onsdag 26 november 2014

Nyläst

Jag har läst Miss Peregrine's home for peculiar children av Ransom Riggs.

Det är en äventyrs/skräck/rysar-bok som är lika delar skriven berättelse som otäcka/härliga gamla foton. Rolig idé och väldigt filmisk. Har inte googlat, men jag skulle äta upp ett gammalt mög om det inte blir filmserie av den här (och kommande delar, det ska visst bli en trilogi).

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag gillade grejen med bilderna. Det har jag inte sett förut. Men annars ... nä. Den var väldigt förutsägbar.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

(läs Harry Potter i stället)

måndag 24 november 2014

Paris - den stora matresan

I torsdags mötte jag Petra på centralstationen och åkte till Landvetter och vidare till Paris och slog mig ner med världens dyraste (15 euro) och godaste öl på Charles de Gaulle. 

Vi inväntade vårt resesällskap, som anslöt från Stockholm. Efter en "in till stan"-resa där tåget stod stilla i en timme på grund av något med spåret och en av oss var så kissnödig att det gjorde ont i njurarna (inga toaletter på tåget, ingen möjlighet att kliva av) kom vi fram till vårt hotell och checkade in i vår svit som hade härlig utsikt från balkongen/terrassen. Man kunde till exempel stå där och kolla in i folks hem på andra sidan gatan. 

Första middagen intogs på La Favorite. Här är de som jag och Petra väntade på: Karin och Matilda. 

När vi skulle beställa kom vi på att vi endast ätit flygplats- och/eller flygplansmat på hela dagen och att det var svinmånga timmar sedan. Så vi beställde väldigt mycket mat. Här är förrätterna som vi delade på: sniglar, anklever och 400 gram ost. 

Jag tyckte att det såg spännande ut med sniglar, men vågade inte testa. 

Vi avslutade kvällen på Tabarin. Väldigt mysigt ställe med snyggt tak och mustig drinkmeny. Dock stängde de av den behagliga jazzen när vi kom in och satte på house eller liknande. Ett försök till att pleasa som gick snett. 

Första frukosten: typiskt fransk. 

Matilda i fransk scarf med rävar. 

Efter frukosten strosade vi lite och då hittade jag de här fina bågarna. Tog en bild för att kunna googla märket vid tillfälle. 

Vi tog oss till Montmartre och Sacré-Coeur där en snäll tog en gruppbild på oss. 

I Montmartre tog vi också en mellanmåltid. Viktigast den här resan, bestämde vi, var maten. Minst tre måltider per dag och gärna mellanmat också. Så det gällde att planera så att alla mål hanns med. Fredag och lördag bokade vi bord för middag klockan 22 för att hinna bli hungriga efter lunch som intogs runt 16. Älskar när alla är överens om matens viktighet. I alla fall, i Montmartre åt vi crêpes som smälte i mun. 

Till crêpesen serverades äppelcider i skålar. Alltså den franska cidern. Smakar som gamla äpplen, på ett jättebra sätt. 

På den här lilla butiken nedanför Sacré-Coeur köpte jag en emaljrobot till Bo. 

Det var mycket trappor i Montmartre. Ner var bättre än upp, avgjorde vi. 

Petra och karusell. 

En Kronenburg, en Leffe, en muddled wine, en Petra och en Matilda på uteservering i Montmartre. En härlig grej var att det gick att sitta utomhus. På de ställen där det fanns infravärme var det till och med varmare ute än inne, men även utan lampor gick det fint. Så varmt höstväder. 

På ett ställe mellan Montmartre och Pigalle friade Zlatan till Petra för ungefär fyra år sedan. Vi tänkte ta en skål där, men det var tyvärr stängt. 

Vi gick och åt löksoppa (jag) och Moules frites (alla andra) i stället.  

Och kollade in Moulin Rouge. 

Sedan blev det plötsligt mörkt och vi tog tunnelbanan en lång bit för att titta uppåt. 

På den här fallosen. 

Sedan åkte vi hem och vilade följt av middag på finkrog som spelade så hög musik att vi inte kunde prata (synd på i övrigt coolt ställe, sa tant), så vi tog oss därifrån för ett glas sprit på Le China (se bild). 

