterlängtad som Bubbas coming of two.

Två år. Tvåårsbarnet. Då det inte är helt ovanligt att det börjar rycka i livmodern eller testikeln eftersom "det har ju varit så enkelt och härligt ett tag nu och sååå jobbigt var det väl inte och fick vi ändå inte sova helt okej?".

Här kommer det inte att ryckas någonstans och spiralen är satt i sten, så att säga. Men jag längtar efter tvåårsdagen för alla säger att allt blir lättare efter två och så ska det bli för oss med. Har jag bestämt.

Tänk om han kunde berätta

Jag har så fruktansvärt mycket ångest nu. Testar att blogga om det, eftersom det hjälper ibland och jag är ensam hemma med Ben, som sitter bredvid mig med paddan, så det är inte hållbart med en panikattack precis nu. Kan inte gå undan och gråta heller.

Vet inte vad det var som utlöste det, men jag tror att det är en mullrande PMS i grunden, plus ett orosmoment jag inte kan prata om för det är jobbrelaterat, plus det som hände när jag skulle plocka upp Ben efter lunchvilan. 

Mellansnack: jag är alltså hemma och vabbar Ben i dag också.

Han hade sovit en dryg timme, kanske en och en halv, när jag hörde genom babymonitorn att han ville gå upp. Jag gick upp, och pratade med honom på väg in i rummet, som jag alltid gör, och han var glad och gullig som han alltid är när han är nyvaken, men så ... efter kanske en minut började han böka med huvudet in i kudden och ställde sig som ett uppochnervänt v, med rumpan i vädret och gnydde, högre och högre tills han skrek. Han skrek som att han hade jätteont och när jag lyfte upp honom blev det värre och han spände sig som en fjäder och klöste mig och sig själv och såg helt vild ut. Han skrek och skrek tills han blev hes och tårarna sprutade. Jag tog av honom alla kläder och blöjan, för jag tänkte att det kliade eller något. Jag erbjöd honom vatten och kaka och allt möjligt, men han kunde ju inte höra mig eftersom han var som i trans, med huvudet kastat bakåt och helt ylande. Jag skrek åt honom till slut, men han reagerade inte. Jag ringde mamma, som måste ha blivit jätteorolig, för det gick ju inte att prata och samtalet bröts. Jag brottade ner honom på sängen och stoppade in en Ipren i rumpan, för jag visste inget annat. Jag kunde knappt hålla honom och tänkte "ska jag ringa en ambulans? När ringer man en ambulans?" och jag vet inte ens hur länge han höll på, men han slutade efter ett tag. Tio minuter? En halvtimme? 

Det var fruktansvärt. Och jag har ingen jävla aning om vad som hände. 

Nu sitter han bredvid mig, som sagt, och verkar okej. Men vad hände? 

Fy fan fy fan fy fan.

Det är så mycket med Ben som aldrig hände med Bo. Det här till exempel. Nattskräck mitt på dagen. Eller vad fan var det? 

Gud vad jag önskar att han kunde prata. Bossa kunde berätta precis vad som stod på när hon var i samma ålder. Ben säger ingenting och vi har ingen aning om någonting. Det är som att ha ett spädbarn. Eller som att oroa sig över ett spädbarn i alla fall. 

måndag 20 april 2015

Står handfallen och tittar på i stället

Jag vet inte, men det kan bero på att jag de senaste dagarna parallell-läst Hatet och Under det rosa täcket samtidigt som jag kollat på Indiens dotter (en måste-se, faktiskt, alla måste se) och Korrespondenternas avsnitt om Indien. Vad det än är så kan jag kan inte blogga nu. Det är för futtigt. Jag är för futtig. Jag kan inte förmå mig att berätta att jag är hemma och vabbar eller hur stark upplevelse det var att ta rätt på en diarréblöja för första gången när världen ser ut som den gör och hatet är så stort. Jag började skriva ett inlägg i huvudet om helgen som gick och hur vi grillade och att mina tomatplantor redan vuxit sig jättestora med tjocka stammar, men vad fan. Det går liksom inte.

Ska jag skriva att vi fått en cykel stulen igen och hur tröttsamt det är när folk pajar för andra genom att sno? Och att fästet till barnstolen satt på den cykeln, vilket ställer till det ännu mer med logistiken i våra liv? En stulen cykel är en sådan pytteliten parentes när hela världen hatar kvinnor.

