tisdag 30 september 2014

För i dag var ingen vanlig dag

I morse smög jag och Ben upp och gjorde i ordning en bulle- och mjölkbricka. 

Det var ju Bossas fölsedag och således frukost på sängen. Med tillhörande presentöppning. 

Som hon gillade sitt armbandsur!

Samt ninjadräkten, som hon ska ha på sig på lördag. 

Jag slutade extra tidigt på jobbet för att hinna ha så mycket släktkalas som möjligt. 

Pappa Nils hade bakat tårtan som var mycket, mycket god. Jag tycker inte om tårta vanligtvis, men Nils specialtårta är mer som glass med grädde och daim och det är svårt att ogilla. Tyckte även Ben.

Min farmor, farfar och faster kom ner från Degerfors för att vara med på kalaset (och för att gå på Degerfors-GAIS). Det var så fint att få visa dem hur vi bor. Här är Ben med min farmor. 

Världens bästa mormor var med också, så klart. Hon ska bo hos oss nästa vecka när Nils åker till Paris. Ska bli spännande att bilda familj med henne igen. 

Jag älskar den här så mycket. Fyra år. Tänk.

Hon har slutat spotta på golvet nu

Det finaste med blogg när man har fler än ett barn är att kunna gå tillbaka i tiden och se hur första barnet var när det var så litet som andra barnet är just nu.



Har precis suttit och gjort det en stund, nostalgitrippat alltså, och hittade den här gamla videon. Bossa är här två-tre månader äldre än vad Ben är i dag. Känns helt overkligt att tänka att han kanske kommunicerar på det här viset om bara några månader. Än så länge är det inte så mycket snack på honom. Fast Bossa kanske var lite tidig. Vem vet. Spelar ingen större roll heller.

Hur som helst så är hon fyra år i dag. Fyra år. Det är helt otroligt i mitt huvud, det.

måndag 29 september 2014

1 460 dagar med Bo Hellbjörn

I dag känner jag mig som en superperson. Först jobbade jag (as per usual), sedan kämpade jag mig hem på fullsatt spårvagn med dockvagn (se bild) i famnen och gömde den i garaget (Bossa ska få den i födelsedagspresent i morgon när hon fyller fyra) och sedan direkt vidare till föräldramöte på förskolan där jag tog på mig att vara protokollförare (så klart). Nu är jag hemma, har lagt lillebror och ska sätta igång med morgondagens kalasmat. Kommer väl att laga grejer till midnatt. Ska också slå in resten av paketen. Hon får ett armbandsur, en ask med tuschpennor och den här dräkten:


Temat för lördagens kalas är nämligen ninja (Bossas önskemål) och då ska hon givetvis ha ninjakostym (i övrigt vet jag inte hur vi ska få till så mycket ninjatema, med tanke på att ninjor rent tekniskt är lönnmördare).

Förvirrande detta, kanske, men vi ska ha två kalas. För släkten i morgon (då bland andra min farfar och farmor kommer, så kul!) och för kompisar på lördag.

Tänk att hon är fyra i morgon, min lille maräng. Så stort. Nu kommer väl minnena att börja fastna snart för henne? Dags att skärpa till sig.

söndag 28 september 2014

Att ha i väskan

På tal om böcker så var jag på Bokmässan i fredags och nu är jag så sugen på att läsa igen. Om Ben fortsätter att sova bra (har haft två superbra nätter och en katastrofdålig sedan han slutade med penicillinet) kanske jag till och med får upp lite läspigghet. Så nu beställde jag de här:


Är mest sugen på den sista. Var på ett seminarium med Sara Lövenstam på mässan och blev så impad. Smart och cool person. 

Nyläst

För två sekunder sedan läste jag ut den här, Mats Kamp av Mats Jonsson, och nu sitter jag här och fånler. Tack Kajsa som lånade ut den till mig och trodde att jag skulle tycka om den.

Det är en skildring av Mats liv som förälder, före barnet och de tre första åren efter. Ångesten, kvalen, pengarna, oron, kriserna och den tveklösa kärleken. Och så politiken, samtiden, ytligheterna, döden.

Vad jag tyckte om den, helt kort:

Jag älskade den. Jag älskar den!

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

torsdag 25 september 2014

Olika slags september

När jag får ångest för att jag inte har gjort ett enda fotoalbum sedan Bossa var cirka ett halvår brukar jag trösta mig med att jag i alla fall har bloggat länge. Jättelänge, faktiskt. Så länge att jag kan göra ett sådant där "tillbakablickinlägg".