Sedan hände detta: vi tog en öl med en get. Det var liksom en helt vanlig pub, men med temahelg. "De är här i tre dagar, bara", var förklaringen till att en get, flera hönor och tuppar samt en anka gick omkring där inne. 

Kanske den konstigaste pubhändelsen någonsin. 

Dagen därpå var det lördag och då delade vi på oss. Jag och Karin strosade i Marais och kollade lite konst och second hand (köpte två klänningar, men har ingen bild på dem, och nu kan jag inte fixa för de är i tvätten pga ostrelaterad händelse i min resväska). 

Meanwhile kollade Matilda och Petra in Triumfbågen, Champs-Élysées och tog bild i fotoautomat. Tycker att de gestaltar olika emojis så himla bra. 

Sedan lunch: getostsallad. De andra tog: löksoppa, Salad Niçoise och korv med mos. Vi gissar att det var på den här restaurangen som vi "fick nåt i nåt", för tre av oss drabbades kort efter detta av olika svår grad av jättedålig mage. 

Men det hindrade oss inte från att besöka Le Bouledogue och detta får bli mitt bästa Paristips. Vilket ställe! Vi valde det pga beskrivningen "gay- and dog friendly", för det är ju toppen, men vi visste inte då att maten skulle vara helt otrolig och servicen fantastisk. 

Den här förrätten är en purjolök som antingen ugnsbakats eller pocherats eller i alla fall genomgått någon slags varsam tillagning i någonting som kanske är en vitvinsvinägersenapssås med balsamicoreduktion eller jag vet inte vad men GOTT var det. Definitivt bästa restaurangförrätten jag varit med om, 

Huvudrätten var så bra att jag inte hann fotografera den, men den handlade om bearnaise, det kan jag säga. Efterrätt orkade jag inte med, men tydligen ändrades det när Petras crème caramel in. Se hur jag är där och nallar. 

Vidare måste man ju älska ett ställe med bulldog. 

Som sagt: såg ut som en helt vanlig bistro, men visade sig vara en liten diamant. Undrar hur många sådana här små gems som finns i Paris? Ligger ju bistros överallt. Måste kanske testa alla.

onsdag 19 november 2014

à demain

I morgon åker jag till Paris med tre riktiga superpersoner. En av oss har gjort en mustig guide där jag kan skriva under på varenda punkt och det ska bli 14 grader och sol på lördag och jag är nästan avundsjuk på mig själv.

Dessutom: vad lätt det är att packa till sig själv jämfört med annars när jag packar nu för tiden.

tisdag 18 november 2014

Nyläst

Jag har läst Gone Girl av Gillian Flynn, den där boken som "alla" pratar/pratade om i och med filmen som gick upp på bio nyss.

Jag har aktivt försökt hålla mig borta från snack om boken, på grund av den_stora_twisten jag hört om. Ville ju inte bli spoilad.

Och på tal om twist och spoilers så är det nästan omöjligt att berätta något om handlingen utan att avslöja för mycket. Men det är en person som försvinner, på dennes och dennes makes (Ben Affleck i filmen) femåriga bröllopsdag. Och så får man följa historien från hennes och hans synvinkel på ett speciellt vis.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Älskade första och andra delen, inte så mycket den tredje.

Läs den här boken:

JA   NEJ  NJA

måndag 17 november 2014

Jag älskar internet (och Ben, även om han får mig att gå sönder, gång på gång)

Wow, Ben gav mig verkligen en run for his money första kvällen hemma igen. Tvåtimmarsnattning, gråt, skrik, slagsmål. Han var för trött för att vara vaken och för trött för att komma till ro. Och eftersom Ergobabyn inte längre passar lille herrn är bärningsarbete ett idogt jobb. Han väger ju inte 3 kilo längre precis.

Till slut fick Nils ta över. Som om han inte nattat nog på sistone.


Jaja, just nu sover han och det ska jag också försöka göra strax. Men först måste jag berätta om det härliga som mötte mig i brevlådan efter jobbet. Ett paket från en internetkompis som skickade mig en krya på dig pepp-kit. Fint brev, gamla vykort (som jag ska rama in eller göra något av), ingefära (med tillhörande huskurstips), vacker fickspegel till Bo (som inte syns i bild, för den följde med hela vägen in i nattningen) och ett tärningsberättarspel som jag och Bo redan testat med spännande resultat (man ska slå tärningarna och sedan göra en "det var en gång"-saga av alla bilder, Bo var överraskande påhittig).