Detta hat. Jag skulle vilja ta itu med det, men jag vet inte var jag ska börja. Men att hålla på och vara som vanligt just nu känns helt omöjligt.

fredag 17 april 2015

Köpa köpa köpa

Med två löner för första gången sedan vi började med barn (nästan i alla fall) och med vänner som bosätter sig utanför Göteborg i raskare takt och med ingen släkt i stan har vi fattat beslutet att köpa en bil.

Ja, inte i morgon eller så, men när vi har sparat ihop till en handpenning. Till hösten, kanske.

Eftersom jag tidigare har jobbat med programmet Lyxfällan vet jag vikten av att ha en tydlig målbild när man sparar, så häromdagen gick jag och Nils till en bilhandlare och provkörde bilen vi trodde att vi ville ha. Och det var bra, för nu känns det roligare att spara. En sådan här ska det bli:

En Mini Cooper Countryman. Nils och Bo är inne på en röd, men jag vill helst ha en gul om det finns.

Den är ganska liten, men Nils sitter bekvämt och det kommer inte att bli för trångt för den som sitter framför en bakåtvänd barnstol. Vi kommer inte att få plats med en barnvagn, men det gör ingenting.

Dessutom finns det roliga tillbehör till den. Nästa sommar kanske vi ...?

Eller varför inte ett tält på taket?

Den här lilla, lilla kärran har jag svårt att se den praktiska poängen med, men visst är den gullig?

Hej

Nils har börjat jobba igen, så sötebrödsdagarna då han tog hand om både hämtningar och lämningar och det mesta av städ och mat är long gone. Eller inte long egentligen, för han började nyss på nya jobbet, men det känns så. I dag ska jag både lämna (gjort) och hämta och vår cykel med fäste för cykelvagnen är trasig, så det tar cirka tjugo gånger längre tid att ta sig till och från förskolan och dessutom har jag massor att göra på jobbet + en KBT-tid i dag.

Bonus: gick upp 5:15 i går på grund kundmöte i Småland och 5:15 i dag på grund av Ben (som också hade en go vakenstund mitt i natten). Ser i körs osv.

Helg nu dock och efter att jag löst fredagsmys och läggning av båda barnen själv (Nils ska umgås med sitt nya jobb) tänker jag dricka vin och tillåta mig att somna på soffan om jag är trött redan vid nio. Om barnen har somnat då, vill säga. Samt om de fortsätter att sova, vill säga.

måndag 13 april 2015

Min databasdesigner löste biffen

Woopsidoopsidoppsiday, i dag fick Nils ett nytt jobb.

Instick: sjukt att vi säger "fick" ett nytt jobb, som att det är en himla present, medan vår föräldrageneration tog sig ett nytt.

Jag inser att det här är en lyxig grej att oroa sig för, för vi hade klarat oss även om det inte hade löst sig så fort. Vi fixar att leva på en lön + en a-kassa i huset vi bor i, för vi sitter i en privilegierad båt. Det hade inte blivit så många take aways eller goda body butters eller över huvud taget någon weekendresa, men vi hade klarat det. Ändå har jag varit så jävla orolig för hur allt ska ordna sig på sistone. Om taket skulle paja eller om ugnen skulle lägga av eller så. Vi har ingen buffert alls efter nästan fyra år av föräldraledighet (igen: privilegierat att kunna välja så) och jag hade sett fram emot att kunna bygga upp en. Och nu kan vi snart det. Tack livets lotteri som gav mig vinstlotten att födas till detta livet. Hoppas att jag kan ge tillbaka något till dig. Livet/världen.

söndag 12 april 2015

Barn

Puh, det är en kamp med Ben nu. I nya miljöer och med nya människor runt sig så är han en sol. I går, till exempel, satt han stilla, helt tyst, i Nils knä och bevittnade ett dop i säkert en kvart. Men om vi är hemma så är han missnöjd nästan varje sekund. Det där ljudet han utstöter ... som ett ÄÄÄH eller EEÄÄH EEÄH. Så trött jag är på det. Eftersom han inte har några ord än (han sa iofs bacon häromdagen) så är det ljuden han tar sig fram med. Höga, gnälliga stön. Och så klättra på allt, ta allt som Bossa har, hälla ut allt som är blött eller kladdigt och hata allt som har att göra med kläder/blöjbyte/tvätta sig you name it. Det verkar vara helt omänskligt jobbigt att vara ett år och elva månader faktiskt.