Jag testar!

I dag. Bild som Nils skickade i förmiddags. Tycker att det är roligt att Ben matchar sin ananasfrisyr med ananasväska.

Ett år sedan. Ben ser ut som en fryntlig liten tant i Bumbon och jag har handlat Toy Story-grejer till Bossas treårsdag.

Två år sedan. Bossa och jag är ensamma hemma och äter apelsin i soffan. Bossa har plockat jättemånga kastanjer med sin dagmamma.

 Tre år sedan: jag har klippt en kort frisyr.

Fyra år sedan. Jag upptäcker att jag fått bristningar. Trodde att mina dagliga rutiner med Weledaoljan räddade mig, men det var ju bara det att jag inte kunde se hur det såg ut under magen på grund av storleken på magen. Minns att Nils sa något om att "jo, jag har sett det där …" och att jag blev vansinnig för att han inte sagt något.

Så kan det vara.

Livet alltså!

onsdag 24 september 2014

Om att träffa systrarna Kallur



Jag har en mellandag på jobbet. Hinner pyssla med både det ena och det andra. Kom på att jag inte har tittat på mitt absoluta favoritklipp på ett tag. Har lagt upp det i bloggen förr, men det skadar absolut ingen att publicera igen.

Nu har jag haft samma favoritklipp i flera år. Det är gött att det är så kort och att det påminner en om att olika saker betyder olika för olika människor. Men jag vill ha fler, så om ni har några bra klipp får ni gärna tipsa mig i en kommentar.

Ben Bubba Hellbjörn, nu njuter han av livet igen

Det absolut skönaste med att Ben äter penicillin och verkar må bra av det är att oron börjar släppa. Jag har nog inte fattat hur mycket oron satt sig på kroppen förrän nu när jag mjuknar. Det är som att axlarna sjunker med flera centimeter och ryggen och revbenen reagerar på att det är något som händer. Det knakar och bultar.

Jag har liksom gått och varit spänd i flera månader. Vad är det för fel? Har han ont? Varför sover han inte? Vad gör vi för fel? Hur länge ska det vara så här?

Jag kan inte säga att det har släppt helt, för i går kväll när det var dags för min natt med Bubba så kändes det som vanligt obehagligt och oroligt. Närskahanvakna, närskahanvakna, närskahanvakna, typ. Men eftersom Nils hade en rekordbra natt natten före så var jag ändå lite hoppfull. La mig vid 22 och inväntade första vaket och ... det kom inte. Eller jo, det kom, men jag lyckades somna före. Och det händer nästan aldrig.

Och detta då: totalt vaknade han två gånger i natt och båda gångerna somnade han om på en sekund, så fort han fick nappen.

Detta är unheard of.

Sedan vaknade han och ville stiga upp 5:45, men det gör verkligen ingenting. Jag kan gå upp klockan 5 resten av mitt liv om jag bara får sova hyfsat ostört dessförinnan (famous last words?).

Nu när jag får bilder skickade hemifrån, som den här, så längtar jag så att jag ler. Ingen oro, bara längt.

Vad ska det här leda till? Jag har redan kommit ut och joggat två gånger sedan han började äta penicillin. Jag är inte dödstrött på jobbet längre och jag är sugen på att göra saker på kvällarna.

Nästa steg: att jag och Nils börjar skoja med varandra och göra små överraskningar? Att vi kan börja anlita overnight-barnvakter som inte är min mamma? Att jag skriver en bok?

Good times.

söndag 21 september 2014

Ljusare tider

I dag vill jag göra ett shout out till Aleander Fleming som upptäckte penicillinet som funkar jättebra ihop med Ben just nu. Redan efter första dosen tyckte vi att vi märkte en skillnad och i dag, efter tre doser, var han så här pigg på Stadsmuséet.

Dessutom sov han (enligt Nils, som hade vaket) med bara någon timmes vakentid och utan att skrika natten till i dag, så fingers crossed nu.

Jag som fick sova en hel natt utan avbrott orkade till och med träna en sväng. Några kilometers jogg och så intervaller i backe och utfall och lite grejs.

Så förutom att penicillinet tydligen smakar som en gammal räv (stackarn som blir torterad av oss med tre ggr 10 ml om dagen), så är vi lätt optimistiska.

Ben verkar vara ett så kallat öronbarn och från och med nu ska vi vara jävligt uppmärksamma på det. Första gången han hade öroninflammation gick det så långt att han slutade äta och dricka, fick 41 graders feber och började lukta som om han ruttnade på insidan.