Fan vad fint det är med sådant här. Överraskningar, människor som tänker på en. Blir ju varm.

Uppdatering: tog fel på internetkompis. Pinigt! Du okända Petra som skickade grejerna till mig. STORT TACK vad fin du är. 

söndag 16 november 2014

Helgen

Jag har varit ensam hemma hela helgen för att friskna till och det har gått ganska bra. Mår nästan fint i dag, vilket känns overkligt på något vis. Ni vet, när ett tillstånd pågår tillräckligt länge börjar man acceptera att det kommer att vara för alltid. Sömnlösa nätter, kolik osv. Och alltså också ihållande sjukdom.

Men i dag: nästan bra. Det är bara näsan som inte är okej, men jag tänker att den bara agerar sista utposten. Vägen ut för allt ont i min kropp. Gå direkt i fängelse, men inte utan att passera snoken.

Hur som helst. Nu ska jag bara tömma diskmaskinen och titta pyttelite på The Fall innan jag lägger mig. Men för att summera helgen som gått så har jag hunnit med:

- Cirka 22 timmars sömn (dvs. en veckas sömn på två dygn)
- Nästan en hel bok (Gone girl)
- Flera avsnitt av The biggest loser och The fall
- Två vändor till återvinningsstationen och en pantrunda (it had to be done, till och med utan luktsinne insåg jag att situationen inte var bra)
- Dammsugning och tvättning av köksgolv (varsågod Bubba - en vit duk)
- Att nå den absoluta botten av tvätthögen (-högarna)
- Att laga tre klänningar samt min jackficka
- Att måla fötter och händer och orka ta bort gamla nagelband först

lördag 15 november 2014

Nyläst


Nu har jag haft en sådan där episk läsupplevelse som jag kommer att bära med mig tills jag dör. The Godlfinch av Donna Tartt. Hon som skrev The secret history, ni vet.

Kort instick: det kanske låter töntigt att jag uttalar boknamnen på engelska. Att jag inte säger Steglitsan eller Den hemliga historien, Det är för att jag alltid läser böckerna på engelska om de är skrivna på engelska för att jag tänker att det är bättre att läsa på originalspråket. Och det i sig kanske låter pretentiöst och töntigt, men det är så i alla fall. Slut på instick. 

Det här är en nästan 900 sidor lång kärlekshistoria. Alltså boken handlar inte om en kärlekshistoria (direkt), men jag utvecklade en kärlekshistoria till den (om man kan säga så) när jag läste den.

Den handlar om Theo Decker som 13 år gammal går in på ett museum i New York med sin mamma, som är hans enda närvarande förälder, för att de har lite tid att slå ihjäl i väntan på att de ska till Theos skola för ett möte om vad för dumt Theo hittat på och vad han kommer att få för straff för det.

Men de kommer aldrig iväg till skolan, för en bomb smäller av i museet och Theo vaknar upp i ett kaos bredvid en döende äldre man som ger honom en ring och ber honom ta med sig en av museets tavlor ut och i ett förvirrat tillstånd gör Theo det.

Tavlan är The Goldfinch (som finns på riktigt) och resten av boken handlar om hur Theo hanterar att bli föräldralös (mamman dör på museet, no spoiler - man får veta direkt att hon dör) och sedan får bo hos rika vänner på The upper west och sedan hos sin far i Las Vegas (en far som efter knepigt lång tid väljer att dyka upp i hans liv igen) och hur han lever med posttraumatisk stress och har den här tavlan som är helt ovärderlig och som han är rädd för att bli påkommen med. Samtidigt som han måste behålla den. Eller om han inte skulle behålla den så vet han inte hur han skulle gå tillväga för att lämna tillbaka den utan att bli upptäckt.