Tur att han i alla fall sover hela nätter som ett annat mönsterbarn.

Haha.

Försöker en ny:

Tur att detta snart byts ut mot tvåårstrots.

onsdag 8 april 2015

Nu skenar ångesten

Åh, fy, utsätter mig nu för detta: läser artiklarna om vad små barn kan kvävas av. Artiklarna som delas friskt nu, med anledning av pojken som nyligen dog av en korvbit på förskolan.

Fy fan fy fan fy fan. Ben har satt i halsen massor av gånger och vi har vänt upp och ner på honom och dunkat honom jättehårt säkert tjugo gånger. Hittills. Bossa satte aldrig i halsen. Det verkar som att Ben har en fallenhet för det. Fler gånger har han spytt av att saker fastnat. Bland annat av popcorn.

"Herregud, vem ger popcorn till en tvååring", läser jag i kommentarerna till en artikel.

Hej hej, vi gör det varje fredag. Vi visste inte! Nu ska det aldrig hända mer. Inte förrän han är minst tre. Han ska heller aldrig mer få traska omkring och äta (vilket han älskar att göra) och jag ska fan skala all korv som kommer i hans väg. Slanta bananer på sniskan och inte under några omständigheter ge honom hela vindruvor.

Fy fan fy fan fy fan. Vilken ångest.

Jag hjärta Carrie

Mer positiv grej med i dag är att jag fick mitt Carrie Brownstein-halsband.

Via Sofia fick jag tips om att man kunde stötta projektet GC TV goes NYC. Det gjorde jag och i dag fick jag, som tack för stöttningen, ett halsband som till och med smyckesvägraren jag kommer att använda mycket.

Undermålig mor samt fru

Här sitter jag med gråt under huden, för jag kan inte ta hand om mitt ena barn. Försökte natta honom precis och det gick åt helvete. Han var så trött att han höll på att somna på flaskan, men när kroppen mötte sängen började han härja så till den milda grad. Han ställde sig upp, lekte tittut, dansade, kastade sig på kudden och rullade runt. Kan låta gulligt, men det är det inte. Inte när man själv är hålögt trött efter intensiv jobbdag och har huvudvärk och framför allt ett muskelminne som skriker till en att det kommer att bli en tvåtimmarsläggning, "NEJ TRE, DU KOMMER ATT FÅ VYSSJA I TRE TIMMAR, DU KOMMER ATT TAPPA DET". 

Jamen om det bara blev så här någon gång ibland. Men mina kvällar och/eller nätter blir nästan alltid så här. Oroliga. Det händer inte alls lika ofta för Nils. Jag tror verkligen att "it's not Ben it's me". Jag som ställer till det på något vis. Eller att han av någon anledning (att han träffar mig mindre, va?) inte ställer upp på att jag ska natta eller ta hand om nattvaket. 

När det inte funkade med sitta i knäet (funkar iofs aldrig, han blir vansinnig, så vad trodde jag), klappa i spjälsäng, ligga själv i spjälsäng eller bära runt så la jag mig med honom i Bossas säng och försökte hålla om honom och nynna en fin sång. Då slog han mig i ansiktet. 

Buhu. Jag vill aldrig mer jobba och prägla om honom så att jag också får vara med. 

...

Dessutom har jag dåligt samvete över mitt förra inlägg. Fick mess om att det var elakt mot Nils. Fan, det var det va? Jag menade verkligen inte att vara elak, jag ville mest göra en lustighet över hur jävla Maj (je suis Maj) jag är även när jag är borta från hemmet. Ibland är jag vårdslös. Nils har aldrig klagat över mina inlägg (däremot har han slutat läsa min blogg i perioder), så jag tänker mig nog inte för ibland. Förlåt. Förlåt Nils, om du läser det här. 

tisdag 7 april 2015

Kommunicerar med min arbetsbefriade man

Lägger man till ett hjärta så upplevs meddelandet som mjukt och fint. Det är sedan gammalt.

måndag 6 april 2015

Tips på att hålla nyfikenheten på intimiteten vid liv: skaffa barn som aldrig sover

Ben vs. vårt nya arrangemang 1-0. Han somnade ju så fint, men sedan var han vaken och superorolig från halv nio till nyss. Nils gick och la sig med honom i vår säng efter ett par timmars försök att söva om. Så det blir lekrummet för mig i natt. Men det ska väl också få sovas i. Jag undrar hur det är att sova med Nils. Har glömt.