Den här gången gick det inte så långt, men nästa gång alltså. Då ska han inte behöva lida en enda dag för att vi är för ouppmärksamma/tröga. Jäklar vad vi ska hänga på låset till vårdcentralen när han börjar sträcka sig efter öronen med sina gulliga knubbiga händer.

Nu sover lille och store blir nattad och jag ska runda av helgen med att göra tortillapizzor till mig och Nils.

Men alltså, tack för allt pepp i kommentarsfältet och på mejl och Facebook. Blir helt rörd.

lördag 20 september 2014

Öroninflammationsselfie

På båda öronen. Ajaj. Men jippi — det här går ju att bota!

Allt är inställt, tills vidare. ALLT. Lovar, orkar inte.

Men hej. I morgon (ja, i dag alltså) är det jag som uppsöker akutvård för Ben. Det här funkar fan inte längre. Jag skiter i vad alla experter säger om att "om han är glad och pigg på dagen så är det inget fel".

Det är visst något som är fel. Vi orkar inte med tre timmars sömn per natt och oroliga kvällar längre och hur mycket sömn kan Ben själv få när han krampgråter sig igenom nätterna?

I natt var han vaken från strax efter 22 till någon gång efter ett och sedan vaknade han (utan att bli ledsen) tre-fyra gånger fram till fem då han vaknade och var superledsen. Han ligger fortfarande och krampar bredvid mig. Inget jag gör hjälper.

Bilden är från förut när jag försökte filma honom. Kändes helt hemskt, men BVC har bett mig göra det.

Hmm. Nu verkar senaste värktabletten ha hjälpt. Han verkar lugn igen. Ska passa på att blunda en timme innan Bo vaknar.

Haha, kom på en sak förresten. Åh, vårt liv nu alltså. Meddelande från Nils till mig tidigare i dag:

"Superdiarre på lille. Fick slänga lite grejer."

Fick slänga lite grejer...

The only way is up, va?

torsdag 18 september 2014

Fan fan fan, bla bla bla

I dag känner jag mig som en missnöjesröstare i det att jag vill klandra något/något för all jävla helvetes skit som är vanliga vardagen nu.

Nils morgonhumör som får mig att känna det som att han hatar mig.

Avundsjukan som uppstår när jag hör hur han ändrar tonläge till en mjuk och snäll röst när han säger godmorgon till Bo.

Skammen över att jag inte bara blir glad över att han sparar sin sista ork till barnen.

Självhatet över att jag är så bitter.

Att vi sover som spädbarnsföräldrar fortfarande, nästan ett och ett halvt år in i tvåbarnsträsket.

Just i dag klandrar jag alla som går till jobbet trots att de är sjuka, de där som tycker att de har så oerhört viktiga saker att stå i att de måste vara på kontoret trots influensa typ. Det känns lättare att leva om jag får tänka att det är deras fel att allt är skit. Att de har kastat på mig en ettrig bacill som jag har fört vidare till barnen.

JAG BLIR SÅ ARG NÄR JAG TÄNKER PÅ DET.

Och det är skönare än att ha ångest.

PS: skriver detta på spårvagnen på väg till jobbet. Mitt första möte började för två minuter sedan. Är så jävla sen. Kan jag skylla på det där med folk som går till jobbet fast de är sjuka, eller är det lite långsökt?

onsdag 17 september 2014

Prata inte med mig - jag är upptagen med att tänka på hur synd det är om mig som inte får sova

Nattlig rapport:

Ben vaknade några gånger under kvällen, men det var inte förrän efter att jag lagt mig vid 22 som den riktiga festen drog i gång.

Vakenpassen bestod av ömson skrik, ömsom gnäll och ett konstant ryckande/krampande.

Aktuella tider för vakenpassen:

kl 23 - 1:30

samt

kl 1:30 - 3:30

Mina försök till att lugna innefattade:

- Buffa rumpa
- Lyfta över till vår säng
- Ligga nära/hålla om/ligga lite längre bort
- Bära
- Sjunga
- Ge vatten
- Byta blöja
- Ge en flaska välling

När jag gick upp och duschade i morse sov han som en svettig marsipanlimpa och så även när jag tänkte sticka till jobbet 8:15 och Nils föreslog att jag skulle vänta lite och ta Bossa till förskolan vid kvart i nio så att han slapp väcka Ben. Då fick jag en panikångestattack (om än liten) och var tvungen att lämna huset. Sa inte ens hej då till Bossa.