Men gud, jag känner att ju mer jag säger nu, desto mer gör jag den här boken en otjänst. Jag kan inte göra den rättvisa. Men den är otrolig, jag lovar. Donna Tartt vann också en Pulitzer för den.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Om jag inte hade varit sjuk på riktigt så hade jag velat sjukskriva mig från jobbet för att kunna vara hemma och läsaläsaläsa. Det här är en av de bästa böcker jag läst. Den är Bright shiny morning-bra.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA (fruktansvärt mycket ja)

onsdag 12 november 2014

Lovar att leva på mineralvatten, krossad frukt och yoga om jag är frisk i morgon

Jag hade hört andra småbarnsföräldrar tala om de där förskolebacillerna som vore de en anledning att avstå barn, men som med allt annat tänkte jag att "men det rör ju inte oss".

Så här fem-sex veckor in i sjukdomen som aldrig släpper är jag beredd att klä mig i närmsta strut av efterklok dumhet.

Känslan just nu är smärta bakom och runt ögonen, näsan, egentligen hela övre ansiktshalvan samt huvudet. Och så är jag något så JÄVULSKT täppt och snorig (gult tjockt snor, för den som undrar) att jag inte kunde svälja utan att få ont i öronen i dag.

Så jag har väl bihåleinflammation nu antar jag. Kul att den flyttar runt i alla fall, sjukan. Hoppas att den flyttar ut nästa gång den rör på sig.

Insatsstyrkan för att bli frisk till Paris består nu av:

- jobba hemifrån, kanske från sängen, resten av veckan
- inte följa med familjen till Halmstad till helgen utan i stället få chansen att vrålvila, helt utan barn
- nässpray med kortison
- juicer på granatäpple, ingefära, citron och morot
- ånga ansiktet med teetreaolja
- skölja näsan med saltvatten (om jag tar otrivin först så funkar det)

Nu ska jag njuta av veckans näst bästa tevekväll och hoppas att Ben sover okej i natt. Så himla extrasvårt att bli frisk utan sömn. I måndags började jag gråta på jobbet pga två timmars sömn i kombination med sjuk känsla. Det är som det är.

måndag 10 november 2014

Bajs

Nu har jag bara tio dagar på mig att bli frisk till Parisresan, så en högre växel läggs i och den heter näskanna. Eller neti pot eller nässköljare eller något annat.

Oavsett så funkar den inte på mig, för det rinner inte igenom något saltvatten. På ena borren gick det till munnen och på andra var det tvärstopp. Har väl pajat slemhinnorna efter ett decennium av dagligt otrivinanvändande.

Mår alltså fortfarande inte bra. Har lock och tryck över hela huvudet och snorar så mycket att det blev pinsamt på ett videomöte i dag. Fick försvinna ur bild och slå av micken hela tiden för att snyta mig.

Dessutom har jag tillbringat de senaste 2,5 timmarna med att söva om en störtledsen Ben, så enda egentiden jag fick i kväll åts upp av att städa köket.

Och så har jag fått en vagel i ögat och så har vi nästan inga pengar kvar. Alltså varken på löne- eller sparkontot.

Men annars är det bra.

God natt då!

fredag 7 november 2014

Som om själva faktumet att man röntgar sig skulle orsaka tumörer, jag vet det är knäppt

Den här dagen har varit jättekonstig och väldigt otäck och också mysig. Ska jag berätta varför? Jag berättar varför.

Allting började med att lilla solen ville upp och hoppa klockan 3:30.

"Nänänä!" tänkte jag skrockande och bar in honom i storsängen där han skulle lugnas av min stora kroppsliga närvaro och somna om som en liten fjärt.

I stället möttes mina sövande försök av ett stegrande gnäll som utvecklades till tjut och efter en timmes brottningsmatch gick jag (och han) ner och gjorde välling. Den slukade han, men ville ändå inte somna om. Började klappa händer och vispa runt som om han hade mycket viktiga grejer att stå i. Så det var bara att gå upp. 

Flera kanske tänker nu att "men herregud, låt barnet bara ligga tills det somnar om" eller "3:30 är inte morgon, jag skulle vägra att gå upp" och tro mig, jag ÖNSKAR att jag kunde vägra eller bara låta honom ligga, men det går inte. Lovar att det inte går. 