Rummet(n)

Ni vet hur personer med nystartade företag skriver en företagsbeskrivning/affärsplan som liksom för att sammanfatta vad de vill vara. I framtiden. Som en mall att gå tillbaka till eller en önskelista eller så. Det känns som att vi har gjort det i dag.

Bo har länge sagt att hon vill sova i samma rum som lillebror. (Jag ser ut som den mest förvånade emojin när hon säger det, då jag försöker till varje pris undvika att göra detsamma.) Men vi har avfärdat idén pga extremt oroliga nätter.

Fram till nu. Han vaknar fortfarande ofta, men han är inte lika ofta vaken och skriker i timmar (TA I TRÄ, KLAPP KLAPP KLAPP). Säkert för att Nils tar nästan alla nätter nu för tiden. Jag verkar framkalla den nattliga vreden i honom.

I alla fall. I dag tänkte vi att va fan vi kör. Vi vill gärna att de ska kunna sova i samma rum och kanske bli lugnade av varandra. Och när Ben väl lär sig uppskatta en god bok vore det ju svinmysigt att natta dem tillsammans, i Bossas säng, och sedan stjälpa över honom i spjälsängen. Plus, bekvämt när/om vi sover över någonstans att de gillar att samsova.

Så sagt och gjort. I dag flyttade vi och städade och borrade upp hyllor och satte upp saker och hade oss. Och nu är det här barnens sovrum.

Alltså det lilla rummet i anslutning till det stora som jag och Nils hade som målsättning att ha som sovrum, fast som bara en av oss har sovit i sedan stan brann).

Stora sovrummet har blivit lekrum.

Är väldigt nöjd med myshörnan som vi ska ha som nattningsplats av Bo tills Ben börjar gilla sagor. Den är gjord av fyra madrasser och massa filtar och kuddar, Och Totoro.

Och jag och Nils har fått ett nytt sovrum. Helt utan barn en suite.

Varning för detaljbild från vårt sovrum: mina klänningar.

Samt en ny, fast gammal, lampa som vi fick med oss från Nils föräldrar när vi var där nu i påsk. Den är pyttig och gullig, men svintung och har en liten teak-flärp. Jag tycker att den är så fin.

Så! Nu hoppas jag att det ska funka att lägga barnen så här. Jag lyckades få ner Ben på en kvart (trodde det knappt själv), men Nils är kvar där uppe med Bo. Funkar detta så går vi in en ny era. Kalmargatan 28 tvåpunktnoll.

söndag 5 april 2015

Hänt sedan sist

Jag har varit för upptagen med att välja vin och öl före internet varje dag sedan i onsdags, så här har det hänt lite för lite.

Förutom dekadenta aftnar har vi gjort följande:

Haft kusinträff hos oss. Här är Emma i färd med att vattna Bossas rabatt, medan Bossa och Emilie bär runt på ett bord. Ben, ja han ramlar som vanligt.

I går hyrde vi bil och åkte till Halmstad. Bil är bra. I bil sover Ben. Jag vill köpa en bil och bara köra runt, runt, runt.

I Halmstad gick vi påskpromenad ...

... och fick påskägg stora som sängar.

Det bästa var nog ändå pappa Nils gamla träskor. Gud vad rolig Ben såg ut när han knatade (ramlade) runt i de här. Han ville aldrig sluta.

Ben à propos möbelvård: "det är viktigt att regelbundet smörja in ytorna med Risifrutti".

I dag åkte vi hem igen. Vi maxade bilhyran genom att åka till Ikea. Jag ville köpa soffbordet (eller två av dem) som Sandra Beijer bloggat om, men de var så klart slut. Eftersom Sandra Beijer bloggat om dem. Men barnen fick leka samt äta bullar, så det var ju ingen helt onödig körning.

På väg ut ur Halmstad stannade vi till på Max. Nu måste jag smälta det faktum att bilden ovan den jag tog i dag togs för drygt två år sedan i samma lekrum på samma hamburgerrestaurang. Men under tiden som gått mellan bilderna har antalet barn i vår familj FÖRDUBBLATS. Tänk. 