Tanken på att vänta en halvtimme - en halvtimme som jag kunde ha vilat/sovit - för att få gå med mitt barn till förskolan gav mig ångest. Hepp!

Nu får vi se vad som blir av den här dagen. Jag vill mest bara gråta jag.

Fast när kvinnan på Condeco var gullig mot mig när jag köpte frukost ville jag krama henne och lukta i hennes hår (trots att kaffe och macka kostade 92 kronor).

Det går upp och ner.

Hoppas att det varken går upp eller ner nu under arbetsdagen och att jag kan ta mig igenom den utan att säga vad jag egentligen tycker om saker samt bryta ut i gråt eller dans.

OBS: inga barn kommer att komma till skada under den här krisen, endast mammor (och kanske pappor). Det är jag säker på.

tisdag 16 september 2014

Ah, parenthood

Hej! Ska jag berätta om min natt? Den var så här:

21:15 - går och lägger mig, supertidigt, peppad på många timmars sömn i Bossas rum där man dessutom inte behöver gå upp och söva om lillebror.

21:15 - 23 (ungefär) - ligger vaken med ångest. Det är som det är.

23:00 - Bossa börjar hosta. Herrejävlar vad hon hostar. Helt SJUKT vad hon hostar. Servar med vatten och tröst om vartannat.

Midnatt: Bossa hostar fortfarande. Och gråter och får vatten.

01:00 - Bossa hostar så att det sjunger i väggarna. Jag går ner för att göra honungsvatten och hämta hostmedicin. Hör hur Bossa bryter ihop på övervåningen. Springer upp och märker att hon hostat sig till en kräkning. Spyan fångas upp av Lilla Nalle. Bossa är otröstlig eftersom hon nu inte kan sova med Lilla Nalle.

01:30 - Bossa får medicin, honungsvatten och lite tvättlappstvätt där kräkset skvätt. Hon somnar om. Hostar fortfarande, men sover.

02:00 - Bossa vill kissa, men "inte i blöjan utan i toaletten". Det är första gången detta händer. Detta måste uppmuntras!

02:15 - Bossa somnar om.

02:30 - jag somnar om.

06:30 - Bossa väcker mig med en oerhörd hostsession. Hon sover vidare och jag går upp och duschar.

I dag känner jag mig så här. Jag (och Nils) brukar ju åtminstone få sova varannan natt. Antingen inne hos Bo eller ensam i källaren. Betyder det här att vi kommer att få sova ... aldrig?


För mina kollegors skulle hoppas jag att det inte blir så. Jag har redan fräst som en fors på grund av svårigheter att rapportera datastrul till jobbets "servicedesk". Har så väldigt nära till känslorna nu alltså.

måndag 15 september 2014

Ostigt tips

Nu är jag redo att börja se positiva saker igen.

Valvakan i går var till exempel inte helt dålig, trots skrikledset barn och, ja, själva valresultatet.


Den här saken var bra. Det var den. Kanske till och med mitt nya favoritsnacks (om det nu inte är nyhetens behag som talar).

Dagen efter kvällen före

Bubba ville inte somna i går och jag slog sönder min fot när jag skulle hämta vagnen i garaget för en nattlig barnvagnspromenad och jag lyssnade på valvakan i telefonen när jag gick och jag fick en klump i halsen av Valu och jag gick förbi olika hus, till exempel det här, och undrade vad de röstade på där inne.

Och Bubba somnade och vaknade och fick en Ipren för vi förstod inte varför han skrek som han gjorde och omröstningen blev klar och allt kändes ganska ledsamt och hopplöst.

I dag är det också ledsamt. Fi kom förvisso in i 14 kommuner och nästa val kommer de att ha partistöd och valsedlar överallt och väldigt goda förutsättningar att få över fyra procent. Men det känns som en evighet till dess. Orkar Gudrun vänta i fyra år till? Hoppas.

Och de där 13 procenten. Jävlar vilken skyddad verkstad jag lever i och vilken snäv bekantskapskrets jag har, för jag trodde aldrig ... Inte så många. Hallå – vilka är ni?

Nu får väl hoppet stå till att det löser sig av sig självt. Jag menar, med så många platser i riksdagen så måste ju flera av stolarna tas upp av de riktiga nötterna. De där som man ser på de "roliga" Youtubeklippen. När de släpps fria att göra bort sig kanske folk fattar?