Så klockan 5 åt vi pannkaksfrukost. Med glass på pannkakorna. Något gott ska man ju ha av att inleda dagen före klockan 4. 

Sedan väntade vi på att Morgonpasset skulle börja och sedan på att klockan skulle bli efter sju så att vi kunde väcka resten av familjen utan att skämmas. Och sedan gjorde jag i ordning mig och kastade mig på cykeln för att vara på plats när vårdcentralen öppnade. Jag tog min sista penicillintablett i går och skulle tillbaka på återkoll. 

Tyvärr var återkollen lika med att sitta i kön på dropinmottagningen och trots att jag var där före öppning var det lång kö och de var underbemannade. Såatte ... det tog ett tag att få 1. skriva in sig, 2. träffa sköterska och 3. träffa läkare. Och när jag väl fick träffa läkaren som skulle säga att det var okej och att det var normalt att må lite sisådär ett tag även efter penicillinet, när man haft lunginflammation, så sa han inte det. Det som jag trodde att han skulle säga. 

I stället sa han att det inte lät bra och att han ville att jag skulle röntga lungorna.

Ni vet hur det är när man ska lämna blod eller av någon annan anledning testar sig för massa allvarliga sjukdomar? Till dess att provsvaret kommer så lever man i princip med HIV. 

Ja, i dag levde jag i vetskapen att jag hade lungcancer. Ju mer jag tänkte på det, desto mer troligt blev det. "Ingen har sett insidan av mina lungor förut, så det kan ju finnas vad som helst där. Och förresten rökte jag på heltid innan barnen kom. Så det är inte som att jag inte förtjänar det." Och så vidare. 

Så många tankar som sprang iväg alldeles för långt. Fy fan alltså. Brrr. Kände mig så ensam också. Ville ha Nils med mig. Eller mamma. 

Men efter jättemånga timmar fick jag veta att det såg normalt ut. Så halleluja och tack-tack-tack. 

Däremot har jag trånga luftrör och superkänsliga lungor just nu. Så jag ska andas i en frän inhalator ett tag och gå på nytt återbesök om några veckor.

Ja just det, sedan kom barnen och Nils och mötte mig när jag var färdig och det var för sent för att göra något jobbmässigt av dagen, så vi åkte och handlade ihop och sedan hem och vila och äta hemgjorda burgare och så Minimello med popcorn. Fint. 

Just nu mår jag okej. Eller, jag är ganska svajig och har lock för öronen och det knarrar jättemycket när jag ligger ner och andas ut, märkte jag när jag nattade Bo nyss. Det låter helt vansinnigt om mig. Måste googla på detta. 

Förresten är det svårt att veta om jag är trött eller sjuk. 3:30 liksom. Inte okej, Ben.

God helg, alla!

onsdag 5 november 2014

Och så tycker jag om min man och vi kan nästan skratta åt eländet ibland, som ett lag, i stället för att bara bli på dåligt humör på varsitt håll

Hallå! Nu gäller det att tänka positivt, känner jag. Annars vet jag inte vad det blir med det här.

Glada listan börjar nu!

Glada listan, så här i början av november 2014 när det precis börjat bli mörkt redan när jag går hem från jobbet och alla är sjuka och ingen får sova och …. nej GLATT skulle  var det ju:

- Om exakt två veckor och en dag åker jag till Paris med Kakan, Körven och DJ Azteka.
- Jag har en ny frisyr (se bild) och den känns både vass och skarp.
- Så fort vi fått ändan ur och köpt hem lite ved kan vi börja elda i kaminen och då kommer det att kännas mysigt med allt mörker.
- Snart börjar På spåret.
- Jag gick förbi Tiger på lunchen och deras julpyntsortiment ser riktigt, riktigt lovande ut i år. (Och billigt, obs billigt, vilket bådar för ett ordentligt överpyntat hus.)
- Förutom Paris så är både kommande helg och nästa fulla av kompishäng i Kungsbacka respektive Halmstad (om barna blir friska någon jävla gång alltså, men, just det, nu var det ju glad jag skulle vara).
- Jag har ett jobb som är ganska enkelt att kombinera med ett liv med små barn. Det är inte helt självklart att man har det och nu, under den här sjuka hösten, är det extra tacksamt.
- Jag läser en bok som kanske är den bästa jag läst och som får mig att vilja skriva en egen bok. Alltså verkligen vilja skriva.
- I natt sov Ben ganska bra. Vaknade bara fyra-fem gånger och var inte så ledsen. Kanske-kanske att nya medicinerna hjälper?