Tror att jag ska ha chips och choklad när jag smälter detta. Och läsk. Inte öl och vin. Inget öl och vin på en stund nu va, sa min ångest.

tisdag 31 mars 2015

Nyläst

Jag har läst Jag tror att jag måste prata med någon av Jenny Rickardsson. Det är, precis som undertiteln säger, en guide till terapi.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Det är en oerhört lättuggad och samtidigt informativ bok som får mig att känna att KBT verkligen är rätt för mig. Den beskriver allt man kan tänkas behöva veta om man vill närma sig att prata med någon, allt från skillnaden mellan en psykiater till en leg. psykolog till vem som får skriva ut medicin och vad man faktiskt kan ställa för krav på personen man ska prata med.

Den avdramatiserar att gå till psykolog och jag tror att det är lätt att känna sig lite mindre knäpp som behöver prata med någon när man läst den. Det kände jag dock redan innan, att det inte är knäppt att behöva prata med någon, men det där om att KBT kan hjälpa är något jag verkligen tar med mig. Bra success-ratio på det och jag verkar passa in på en "kan bli hjälpt av KBT"-profil.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Särskilt om du tror att du kanske behöver prata med någon.

Passar med fördel fint ihop med mycket smink

Vet inte om det blev Debbie eller Courtney, men det blev ljust i alla fall. Och jämnt. Och fint. Och billigt!

måndag 30 mars 2015

Dröm: som Debbie. Eller Courtney.

På tema: nystartsåret 2015 testar jag nu detta: hemmablekning. Eller var det en färg? Oavsett så har jag inte grejat med min hårfärg sedan jag hade blå dreads i början av förra årtiondet, så detta är pirrigt. Borde väl gå till en salong, men vet ni vad det kostar?

Resultat av detta experiment dyker upp på bradpittsarmpit. Ja, här alltså.

söndag 29 mars 2015

A new low (just det där med leksaken som var blöt)

I dag pussade jag en leksak som Ben uppmanade mig att pussa. I samband med detta upptäckte jag att han hade kissat på leksaken.

Annars har jag gjort väldigt många duktiga saker i dag. Är otroligt orolig och spänd (av oklar anledning as per usual) och då hjälper det mig att vara duktig. Så jag sprang en halvmil, tränade mage och armar, gick till sopåtervinningen med glas, plast och papper, lagade sex matlådor, städade stora badrummet, tvättade sextio och fyrtio, vattnade alla blommor och odlingar.

I går var jag i Åmål och plockade upp Bossa. Hon har varit hos mormor och morfar i en vecka och en dag, vilket är rekordlång bortatid. Det var så himla mysigt att hämta hem henne. (Jag vet för övrigt att Åmål inte ligger i Värmland. Min bror har precis flyttat till Åmål och vi sammanstrålade där, alla Hellströms (mitt gamla namn) och två Hellbjörns.)

(Här är för övrigt utsikten från min brors hus. Känns som att det inte gör så mycket att de inte känner någon i Åmål när det är så här fint att sitta hemma och glo.)

lördag 28 mars 2015

Nyläst


Nu har jag läst sista delen i trilogin (Liv till varje pris) och det är så deppigt att det är slut. Slut mellan mig och Maj. Jag får inte veta mer om hur det blir, om Tomas Berglund kommer att överleva hostan, om Maj kommer att fixa relationen till svärdottern och vem ens svärsonen är. Jag vill vet mer! Hur går det? Hur blir det? Eller, jag vet ju egentligen hur det blir. Och fy fan jag vill inte att det ska bli så. Att det slutar med ett gnag om hur det skulle kunna bli.

Avgrunden mellan ansvar och makt. Kristina Sandberg beskriver det bättre än någon annan jag stött på. Ansvar. Ta disken innan den torkar in, planera så att alla har smörgåspaket på utflykten - nej gud nej, inte ska jag med - och se till att allt är blankt och i ordning jämt jämt jämt, man vet aldrig vad som kan hända eller när dörrklockan plingar. Ifrågasätt inte ordningen, för du får bara ångest och du vet inte ens vad ångest är.

Att leva livet fullt ut. Svåraste som finns. Klass, patriarkat, nödtorftigheter. Tack, Kristina Sandberg för att du skrev dessa böcker. Det har förändrat mig.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Kyrkbyns vårdcentral gick bet

Är det förresten kanske någon som läser här som känner igen de här utslagen? De verkar inte klia, men de som är i munnen gör ont. Det är lite synd om prickis. Hade varit skönt att kunna hjälpa honom.