För att inte tala om alla kommunfullmäktige som nu färgas illbruna runt om i landet. I vissa kommuner blev de visst andra största parti. Tänk där i Örkelljunga, till exempel, där SD ska sitta på tio stolar. Där hade de tio namn på listan, så varenda en kommer in i kommunfullmäktige. Undrar vad det är för genier där längst ned på listan, bland bottenskrapet? Till och med partitoppsmänniskorna har ju problem med att framstå som något annat än rasistiska idioter, så vad händer då allra längst ned på kommunlistorna?

Fy.

I morgon ska jag tänka bra igen, men i dag unnar jag mig att vara ledsen och arg och ganska barnslig.

söndag 14 september 2014

Fått nåt i nåt — deluxeversionen

Att saker aldrig är där de ska vara och att huset alltid är stökigt och belamrat av grejer är inget konstigt. Jag är typ immun mot stök och kaos (om jag inte har ångest, för då mår jag jättedåligt av det).

Gammal frukt i skor, nycklar i skafferiet, en leksaksbil i mikron. Ingenting förvånar mig längre.

Men detta var ändå konstigt. Jag hittade den här hundralappen i Bens blöja. Som han hade på sig.

Och ja, det är bajs på den.

lördag 13 september 2014

Rosa, grönt, rött

Jag vet inte var jag ska börja. Om det är att Katten ännu en gång visade att hon är en oerhörd vän och kom och drog ut mig på joggingtur och därmed fick flera kilo bly att lämna mitt bröst eller att vi var på Liseberg med familjen Mangan i dag eller att Katten och Knäet lånade en fyraåring och kom förbi i går och sov över med nämnda fyraåring och att vi åt popcorn och kollade på tecknad film på bion i källaren och grillade fast det inte ens är sommar längre. Och att Bossa älskade varenda sekund av att ha en ny kompis på långbesök och att Ben är som en sol som till och med går att leka med nu för tiden och att Bossa är så himla rolig med allt hon säger och att jag ska få sova ut i morgon och kan dricka vin och kolla teveserier i kväll.

Eller är det att detta är Nils nya profilbild på Facebook?

Eller om det bara är att det här är världens superhelg (nu lämnar jag ute att Bossa är världshostig om nätterna och att Ben vaknar hela tiden om kvällarna, men det var inte vad det skulle handla om nu, så tyst på mig) och att jag känner så mycket tillförsikt igen.

Det är bra, helt enkelt.

Och i morgon får vi en ny regering. Visst?

tisdag 9 september 2014

Ut med rasisterna

Ett mer positivt inlägg kommer här:

Gud vad glad jag är över det Morgonpasset i P3 håller på med. Först temaveckan om flykt och nu i morse intervjun med Fanna Ndow Norrby som ligger bakom Instagramkontot @svartkvinna. Känns som att de verkligen up the ante inför valet. Heja!

Välkommen in i mitt huvud

I natt nådde jag en ny nivå av galenskap.

Jag gick och la mig strax efter att jag nattat Ben på grund av muskelkramande ångest. Hade planer på att stävja den med hemmapyssel av typen "laga trasiga klänningar, torka ur kökslådor, sortera grejerna i kylskåp och skafferi", för det brukar hjälpa, men det gick inte. Kunde inte göra någonting utan att börja gråta, så jag gick och la mig.

I alla fall, att vara i säng så tidigt som klockan 20 gjorde mig lite lugn, för det kändes som en nyttig sak att göra. Jag kunde inte somna, men jag låg där i alla fall och "vilade" (och gick in och sövde om Ben några gånger). Sedan, vid midnatt eller så, måste jag ha slocknat, för jag vaknade panikslagen runt halv två av en mardröm som handlade om att en knivmördare/inbrottstjuv smög omkring i vårt hus.

Vet ni vad jag gjorde då? Det var det här jag skulle komma till som handlade om en nynivå av crazy. Jo, då var jag visst tvungen att gå upp och hämta babymonitorn och ta mig ner i källaren och sedan till garaget för att känna på alla dörrar så att de verkligen var låsta. Trots att jag visste att de var det.

Så här gick snacket med mig själv:

"Men skärp dig, det är låst överallt."
"Ja, garaget låste jag, det vet jag, men tänk om källaringången är öppen?"
"Nils låste den dörren. Han tar altid en runda och kollar dörrarna innan han lägger sig."
"Men tänk om han glömde?"
"Den är låst."
"Men tänk OM."
"Skärp dig."
"Men … det är ju så enkelt gjort att bara gå och kolla …"

*går och kollar*

Den var låst.

Jahapp, så lite OCD på toppen av min redan skitstöriga ångest? Man tackar.