Nyfrippad. Alltid något. 

måndag 3 november 2014

Live through this

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på den här hösten som en prövningarnas tid. Mmm, "se tillbaka på". Gillar hur det låter. Det är inte direkt så att en lever i - och njuter av - nuet precis. Jag önskar mest av allt att detta nu går över. Att i dag blir i går eller helst för flera veckor sedan. Eller månader. Eller hur lång tid det nu ska ta innan vi blir friska.

Status just nu är att jag är mer eller mindre okej. Har ätit penicillin i en vecka och är fortfarande under isen, men kry nog för att vara på jobbet. Dock väldigt ... mosig och lite dum. Men det kanske inte är sjukdom utan vanlig trötthet.

Sov med Ben för första gången på länge i natt och hoppades att han skulle ge mig en mjukstart. I stället hostade han tills han spydde vid midnatt och vaknade helt hysterisk klockan fyra och ville ingenting. Inte dricka, inte få hostmedicin, inte ligga bredvid, inte sitta i bärselen, inte sitta i knäet, inte komma upp, inte ligga kvar. Bara skrek och skrek och var så olycklig.

Det enda som funkade hjälpligt var att bära runt på honom i famnen (utan sele) och sjunga "nu i natt, slumra in" med ljus röst. Fast han krampade ganska bra även av det (ett säkert tecken på att han är otröstlig är att han spänner hela lilla kroppen, som i brygga, och kastar huvudet bakåt som i kramper) och efter ungefär en timme hade JAG kramp. I armarna. Så då fick jag väcka Nils, som tog över. Var dock såpass skärrad och orolig vid det laget att jag inte kunde somna om.

MENMEN. I dag har Nils varit vid vårdcentralen och kollat upp båda barnen. För trot eller ej så har Bossa börjat hosta som en toka IGEN. Sju veckors megahosta följdes av ungefär en veckas hostlöshet, men nu är den tillbaka.

Är det här verkligen normalt? Att vara sjuk en hel höst? Är det så för de flesta som har barn på förskola? Hur mycket hostmedicin och nässpray kan man ge dem innan de tar skada av det?

Fast det är väl ingenting att oroa sig över på riktigt, antar jag. Vi har suttit på dropinmottagningen i ungefär hundra timmar nu under hösten och läkarna skulle väl säga ifrån om de tyckte att det var out of the ordinary mycket sjukdom hos Hellbjörnsbarnen (samt mamman).

Antar jag.

Resultatet av dagens besök blev en sådan här apparatur som vi ska testa på Ben. Blir "spännande" att se vad han tycker om att andas i den. Eh.

tisdag 28 oktober 2014

Vår kreativa chef

Statusuppdatering:

Fortsatt sjukkänsla. Besviken på penicillinet som inte verkar så snabbt som jag förväntade mig.

Men: jag mår bättre än i går, har läst flera hundra sidor i The Goldfinch. Och framför allt: den mest konstnärliga i vårt hus, Katten, har gjort en pumpalykta till vår trapp.

måndag 27 oktober 2014

Och det är visst smittsamt. Visste jag inte.

Lunginflammation! Har jag aldrig haft förut. Har inte ens andats in sådant där luftrörsvidgande pulver tidigare, tror jag. Men det fick jag i dag. Superlänge, blev yr.

Positivt är att jag förmodligen mår bra redan om några dagar med penicillin.

Mer positivt är att Ben inte har någon inflammation och att han fick ok på att smutta på Bossas bricanyl. Läkaren var dock bekymrad över att han (spy)hostat så länge som två veckor och sa att vi ska komma tillbaka om det inte är bra på torsdag. Jag trodde att det nästan var lag på att hosta håller i sig i mååånader på små barn. Jaja, she'd be the wiser.

Nu ska jag lägga mig med The Goldfinch. Tur att jag precis påbörjat en lovande megategelsten ändå. Doktorn ordinerade nämligen att jag ska hålla mig borta från jobbet hela veckan.

söndag 26 oktober 2014

Älskar dessa dagar med Bo (och Katten och Knäet)

Ibland undrar jag om jag verkligen borde få ha barn. I stället för att ta reda på hur det egentligen ligger till, så tar jag för givet att infon jag fick från apoteket, när Bo var liten, är den som gäller och att Ben alltså är för ung för all form av medikamental hjälp.

Tack för att ni lär mig! I morgon är det jag och Ben som sätter oss på dropin-mottagningen på vårdcentralen. Jag orkar nämligen inte heller hosta längre. Fyra veckor med ebolablicken på mig nu. Ni vet, när man rör sig i offentliga rum och hostar som en lungsjuk. Avsmaken i folks blickar kan flytta berg. Och jag förstår dem.

I alla fall. I dag var jag och Bo på Universeum (med bland andra Fifi) och det var kul. Och i kväll har jag fått introducera världens bästa tv-program, Allt för Sverige, för Katten och Jocke och det var också härligt.

I morgon hoppas jag att jag inte är så sjuk att jag behöver penicillin (ska vara fri från barn nästa helg och då vill jag of course indulge in the wine and what not), men att det är något som jag kan åtgärda på något vis. Orkar inte hosta mer. Bara orkar inte. 

lördag 25 oktober 2014

Men alla är väl sjuka nu?

Jamen hej. Nu är det viktigt att jag tänker positivt, för om jag tappar skärpan ens en stund så är det enkelt att hamna i mörkret.

Det är det här med hostan. Ett litet helvete är vad det är. Bo är (efter sex veckor) i princip fri från sin nattliga hosta (!!!), men Bens dito kämpar på. Två veckor i morgon och det är så jävla synd om honom. Han fattar ju ingenting och han blir så förtvivlad och så hostar han tills han spyr och så försöker han svälja spyan precis som han sväljer slemmet han hostar upp och så blir han ännu mer förtvivlad när det inte går. Och så får han så lite sömn att dagarna blir superjobbiga för honom och så får man inte ge honom medicin eftersom han är under två.

Dessutom hostar jag så himla mycket själv att vi väcker varandra, Ben och jag.

Men vi kämpar väl på!

Och försöker tänka på de bra sakerna. Som att Bo inte har spyhosta längre och som att Katten och Knäet bor hos oss nu och det är otroligt skönt att vara fyra vuxna i hushållet. Och som att jag och Katten hade en rolig kväll i går när jag tänkte att hotshots skulle bota min hosta.

Hotshots botade inte min hosta, men hotshots fick mig att riva av Karma Police på ett karaoke-hak. Så det var ju alltid något.

JajajaJA, nu ska jag vika tvätt med sällskap av Gossip Girl och Marabou salta mandlar och sedan gå och lägga mig och invänta nästa krampaktiga hostattack från Lillson Pastillson.

fredag 24 oktober 2014

Nyläst


Ni vet när man närmar sig slutet av en nästan 600 sidor bok och det bär emot att vända blad, för man vill inte att den ska ta slut? Nu har jag läst en sådan bok. Tillbaka till henne av Sara Lövestam.

Boken består av två parallella historier. Vi får följa Hanna, som är ungefär 30 (gissar jag) och som har ett meningslöst jobb och en meningslös sambo och ett meningslöst liv (?) och mest bara tråkiga relationer kring sig. Dessutom inser hon inte sitt värde, får vi veta senare, men framför allt så hamnar fyra föremål (ett par skor, ett par glasögon, en brosch och en linjal) hos henne helt slumpmässigt och dessa fyra föremål gör henne till en annan.

Den andra historien är Signes. Hon är lärarinna och lever i början av förra seklet i Tierp och är inte bara arg, utan förbannad, över den nya regeln som säger att lärare ska tjäna 450 kronor i månaden, medan lärarinnor får nöja sig med 300 kronor. Dessutom måste kvinnor definieras med ett "fru" eller "fröken" och får varken rösta eller ta plats. Och hur skulle det vara om en fröken blev förälskad i en annan fröken? Det får man väl knappt tänka på?

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Det här är en fantastisk bok. Att följa rösträttsrörelsen genom Signes kamp och samtidigt få sig nästan som en deckarhistoria till livs genom Hannas jakt på föremålens ursprung gör att 600 sidor känns som tio. Den flyger fram och jag vill att allt ska gå väl för Hanna, fast jag inte ens tycker att hon känns sympatisk. Så uppfriskande.

Och Signe. Det känns som att hon funnits på riktigt. Visst har hon det? Nej, Sara berättar i ett tillägg att det är fiktion, men att det har funnits Signar, som inte fått den plats i historien som de förtjänar, det är klart.

Boken är också full av hundöronsmarkeringsvänliga stycken där rösträttskvinnorna i Tierp samtalar om saker som känns högst aktuella även i dag.

Som lönefrågan. Att det är viktigt att markera nu (1906) att det inte är okej med stora löneskillnader när kvinnor börjar arbeta, för då kanske det blir gängse.

*spola fram över hundra år i tiden och skrik i en kudde*

Jallefall, jag skulle ju berätta helt kort vad jag tyckte. Så här: helt kort tycker jag extremt mycket om den här boken och Sara Lövestam är min idol.  

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA (Hemskt mycket JA)

onsdag 22 oktober 2014

Världens bästa kollegor kom på en sak som jag så att säga sprang på

Vilorumsselfie. Untz-untz.

Att sova på vår övervåning just nu är att springa på ett klafsigt träsk och bli alldeles jättetrött

Får jag prata bara pyttelite om sömn igen? Förlåt, men det är bara det att jag tänker så mycket på det igen. Och i natt grät jag över spilld sådan.

Jag är ju sjuk, eller i alla fall under isen, i någon slags ihållande förkylning och det är galet jobbigt att det aldrig släpper, men jag tror att ett par nätters full on sleep skulle kunna hjälpa. Kanske till och med få det att försvinna.

Men även om jag lägger mig jättetidigt så får jag inte sova eftersom barnen också är sjuka och framför allt hostiga och framför allt nattetid. Bossa har hostat i snart två månader och fått testa tre olika mediciner. Nu tror vi att hon är på tillkryande, för hon har inte hostat så att hon spytt på en dryg vecka, men nu är det i stället Ben som är helt knäckt.

I går gick jag och la mig klockan 21 och tänkte mig ungefär nio härliga timmars sömn uppdelat på kanske fyra olika sovpass runt Bens hostattacker.

Men i stället stod jag lutad över hans själsäng 21:30 till 01:00 och torkade hostspya och tröstade och försökte med vatten och bar runt. Kom att tänka på att jag inte sovit natten innan heller, då på grund av mardrömmar hos Bossa, och inte natten dessförinnan, på grund av Bens hosta, och att jag inte skulle kunna lägga mig tidigt kvällen efter, för då ska Nils ut och kolla fotboll, och att natten därefter är en ny Ben-natt och så fick jag PANIK.

När ska jag få sova? När blir nästa chans? När får jag en chans att bli frisk? Hinner jag bli frisk till på fredag när jag ska få lov att tramsa med Katten? Till nästa helg, när jag ska till Värmland och tillbaka och sedan ha världens lyxhelg med Nils? Kommer jag att orka sköta mitt jobb? Har vi råd att jag är sjuk nu? Hur mycket kostar karensdagen och hur ser det ut med räkningar nästa månad?

Sådana tankar kom över mig där inne vid spjälsängen. Som det gör.

Jaja. Nu är jag på jobbet i alla fall. Det ska väl gå det här med.

tisdag 21 oktober 2014

Nyläst

Jag har läst boken Hey Princess. En serieroman av Mats "jag ska göra serier av hela mitt liv"Jonsson och som utspelar sig före det som händer i Mats Kamp. Alltså perioden efter gymnasiet men före  tillvaron med fasta punkter och barn.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte mycket om den. Jag tycker mycket om den!

Även om referenserna till Stockholms hetaste 90-talsklubbar flyger mig lite över huvudet (hur mycket Popmorsa jag än läst), så känner jag igen mig i mycket av ångesten. Älskar när Mats Jonsson skildrar ångest.

Den träffade mig inte lika hårt som Mats Kamp, men den träffade gott nog.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA